Gisslandrama i Idi Amins rike

Efter starten börjar mardrömmen: Ett plan fullt med semesterfirare kapas och den skräckslagna gisslan förs 400 mil söderut. Där hålls de fångna av både gisslantagarna och Ugandas diktator Idi Amin.

Efter starten börjar mardrömmen: Ett plan fullt med semesterfirare kapas och den skräckslagna gisslan förs 400 mil söderut. Där hålls de fångna av både gisslantagarna och Ugandas diktator Idi Amin.

Polfoto/Ullstein Bild, Getty Images & Polfoto/Corbis

Snabböversikt

Bakgrund: Under 1970-talet drabbas världen av flera terrordåd. Många av dem syftar till att skada Israel och rikta fokus mot de undanträngda palestiniernas sak.

Förloppet: År 1976 kapas ett Air France-plan. Terroristerna får snart skydd hos diktatorn Idi Amin i Uganda. Fångade mitt i Afrika inser passagerarna att de med israeliskt pass ligger särskilt illa till.

Konsekvensen: Israel genomför fritagningen Operation Thunderbolt och avskräcker nya terrordåd för en tid framöver.

27 juni 1976, kl. 12.30, Aten

Efter mellanlandningen i Aten lyfter Air France Flight 139 med kurs mot Paris.

Värmen ligger som ett täcke över Aten när Air France Flight 139 rullar ut på startbanan och strax därefter lämnar marken med kurs mot Paris.­ Allt verkar normalt ombord. Trots det känner sig flera av de 246 passagerarna oroliga.

Samma morgon har planet lyft från Tel Aviv och bland de många israeliska turisterna finns en skräck för att terrorister ska slå till mot planet. Bland passagerarna finns Sarah Davidson med sin man Arieh och deras söner Ron och Bennie.

De är på väg till USA på semester och redan när Arieh köpte de fyra biljetterna med Air France blev Sarah orolig: ”Låt oss ta ett annat plan. Vi vet inte vem som kan gå ombord när vi mellanlandar i Aten”, sade hon, väl medveten om att flygplatsen i Aten redan hade varit utgångspunkt för flera terrordåd på grund av den låga säkerheten.

Hennes man viftade bort oron men i luften över Medelhavet har Sarahs onda aningar bara förstärkts. Kontrollen i Aten verkade precis så slarvig som hon befarat och flera av de nya passagerarna verkar vara palestinier. Sarah hinner knappt tänka tanken förrän en lång man ­reser sig upp lite längre fram i planet och börjar ropa högt.

Israel var målet när terrorister­ år 1972 angrep olympiaden i München.

© Getty Images

1970-talet – terrorns årtionde

Kapningen av Air France-planet var bara ett av många vänsterextremistiska terrordåd inom loppet av några år.

■ Bombattentat, mordbränder, kidnappningar och gisslantagningar var nästan vardagsmat på 1970-talet. Decenniet präglades av flera blodiga terrordåd utförda av vänsterextremistiska terrorgrupper. Den mest kända var den tyska grupperingen Rote-Armee-Fraktion, även kallad ­Baader–Meinhof-ligan.

■ Flera av decenniets terrordåd var riktade direkt mot Israel, inte minst aktionen 1972 då den palestinska gerillagruppen Svarta september slog till under de olympiska spelen i München. Terroristerna dödade två israeliska idrottsmän och tog nio andra som gisslan. Samtliga i gisslan dödades under det påföljande tyska fritagningsförsöket.

■ Flygkapningar var en av terrorgruppernas vanligaste metoder; 1970-talet blev det årtionde i historien då flest flygkaptener tvingades lämna ifrån sig spakarna.

■ Palestinska PFLP var en av de organisationer som stod bakom ett flertal flygkapningar. Organisationen deltog i kapningen av Air France Flight 139 tillsammans med personer ur den lilla tyska terrorgruppen RZ.

27 juni 1976, kl. 12.40, Flight 139 över Medelhavet

Beväpnade med handgranater och pistoler tar fyra kapare kontrollen i cockpit.

Flera av passagerarna tror att den hojtande mannen är psykiskt sjuk men ögonblicket senare ­reser sig två andra män från sina platser och springer mot första klass. De ställer sig vid ­ingången och viftar med en handgranat i ena handen och en pistol i den andra.

”Mamma, jag vill inte dö, jag vill inte dö!”

Folk börjar skrika. Sarahs ena son tar tag i henne. ”Mamma, jag vill inte dö, jag vill inte dö!”, gråter han medan hans chockade mor försöker lugna honom.

I cockpit kan besättningen höra rop från kabinen. Den lugne och rutinerade piloten Michel Bacos tror först att det kan ha börjat brinna någonstans i planet, men då störtar en blond man med pistol in i cockpiten och skriker att planet är kapat och omedelbart måste ändra kurs mot Libyen.

Det stora planet kränger åt vänster och snart får passagerarna höra en ny röst i högtalarna: ”Detta är kapten Basil Al-Kubeisi, medlem i Che Guevara Forces under Palestinska befrielsefronten. Flygplanet har blivit kapat. Om ni uppför er ordentligt kommer ingen­ting att hända er.”

Under minuterna som följer föses passagerarna runt i kabinen. Alla blir beordrade att tömma fickorna, och kvinnor och barn isoleras i första klass. Så småningom inser passagerarna att totalt fyra kapare har tagit kontrollen över planet: två män med arabiskt utseende och två tyskar – den ena en mycket aggressiv kvinna som vill tilltalas ”Halima”. Hon vandrar oavbrutet fram och tillbaka i mittgången iförd en blond peruk och med en handgranat i handen.

Flygplanet kommer så småningom till hamnstaden Benghazi i Libyen där passagerarna ser hur planet tankas, omgivet av libyska soldater. Där släpps en person ur gisslan fri; en kvinna som säger sig vara gravid och på väg att få missfall. Strax därefter meddelar ”kapten Basil” att Flight 139 ska lyfta igen – den här gången mot icke namngiven destination.

27 juni 1976, kl. 16.15, Tel Aviv

Israels premiärminister inser allvaret och hans ministrar kallas genast till krismöte.

Israels regering sitter i sitt vanliga veckomöte när premiärminister Yitzhak Rabin plötsligt hämtas ut. Han kommer tillbaka med bekymrade veck i pannan. Han avslutar genast mötet och ber fyra av ministrarna att stanna kvar.

Detta är långt ifrån första gången som Israels regering står inför en kapning eller ett gisslandrama. Sedan 1968, när det första israeliska El Al-planet kapades, har landet utsatts för 29 kapningar. Därtill kommer ett stort antal gisslantagningar på marken, bland annat två år tidigare då terrorister trängde sig in i en skola i den israeliska staden Ma’alot. Totalt 27 personer dödades, de flesta barn.

Med dessa angrepp i färskt minne går Yitzhak Rabin igenom den rådande situationen. Ingen känner till kaparnas krav men premiärministern upprepar Israels fasta politik när det gäller kapningar och gisslantaganden: ”Utgångspunkten är att Israel aldrig kommer att gå med på terroristernas krav.” Om myndigheterna släpper efter en enda gång fruktar Israel att det kommer att leda till ännu fler terrordåd.

28 juni 1976, kl. 02.00, över Sahara

I en kall kabin flygs passagerarna genom mörkret mot okänt mål.

Natten är kolsvart när det kapade planet kryssar sig ner över den afrikanska kontinenten. Det är kallt i kabinen och passagerarna försöker täcka sig med små filtar, kuddar och tidningar. Några lyckas somna, men de flesta är för skräckslagna för att våga slappna av.

De fruktar att piloten är för stressad för att kunna flyga och att det inte ska finnas någon flygplats som låter dem landa. Men klockan 03.15 knastrar det äntligen i högtalarna och en av kaparna meddelar att de nu befinner sig i Ugandas luftrum. ”Allt blir bra nu. Vi får skydd av landets armé”, förklarar rösten.

Ett förvånat mummel sprider sig i kabinen. Landningen går felfritt och när planet rullar­ in mot terminalen är lättnaden märkbart stor hos de fyra kaparna. De trycker ansiktet mot flygplansfönstren och vinkar till folk på landningsbanan. För passagerarna är det tydligt att Flight 139 är väntad och att kaparna befinner sig bland vänner.

28 juni 1976, eftermiddag, Tel Aviv

Israels militär diskuterar situationen. Hur kan man rädda gisslan 3 500 kilometer bort?

”Uganda!?” Yitzhak Rabin blir irriterad när han får nyheten om att det kapade planet har landat på flygplatsen Entebbe och att ledningen i det afrikanska landet samarbetar med terroristerna.

Israel stod tidigare på god fot med Uganda. Från 1962 och tio år framåt stödde Israel armén i Uganda med både jaktplan och pilotutbildning för att på så sätt ha en allierad i regionen. Men de täta banden brast när diktatorn Idi Amin kom till makten. Han konverterade till islam och stödde kravet på en palestinsk stat.

Idi Amin ser till gisslan i Entebbe och meddelar dem att gisslantagarna har hans tillstånd att använda platsen som fängelse.­

© Ullstein Bild

Officeren Joshia Shani i det israeliska flygvapnet beordras av Rabin att undersöka om det över huvud taget är möjligt att genomföra en räddningsoperation. Avståndet mellan Israel och Entebbe-flygplatsen i Uganda är drygt 3 500 kilometer, vilket försvårar en militär operation avsevärt.

Det är bara Israels C-130 Herculesplan som kan flyga så långt på en tank men hur ska soldaterna hinna rädda gisslan innan terroristerna upptäcker kommandoräden? Och vad tycker fransmännen?

Officiellt är gisslansituationen först och främst Frankrikes problem eftersom det kapade planet är franskt, men makthavarna i Paris är rådvilla och hoppas på en diplomatisk lösning. Situationen skapar fler frågor än svar för Joshia Shani och resten av militärstaben.

29 juni 1976, middag, Entebbe-flygplatsen i Uganda

Det kapade planet töms och gisslan tvingas flytta in bland kackerlackorna.

Lukten av svett hänger tung i den gamla terminalbyggnaden på flygplatsen i Entebbe där 257 män, kvinnor och barn inklusive besättningen från Flight 139 nu tränger ihop sig i ett rum på endast 20x15 meter. Terminalen har inte använts på länge och damm och spindelväv täcker alla ytor. Det finns bara en handfull madrasser – som visar sig vara hemvist för allsköns stickande kryp.

Toalettbesök kräver godkännande från någon av gisslantagarna och det dröjer inte länge förrän toaletterna svämmar över och gör varje besök till en verklig prövning.

Under eftermiddagen hör gisslan det karakteristiska ljudet av en helikopter och när den landar ser de Ugandas president Idi Amin stiga ur. Diktatorn är på gott humör när han kommer in i terminalen: ”Välkomna till Uganda, välkomna!”, bullrar han och ler så de kritvita tänderna lyser. Sedan håller han tal. Han berättar om sig själv och förklarar att han personligen har gett gisslan tillåtelse att landa i Uganda.

Av rädsla för nya krav vägrar Israel att förhandla. I stället ger de major Shomron i uppdrag att planera ett fritagande.

© Getty Images

De äter kvällsmat, kokt kött med massor av ris. Snart kommer den tyske manlige kaparen in genom dörren med en lapp i handen. ”Vi ska dela upp er. Inte efter nationalitet, bara för att ge er mer plats. Nu tänker jag ropa upp namn, och när man hör sitt namn ska man resa sig och gå in i rummet intill.”

Gisslans onda aningar besannas. Alla namnen på listan är trots tyskens försäkran judiska, eller tillhör personer med israeliskt pass. En efter en reser sig judarna och måste med sänkt blick ­huka sig under en bom för att komma in i det andra rummet. På andra sidan bommen väntar den beväpnade tyskan och ett par hantlangare. Yitzhak David, en äldre judisk man, är en av dem som tvingas böja på nacken.

Trettio år tidiare hade han överlevt de tyska koncentrations­lägren. Nu kommenderas han återigen av en tysk övermakt. Att det även denna gång är dödligt allvar inser personerna i gisslan när gisslantagarna samma eftermiddag presenterar sina krav: De kräver att 53 terrorister ska friges, främst ur olika fängelser i Israel. I annat fall kommer gisslan att dödas. Kravet är inte förhandlingsbart.

© Osprey

Våghalsig räd i mörkret

I Operation Thunderbolt tänkte israelerna landa fyra Herculesplan mitt på Entebbes flygplats, oskadliggöra alla fiender och slå ut Ugandas flygvapen innan styrkan lyfte igen.

Herculesplanen från Israel landar så tyst som möjligt på banan framför flygplatsens kontrolltorn.

En medförd Mercedes-Benz kör soldaterna närmare fienden.

Gisslantagarna i den gamla terminalen oskadliggörs och gisslan hämtas ut.

Soldaterna ur de sist landade planen tar kontrollen över den nya terminalen.

Ugandas MiG-plan sätts i brand innan fritagningsstyrkan lämnar flygplatsen.

30 juni 1976, kl. 14.00, en förstad till Tel Aviv

En gammal vän försöker vädja till Idi Amin om barmhärtighet.

”Hallå, är det presidenten?”

Från en fridfull förstad till Tel Aviv ringer den israeliske officeren Baruch Bar-Lev direkt till Idi Amin i ett försök att lösa gisslankonflikten. Telefonsamtalet sker efter en överenskommelse med Israels regering och Bar-Lev är rätt person att göra ett försök.

Medan Israel och Uganda fortfarande stod varandra nära var han militärattaché i det östafrikanska landet och lärde känna Idi Amin medan Amin var på väg upp i den militära hierarkin. De blev så goda vänner att Bar-Lev bjöd in Idi Amin till Israel – den blivande presidenten badade bland annat i Döda havet. Nu försöker Bar-Lev kontakta sin gamle vän.

”Vem talar jag med?” svarar Idi Amin.

”Bar-Lev.”

”Ah, hur står det till gamle vän? Jag är verkligen glad att höra din röst.”

”Jag ringer hemifrån. Jag har hört vad som har hänt, min vän. Jag undrar om du kan göra mig en tjänst?”

De båda männen pratar länge med varandra. Bar-Lev försöker övertala Idi Amin att ingripa mot terroristerna men presidenten pratar förbi ämnet. Till sist försöker Bar-Lev spela på Amins känslor.

Räddningsplanen inkluderar en kopia av Idi Amins bil. Dessvärre visar det sig att diktatorn nyss har fått en ny bil – den är vit, inte svart.

© Judical Inc

”Kommer du ihåg vad din mor sade ­innan hon dog? Att du skulle hjälpa israelerna i det heliga landet. Om du vill bli en ädel och helig man och gå till historien, och kanske rentav få nobelpriset, så rädda de här människorna. Det är en stor chans för dig.”

Det blir tyst i luren en stund. Sedan svarar Idi Amin: ”Hur är det med dig, min vän? Hur mår din hustru?”

Samtalet slutar resultatlöst men har spelats in på band och skickas till den israeliska regeringen som konstaterar att Idi Amin inte på några villkor kommer att frige israelerna i gisslan.

Men plötsligt och helt sensationellt släpps alla­ andra personer ur gisslan fria. Först de franska och några timmar senare personer från övriga nationer. Israelerna i gisslan ser hur de andra passagerarna flyger hem. Nu finns 94 israeler och 12 besättningsmedlemmar kvar i Entebbe. Israel står ensamt kvar i försöket att få dem fria.

1 juli 1976, kl. 16.00, försvarsdepartementet,­ Tel Aviv

Krokodiler stoppar räddningsplanen men militären presenterar ett alternativ.

Major Dan Shomron går med bestämda steg mot försvarsminister Shimon Peres kontor. Han hälsar kort på ministern och presenterar sedan militärens planer för en räddningsinsats.

Från början hade han tänkt sig en militär invasion med tusentals soldater i Uganda, men det skulle bli för vanskligt med tanke på det stora avståndet till Israel. Därefter övervägde militären en nålsticksmanöver; en grupp soldater skulle släppas ner över Victoriasjön och sedan paddla fram till Entebbe-flygplatsen vid sjöns strand. Men det förslaget förkastades – det finns gott om krokodiler i Victoriasjön.

Militärens plan är nu därför att flyga fyra C-130 Herculesplan rakt in på landningsbanan i Entebbe i skydd av nattmörkret. Så snart de landat ska en Mercedes-Benz modell 220D köra­ ut ur flygplanet och fortsätta, med soldater klädda som Ugandas militär, mot terminalbyggnaden. Där ska de på några sekunder storma byggna­den och övermanna både kaparna och de lokala afrikanska soldaterna på platsen.

Dan Shomron förklarar för Shimon Peres att militären redan känner till hur terminalbyggnaden ser ut inuti – de frigivna ur gisslan blev grundligt utfrågade så snart de landat i Paris. Samtidigt vet israelerna att Ugandas armé är ­relativt dåligt utbildad och ogärna strider i nattmörker, eftersom de inte har utrustning för att se fienden. Och de har djup respekt för bilar av märket Mercedes-Benz – det bilmärke som presidenten ofta åker i.

När Dan Shomron har lagt fram sitt förslag tittar Shimon Peres på honom och frågar: ”Vad ger du operationen för chanser? Hur stora förluster måste vi räkna med?”
Dan Shomron tvekar och Shimon Peres ser sig omkring i rummet. En av officerarna säger till slut: ”Chansen är fifty-fifty, herr Peres.”

3 juli 1976, middagstid, Entebbe-flygplatsen i Uganda

Hoppet blir allt mindre för gisslan i flygplatsterminalen.

Solen lyser in genom de dammiga fönstren men inne i terminalbyggnaden är stämningen låg. De ursprungligen fyra terroristerna har fått sällskap av sex andra och de kvarvarande personerna i gisslan känner sig ännu mer utsatta sedan de övriga passagerarna har fått flyga hem till friheten.

Men de är tacksamma över att deras franske pilot Michel Bacos valt att stanna kvar trots att han hade möjlighet att bli fri. Nu grubblar alla över vad som ska hända med dem. Vissa drömmer om att den israeliska armén ska komma och rädda dem men de vet att det är naivt att tänka så. Avståndet på tusentals kilometer, hundratals ugandiska soldater och allt fler kapare i byggnaden talar emot det.

Endast en israelisk soldat­ dog; Yonatan Netanyahu, en bror till Israels nuvarande premiärminister.

© Getty Images

Små förluster

Över 100 ur gisslan räddades och operationen blev, sedd med fritagningstruppens ögon, en enorm succé.

Döda

Gisslan: 4
Israeliska soldater: 1
Gisslantagare: 7
Lokala soldater: ca 40

Sårade

Gisslan: 10
Israeliska soldater: 5

Överlevande

Gisslan: 102
Israeliska soldater: 100
Gisslantagare: 0

3 juli 1976, kl. 14.40, Lod flygplats, Tel Aviv

”Luftens elefanter” lyfter från Israel.

Bullret är öronbedövande när fyra stora transportplan av typen Hercules görs klara för start. Räddningsinsatsen har godkänts av Israels regering och har nu i största hemlighet fått namnet Operation Thunderbolt – operation åskvigg.

De stora flygplanen behöver varenda centimeter av den 2,5 kilometer långa startbanan för att komma upp i luften. Det är inte för inte som Hercules C-130 kallas ”luftens elefanter”. Inne i buken på flygplanen sitter omkring hundra unga män klädda för strid tillsammans med vapen, sprängämnen, flera militärfordon och en nymålad Mercedes-Benz.

I fredstid är planets rekommenderade startvikt omkring 60 ton, men i krigstider kan man pressa planen till nästan 80 ton. Den här eftermiddagen ligger vikten på drygt 81 ton. Redan den första minuten av den åtta timmar långa resan till Uganda visar sig vara extremt krävande.

För att undgå att bli upptäckta av ryska spionbåtar och arabiska robotanläggningar måste de fyra Herculesplanen följa en noga planlagd rutt genom fientligt luftrum under fullständig radiotystnad och på endast cirka 100 meters höjd. På den höjden blir turbulensen kraftig och vinden sliter i de stora planen. Snart börjar de flesta soldaterna att kräkas. Även piloterna drabbas och måste ta åksjuketabletter.

Efter sex timmar kommer de till sist in över Afrikas skogar och slätter – men där flyger de rakt in i en tropisk storm. Det åskar och blixtrar och operationens kodnamn verkar synnerligen väl valt. Till sist, strax före midnatt, närmar de sig flygplatsen i Entebbe och soldaterna börjar göra sina vapen klara. Hemma i Israel hann männen bygga en modell av flygplatsterminalen, så nu känner alla soldater till byggnadens delar och sina respektive arbetsuppgifter.

Ändå är det med bultande hjärtan som männen sätter sig i sina fordon inne i Herculesplanet samtidigt som det går in för landning i mörkret.

3 juli, 1976, kl. 23.59, landningsbanan, Entebbe

Nu eller aldrig. Herculesplanet landar framför flygplatsens kontrolltorn.

Trots den 350 mil långa flygresan är operationen bara 30 sekunder försenad när det första tunga Herculesplanet sätter hjulen på landningsbanan i Entebbe. I samma ögonblick stänger piloten av motorn för att undvika oväsen och kan därmed inte använda propellrarna för att bromsa.

Medan flygplanet fortfarande rullar över landningsbanan hoppar de första soldaterna ut i natten och förbereder sig för räden. Därefter startar den svarta Mercedesen och rullar ut ur flyg­planets buk följd av jeepar med israeliska kommandosoldater, klädda som ugandiska soldater.

Bilarnas strålkastare lyser upp den regnvåta asfalten medan de med 40 kilometer i timmen kör mot den gamla terminalen. Överraskningsmomentet är synnerligen viktigt om de israeliska soldaterna ska ha någon chans att rädda gisslan levande. Alla vapen har därför försetts med ljuddämpare.

Plötsligt sveper ljuskäglan över en ugandisk soldat som överraskad stirrar på kortegen. Sedan höjer han sitt gevär och siktar rakt mot den svarta Mercedesen. Soldaten vet att det inte är Idi Amin som sitter i bilen, för presidenten har nyligen fått en ny Mercedes – och den är vit, inte svart.

Nio timmar efter att Hercules­planen lämnat Uganda bryter jublet ut på landningsbanan i Israel.

© Polfoto/Corbis

”Sväng tvärt åt höger”, ropar överstelöjtnant Yonatan Netanyahu som leder insatsen från baksätet. På tio meters håll avlossar Netanyahu sin finkalibriga pistol rakt mot soldaten, som faller till marken.

De små kulorna räcker dock inte för att döda honom och när soldaten försöker resa sig smattrar kulor från en Kalasjnikov från Land Rovern bakom Mercedesen. Den första fiendesoldaten är oskadliggjord men tystnaden har brutits och överraskningsmomentet gått förlorat.

Kortegen ökar farten men nu har de afrikanska soldaterna i kontrolltornet vaknat och ännu fler skottsalvor skär genom natten. De israeliska soldaterna tvingas därför hoppa ut ur bilarna och springa i sicksack de sista 15 meterna mot den gamla terminalen för att komma undan kulorna från kontrolltornet.

4 juli, 1976, kl. 00.01, den gamla terminalen, Entebbe

I den hektiska skottduellen faller israelernas ledare offer för sin egen order.

Den manlige tyske gisslantagaren är den förste soldaterna får syn på. Han rusar chockad tillbaka­ in i terminalbyggnaden och söker skydd medan han ropar: ”De afrikanska soldaterna löper amok! De skjuter på oss!”

Sergeant Amir Ofir är den förste israel som kommer in. Han noterar att glaset i entrédörren är trasigt. Kulorna viner kring öronen på honom. Som genom ett under blir han inte träffad utan kastar sig ner och skjuter tillbaka mot angriparen – en av de arabiska gisslantagarna.

Efter en kort skottväxling faller gisslantagaren död ner, men två andra gömmer sig till vänster om honom och gör sig redo att skjuta Ofir i ryggen. Så långt kommer de dock inte. I samma stund kommer plutonchef Amnon Peled in genom dörren och tömmer magasinet i sitt automatgevär mot dem.

Samtidigt träffas Yonatan Netanyahu som har stått i en utsatt position framför ingången. Döende dras han in i säkerhet men soldaterna kan inte göra mycket för honom. Före angreppet har Yonatan Netanyahu uttryckligen gett order om att fortsätta även om kamraterna faller. Nu faller den erfarne soldaten offer för sin egen ­order.

Inne i byggnaden har gisslan upptäckt att en fritagning är på gång. De är skräckslagna men kastar sig ner på golvet och flera av dem ropar: ”Mirakel! Mirakel!”

Kampen är dock långtifrån över. Ännu en palestinsk terrorist dyker upp i hallen och hamnar genast i eldstrid med israeliska soldater. Flera ur gisslan skadas i korselden. Ida Borochovitch, 56, får en kula i hjärtat och Pasco Cohen, 52, träffas i bäckenet.

Även 19-årige Jean­Jacques Maimoni faller offer för en kula när han försöker resa sig från golvet. När han sårad ligger kvar försöker Yitzhak David, som överlevt ett tyskt koncentrationsläger, att hjälpa den unge mannen. Men även David såras av en kula som går genom hans vänstra skuldra och fortsätter in i lungan.

Yitzhak David dör dock inte av skottet. Till sist faller även den arabiske terroristen till golvet och israeliska kommandosoldater stormar nu in i byggnaden och samlas kring gisslan: ”Följ med, vi har kommit för att föra er hem”, ropar de.

Gisslan kommer på fötter och springer så fort de kan mot utgången. Det har gått precis fyra minuter från det ögonblick då hjulen på det första Herculesplanet nuddade marken och bara 45 sekunder från det att det första skottet avlossades tills nu då alla terroristerna har dödats.

Diktatorn lät mörda tusentals som hämnd för Israels angrepp.

© Ullstein & Polfoto/Corbis

Idi Amin tog grym hämnd efter förödmjukelsen

De israeliska soldaterna nöjde sig inte med att befria gisslan; de slog ut delar av Ugandas flygvapen. Det var en förödmjukelse som Idi Amin måste hämnas.

Under gisslandramat hade 75-åriga Dora Bloch ur gisslan förts till ett lokalt sjukhus eftersom hon hade svårt att äta. Efter fritagningen slets den gamla­ damen ur sjuksängen av regeringssoldater och avrättades.

Samma öde mötte de tre flygledare som satt i kontrolltornet då de israeliska planen landade. Men Idi Amins hämnd slutade inte där. Som straff för att Kenya hade låtit de fyra Herculesplanen mellanlanda på väg hem mördade Amins soldater 3 000 personer ur karamojong-stammen på gränsen mellan de båda länderna.

Slutligen bjöd Idi Amin in Kenyas jordbruksminister till ett officiellt besök i Uganda 1978. Presidentens gåva till gästen var ett uppstoppat antilophuvud. Men trofén innehöll en tidsinställd bomb som detonerade och dödade ­ministern på hemresan.

Artikeln är baserad på ögonvittnesskildringar, dagboksanteckningar och utskrifter av telefonsamtal.

4. juli, 1976, kl. 00.51, Entebbe-flygplatsen, Uganda

Gisslan flygs iväg medan Idi Amins militärplan står i lågor på landningsbanan.

Det första Herculesplanet fyllt med fritagna ur gisslan stiger i en brant vinkel mot himlen och svänger ut över Victoriasjön med kurs mot Israel.­ På marken står åtta av Ugandas jaktplan av typen MiG-21 och MiG-17 i lågor och israeliska soldater har rensat ut alla fiendesoldater ur både den gamla och den nya terminalbyggnaden.

Även kontrolltornet har tystats med en kulspruta på taket av en israelisk jeep. Kulorna har slagit loss stora tegelbitar ur tornet och krossat alla fönster. Israelerna har även tagit foton och fingeravtryck av alla gisslantagare så att israeliska myndigheter senare ska kunna identifiera dem.

Ombord på Herculesplanet finns ­Sarah Davidson, hennes man och deras söner­ bland de lyckliga och omtumlade passagerarna.

VIDEO – Var Idi Amin kannibal?