Fängelset Stammheim utanför Stuttgart måste vara Västtysklands säkraste. Där sitter några av landets farligaste brottslingar, Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof, som år 1970 tillsammans grundade terrorgruppen Rote-Armee-Fraktion (RAF).
De tre har suttit fängslade i ett par år medan de väntar på att ställas inför rätta åtalade för mord, bankrån och sprängattentat riktade mot huvudsakligen amerikanska militärbaser.
Innan rättegången kan inledas måste myndigheterna låta uppföra en ny, toppsäker domstolsbyggnad i närheten av fängelset.
Murarna är snart färdiga med sitt arbete, medan ljudtekniker inne i den gigantiska rättssalen är i full färd med att montera upp högtalaranläggningen.
Medan rättegången rycker närmare befinner sig terroristerna på sjunde våningen i Stammheimfängelset.
Trots att allt talar för att de tre kompromisslösa vänsterextremisterna kan se fram emot livstids fängelse är de märkligt upprymda.
Den här morgonen är det uppenbart för fängelsets personal – och alla undrar varför.
Det är som om fångarna har ansträngt sig för att se bra ut och de har lagt fram alla sina saker som om de håller på att packa.
Fängelseläkaren Helmut Henck noterar att de är som förväntansfulla barn. Vad ingen vet är att fångarna helt enkelt har fått resfeber.
Tack vare meddelanden som smugglats in till Stammheim av deras advokater vet Baader, Ensslin och Meinhof att ett terrordåd inleds i dag, den 24 april 1975.
Före midnatt kommer den västtyska regeringen tvingas frige dem och tjugotre andra fängslade RAF-terrorister.
Krig mot staten
Med början år 1970 försöker en beväpnad, skrupelfri grupp av unga extremister störta den västtyska staten.
De kommer från den yttersta vänstern, är emot USA:s krig i Vietnam och misstänker förbundsrepubliken för att vara en fortsättning av naziststaten.
Rote-Armee-Fraktion, som kallar sig för en ”stadsgerilla”, samarbetar med palestinska grupper och får terrorutbildning i Mellanöstern.
Aktionen kan ta sin början
Stockholm, torsdagen den 24 april 1975 klockan 11.30: Efter en lång och kall vinter är det en mild dag med duggregn i huvudstaden. Fotgängarna njuter av den fridfulla våren.
Ett par kilometer från stadens centrum ligger den västtyska ambassaden. Med Norges, Storbritanniens och Japans ambassader som grannar ligger den slätstrukna tyska representationen på Skarpögatan.
Arkitekturintresserade har syrligt jämfört byggnaden med ”en realskola i provinsen”.
Under förmiddagen uppsöker flera västtyska medborgare ambassaden med problem och frågor av alla de slag. För att bli insläppta måste besökare först vända sig till portvakten.
Bland dagens besökare finns två unga män: ”Jag har blivit av med mitt pass och behöver ett tillfälligt”, förklarar den ene av dem. Portvakten hänvisar till konsulattjänsten, som håller till på andra våningen.
Han öppnar ytterdörren med en knapptryckning. Exakt fem minuter senare dyker ett till synes bittert par upp hos vakten, en man och en kvinna, båda unga. Mannen bär sorgbindel runt vänsterarmen: ”Vi behöver råd i en arvsfråga”, säger mannen. Portvakten hänvisar återigen till konsulattjänsten och öppnar dörren.
Efter ytterligare fem minuter dyker två unga män upp. Först vill de fråga om studiemöjligheter i Sverige.
Portvakten beklagar; det är inte ambassadens uppgift. Då vill de ansöka om arbetstillstånd. Portvakten skakar på huvudet: ”Det sköter svenska Migrationsverket.”
Dörren förblir låst. De unga männen står kvar, villrådiga. I nästa ögonblick kommer en av ambassadens anställda ut genom dörren.
Innan den hinner slå igen griper en av de unga männen tag i den, så att de kan rusa in.
Portvakten har sällskap av en tysk gränspolis som ska skydda ambassaden i dessa terrortider, men i dag är han maktlös.
När gränspolisen rusar efter de båda männen drar en av dem fram en pistol och riktar den mot honom. Polismannen är tvungen att fly tillbaka till portvakten.
När han andfådd kommer dit vrålar han: ”Alarm!”
Prästdottern Gudrun Ensslin var tjugoåtta år när hon träffade anarkisten Andreas Baader och lämnade sin man och sina barn. Tillsammans med journalisten Ulrike Meinhof ledde de Rote-Armee-Fraktion.
Tar snabbt kontroll över byggnaden
Klockan 11.50: Larmet har gått hos polisen. Samtliga fordon dirigeras till västtyska ambassaden. Skottlossning har rapporterats.
Inne på ambassaden har de båda männen som trängde sig in anslutit sig till sina fyra kamrater, som släpptes in utan problem.
De rusar genom korridoren på andra våningen och ropar: ”Detta är ett angrepp! Öppna dörrarna, annars skjuter vi!”
För att visa att det inte är något tomt hot avfyrar de sina pistoler och ett pumphagelgevär mot dörrar och väggar. Skrämd ambassadpersonal kommer ut med händerna i vädret.
”Snabbare, era svin!” skriker terroristerna och manar på personalen.
En av de anställda tvingas ner på golvet och terroristerna trampar honom så hårt på fingrarna att han lämnar ifrån sig nycklarna till ambassadens övre våningar, som är avspärrade bakom en tung gallergrind.
”Ta mig och släpp de andra.” Ambassadör Dietrich Stroecker
Terroristerna rusar uppför trappan till tredje våningen, där de tar två kvinnliga och tre manliga anställda till fånga.
En av dem är den fyrtiofyraårige militärattachén Andreas von Mirbach. Terroristerna tvingar med sig sina fångar upp till översta våningen, där ambassaden har sitt bibliotek.
Där överlåts bevakningen åt gruppens enda kvinnliga medlem, tjugonioåriga Hanna Krabbe, medan hennes kamrater undersöker resten av våningsplanet. Några minuter senare är de tillbaka med ytterligare sex gisslan.
Terroristerna tar på sig rånarluvor, så att personerna i gisslan får svårt att skilja dem åt.
De kallar sig för Kommando Holger Meins, som en hyllning till en RAF-medlem som avlidit under en hungerstrejk i fängelset. RAF anser att den tyska staten bär ansvaret för hans död.
Ambassadören gömmer sig
Ambassaden, klockan 12.00: Omkring hundra personer befann sig i byggnaden när terroristerna trängde in. Alla som kan flyr.
Ambassadör Dietrich Stoecker sitter på sitt kontor på fjärde våningen när han hör skott underifrån.
I samma stund inser han att ambassaden håller på att ockuperas.
Stoecker bestämmer sig för att gömma sig i arkivet.
När terroristerna strax därefter tränger in på hans kontor är han borta. De elva personerna i gisslan föses in i lokalen.
Inne i arkivet inser Stoecker efter några minuter att han inte har någon möjlighet att ta sig ut ur byggnaden utan att märkas, så han väljer att ge sig till känna: ”Ni har visst glömt mig. Jag är ambassadören”, säger han. ”Ta mig och släpp de andra.”
Hans erbjudande ignoreras. I stället binder terroristerna honom. Därefter förhörs gisslan.
De maskerade terroristerna vill få reda på vilka titlar de enskilda anställda har. De skriker åt gisslan och kallar dem för svin.
Ledarna för RAF satt i det rymningssäkra Stammheimfängelset utanför Stuttgart.
”Ligg stilla! Svin!”
Klockan 12.25: Svensk polis har slagit en ring runt ambassadbyggnaden. Sandsäckar staplas vid ingången och polisen placerar utkiksposter i alla byggnader med utsikt mot ambassaden.
Gisslan har fått order att lägga sig på golvet med ansiktet nedåt. De förses med munkavle och deras händer och fötter surras med vad som finns att tillgå: bälten, sjalar, slipsar, en bit rep och helt vanlig tejp.
”Ligg stilla! Svin! Om någon vänder sig eller pratar skjuter vi!” säger terroristerna.
En av dem, tjugotreårige Siegfried Hausner, börjar sprida ut femton kilo sprängmedel på översta våningen.
Siegfried, som räknas som gruppens sprängämnesexpert, kopplar ihop portioner av trotyl med sladdar, som han rullar ut på hela våningsplanet.
Alla sladdar samlas i en strömbrytare, så att han med ett enkelt tryck kan spränga hela ambassaden.
Under tiden har en av hans kamrater dragit med sig en kvinnlig sekreterare in i ett rum. Den maskerade drar fram ett pappersark och säger åt henne att sätta sig vid en skrivmaskin.
Först vill terroristen försäkra sig om att hon känner till RAF:s speciella, antiauktoritära sätt att skriva: ”Var vänlig och skriv allt med små bokstäver!”
Hon börjar läsa: ”den 24.4.1975 klockan 11.50 har vi ockuperat västtysklands ambassad i stockholm och tagit tolv ambassadanställda till fånga, däribland ambassadör dieter stoecker, militärattaché andreas von mirbach, handelsråd heinz hillegart och kulturattaché arno elfgen, för att befria 26 politiska fångar i den tyska förbundsrepubliken, det är gudrun ensslin, andreas baader, ulrike meinhof (...)”
”Terroristerna kommer aldrig att göra allvar av sitt hot.” Svensk polis
Den första avrättningen
Klockan 13.42: Medan terroristerna har förskansat sig på ambassadens fjärde våning har polis trängt in i byggnaden och smugit upp till tredje våningen.
”Polisen måste genast lämna ambassadbyggnaden”, lyder kravet från terroristerna. Uppmaningen ropas flera gånger ner i trappuppgången, men polisen lyder inte.
Då trappar terroristerna upp hotet. Två maskerade män släpar fram den fyrtiofyraårige militärattachén Andreas von Mirbach. ”Jag är militärattaché”, ropar han. ”Var vänliga och dra er tillbaka. Annars blir jag skjuten om femton minuter.”
”Vi är svensk polis. Vi flyttar oss inte”, lyder svaret från insatsledaren Bertil Ledel på våningen nedanför.
En av von Mirbachs kollegor, konsul von Schweinitz, hann ut ur ambassaden i tid. Han vänder sig till polisledningen: ”Ni måste genast lämna byggnaden. Jag ber er!”
”Av polistaktiska skäl är det bäst att vi inte drar oss tillbaka. Terroristerna kommer aldrig att göra allvar av sitt hot”, lugnar en svensk polis honom.
Klockan är några minuter i två när terroristerna leder fram von Mirbach till trappräcket igen. En av dem viskar något i örat på von Mirbach, som ropar: ”Jag kommer att bli skjuten om två minuter om inte polisen försvinner.” Hans röst darrar.
Precis när fristen tar slut hörs fem skott. Terroristerna ger von Mirbach en knuff, så att han faller nedför trappan.
Fallet hejdas halvvägs mellan fjärde och tredje våningen, där han ligger blödande från ett sår i bakhuvudet.
Terroristerna vägrar låta någon undsätta honom. Vid minsta försök kommer handgranater att kastas nedför trappan, varnar de.
Innan Peter Lorenz (till höger) kunde släppas flögs de frigivna terroristerna till Sydjemen. Händelsen skulle visas i tv.
Framgångsrik utpressning
Rote-Armee-Fraktion hade ”kollegor” i Västberlin som vintern 1975 tog en konservativ politiker som gisslan.
Endast en och en halv månad före gisslandramat i Stockholm blev den konservative politikern Peter Lorenz kidnappad i Västberlin av terrorgruppen 2 juni-rörelsen.
Gruppen krävde att sex fängslade kamrater skulle friges om Lorenz skulle överleva.
Politikern fick sitta nästan en vecka i gruppens ”folkfängelse”, en källarlokal under en butik i stadsdelen Kreuzberg, innan myndigheterna gav efter för terroristernas krav.
Trots förbundskansler Schmidts envisa motstånd flögs de frigivna fångarna till Sydjemen och fick tjugotusen D-mark var som fickpengar.
Den 4 mars släpptes en något desorienterad Peter Lorenz fri i en park.
Den framgångsrika utpressningen i Berlin inspirerade RAF till dådet i Stockholm, men den här gången tänkte Schmidt inte ge sig.
Poliserna måste klä av sig
Klockan 14.30: Från inrikesdepartementet i Bonn kommer ett meddelande till den svenska polisen om att ett antal tyska poliser är på väg till Stockholm.
Efter skjutningen av von Mirbach lämnar polisen byggnaden, men innan alla är ute meddelar gisslantagarna att en av ambassadens sekreterare ska överlämna ett meddelande.
Samtidigt ger terroristerna polisen tillåtelse att hämta von Mirbach, som vid det laget har legat i den kalla trappan i nästan femtio minuter.
Men de har ett villkor: endast två poliser får komma upp och de måste vara avklädda.
Iförda endast kalsonger hämtar poliserna Claes-Göran Andersson och Bo Norbäck den svårt sårade von Mirbach.
Någon bår får de inte ta med, så de får bära honom i händerna. Norbäck tänker att mannen inte har långt kvar i livet.
På 1970-talet satt det efterlysningar uppsatta på västtyska postkontor och offentliga kontor. De utlovade en stor belöning för tips som ledde till att terroristerna kunde gripas.
Terroristernas krav offentliggörs
Klockan 15.00: Polisledningen studerar terroristernas maskinskrivna meddelande. De ställer en lång rad krav på myndigheterna.
Terroristerna kräver att tjugosex namngivna RAF-medlemmar friges. Före klockan 21.00 ska de föras till amerikanska Rhein Main Air Base utanför Frankfurt.
Där ska det stå ett startklart, fulltankat flygplan från Lufthansa.
Planets destination kommer att meddelas under flygningen. Den västtyska regeringen ska ge varje fånge tjugotusen dollar. Dessutom ska hela förloppet visas i svensk tv, så att terroristerna kan se att allt går rätt till.
”Våra krav är inte förhandlingsbara och tidsfristerna måste hållas. Om våra krav inte tillmötesgås inom den tid som angetts kommer vi att skjuta en person ur gisslan varje hel timme. Alla försök att storma ambassaden innebär döden för alla, för i så fall kommer vi att detonera de femton kilo trotyl som vi har placerat ut på kontoren.”
Meddelandet, som avslutas med parollen ”seger eller död”, har redan ringts in till den västtyska pressbyrån DPA:s kontor i Stockholm.
Några minuter senare får hela världen nyheten om gisslandramat i Sveriges huvudstad.
”Vi måste en gång för alla visa vem som bestämmer!” slog förbundskansler Helmut Schmidt fast och sa nej till RAF.
Tyske kanslern sätter ner foten
Samtidigt i Bonn: Den socialdemokratiske kanslern Helmut Schmidt har kallat in sin tvärpolitiska krisstab för att diskutera situationen.
Innan förbundskansler Schmidt träffar de övriga tyska toppolitikerna tillbringar han en stund i enrum.
Han har suttit på posten i knappt ett år, och han fick den för att den folkkäre Willy Brandt tvingades avgå efter en spionskandal. Schmidt är känd för sin rättframma stil. Han säger vad han tycker och har aldrig försökt bli populär. När han tar emot sina ministrar och oppositionens representanter, säger han: ”Allt i mig bjuder mig att säga nej!”
Ett par timmar går, men i grunden är alla överens: ”Ger vi efter för kraven har vi inte längre någon auktoritet eller rättsstat”, sammanfattar Helmut Schmidt. ”Vi måste en gång för alla visa vem som bestämmer.”
Schmidt och krisstaben beslutar att man, trots oron för gisslans liv inte tänker förhandla med terroristerna i Stockholm. Mötet avslutas omkring klockan åtta på kvällen.
När deltagarna har gått ber Helmut Schmidt om att den svenske statsministern Olof Palme ska ringas upp.
”Regering och opposition är eniga”, meddelar kanslern. ”Vi kan inte gå med på kraven. Det kommer att få för alltför omfattande konsekvenser.”
”Vi har inget att förhandla med är om!”
Cirka klockan 20.00: Kansler Schmidts nej betyder att det är upp till svenskarna att avsluta gisslandramat. Ambassaden badar i ljus från polisens strålkastare.
De elva i gisslan ligger kvar på golvet, bundna och med munkavle. Endast under hård bevakning får de lov att gå på toaletten.
Ute i korridoren förmanas de att inte snubbla över de långa sladdar som rullats ut överallt. Större delen av tiden tillbringar gisslan i skräck. Då och då får de lite ljummet vatten i en pappmugg.
Ute på Skarpögatan samlas journalister, tv-team och nyfikna stockholmare utanför ambassaden. En bil bromsar in och den sextiofemårige justitieministern Lennart Geijer kliver ur.
Han ska överlämna beskedet från Bonn. Lennart Geijer har en smal mustasch och hornbågade glasögon. Det duggregnar fortfarande och temperaturen har sjunkit till bara en bit över fryspunkten.
Justitieminister Geijer visas in i ett dunkelt kontor i ambassadörsbostaden, som ligger granne med ambassaden. Kontoret ligger i skottlinjen, så ministern får ta skydd bakom ett skrivbord.
På en snabbtelefon slår han 312, numret till grannbyggnadens fjärde våning.
En av terroristerna lyfter luren och Geijer presenterar sig innan han överlämnar det nedslående beskedet: ”Jag måste tyvärr meddela er att den tyska förbundsregeringen har avvisat era krav och inte tänker frige några fängslade terrorister i Tyskland. Den tänker inte heller förhandla med er. Den svenska regeringen är däremot villig att diskutera hur ambassadockupationen kan avslutas.”
”Vi har inget att förhandla om med er!” fräser terroristen Lutz Taufer och slänger på luren.
Poliser med kulsprutepistoler posterades hela vägen runt ambassaden.
Den döde hänger i fönstret
Klockan 21.58: Under dagen har terroristerna skjutit upp sina tidsfrister vid flera tillfällen. Polisen fruktar dock att tiden kring klockan tio kommer att bli kritisk.
Terroristerna har inte förutsett det blanka avspisandet från Helmut Schmidt i Bonn. Lågmält diskuterar de sex maskerade nu nästa drag. De har inget val. De måste sätta hårt mot hårt.
”Okej, då är det Hillegarts tur”, säger en av terroristerna. ”Var är doktor Hillegart? Följ med!”
Den sextiofyraårige handelsattachén kan knappt stå på benen. En av terroristerna får hjälpa honom och leder in honom i ett angränsade rum.
”Snabbt, öppna fönstret!” kommenderar terroristen och knuffar den gråhårige mannen mot fönsteröppningen.
”Ropa något till dem som står därute”, befaller han.
”Det är Hillegart! Kan ni höra mig? Jag har ett meddelande”, ropar Heinz Hillegart och gestikulerar häftigt med armarna för att få uppmärksamhet.
Samtidigt har den västtyska regeringens sändebud Gerhard Heuer fått telefonkontakt med terroristerna, som befinner sig på ambassadörens kontor med gisslan.
Heuer försöker få gisslantagarna att inse att deras aktion inte kommer att leda någonvart. De låter sig inte rubbas.
”Vi är nu tvungna att avrätta ännu en av ambassadens anställda”, konstaterar terroristen i den andra luren. I samma ögonblick hörs skott i bakgrunden.
”Vi har precis skjutit ambassadtjänstemannen Hillegart”, hörs det i luren. Den döde hänger över fönsterkarmen.
En sista cigarett till den dödsdömde
Klockan 23.00: Polisen förbereder sig för att slå ut terroristerna med gas, som år 1973 användes mot bankrånarna under Norrmalmstorgsdramat.
Via snabbtelefonen meddelar terroristerna att tre kvinnor ur gisslan ska släppas. Med sig har de ett nytt uttalande: ”Olof Palme och den svenska justitieministern har på uppdrag av förbundsregeringen meddelat oss att de inte släpper några politiska fångar i utbyte mot ambassadpersonal. Vårt ultimatum står, som tidigare uppgetts, fast. Vi kommer varje hel timme att skjuta en ambassadanställd. Om ambassaden utsätts för en stormning spränger vi den i luften. Seger eller död. Vi tror på folkets revolutionära kraft.”
”Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!” Nyhetsreporter Bo Holmström sedan en bomb detonerat i ambassadbyggnaden
Minuterna går och klockan närmar sig midnatt. Terroristerna tänker fortsätta nervkriget och tar fram näste man ur gisslan: ambassadens kulturattaché Arno Elfgen.
”Har jag tid med en cigarett?” frågar han sina bödlar.
De nickar. Medan Elfgen drar ner det lugnande nikotinet i lungorna tänker han: ”Mitt liv är nog över när jag fimpar den här cigaretten.”
Rapport från en krigszon
Klockan 23.45 utanför ambassaden: Sveriges Television förbereder en direktsändning från gisslandramat för en extrainsatt nyhetssändning.
Nära ambassaden står nyhetsreportern Bo Holmström beredd att rapportera direkt i den sena nyhetssändningen.
Det är flera minuter kvar tills den ska börja, men plötsligt lyses natthimlen upp av ett ljussken och flera explosioner hörs bakom honom.
Holmström duckar instinktivt, men sedan återfår den rutinerade reportern fattningen och skriker in i kameran för att få kontakt med kontrollrummet: ”Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!”
Sedan börjar han rapportera direkt från händelsernas centrum: ”Alldeles nyss hördes en våldsam explosion, och det brinner fortfarande runt ... Det är den amerikanska ambassaden som vi ser däruppe. Det brinner fortfarande och vi såg splitter flyga överallt omkring här. Det var en kraftig detonation.”
I stundens hetta har han förväxlat ambassaderna och mitt i rapporteringen blir han avbruten av en polis som skyndar förbi.
”Va?” ropar Holmström. ”Hela huset är sprängt. Halva åtminstone, säger en polis, som just kommer springande.”
Klippet blir ett av de mest kända ögonblicken i svensk tv-historia. Bo Holmström betraktade emellertid sin insats under månlandningen år 1969 som en större upplevelse.
De utmattade och sårade i gisslan räddades ur den brinnande ambassaden.
Sprängmedlet har exploderat
Samtidigt inne i ambassaden: Explosionen har gjort att händelserna tagit en oväntad vändning. Är nervkriget mot polisen över?
Ambassadbyggnaden skakar, möbler slungas runt, fönsterrutor krossas och glassplitter far genom luften.
Byggnadens översta våning har förstörts och det brinner på flera ställen. Alla, både terrorister och gisslan, har fått brännskador, skärsår och andra allvarliga skador.
Efteråt hävdar terroristen Karl-Heinz Dellwo att gruppen omedelbart efter explosionen håller ett kort möte då de enas om att deras aktion slutat i fiasko och att de ska släppa gisslan.
Det är tveksamt om Dellwo talar sanning, för explosionen har gett alla inne i ambassaden hörselskador, vilket skulle gjort det omöjligt att föra ett samtal.
De som är kvar i gisslan har undgått att drabbas av tryckvågen, eftersom de låg på golvet och dessutom skyddades av en betongvägg när Siegfried Hausners laddningar exploderade.
Nu hjälper de varandra att ta sig loss.
Ett utblåst fönster blir gisslans räddning. Polisen sätter upp en stege så att de kan klättra ner. Ambassadören tar sig ut först, blödande ur öronen. Alla sex körs iväg i ambulanser.
Bland dem finns även Arno Elfgen, som undkom döden när laddningarna oväntat briserade.
Strax därefter upptäcks fem av terroristerna. De har krupit ut genom ett fönster och försöker försvinna i mörkret. Två av dem kan inte gå själva när polisen griper dem.
År 2017 slog rånarna till mot en stor matbutik vid Hildesheim. Kuppen misslyckades, men förövarna kom undan.
Tyska terrorister samlar in till sin pension
I över tjugo år har en rånarliga härjat i norra Tyskland. Ligan består av tre tidigare RAF-medlemmar, som alla har hunnit fylla sextio år.
Rote-Armee-Fraktion finansierade sitt krig mot den tyska staten genom väpnade rån. Ligan blev skicklig på att genomföra brutala rån, och mycket tyder på att tre medlemmar har fortsatt med den kriminella verksamheten.
Efter flera rån och rånförsök har nordtysk polis funnit spår efter Ernst-Volker Staub, Burkhard Garweg och Daniela Klette, som var med i RAF på 1990-talet.
År 2016 kom trion undan med fyrahundratusen euro, som de stal från en penningtransport som stod utanför en butik utanför staden Braunschweig.
Så sent som i mars 2020 slog de till mot en penningtransport i Krefeld.
Polisen tror att det ligger personliga motiv bakom rånen. De tre gamla terroristerna lever under jorden och är tvungna att begå rån för att finansiera sin ålderdom.
Trots att trion har varit verksam i ett tjugotal år har polisen inga spår efter dem.
Nästa generation terrorister står beredd
Vid midnatt: Dramat i Stockholm har bevakats intensivt av tyska medier. Tre unga män har suttit klistrade framför tv:n hela dagen.
I en lägenhet sitter tjugotreårige Peter-Jürgen Boock och ett par av hans vänner.
När Boock var i tonåren träffade han Baader och Ensslin och sedan dess har han varit en av deras mest okritiska anhängare, som bara väntar på att terrorgruppen en dag ska behöva honom.
Trots att Boock saknar praktisk erfarenhet av terrordåd kan han se att aktionen är uselt planerad.
Bara två månader tidigare har en annan tysk grupp tvingat staten att frige sex fängslade terrorister genom att kidnappa en västberlinsk politiker. En sådan mjukhet kommer staten inte att visa igen.
”Det går snett”, sa Boock redan under eftermiddagen.
Efteråt skickar han en svidande kritik av aktionen till de fängslade RAF-ledarna i Stammheim. Via mellanhänder säger Baader åt honom att ta det lugnt.
Det tänker Boock inte göra. År 1977 deltar han i kidnappningen av den västtyska arbetsgivareföreningens ordförande Hanns Martin Schleyer.
Gruppen kallar sig Kommando Siegfried Hausner för att hedra RAF-martyren i Stockholm.
Epilog: Den oväntade explosionen kostade terroristen Ulrik Wessel livet. Han hittades i ambassadens ruiner. Gruppens bombexpert Siegfried Hausner blev så svårt bränd att han avled en vecka senare.
År 1976 ställdes de fyra överlevande inför rätta i Düsseldorf, den tidigare brevbäraren Karl-Heinz Dellwo, skådespelaren Bernhard Rössner samt Lutz Taufer och Hanna Krabbe.
En av de centrala frågorna under rättegången var varför sprängmedlet detonerade.
En försvarsadvokat hävdade att ”det detonerades av en specialenhet ur de tyska säkerhetsstyrkorna”. Insatsen var godkänd av kanslern.
Domarna fäste ingen vikt vid denna konspirationsteori. De åtalade dömdes till livstids fängelse, men frigavs på 1990-talet. År 2017 skrev Lutz Taufer i sin självbiografi: ”Vi ansåg att vi hade rätten på vår sida. Vi satte våra liv på spel. Vi har dödat två människor och åsamkat deras närmaste en tung, livslång sorg. Under lång tid tillät jag inte mig själv att fundera på hur de lever med det.”