Natten till den 8 juli 1455 är allt fridfullt och lugnt på slottet Altenburg i mellersta Tyskland. De båda prinsarna, 14-årige Ernst och 12-årige Albrecht, sover djupt i sitt rum.
Slottet, som tillhör prinsarnas far, kurfursten Fredrik II av Sachsen, ligger på en klippa strax utanför staden Altenburg, och den medeltida borgen med sina tjocka murar betraktas som en av Tysklands säkraste.
Men friden ska inte hålla i sig. I sommarnattens mörkaste timme smyger en grupp män in på slottet. Deras tunga steg mot stengolvet ekar i slottets korridorer. Utanför prinsarnas rum stannar de.
Snart ska de båda pojkarna ryckas ur sin trygga sömn och deras oskyldiga barntillvaro förvandlas till en mardröm.
I barnkammaren överrumplade kidnapparna prinsarna, bar ut dem och red iväg med dem.
Trygghet och oskuld var bristvaror i 1400-talets Tyskland. Krig och strider förekom frekvent, och kurfursten deltog gärna.
Under det så kallade sachsiska inbördeskriget stred han och brodern Vilhelm om familjens mark. Kriget pågick i fem år och slutade med en förlikning, men skaffade kurfursten en bitter fiende.
Riddaren Kunz von Kauffungen stred lojalt som en av Fredriks mest betrodda än. Men när riddaren togs till fånga vägrade kurfursten att betala lösesumman på 4 000 gulden. Att ersätta den mark och de egendomar som riddaren förlorat tänkte fursten inte heller göra.
Kunz von Kauffungen, som nu stod på konkursens rand, stämde kurfursten, men fick domslutet emot sig. Fyra år efter freden, 1455, kom han därför på en plan: Han skulle kidnappa kurfurstens båda söner. Först när Fredrik kompenserade honom för pengarna och den förlorade marken, skulle han släppa prinsarna.
Prinsarna rövades bort från barnkammaren
Historien om prinsarna var populär på 1800-talet. Bilden är från en historiebok.
Kökspojke hjälpte till
Allt var noga planerat, när Kunz von Kauffungen natten till den 8 juli gav sig av mot slottet tillsammans med sina kumpaner, riddarna Wilhelm von Mosen och Wilhelm von Schönfels, samt 30 ryttare.
Genom kontakter vid hovet visste von Kauffungen att kurfursten var bortrest, och inne i borgen väntade Hans Schwalbe, en kökspojke som von Kauffungen hade sett till att skaffa anställning på slottet.
Nu öppnade Hans Schwalbe slottets port och släppte in von Kauffungen och hans medbrottslingar.
Den 13 juli 1455 dömdes riddaren till döden. Dagen därpå blev han halshuggen på torget.
I barnkammaren överrumplade kidnapparna prinsarna, bar ut dem och red iväg med dem.
Så snart man vid hovet upptäckte vad som hänt lät man ringa i kyrkklockorna. Snart samlades bönder, kolare, munkar och alla möjliga andra för att jaga kidnapparna.
För att förvirra förföljarna delade kidnapparna på sig. Medan Wilhelm von Mosen och Wilhelm von Schönfels red med prins Ernst mot staden Hartenstein, red Kunz von Kauffungen med Albrecht mot Böhmen, där kurfursten inte hade någon makt.
Så långt kom han emellertid inte. Vid ett kloster i Erzgebirge på gränsen till Böhmen grep en handlingskraftig kolare honom. Kurfurstens män spärrade in riddaren och förde Albrecht i säkerhet. .
Straffet blev hårt
Under tiden gömde medbrottslingarna sig med Ernst i en övergiven gruva, senare kallad die Prinzenhöhle, Prinsgrottan, utanför Hartenstein.
Det sägs att Kunz von Kauffungen spärrades in i klostret Grünhains torn, efter att en kolare gripit honom i närheten av byggnaden.
När ryktena om att von Kauffungen tagits till fånga tre dagar senare nådde riddarna, vände de sig till borgherren i Hartenstein. Han gav dem fri lejd ut ur Sachsen mot att de släppte Ernst fri och berättade allt om kidnappningen.
Så lätt slapp Kunz von Kauffungen inte undan. Den 13 juli 1455 ställdes riddaren inför rätta och dömdes till döden.
Dagen därpå blev han halshuggen på torget i Freiberg. Familjen förvisades från landet och hans gods jämnades med marken.
I kyrkan tackade kurfursten Gud för sina söners räddning. Men att de klarade sig fick mer långtgående betydelse än kurfursten kunde ana. Prinsarna grundade nämligen de släktlinjer som än i dag levererar kungligheter till Europas furstehus – bland annat Storbritanniens Elizabeth II.