Ett hemligt möte väntar
Mohammad Hashemi stiger upp före soluppgången och förbereder sig för att dö. Han gör en rituell tvagning, vänder ansiktet åt sydväst mot Mekka, faller på knä och lägger pannan mot golvet i sitt sovrum.
Han ber martyrens bön. Den store mannen med vildvuxet hår och tjockt skägg sätter därefter en pistol i bältet, drar på sig en varm tröja och går ut i Teherans mörka morgon. Det regnar. Han är på väg till ett hemligt möte.
Egentligen studerar Hashemi fysik sedan tre år men revolutionen slukar all hans tid. Han har inte varit på en enda föreläsning på mer än ett år sedan upproret mot shah Pahlavi började.
USA skyddar shahen och ”den store Satan” ska nu få sig en lektion som sent ska glömmas. Det går redan rykten på universitetet: ”Vi tog hand om shahen. Nu är det USA:s tur.”
4 november 1979, kl. 06:00, Amir Kabirs tekniska skola.
Studenter från flera universitet har liksom Hashemi stigit upp tidigt och tagit sig till den hemliga mötesplatsen.
Hashemi står nu inför en skara på omkring hundra män. Alla vet att någonting speciellt är i görningen men ingen vet vad. Bara Hashemi och en handfull av islamisternas övriga ledare känner till planen. Liksom Hashemi är de medlemmar i ”Muslimska studenter som följer imamens linje”. Imamen är Khomeyni.
Hashemi rullar nu ut några stora handritade skisser över ambassadens tomt och byggnader på ett långt bord. Under mer än en vecka har han övervakat området från taken på de omkringliggande husen och från övervåningen på förbipasserande dubbeldäckade bussar.
Mumlet från de förväntansfulla männen i det överfulla rummet ökar när Hashemi avslöjar att de ska storma och ockupera ambassaden. Som tappra revolutionärer ska de hålla personalen som gisslan tills USA:s president utlämnar shahen och hans enorma förmögenhet som gömts undan i amerikanska banker. Hashemi tänker sig att det hela ska ta högst tre dagar.
Före angreppet ska männen hålla sig gömda bland tusentals demonstranter; i dag är det årsdagen av en polismassaker på studenter som demonstrerat mot shahen. Det påstås att den ordern kom från shahen.
Uppretade människor kommer att fylla gatorna och ta sig till den amerikanska ambassaden i protest mot att USA skyddar den mordiske shahen. På en given signal ska de alla rusa fram till muren och klättra över den.
Ingen vet om marinkårssoldaterna innanför murarna kommer att skjuta på demonstranterna när de tränger in. Om det sker ska de döda och sårade bäras bakåt ut till demonstranterna och vidare längs gatorna. Det kommer att hetsa folkmassan och öka trycket mot ambassaden.
Efter mötet beger sig männen diskret mot demonstrationens startpunkt. Torget är nästan fullt. Många står redan samlade i små grupper och väntar på att någon ska ta initiativet.
Morgon, 4 november 1979, USA:s ambassad, Teheran.
Demonstranterna har tågat till ambassaden. De anställda har inte fått några speciella anvisningar från Washington.
Vädret i Teheran är grått och trist och regnet hänger i luften. Utanför ambassadens murar står tusentals unga män och skriker ut sin vrede i en taktfast kör: ”Död åt shahen! Död åt Carter! Död åt Amerika!” Fotografierna av ayatolla Khomeyni i de framsträckta händerna följer rytmen. Ljudnivån stiger minut för minut och snart hörs ropen in genom väggarna i ambassadens huvudbyggnad.
Den amerikanska ambassaden ligger precis där sluttningarna från höglandet planar ut och övergår i ett lågt, brunt slumkvarter som sträcker sig flera kilometer ut till kanten av Kaviröknen Dasht-e Kavir.
Mitt i miljonstaden Teherans smogtäckta virrvarr av tät trafik och grå, lådformade betonghus på 2–3 våningar ligger ambassaden i en liten oas. Tomten är stor som tio fotbollsplaner, täckt av gröna träd och omgärdad av en tre meter hög och cirka 1,5 km lång, vitkalkad mur.
Huvudbyggnaden med sina tre våningar ligger nära gatan. Konsulatet, ambassadörens residens, ett flerbostadshus, viceambassadörens hus och ett förråd ligger också innanför murarna. På tredje våningen står Moorhead C. Kennedy, tredjen högst i rang på ambassaden, och blickar oroligt ut över folkmassan. Han tänker på hur det skulle kännas att dö.
Under de två veckor som gått sedan shahens flykt till USA har Moorhead C. Kennedy kunnat konstatera att folkmassan vuxit sig allt större och att vreden i demonstranternas blickar och röster nått nya höjder för varje dag. Men i dag är det annorlunda. Någonting nytt och hotfullt är i görningen.
Moorhead C. Kennedy vet att ambassaden, liksom alla andra ambassader, är omöjlig att försvara. Den är obefäst, ligger mitt i fiendeland och bara 13 marinsoldater håller vakt.
Han vet dessutom att soldaterna har stående order om att inte skjuta mot en inträngande fiende och att de i stället ska invänta hjälp utifrån – trots att alla vet att närmaste hjälp bara kan komma från ett hangarfartyg i Indiska oceanen.