Stryparsekt i Indien knäcktes av brittisk officer
I början av 1800-talet lyckades en ung brittisk officer avslöja en indisk mördarsekt – thaggerna. Sektens medlemmar hade mördat tusentals människor till dödsgudinnan Kalis ära. Hon krävde att offren skulle strypas med ett hårt virat tygstycke.
Thaggerna såg ut som vanliga indier. Inte ens thaggernas hustrur anade att deras män mördade till den blodtörstiga gudinnans ära.
En vinterdag år 1831 var en militärkaravan på marsch längs en dammig väg i norra Indien. Expeditionen leddes av en rakryggad engelsk officer med intensiva, blå ögon.
I övrigt bestod gruppen av infödda soldater och en indisk fånge med kedjor kring vristerna. Fången hade något värdigt och aristokratiskt över sig och allas blickar var riktade mot honom. Plötsligt sa fången till om att karavanen skulle stanna, och han pekade mot en liten träddunge.
De indiska soldaterna gick in i dungen och började gräva i den hårda jorden. De hittade snart vad de letade efter. I en grav dold mellan träden låg flera skelett och torkade rester av människor. Många av dem hade fortfarande klädtrasor på kroppen.
Därefter pekade fången mot en annan plats. De indiska soldaterna började gräva på nytt, och även här hittade de skelettdelar och grinande kranier.
Innan dagen var till ända hade expeditionen grävt fram 17 lik och skelett. Sedan vandrade de vidare, på väg mot fler massgravar för andra mordoffer.
Mannen med det aristokratiska utseendet hette Feringeea. Han var en av ledarna för den sekt som kallades thaggerna och som tillbad dödsgudinnan Kali med människooffer.
Ledaren för expeditionen var kapten William Henry Sleeman – den man som föresatt sig att en gång för alla krossa sekten.
Kapten Sleeman kommer till Indien
Ända sedan den dagen då Sleeman för första gången satte sin fot på indisk mark år 1809 hade han hört talas om en fruktansvärd sekt som offrade människor.
Men de brittiska myndigheterna hade aldrig tagit ryktena på allvar. Berättelser om brott och märkliga sekter var inget okänt fenomen i Indien, och även om det fanns ett korn av sanning i historierna om sekten var inställningen att det var ett problem som indierna måste lösa på egen hand.
Sleeman tog däremot rapporterna om sekten på största allvar. Han behärskade flera orientaliska språk, bland annat hindi, och hade därför betydligt större kunskap om de lokala förhållandena än de flesta andra britter i landet.
Dessutom såg han det som sin plikt som officer i den brittiska armén i Indien att upprätthålla lag och ordning för både indier och britter.
Men till en början möttes hans efterforskningar i saken med skepsis från myndigheternas sida. Han blev förlöjligad och till och med direkt motarbetad.
Sleeman var dock inte en man som lät sig stoppas när han väl hade satt upp ett mål. Därför ansökte han om förflyttning från brittiska armén till den civila administrationen.
År 1822 utnämndes han till domare i Nursingpore i dagens Madhya Pradesh i mellersta Indien. Och med hjälp av en grupp lojala ”nujeebs”, indiska poliser, påbörjade han sitt fälttåg mot Kalis lärjungar.
Sleeman hade stor respekt för indierna och deras kultur och satte sig också in i landets många sekter och religiösa kulter. Denna kunskap hade han nytta av under sitt senare fälttåg mot thaggerna.
En modern utredning
I motsats till de flesta ämbetsmän i kolonierna på den här tiden använde Sleeman varken våld eller hot för att gå till botten med saker och ting.
Han använde sig i stället av dokument och kartor. Först satte han sig in i vad andra hade skrivit om sekten. Han upptäckte att det handlade om en mycket gammal sekt.
Första gången den omnämndes var på 1200-talet, och på 1600-talet skrev en fransk upptäcktsresande om indiska rövare som dödade resande genom att strypa dem med en bit tyg.
Sleeman ritade och studerade kartor, sammanställde listor över mystiska försvinnanden och gjorde upp släktträd. Han arbetade helt enkelt fram något som vi i dag skulle kalla för ett brottsregister. Snart började tydliga mönster att träda fram.
Vissa områden, datum och inte minst familjer dök gång på gång upp i utredningen. Nu började Sleeman att resa runt i de indiska byarna, han pratade med människor och sökte upp möjliga brottsplatser.
Det visade sig att många indier kunde berätta historier om spårlöst försvunna släktingar. Trots ett stort motstånd mot efterforskningarna gjorde Sleeman sakta men säkert framsteg i kampen mot stryparsekten.
Snart kunde Sleeman och hans indiska polisstyrka göra de första anhållandena, och år 1830 lyckades de med utredningens dittills största kap. Då greps en av de mest beryktade thagger-ledarna: adelsmannen Feringeea, känd som thaggernas furste.
Många av de anhållna Kalidyrkarna var mer än villiga att avslöja allt för britterna. Eftersom de hade arresterats måste Kali ha övergett dem, och därför hade de ju inte längre någon anledning att vara lojala mot gudinnan.
Dessutom fick de thagger som lämnade information om sektens hemligheter sina straff mildrade från hängning till fängelse eller landsförvisning.
För första gången på flera hundra år fick personer utanför sekten nu höra talas om thaggernas hemska och oerhört grymma historia.
Dödsgudinnans trogna lärjunge
Sleemans upptäckter fick stor uppmärksamhet – alla pratade om thaggerna. Ordet ”Thag” betyder på hindi en person full av svek, och just förräderi och trolöshet var en viktig del av thaggernas arbetsmetoder.
På andra platser i Indien var de kända under ett annat, kanske mer passande, namn: ”phansigarer”, som helt enkelt betyder strypare.
Ingen visste hur länge thaggersekten hade funnits, inte ens medlemmarna själva. Men enligt thaggerna fanns det några urgamla väggmålningar i Elura i västra Indien som åskådliggjorde thaggernas historia.
Dessa målningar var inte gjorda av människor, hävdade de, utan av gudar. Trots att de levde av mord och plundring ansåg thaggerna nämligen att gudinnan Kali, som de dyrkade, godkände deras handlingar.
Sleeman trodde inte på den här historien men hans forskning visade att sekten förmodligen hade rötter ända tillbaka till slutet av 1200-talet.
Vid den tiden arresterades runt tusen misstänkta thagger på sultan Jallaludins Khilijis order. De deporterades till Bengalen i östra Indien och fortsatte sedan sina aktiviteter därifrån.
En av anledningarna till att thaggerna lyckades hålla sina handlingar hemliga under så lång tid var att sekttillhörigheten ofta gick i arv från far till son. Fäderna gick alltid mycket försiktigt fram och lät sönerna gradvis få kunskap om familjens mörka hemlighet.
Med tiden fick de yngre aspiranterna se allt mer av vad som försiggick under räderna. Det dröjde en tid innan de unga thaggerna fick tillåtelse att närvara vid ett överfall, men efter en upplärningsperiod fick de även lov att delta.
Sekten var strikt hierarkisk. Först arbetade aspiranten som spejare och sedan som grävare. Först efter en lång lärotid och efter högtidliga religiösa ceremonier fick han titeln ”shumsheera” (den som håller händerna) eller ”bhurtote” (strypare).
Det redskap som thaggerna använde för att strypa sina offer kallades ”rumal”. Det var ett cirka en meter långt tygstycke, som vanliga indier använde som huvudbonad eller bälte. Men i thaggernas händer förvandlades rumalen till ett dödligt vapen.
Thaggerna var övertygade om att det var dödsgudinnan Kalis önskan att de skulle mörda och plundra.
Noga planerade mordräder
En thaggerexpedition var organiserad som ett mellanting mellan militärt fälttåg och religiös ceremoni. Thaggernas värld var full av vidskepelse och ett ständigt sökande efter övernaturliga tecken och varsel.
Positiva varsel var mycket viktiga innan de gav sig ut på någon av sina mordiska expeditioner. Thaggerna var övertygade om att de handlade på order av gudinnan Kali.
Därför var det viktigt att få hennes godkännande före en eventuell räd. Det var också av stor betydelse för thaggerna att få ett tecken från gudinnan om vart de skulle resa för att hitta lämpliga offer.
Thaggerna opererade som en armé och varje man hade sin bestämda uppgift. Sektens förtrupper utgjordes av infiltratörerna, som reste runt till byar och värdshus för att samla information.
De var i första hand på jakt efter karavaner med handelsresande som var rika men hade dåligt beskydd. Infiltratörerna såg till att bli vänner med de handelsresande och gav dem ofta råd om vilka resvägar de borde välja.
Vad de handelsresande inte hade någon aning om var att informationen om karavanens resrutt genast vidarebefordrades till thaggernas huvudstyrka.
De sluga thaggerna angrep alltid sina offer på isolerade platser, till exempel avsides dalar, raviner eller täta skogar. Förutom strypare fanns det även spejare och vakter i sekten.
De hade till uppgift att bevaka alla flyktvägar och att fånga in de offer som eventuellt försökte fly.
Ofta började thaggerna gräva offrens gravar redan i förväg. En särskilt grupp thagger ansvarade för gravarna. De kallades ”lughas”. Hackorna som de grävde med var heliga och symboliserade Kalis tand.
Medan gravarna grävdes anlände thaggernas elitstyrka, stryparna, till byn eller värdshuset där handelskaravanen höll till.
Stryparna utgav sig vanligen för att vara handelsresande, soldater eller pilgrimer. Om de var många låtsades de ibland vara ett stort indiskt följe med sin maharaja, en indisk adelsman.
Liksom infiltratörerna blev de snabbt bekanta med de resande och erbjöd sig att resa tillsammans med dem. Det var ju betydligt tryggare att resa flera tillsammans, som de påpekade.
På så sätt kunde stryparna och deras offer tillbringa flera dagar eller veckor i varandras sällskap. De delade maten med varandra, åt tillsammans och sov till och med ofta i samma tält.
Allt verkade helt oskyldigt. Men så småningom kom man till den plats som thaggerna hade valt ut för sitt angrepp.
Döda innan de träffade marken
Thaggernas mördande började oftast i skymningen. När de resande närmade sig den uppgjorda platsen omringade thaggerna sina offer.
Sedan gav ledaren en signal om attack, och stryparna skred till verket. Shumsheerarna höll i offrets händer och fötter, medan stryparen blixtsnabbt kastade sitt tygstycke om halsen på offret.
Oftast var offren döda innan de föll till marken. Om några lyckades komma undan det första angreppet, greps de av vakterna som lurpassade i närheten.
”Inga vittnen”, var thaggernas motto. Antalet thagger som var med vid varje överfall varierade. Om det bara var en resande som skulle mördas räckte det med två, tre män.
Men helst angrep thaggerna karavaner – det var där de stora rikedomarna fanns. Vid sådana tillfällen skickade thaggerna flera hundra män.
Att få liken att försvinna spårlöst var oerhört viktigt för att brotten inte skulle upptäckas. På samma sätt som de var experter på att strypa, var thaggerna därför även mycket skickliga på att dölja liken.
Innan de grävde igen sina offers gravar krossade de alla större ben i de dödas kroppar för att liken skulle ruttna snabbare. Sedan sprättade de upp magen på de döda för att de gaser som bildas under förruttnelsen skulle sippra ut.
Annars skulle liken svälla upp, och det kunde få jorden över gravarna att luckras upp och locka till sig schakaler och andra asätare.
Som en sista säkerhetsåtgärd gjorde thaggerna upp en eld över gravarna och spred ut askan över platsen för att utplåna de allra sista resterna efter offren. Genom att noga följa denna ritual lyckades thaggerna hålla sina mord hemliga i flera hundra år.
Efter strypningen stacks offrets ögon ut. Det var ett sätt för thaggerna att försäkra sig om att offer som inte var helt döda plötsligt skulle försöka fly.
Arvet efter Sleeman
Men trots deras hemlighetsmakeri var thaggernas dagar räknade. Sleeman hade bevisat att sekten verkligen fanns och att den utgjorde ett hot. Det var därför bara en tidsfråga innan dess makt skulle krossas för alltid.
År 1838 hade Sleeman fått 3.266 thagger dömda och flera hundra andra satt i fängelse och väntade på sina domar. Det rapporterades fortfarande om sektens aktivitet, men med tiden blev historierna allt mer sällsynta. Till slut var sekten bara ett mörkt minne från en förfluten tid.
År 1856 gick den snart 70 år gamle William Henry Sleeman ombord på ett skepp i Calcutta. Med sig hade han sin hustru Amélie. Efter nästan 50 år i Indien såg de nu fram emot att tillbringa sina sista år tillsammans i England.
Men så skulle det inte bli. Efter nio dagar på havet drabbades den 68-årige Sleeman av feber och han dog ombord på fartyget. Han begravdes till sjöss och fick aldrig återse de gräsklädda kullarna i sitt älskade Cornwall.
I Indien lever Sleemans minne vidare. Den indiska underrättelsetjänsten kallades länge ”thagi daftar”, thaggerkontoret.
Och än i dag hänger Sleemans porträtt på väggen på en polisstation i Indien. Den lilla staden där polisstationen ligger heter Sleemanabad, uppkallad efter den man som krossade stryparsekten.