Brittisk terrorbombning i Mellanöstern
Under andra världskriget blev terrorbombning ett välkänt begrepp. Men strategin att bomba civila, för att betvinga militära motståndare, användes redan på 1920-talet av det brittiska flygvapnet RAF.

Westland Wapiti från RAF på spaningsuppdrag i Kurdistan 1934.
I spåren av det första världskriget skakades under 1920- och 30-talen en rad kolonier av oroligheter eller formliga uppror mot sina västerländska herrar. Mer eller mindre i skymundan för västerländsk media slogs dessa uppror ned, ofta med sällsynt brutala medel.
Så skedde till exempel gemensamt av fransmän och spanjorer i Marocko, dock först efter omfattande truppinsatser, medan franska trupper med stor möda slog ned revolter i Syrien. Gemensamt för dessa västerländska truppinsatser var att man använde flyg i stor omfattning för att utan större åtskillnad bomba både militära och civila mål.
Detta gäller i hög grad också den brittiska bekämpningen av oroligheter i imperiets kolonier. För det brittiska flygvapnet RAF gällde det dessutom att marknadsföra sig inför en oviss framtid. Såväl den brittiska armén som flottan ville efter krigsslutet 1918 upplösa det självständiga flygvapnet och fördela män och materiel på de båda egna vapengrenarna.
Britter bröt löften om självständighet
Problemen med uppror var särskilt akuta i de arabiska områden som före 1918 hade lytt under det osmanska väldet, men som nu på olika sätt styrdes av britterna, främst Irak men också Palestina och Jemen. Under kriget hade britterna frikostigt delat ut löften om självständighet till araberna men också till judarna i Palestina, löften man inte ville kännas vid när oljefynden i framför allt Irak växte i betydelse.
Vid en konferens i Kairo om Mellanösternfrågor, ledd av kolonialministern Winston Churchill, föreslog RAF-chefen, flygmarskalken Hugh Trenchard att hans RAF skulle få ta över ledningen för den typen av ”polisoperationer” i kolonierna och att RAF-förband skulle förläggas till oroliga kolonier.
Särskilt ville Trenchard ta över ledningen av operationerna mot upprorsgrupperingar i Irak. Men just kriget i Irak skulle visa såväl förmågan som begränsningarna hos RAF-förbanden i den här typen av krigföring, eller little wars som den gängse anglosaxiska termen lyder.