Terrorattacken den 11 september 2001

Dagen har börjat som alla andra. Mer än 14 000 personer har kommit till jobbet, men det är ändå bara knappt en tredjedel av de nästan 50 000 personer som arbetar i de båda tornen. Allt från välgörenhetsorganisationer till multinationella banker har sitt huvudkontor i New Yorks 28 år gamla landmärke.

På de översta våningarna i det norra tornet arbetar finansfolk, advokater och en stor del konstnärer. Byggnadens ägare har låtit dem utan kostnad förfoga över ett antal våningar, och World Trade Center är inte enbart ett finanscentrum utan även en omtyckt mötesplats för personer i New Yorks kulturkretsar.

Överst i tornet har kyparna och de övriga anställda i restaurangen Windows on the World kommit till jobbet. Från toppen är utsikten ännu mer storslagen, och personalen håller på att förbereda frukosten, som brukar locka många gäster. Ännu en arbetsdag i World Trade Center har inletts.

Kollisionen är så kraftig och krafterna så enorma att kvarlevorna av en man som arbetade för finansbolaget Marsh & McLennan slungas fem kvarter bort från tornen, medan ett av planets landningsställ fortsätter hela vägen genom byggnaden och vidare ut över gatorna.

Det slår ner på den närbelägna West Street med en oerhörd kraft som ett tydligt bevis på vad det är som träffat tornet.

Att ett landningsställ och en man slungas en kvarts kilometer genom luften är illa nog, men den påverkan kollisionen har på byggnaden är katastrofal. American Airlines flight 11 har – efter att ha flugit de 21 kilometerna från Manhattans norra spets till dess södra på mindre än två minuter – träffat World Trade Center med 725 kilometer i timmen.

När American Airlines-planet och de 92 ombordvarande slår in i tornet bromsas det på bråkdelen av en sekund, och stora delar av det pulveriseras.

Den väldiga energin sprids i vågor ned genom skelettet på norra tornet och pulserar vidare genom Manhattans berggrund för att rulla vidare ut i Hudsonfloden och Atlanten.

Skakningarna kan under de följande tolv sekunderna registreras 35 kilometer därifrån av seismograferna på observatoriet vid Columbia University. Marken skakar bokstavligt talat av krafterna från kollisionen.

Inne i tornet behöver ingen en seismograf för att se skadorna. De många tusen kilona flygplansbränsle exploderar, och lågor slungas genom hisschakten ned till lobbyn, medan ohejdbara bränder bryter ut i norra tornets översta våningar.

VIDEO: Norra tornet träffas

Brandskyddet fungerar inte

Den 11 september 2001 – 08.50: Kollisionen har satt eld på hisschakten och lagt utrymningsvägarna i ruiner. Alla som befinner sig ovanför 93:e våningen är i princip fångar i ett brinnande fängelse, där kraftig, svart rök redan bolmar ut.

Taket har kollapsat i korridorerna på 88:e våningen. Där byggnadens tre hissar en gång fanns gapar nu bara tomma hål, som fortsätter ner i djupet. Även här, ett par våningar under den plats där planet träffade, står två av de tre trappuppgångarna i lågor och är fyllda med rök.

Från kontor och andra utrymmen strömmar män och kvinnor ut – de flesta har precis lämnat sina barn i skolor runtomkring i stadens förstäder. Det är första dagen efter skolornas sommarlov, och bara en timme tidigare har stämningen varit munter.

Nu står människorna mitt i lokaler där lågor slickar väggarna, och den kraftiga värmen får huden i ansiktet att dra sig samman. Betydligt värre är det på de våningar som befinner sig ovanför den plats där planet trängde in. Där har luften ersatts av tjock, svart rök.

På papperet är World Trade Center byggt med så kallade röktäta våningar: På samma sätt som fartyg har vattentäta skott, som kan se till att inträngande vatten inte sprids genom hela fartyget, är WTC konstruerat för att hålla eld och rök isolerat på de enskilda våningarna. Nu, när arkitekturen sätts på prov, visar den dock sina brister.

Rök och eld sprids ohämmat uppåt med dödlig effekt. Från sydtornet ser förfärade anställda en man slita av sin brinnande skjorta och hoppa i döden. Endast två minuter har gått sedan planet slog in i byggnaden, och eld och rök sprids överallt.

I restaurangen Windows on the World mejlar 25-årige Peter Alderman, som arbetar för Bloomberg, till sin familj.

”Jag är RÄDD – det är MASSOR med rök”, lyder texten.

Alderman har varit på ett morgonmöte i restaurangen på översta våningen och är nu instängd. Även här, 60 meter ovanför explosionsplatsen, är röken kvävande.

Inom loppet av de första tio minuterna efter explosionen får polisen och brandkåren mer än 3 000 samtal från personer instängda i tornet, som ber om instruktioner och vädjar om hjälp – vittnesbörd om att katastrofen redan från början är av enorma proportioner.

Från Windows on the World blir personalens nödsamtal allt mer desperata. De bönfaller om hjälp att hitta ett område av våningen, ”där röken inte är så tjock och kvävande”. Räddningspersonalen på marken har emellertid ingen överblick över eldens spridning, och även om de haft det skulle det inte hjälpa.

Den brutala sanningen är att det inte finns någonstans att fly. Svaret till de människor som befinner sig på Windows on the World låter som en dödsdom: ”Vi har personal på väg till er. Hoppa inte. Hjälp är på väg.”

Kapat plan kraschade in i norra tornet

Ingen kan rädda de som sitter fast

Den 11 september 2001 – 08.54: De första brandmännen har anlänt till vad som ska visa sig bli den största räddningsinsatsen i New Yorks historia. Även ledig personal drar på sig arbetskläderna och ­beger sig till WTC med tunnelbana, i bil och med taxi. Mer än 1 000 brandmän inställer sig för tjänstgöring.

Den syn som väntar de första räddningsarbetare som kommer till ­platsen är skrämmande. Inne i lobbyn har det brinnande flygbränslet bränt sig genom hisschakten och lämnat stora svärtade ytor flera hundra meter under 87:e våningen. Fönsterrutorna är krossade, marmorväggarna har spruckit, och brännskadade människor får hjälp att ta sig ut.

Till och med en lekman kan se att den uppgift som väntar är omöjlig. Att förflytta sig 87 våningar iklädd full utrustning via trappor fyllda med människor kommer att ta timmar. Den omedelbara bedömningen är uppenbar och realistisk. New Yorks brandkårer kommer inte att kunna släcka branden.

Inte ens med tillräckligt med slangar och personal skulle det gå att genomföra en släckning. Planet har förstört tornets rörledningar. Sprinkleranläggningen fungerar inte, och det finns inget vatten till slangarna.

VIDEO: Tornen förvandlades till dödsfällor

Inte ens små saker som att fukta handdukar och lägga dem vid dörrarna för att stoppa röken går att göra. De översta våningarna saknar vatten. Inget att dricka, inget att släcka eld med, inget att hålla kläderna fuktiga med. De översta våningarna är en torr, sprakande dödsfälla.

För brandmännen på marken blir det allt svårare att lugna de allt mer paniska människor som befinner sig i de rökfyllda kontoren. Att gå uppför trapporna fyllda med människor i tjock rök och stekande hetta med 50 kilo brandutrustning tar timmar.

Hjälpen är inte nära. Även brandmännen har svårt att tro på ett mirakel. För brandkåren blir det därför tydligt att det finns endast ett syfte med att ta sig upp i tornet: att få ned så många instängda människor som möjligt.

Kroppar faller mot taket

Hettan är nu så kraftig i det norra tornet att personer väljer att hoppa i döden.

Även på marken råder panik. Människor skriker. Walkie-talkies knastrar. Sirener tjuter. Värst är emellertid det smattrande åskliknande ljud som kommer från byggnadens halvtak. Det är ljudet av fallande människokroppar som slår ner.

Ljudet är så konstant – så många hoppar från fönstren på de översta våningarna – att räddningsledaren Orio Palmer till slut ser sig tvungen att använda byggnadens högtalaranläggning för att förmedla ett budskap till alla våningar i det norra tornet.

”Var snälla och hoppa inte”, vädjar han i mikrofonen. Det tjänar inget till. Planet har förstört högtalarsystemet.

Runt det norra tornet kretsar polisens helikoptrar, och piloterna är de första som får en överblick. I norra tornets övre fasad gapar det öppna hål, från vilka människor hoppar rakt ner i döden.

År 1980 bröt en brand ut på MGM Grand-hotellet i Las Vegas. Branden kostade 87 personer livet, men i en hjältemodig räddningsinsats lyckades helikoptrar evakuera nästan tusen personer från hotellets tak.

Nu, 21 år senare, får helikopterpiloterna order om att inte landa på taket av World Trade Center – ingen kan överblicka riskerna, och ingen vill därför ge ordern. I stället blir piloterna vittnen till mängder av självmord.

Stanley Praimnath sser att planets ena vinge har kapat en dörr endast sex meter från hans skrivbord. I nästa ögonblick kollapsar innertaket.

Precis innan självmordspiloten styr sitt dödliga vapen rakt in i det södra tornet lutar han planet, så att Flight 175 träffar tornet i en sned vinkel – sannolikt för att träffa så många våningar som möjligt, men faktum är att manövern samtidigt räddar många liv.

Trots att planet skär genom åtskilliga våningar, lämnar det – till skillnad från i norra tornet – en enstaka nödutgång användbar längs den ena väggen. Även om trappan inte har kollapsat eller blockerats fullständigt är den långtifrån en behaglig plats. Den är fylld med rök, och väggarna har på sina ställen rasat in.

När Stanley Praimnath lyfter blicken igen och lyckas titta upp över bråten ser han människor, som bara några sekunder tidigare hade stått och pratat, ligga döda, brända eller oigenkännliga.

Andra är som Praimnath mirakulöst nog vid liv.

Ett antal av de överlevande beskriver efteråt hur tornet efter kollisionen börjar luta oroväckande åt väster ut mot Hudsonfloden. Lutningen är så kraftig denna vindstilla dag att människor måste luta sig mot väggar och hålla sig i bord för att hålla balansen.

De följande fyra minuterna står World Trade Centers 415 meter höga södra torn och gungar farligt fram och tillbaka, innan det till slut är stabilt igen. Sedan blir allt mörkt.

VIDEO: New York liknade en krigszon

Endast fyra personer klarar sig

Den 11 september 2001 – 09.04: Mitt i kaos, död och förödelse överlever enskilda mot alla odds. En av dem är vice ordföranden i börsmäklarbolaget Euro Brokers.

Richard Fern har några ögonblick före kollisionen lämnat sitt skrivbord i östra delen av tornet, där planet endast sekunder senare dödar alla. Vid hisschaktet har han precis tryckt på knappen till hissen på 84:e våningen, men han hinner inte kliva in i hissen – därmed undgår han att bli fångad i schaktet och gå en säker död till mötes, när elektriciteten bryts.

Efter att ha slungats mot väggen hittar han i fullständigt mörker och av ren och skär tur den enda intakta utrymningsvägen i tornet. På trapporna på vägen ner möter han personer som kämpar sig uppåt och varnar honom för att fortsätta nedför den rökfyllda nödtrappan.

Richard Fern ignorerar varningarna, lyfter på egen hand bort en nedfallen vägg, som spärrar trappan, och fortsätter genom värme och rök nedåt. Nio steg ner till nästa avsats. Sedan nio nya steg och en avsats. Runt, runt och runt. Totalt 1 512 steg.

Tjugo minuter senare vacklar Fern ut från utgången vid Church Street. Richard Fern är en av endast fyra personer som kommer ut från våningarna ovanför kollisionsplatsen. Tack vare en blandning av tur och ohörsamhet.

De tre andra överlevande, däribland Stanley Praimnath, som gömde sig under sitt skrivbord, berättar alla samma sak – att alla varnade dem för att fortsätta nedåt, medan de själva sökte sig uppåt. Endast genom att gå mot strömmen överlevde de fyra männen.

Andra i södra tornet överlever genom en osannolik uthållighet terrorattacken den 11 september.

Sekunder innan det första planet slår in i norra tornet har sex män klivit in i hissen på 44:e våningen. Bland dem är John Phoenix, som bär på det kaffe, den mjölk och de wienerbröd han har hämtat i kafeterian på 43:e våningen. En annan av männen är fönsterputsaren Jan Demczur, som bär på sin gröna hink med sin fönsterskrapa av metall.

Hissen hinner börja färden mot de övre våningarna, men slungas plötsligt från sida till sida, innan den stannar. Ingen av männen vet vad som skett, men efter tio minuter börjar mörk rök sippra in i kabinen.

Genom att pressa in handtaget på Jan Demc­zurs långa fönsterskrapa mellan hissdörrarna lyckas de få upp dem – Bara för att stirra in i en tjock gipsvägg.

Genom att doppa tygbitar i den mjölk som John Phoenix har med till sitt kaffe, och hålla dem för ansiktet lyckas de andas genom röken, och med metallhandtaget från Demczurs fönsterputsarredskap hugger de sig genom tre, sammanlagt tjugo centimeter tjocka, lager gipsskivor och ett lager kakel, innan de undslipper döden i hissen.

Andra har inte samma tur, och med all sannolikhet har många människor mött döden inspärrade inne i hissarna utan att förstå vad det är som har drabbat World Trade Center.

Kapat plan flög in i södra tornet

Stål faller från himlen

Den 11 september 2001 – 09.08: Helikoptrar försöker evakuera människor fångna på taket på norra tornet. Kraftig rök och värme gör det dock omöjligt, och ordern till piloterna är klar: Ingen får landa på taket. I stället får piloterna bevittna desperata scener på tornets tak.

Om personerna på de översta våningarna rusar nedför trapporna, går evakueringen lugnare till längre ned. På två led tar människor sig nedåt. När skadade och gamla förs ner, burna av kollegor, vänner eller främlingar, kliver människor snabbt åt sidan, och det dubbla ledet blir ett.

För de många tusen som når lobbyn i World Trade Center och tar sig ut på gatan kommer chocken. I de fönsterlösa trapphusen har de inte haft någon aning om vad som hänt. Nu kliver de ut på något som ser ut som månens yta. De folktomma gatorna är fulla av hål efter nedfallna klumpar av stål och cement, och damm täcker allt.

På marken ligger det brända kroppar, skor, flygplansdelar, bagage. En fönsterruta täckt av blod. Fragment av klädesplagg. Det är de enda synliga resterna av människor från de översta våningarna. Poliser på gatan kan tydligt se paniken i ansiktena på de evakuerade.

”Fortsätt. Fortsätt”, beordrar de. ”Titta inte upp”. Ordern ska hålla evakueringen igång och skona människor från de värsta synerna. Kring de överlevande regnar stålsektioner stora som kylskåp från himlen och slår med kraftiga smällar i marken. Ingen på gatan är säker.

Brandmän guidar människor tvärs genom infernot på plazan över till Church Street. Många av dem som kommer ut söker skydd bakom den närbelägna kyrkans gjutjärnsportar, där en präst tar emot och drar dem i säkerhet.

Nödutgången är låst

Den 11 september 2001 – 09.42: Medan många tusen tar sig ut via trapporna sker det ingen evakuering från luften. Där, nästan en halv kilometer över gatunivån, bedömer piloterna att det är bråttom att göra något. Elden har spridit sig i båda tornen.

Efter en lång vandring genom rök och damm har en grupp som nu uppgår till omkring 200 personer, nått uppför alla trapporna till södra tornets tak på 105:e våningen – bara för att mötas av en låst dörr till taket. Desperat försöker de få upp dörren genom att banka hårt på den. Deras ansträngningar är emellertid förgäves. Dörren går inte att öppna.

Från trappan några meter från taket börjar räddningspersonal och anhöriga få nödsamtal. En man berättar för sin fru om situationen och får veta att hjälpen är på väg, och att de ska hålla ut. På larmcentralen är beskedet:

”Two World Trade, 105:e våningen. Människor sitter fast. Öppna takdörren för att komma ut.”

Dörren går dock inte att öppna. De inspärrade är fångade. Ungefär samtidigt får samtliga helikopterpiloter ett meddelande.

”Förbered er på att rigga helikoptern. Vi behöver er på taket så snabbt som möjligt”, meddelar ett befäl.

Ordern kommer precis när en av piloterna ser flera personer hoppa från byggnaden.

”Gå upp på taket”, har han lust att ropa, när han flyger närmare. I nästa ögonblick kommer emellertid en kontraorder:

”Observera att ingen får lov att fira sig ner till toppen av byggnaden, ingen får fira sig ner till toppen av byggnaden”, lyder beskedet till piloternas frustration.

Nordvästra hörnet av det norra tornet är fortfarande hyfsat fritt från rök, rapporterar en pilot, men han har trots det ingen möjlighet att landa med sin helikopter, för WTC:s automatiska fönsterputsnings­maskin spärrar den enda utrymme som han hade kunnat landa på.

Den enda möjligheten han har är att fira ner helikopterns vajer och med hjälp av den rädda ett par personer från taket. Det skulle kräva tålamod, för han har bara möjlighet att ta två personer åt gången. Förutom risken för panik blir piloten orolig för manövern.

Det är risk att vajern fastnar i någon av antennerna på taket och fjättrar helikoptern till byggnaden. Det skulle vara en katastrof, och han inser att om någon över huvud taget skulle lyckas landa på taket med sin helikopter för att komma till hans undsättning, skulle han behöva göra ett mycket svårt val mellan att rädda sitt eget liv eller livet på människorna på taket.

Så när brandmän kämpar sig uppför de tomma våningarna och söker igenom dem en efter en, hittar de endast ett fåtal personer. Rörelsehindrade i rullstol, som inte kan komma ner, för att hissarna inte längre fungerar. Kollegor som stannat hos dem. Äldre personer, individer som har svårt att gå eller med astma, som inte kan ta sig ner enkelt eller utan hjälp.

Ingen kan ens föreställa sig att byggnaderna ska kollapsa, och med massor av brandmän i byggnaden och branden flera våningar högre upp beslutar de flesta sig för att stanna kvar.

Samtidigt kämpar brandmän sig uppåt. I kilovis med utrustning. I intensiv värme. Utmattningen syns i deras ansikten. Uttorkade och medtagna tar de flesta en paus på 22:a våningen – likt maratonlöpare går de där in i väggen

På väg upp i södra tornet är bland andra brandmannen Michael Otten, som plikttroget förflyttar sig uppåt i det oförutsägbara infernot, medan hans svåger börsmäklaren med samma namn förflyttar sig nedåt. Det är möjligt att deras vägar korsas, men de ser inte varandra. Aldrig mer. Den ene dör, den andre överlever.

VIDEO: Tornen kollapsar

Många hinner ta farväl

Människor har börjat inse det oundvikliga. Telefonnätet är överbelastat av samtal till mobiltelefoner, men trots det lyckas flera hundra komma fram. De hinner ge ett sista vittnesbörd till anhöriga eller på deras telefonsvarare.

Inget telefonsamtal kan beskriva de fasor som utspelar sig i toppen av de båda tornen den 11 september 2001. De flesta samtal präglades av desperation och rop på hjälp, men flera hundra hann även förmedla ett sista farväl.

Den 37-årige börsmäklaren Brad Vadas lämnar ett meddelande på sin fästmös telefonsvarare:

”Kris, det har inträffat en explosion. Vi är inspärrade. Det kommer in rök. Jag vill att du ska veta att mitt liv har varit så mycket bättre och rikare för att du funnits i det. Jag älskar dig.”

Även Ed McNally ringer hem från 97:e våningen till sin hustru. Han har något att säga, inleder han. Hon och barnen har betytt allt för honom. Försäkringsdokumenten ligger i en fil i datorn. Andra viktiga dokument i en annan fil.

Därefter säger Ed McNally farväl bara för att ringa tillbaka några minuter senare. Han hade planerat en överraskning till sin hustrus 40-årsdag.

”Jag känner mig dum”, säger han. ”Jag har bokat en resa till Rom. Liz, du får försöka avboka den.” Hans hustru försöker ingjuta mod i sin make: ”Ed”, säger hon, ”du kommer att klara dig ut. Brandmännen är på väg. Du kommer att komma ut.”

Ungefär samtidigt tvingas brandväsendets ledning konstatera att personer som Vadas och McNally är förlorade. Det går inte att rädda dem. Det är en slutsats som en grupp brandmän vill motbevisa.

I södra tornet har brandchefen Orio J. Palmer hittat en användbar hiss, som kan ta honom till 40:e våningen. Han tar fram sin radio, som han äntligen fått att fungera, och sänder ett meddelande till sina överordnade nere på marken.

”Detta är bataljon 7 på 40:e våningen”, säger Orio Palmer, som egenhändigt har reparerat hissen och nu är den brandman som befinner sig närmast branden.

”Vi har fått en hiss att fungera”, fortsätter han och inleder en spurt mot elden.

På väg upp blir det glesare i trappan, och värmen blir kraftigare, men som tidigare maratonlöpare fortsätter Palmer oförtrutet.

Han blir den förste brandmannen i båda tornen som når bränderna på 78:e våningen i sydtornet. Hjälp för de inspärrade är inte längre utopisk. Räddningspersonal är på väg och har nått lågorna. Från 78:e våningen rapporterar Palmer till ledningscentralen i tornets lobby.

Hans chef noterar att Palmers röst har ett tonläge en aning högre än normalt, när han efter en del kommunikationsproblem till slut får kontakt. Förutom det är rösten förvånansvärt lugn för en man som rusat uppför trappor och in i ett inferno av eld.

”Vi har två isolerade fickor av eld”, meddelar Palmer. ”Vi bör kunna släcka dem med två slangar.”

Nästa del av meddelandet stammar han fram långsamt – kanske på grund av utmattning, kanske på grund av den syn som har mött honom:

”Säg, säg, säg åt dem att 78:e våningen … Åtskilliga 10-45, kod 1.”

Inom brandkåren undviker man helst termen ”civila” utan refererar till dem som ”10-45:or”. Brandmän säger inte heller ”döda” utan ”kod 1”.

”På 78:e våningen?” frågar mannen i den andra änden.

”10-4”, svarar Palmer. ”Åtskilliga civila. Vi behöver två slangar häruppe.”

”Vi är på väg”, lyder svaret.

Några minuter senare sänder Orio Palmer ett nytt meddelande. Han är i full färd med att hjälpa skadade på 78:e våningen, när han plötsligt hör ett meddelande i radion från enheten ”Stegbil 15”.

”Fångade i hissen. Vi klipper oss genom väggen, så vi kan komma ut.”

I en minut är det tyst på linjen, tills Palmer på nytt säger något.

”Sjunde bataljonen till Stegbil 15 …”

Det blir hans sista ord.

Sista orden från södra tornet

Den 11 september 2001 – 09.59: På marken tar räddningspersonalen emot ett samtal, nästan 50 minuter efter planet träffade södra tornet. Personen i luren, Thorpe, säger att personer kring honom på 89:e våningen svimmar av syrebrist, och att han tänker krossa fönstren. Det är det sista någon någonsin hör från 89:e våningen.

Ungefär vid den tidpunkten ringer en av de byggnadsansvariga ingenjörerna ett illavarslande samtal till en av cheferna för FDNY. Under de få ögonblick då röken lättar, och han kan skymta byggnaden, kan han se skadorna på tornet.

Aluminium rinner nedför fasaderna. Stabiliteten för båda byggnaderna är i fara. Han kan inte längre bedöma hur länge de kommer att stå kvar.

Fotografier avslöjar senare att 83:e våningen redan kollapsat ner på 82:a våningen. I telefonsamtal från tornet berättar de inspärrade på 105:e våningen att golvet har kollapsat. Kort därefter berättar en man på 106:e våningen samma sak.

Meddelandena tas mot med skepsis av alla som hör dem, men för byggnadsingenjörerna spelar det ingen roll. På samma sätt som man sade att Titanic inte kunde sjunka, har man länge sagt att WTC kan överleva en kollision med ett passagerarflygplan. Precis som Titanic visade sig kunna sjunka är tornen emellertid som alla andra byggnader i stånd att kollapsa.

Faran är överhängande. Medan helikopterpiloter fortfarande överväger möjligheterna att rädda personer från det norra tornet, har de den hemskaste utsikten till det som nu sker: På mindre än tio sekunder kollapsar tornet framför ögonen på dem.

Våningarna rasar samman och faller som klossar ovanpå varandra med allt större kraft, ju längre ner mot marken de når, och pulveriseras till ett flera ton tungt moln av damm och byggnadsrester, som pressas in i nordtornets källare och upp genom dess trapphus och hisschakt för att till slut sprida damm, rök och aska upp i luften.

I 28 år och i alla slags väder har WTC:s torn tronat över Manhattan. Två tydliga parallella linjer. Nu – på mindre än tio se­kunder – rasar södra tornet samman. Våning efter våning faller ner ovanpå nästa med stora, tydliga dunsar.

Människor i norra tornet, som inte vet vad som sker, tror att bomber måste ha exploderat. Så enorma är krafterna att den energi som frigörs motsvarar fem procent av den atombomb som fälldes över Hiroshima – tillräckligt för att hålla miljonstaden Miami med ström i en timme.

Mer än 40 mil bort registrerar seismografer skakningarna. Hela området vid World Trade Center skakar av lufttrycket från det kollapsande tornet, som drar ännu fler med sig i döden från ännu inte utrymda våningar, från lobbyn och från gatorna.

Snabb evakuering inleds

Södra tornets kollaps får brandkåren att beordra alla att lämna norra tornet. Kommunikationslinjerna är dock överbelastade, och långtifrån alla uppfattar meddelandet.

Efter en lång och påfrestande vandring nedför trapporna från 89:e våningen har Dianne DeFontes, som en timme tidigare satt och drack kaffe, tog emot telefonsamtal och åt yoghurt, lyckats ta sig ut ur norra tornet.

När Dianne DeFontes når ut på gatan börjar hon gå norrut. Hon får syn på sin spegelbild i ett butiksfönster i Greenwich Village och tänker:

”Jag är svart, och mitt ansikte är fullständigt vitt. Mitt hår är helt vitt. Jag kan inte tro att det här är jag.”

Samtidigt kommer ytterligare ett illavarslande besked från helikopterpiloterna, endast en halvtimme efter att det södra tornet kollapsade:

”Se upp, jag är inte till 100 procent säker, men det ser ut som om översta delen av tornet lutar.”

”Lutar tornet?” frågar den som svarar i radion.

”Svar ja. Det lutar söderut.”

”Vilket torn är det?” frågar personen i andra änden. ”Ett eller två?”

”Det är det tornet som är kvar. Norra tornet lutar åt sydväst just nu”, svarar piloten.

”Det ser ut som om det viker sig i det sydvästra hörnet.”

Mottagaren upprepar meddelandet: ”Norra tornet lutar”, säger han. ”Och det ser ut som om det just nu viker sig i det sydvästra hörnet.”

Norra tornet kollapsar

Totalt 102 minuter efter att ett passagerarplan slog in det norra ­tornet är tornets stålskelett försvagat, och tyngden av de kollapsade våningarna är för stor. Katastrofen är undviklig.

Klockan 10.28 börjar det norra tornet röra på sig. Ögonvittnen beskriver hur tornet börjar vrida sig. Några sekunder senare inser människor att de i dag blir vittnen till båda tvillingtornens försvinnande från Manhattans silhuett.

Ett moln av damm och rök trycks ut från tornets övre våningar och väller nedför byggnaden för att till sist nå marken. Norra tornet har kollapsat. Sedan ett plan slog in i det har det gått 102 minuter. På mindre än två timmar har världen förändrats.

VIDEO: Usama bin Ladin berättar om attacken den 11 september

Epilog: Terrorattacken den 11 september kostade nästan 3 000 personer livet – fler än japanernas angrepp på Pearl Harbor 1941.

Därmed blev attacken den dödligaste på amerikansk mark sedan det amerikanska inbördeskriget 140 år tidigare. Därför var det inte utan fog som amerikanerna såg terrordådet som en krigsförklaring och därmed faktiskt på det sätt som Usama bin Ladin ville.

I åratal hade han försökt dra in USA i ett krig för att stärka sin jihadrörelses legitimitet. Först när han förde in kriget på amerikansk mark nappade supermakten.

Terrorattacken den 11 september förändrade världen och har fått konsekvenser långt in i det nya årtusendet. I jakten på Usama bin Ladin och inte minst al-Qaidas träningsläger förklarade världen krig mot talibanrörelsen i Afghanistan.

Usama bin Ladin undkom de amerikanska styrkorna, och i många år lyckades han hålla sig gömd. Först den 2 maj 2011 fick en grupp amerikanska Navy SEAL-soldater tag i al-Qaida-ledaren, när de stormade hans bas i den pakistanska staden Abbottabad. Terroristledaren dödades under insatsen.

År 2020 ingick president Donald Trump en överenskommelse med talibanerna om att ta hem de amerikanska styrkorna från Afghanistan. I april året därpå bekräftade Trumps efterträdare på presidentposten, Joe Biden, att USA kommer att dra ut alla sina soldater ur landet senast den 11 september 2021.

Om den här artikeln

Av respekt för dödsoffren och deras efterlevande har vi valt att inte ta upp några konspirationsteorier i denna artikel.

Det råder ingen tvekan om vad som orsakade tornens kollaps – från Usama bin Ladins order om att angripa USA till terroristcellernas årslånga, målmedvetna träning, ögonvittnesskildringar från Pentagon och tornen samt efterföljande analyser av de främsta experterna.

Attacken hade en enskild upphovsperson med ett specifikt motiv och ett specifikt mål.

Trots det kan det vara nästan omöjligt att föreställa sig hur ett enda flygplan kan få en mastodont att rasa. Vad Usama bin Ladins hantlangare flög rakt in i en konstruktion av stålbalkar och betong var emellertid inget mindre än en bomb med närmast omätbar kraft.

Endast de som upplevde attacken kan förstå vilka krafter som släpptes lösa i kollisionen. En kraft som fick marken att skaka, tornen att svaja och tak och väggar att kollapsa, som skickade eldklot 300 meter ner i lobbyn och smulade sönder marmorväggar och inredning.

Endast de som upplevde attacken kan förstå vilken enorm brand flygbränslet orsakade, hur den satte eld på de kringliggande byggnaderna, och vilken effekt den hade på byggnadernas bärande konstruktion.