Stockholmssyndromet: Gisslan skyddade svenska brottslingar

... Och läs den sanna historien bakom Stockholmssyndromet här:

Dag l: ”Partyt har börjat”

Den nästan två meter långe och muskulöse 32-årige mannen tar på sig tunna, svarta begravningshandskar.

Han drar ett djupt andetag och lämnar den lilla toaletten i tidningskiosken på torget, där han har stått och maskerat sig.

Det är torsdagen den 23 augusti 1973, strax efter 10 på förmiddagen. Om knappt tre veckor är det val i Sverige, och kung Gustav VI Adolf ligger för döden. Men det som ska komma att ske de närmaste minuterna får Sverige att glömma bort både kungen och riksdagsvalet.

Jan Erik ”Janne” Olsson är insmord i brunkräm. Iförd svart peruk, lösmustasch och svarta solglasögon går han mot Sveriges Kreditbank på hörnet av Norrmalmstorg och Hamngatan i centrala Stockholm.

Under jackan gömmer han en skarpladdad kulsprutepistol. Magasinet med 36 skott i syns inte, men vapenmynningen sticker fram genom öppningen i jackan.

Han har nyligen sett filmen The Getaway med Steve McQueen på bio och han har den fortfarande i färskt minne när han ställer sig i kön till kassan bakom tre-fyra andra kunder.

I The ­Getaway är det rånarna som är hjältar. Ingen­ vet vem Janne är och ingen känner till hans plan.

Det är meningen. Brottet är noga planerat men samtidigt förfärligt ogenomtänkt. Han tänker ta ett antal personer som gisslan och kräva en stor lösensumma. Och sedan spela­ ut jokern – det sista kravet.

Han är spänd men inte nervös när han drar fram kpisten ur jackan. Janne avlossar en salva på fem-sex skott mot ­taket och ropar på engelska:

”Partyt har börjat. Ned på golvet!”

Vinande kulor

Smattrandet från kpisten och kulorna som viner i banklokalen får de flesta att instinktivt springa för livet.

Janne går raskt in bakom skranket och säger åt fyra bankanställda, som ligger och skakar på golvet, att resa sig upp – tre unga kvinnor och en manlig banktjänsteman.

Det är slumpen som avgör, tillfälligheter som kommer att förändra livet för tre av dessa människor för alltid och ge dem flera år med mardrömmar om skott, död och det skärande ljudet av en tryckluftsborr.

En patrullerande polis dyker upp bakom glasdörren ut mot Hamngatan och Janne skjuter resolut ett par skott mot glaset.

Polisen kastar sig undan. Den manlige gisslan får order om att binda ihop kvinnorna med ett rep ur Jannes väska.

Mitt i den stora gamla banklokalen med marmorpelare finns en trappa som döljer den bortre delen av banken.

Trappan leder upp till direktionens kontorslokaler på andra våningen. Till vänster om huvudkassan ser Janne dörren till det stora bankvalvet, ett 40 m2 stort rum där det finns hundratals smala bankfack för bankens kunder.

Rummet ligger i ett hörn av byggnaden. Det saknar fönster, och två massiva bankvalvsdörrar skiljer det från kassorna.

Janne Olsson använder kvinnorna som sköld medan han orienterar sig. Några andra bankanställda gömmer sig fort­farande under borden i utrymmet bakom huvudkassan. Om polisen stormar banken riskerar de att döda oskyldiga.

Det första steget mot att ­göra gisslan och gisslantagare till en enhet har tagits. Jannes drag att använda kvinnorna som sköld är cyniskt men logiskt.

En av dem, Elisabeth Oldgren, skriker plötsligt högt när hon får syn på kriminalinspektör Ingemar Warpefelt, som plötsligt dyker upp från ingenstans och siktar på Olsson med en 7,65-mm Walther-pistol.

Olsson klara inte att över­vaka lokalen: det finns två ingångar till banken och en trappa upp håller en större polisstyrka ­redan på att upprätta en kommandocentral. Warpefelt har kommit smygande nedför den stora trappan. Olsson vänder sig mot honom.

”Är du svensk polisman?” frågar Janne på engelska men inväntar knappt svaret. Sekunden därefter avlossar han två skott.

Det första är en varning. Det andra träffar Warpefelt i handen. Kulan sliter sönder muskler och senor. Smärtan får honom att rusa uppför trappan.

Nu råder det inte längre några tvivel kring Janne Olssons avsikter.

Den manlige gisslan flyr

”Bara lugn”, säger Janne till gisslan. ”Det ska inte hända er någonting.” Med blicken söker han snabbt igenom bankvalvet där han förskansat sig tillsammans med kvinnorna: 23-åriga Kristin Ehnmark med det mörka håret, Birgitta Lundblad på 31 år och Elisabeth Oldgren som nyss fyllt 21.

Det avlånga bankvalvet är indelat i tre sektioner. Det är enkelt möblerat med stolar, skrivbord och pulpeter.

Janne Olsson frågar kvinnorna vad de har för arbetsuppgifter i banken, var in- och utgångarna finns och varifrån polisen skulle kunna storma bankvalvet.

Därefter säger han åt den manlige bank­tjänste­mannen att hämta en obeväpnad polis från kontorslokalerna en våning upp.

Cirka klockan 11.30 kommer den 32-årige kriminalinspektören vid narkotikaroteln Morgan Rylander ned i trappan.

Men Rylander har inte mandat att förhandla och därför vägrar Janne Olsson att lägga fram sina krav. Samtidigt inser han att hans manlige gisslan inte tänker komma tillbaka.

Nu har han bara kvinnorna kvar.

De tre kvinnorna får turas om att gå på toaletten. Ingen av dem smiter, trots att de hade kunnat.

De vill inte lämna de andra i sticket. Kvinnorna lägger märke till att poliser med kulsprutepistoler nästan står i kö för att få Janne Olsson inom skotthåll.

Rånaren presenterar nu sitt krav: han vill ha en lösensumma på 1,5 miljoner kronor. Senare ­höjer han kravet till tre miljoner och kräver att Morgan Rylander ska skicka ned en överordnad som har mandat att förhandla.

Till sist lägger Janne Olsson fram sitt sista krav, trumfkortet som ska skaka om hela Sverige och förvandla situationen i ett enda slag: Den ökände gangstern Clark Olofsson ska släppas ut ur fängelset i Norr­köping och eskorteras till Kreditbanken.

Storskurk skickas till banken

Utanför banken råder kaos. Svensk tv har redan lämnat extrautrymme i tablåerna på grund av det kritiska tillståndet för kungen.

Nu strömmar media från hela världen till torget utanför Kreditbanken. Det vimlar av poliser, journalister och nyfikna privatpersoner.

De första krypskyttarna intar sina positioner på hustaken. Inne i den stora banklokalen vimlar det av poliser med kpistar och skottsäkra västar.

Polisens aggressivitet är en överraskning för Olsson som trott att han skulle komma ut från banken redan samma kväll – med lösensumma, gisslan och sin idol Clark Olofsson.

Vid en liknande gisslansituation på Bulltofta året innan fick tre kroatiska terrorister sina krav uppfyllda.

De hade kapat ett flygplan och fick sex fängslade landsmän frigivna i ut­byte mot passagerarna. Men Janne Olsson misstar sig. Med bara tre veckor kvar till valet vore det otänkbart för myndigheterna att göra om samma sak.

Statsminister Olof Palme ligger efter i opi­nionsmätningarna. Tjugo länder sänder direkt från torget, och till och med USA är med via satellit. Palme kan för allt i världen inte tappa kontrollen nu.

För att avvärja en katastrof väljer han och regeringen en hård kurs. Clark Olofsson ska eskorteras till banken, men får under inga omständigheter släppas ditin.

Samtidigt är polisen övertygade om att de vet vem gisslan­tagaren är: Kaj Robert Hansson, en nära vän till Clark Olofsson som tidigare samma år rånat en bank tillsammans med honom.

Sent på eftermiddagen körs Olofsson till Kreditbanken. Under resan har han blivit lovad förkortad strafftid, kanske rentav benådning, om han kan hjälpa till med situationen och få Kaj Robert Hansson att ge upp.

Stick i stäv med överenskommelsen lämnas sedan Clark Olofsson över till gisslantagaren, utan att någon vet exakt hur det gick till – eller varför. En synnerligen obehaglig situation har plötsligt blivit än värre.

Nu befinner sig inte bara en utan två skrupelfria brottslingar i bankvalvet tillsammans med gisslan.

Allt klart för stormning

Med skräckblandad beundran stirrar de unga kvinnorna på Clark Olofsson. Den 26-årige storskurken är känd i hela landet.

Han är lugn och eftertänksam, charmig och vältalig. Han är omaskerad och lugnar gisslan med att han inte är farlig om de bara är försiktiga. Olofsson känner igen Janne Olsson, en f.d. medfånge som några veckor tidigare försökt frita honom ur Kalmarfängelset med hjälp av insmugglade sprängmedel.

Han nämner aldrig Olsson vid namn, vare sig inför polisen eller gisslan. Olofsson kör sitt eget spel, men precis som polisen och Palme sitter han i en svår knipa.

Det är bara en tidsfråga innan polisen inser att de inte kan lita på honom. Inför media och polis försöker han därför ge intryck av att Olsson är en desperat och galen rånare som är kapabel att ta sig till vad som helst.

Därför måste de komma iväg, snabbt. Med pengarna. De säger till polisen att de vill ha en flyktbil. Tanken är att de två yngsta kvinnorna ska följa med.

Samtidigt förskansar sig Olsson och Olofsson i bankvalvet. Intill dörren står en telefon. Två tunga dokumentskåp dras fram framför valvets innerdörr.

Från en länstol vid valvets ytterdörr, som står på glänt, håller Janne Olsson gisslan i schack inne i valvet, medan Clark patrullerar området vid kassorna i banklokalen.

På en av sina rundor upptäcker han en bankanställd som suttit gömd i flera timmar, helt skräckslagen.

Den 25-årige Sven Säfström finner snart sin plats i hierarkin efter en kraftmätning då Janne Olsson kallblodigt räcker honom kpisten och sätter mynningen mot sitt eget bröst. Tvekande sätter Sven fingret på avtryckaren, men han trycker aldrig av.

Olofsson ser till att gisslan kan ringa hem och lugna sina familjer. Han står också för kontakten med polisen.

Omkring 18.30 upptäcker han några poliser som krupit ut i banklokalen från trappan. Han varnar Janne Olsson som avlossar tre skott.

En av kulorna rikoschetterar och ett moln av murbruk stiger från trappan. Clark Olofsson inser att alla här inne befinner sig i livsfara – både gisslan, poliserna och han själv.

Klockan 19.40 parkerar polisen en blå Ford Mustang på Hamngatan utanför banken. Det verkar som att Olsson och Olofsson ska få som de vill.

Men flyktbilen är full med spårnings­utrustning. Krypskyttar ligger beredda överallt och helikoptrar står klara.

Polisen tänker inte låta brottslingarna komma undan. De kan få fri lejd, men utan gisslan. Olsson och Olofsson inser vad det betyder: polisen kommer att döda dem när de försöker fly.

Palme och hans regering har förvandlats från krisgrupp till ett orubbligt krigskabinett. Janne Olsson inser att han inte kan komma ut från banken så snabbt som han räknat med. The Get­away är och förblir en film.

Inne i banken tycker alla att de blivit lurade av polisen, som först gick med på Janne Olssons krav men nu vägrar låta kvinnorna åka med gisslantagarna. Det brutna förtroendet gör att gisslan och gisslantagarna kommer närmare varandra.

Dag 2: De inlåsta är rädda för polisen

”Varför låter ni oss inte gå?” frågar Kristin Ehnmark polisen och regeringens representanter i telefon. Svaret blir tystnad. Är hennes liv inte värt någonting alls?

Elisabeth Oldgren gråter hysteriskt över att hon missar en kräftskiva. Birgitta Lundblad gråter också.

Hon har två barn därhemma att tänka på. Gråt och förtvivlan växlar med stunder av skratt, samtal och närhet. En känsla av samhörighet håller på att växa fram.

”Vi vill följa med, båda två”, säger Kristin Ehnmark i telefon till Sveriges Radio. ”Jag är inte ett dugg rädd för Clark och den andre killen. Jag är rädd för polisen.” Till tv-programmet Aktuellt rabblar Elisabeth Oldgren upp rånarens krav på två revolvrar och två gisslan med i bilen.

”Därefter kommer vi att släppas fria, oskadda, på okänd plats, och det tror jag faktiskt på så länge polisen inte hittar på någonting”, förklarar hon.

På fredag förmiddag bekräftar Janne Olsson polisens och allmänhetens intryck av att han är en galning, när polisläkaren och psykiatern Nils Bejerot sänder in den förmodade bankrånaren Kaj Robert Hanssons 17-årige lillebror i banken för att prata förstånd med rånaren.

Bejerot lovar att inget kommer att hända, men när ynglingen går in i banken skjuter Olsson två skott mot honom och ropar:

”Sluta med ditt förbannade snack om mammi eller mutti. Här finns ingen Kaj! Åk hem!” Bejerot är skakad. Han har nästan sänt en oskyldig tonåring i döden. Men han ser nu en svaghet som man kanske kan utnyttja. Rånaren har skjutit mot folk flera gånger – men inte för att döda.

På något bisarrt sätt är det storgangstern Clark Olofsson som verkar mest rationell och normal, jämfört med gisslantagaren å ena sidan och polisen å den andra.

Scenvant tar Olofsson över huvudrollen och använder sin retoriska ­talang när han pratar med journalisterna. De kan inte få nog när han uttrycker sin ilska över att polisen spelar med oskyldiga kvinnors liv.

Janne Olsson sitter och dåsar i dörren till bankvalvet. Koffeintabletter är det enda som håller honom vaken.

Clark Olofsson har fullt upp. Han tar ut och bränner filmer ur övervakningskamerorna och pratar med polisen. I radion­ hörs ett samtal mellan Kristin Ehnmark och statsminister Palme där hon vädjar till honom. Det har ingen effekt. Palme är orubblig.

På kvällen hörs en dov smäll på Norrmalmstorg. Ljudet kommer från Kreditbanken. Janne Olsson har sprängt en bomb, som han har haft med sig i väskan, för att sätta sig i respekt.

Men polis­mästare Kurt Lindroth, som har det övergripande ansvaret för polisinsatsen, går inte att förhandla med. Han är hårt pressad och viker inte en tum från regeringens hårda linje.

Senare demaskerar sig Janne Olsson och gisslan får se honom som han är: en vältränad man med höga tinningar, mustasch och polisonger. Han verkar brutal och oberäknelig men samtidigt attraktiv, sårbar och omtänksam.

Gisslan tycker det är skönt att han åtminstone inte är någon rabiat arabisk terrorist. Efter fadäsen med Kaj Robert Hanssons bror vet polisen i alla fall att han inte är den de trodde.

Och de inser att deras medlare Clark Olofsson har vetat det länge utan att säga något.

Dag 3: Valvdörren slår igen

Tidigt på lördag förmiddag skriker gisslan ”Stopp! Stopp!”. Det skrapande ljudet från valvdörren väcker även Janne Olsson som har suttit och slumrat. Hungriga och yrvakna kommer Kristin, Elisabeth och Birgitta på fötter.

Janne Olsson har lagt ut sprängdeg som små klumpar av pepparkaksdeg på golvet. De får för allt i världen inte trampa på dem.

Klumparna sitter ihop med svart stubintråd. Någonting utanför trycker mot valvdörren. Janne Olsson är säker på att de snart ska bli stormade.

”Om ni fortsätter, spränger jag!” vrålar Olsson. Men ingenting förändras. Gisslan Sven Säfström är övertygad om att även mellanrummet mellan de båda tjocka valvdörrarna är minerat, och han är säker på att alla som är i närheten av dörren kommer att sprängas i småbitar när polisen tar sig in.

Paniken är total. Gisslan håller emot valvdörren för att stänga ute polisen. Plötsligt blir allt tyst. Ingen försöker ta sig in.

Olsson inser varför: Polisen tänkte inte alls ta sig in, utan stängde bara den yttre valvdörren, som nu endast kan öppnas utifrån. De är inlåsta.

Olsson vet. Clark vet. Spelet är förlorat.

Flyktbilen var deras chans. Den missade de. Janne gissar vad polisen tänker göra härnäst: gas.

Han är livrädd för att polisen ska släppa in gas. Han berättar för gisslan att han först tänker skjuta dem, sedan Olofsson och sist sig själv.

”Jag vill inte se er lida”, säger han. En olidlig väntan tar sin början. Olofsson är handlingsförlamad. De kan inte längre ringa ut. Inga intervjuer. Inga möjligheter att sätta press på myndigheterna.

Kvinnorna börjar tro att polisen definitivt har tänkt sig att offra dem, och att de nu bara söker efter någon lämplig ursäkt för den oundvikliga massakern.

De försöker skapa lite normalitet genom att möblera bankvalvet. Mittsektionen blir matrum. Papperskorgar i de andra sektionerna fungerar som toaletter.

Ventilationen i lokalen fungerar, men den vidriga stanken sprider sig ändå snabbt. Polisen vet inte alls vad de ska ta sig till.

De har ingen gas som är både riskfri och snabbverkande. Bejerots analyser av gärningsmannens motiv och reaktionsmönster ­tyder på att Olsson är en vaneförbrytare som inte tänker göra illa gisslan och som över huvud taget inte vill göra något som inte är till hans egen fördel.

Bejerots bedömning är att rånaren kommer att få svårare för att döda gisslan ju längre tiden går.

Men ingen vet hur Olsson kommer att reagera om han blir desperat. Efter att ha diskuterat fram och tillbaka beslutar myndigheterna på lördag förmiddag att den enda möjligheten är att gasa ut Janne Olsson.

Samtidigt dikterar Olofsson krav på mat och dryck via bankens interntelefon till kommandocentralen på våningen ovanför.

Polisen ska öppna dörren och en av kvinnorna ska ta emot maten med en snara kring halsen.

Det tjänar ingenting till att be. De får ingenting. Kvinnorna vill tala med sin chef. Olofsson vet att de inte kommer att få göra det. Ingen, förutom polisen, kan höra dem nu. Och polisen låter tiden gå. Gisslantagarna ska brytas ned genom utmattning.

Janne har sparat några päron, som han på kvällen skär i lika stora delar. Alla får något att äta. Han ville bli en stor gangster – en man som alla pratade om. Det sistnämnda har han lyckats med.

Dag 4: Borren går genom betongtaket

På söndag kväll klockan 22.08 börjar polisens tryckluftsborr hamra sig ned genom valvets tak. Dels ska den göra ett hål som gasen ska släppas in genom, dels ska det infernaliska oväsendet bryta ned Janne Olssons psyke.

Strömmen går när borren skär av några ledningar. Lysrören i taket slocknar. Allt blir becksvart.

Via mikrofoner som placerats i bank­valvets ventilationssystem fångar Säpo upp ljud och röster.

Det låter illavarslande: Kvinnorna skriker, vilket tyder på att de blir våldtagna. Trots det fortsätter polisen att borra.

Sven Säfström får syn på en liten plastslang, ett gastroskop som ska användas för observation.

Olsson blir ursinnig. Han är säker på att det ska leda in gas i valvet. Intensiva förhandlingar med kriminalinspektör Bengt-Olof Lövenlo leder ingen vart.

Olsson hotar spränga borren när den går genom taket. Kvinnorna ber för sina liv.

”Varför plågar du kvinnorna som du gör?” frågar Bengt-Olof Lövenlo.

”Det är du som plågar oss”, svarar en av kvinnorna. En annan gråter. ”Sluta, sluta!”

När borren bryter genom betongtaket gör Olsson allvar av sitt hot. Han detonerar sprängmedlet.

En stor bit betong lossnar från taket och slår i golvet med en dov duns. Gisslan har han dessförinnan fört i säkerhet under en matta,­ och sagt åt dem att ha munnen öppen när smällen kommer så att trumhinnorna inte ska spricka.

Explosionen skadar borren, men det dröjer inte länge förrän polisen fortsätter med ett nytt hål. De gör flera för att gasen ska spridas snabbare.

Dag 5: Gisslan ska hängas

Det är natten till måndag. Klockan är 03.00 och journalisterna trampar omkring bland cigarrettfimpar på torget utan­för Kreditbanken.

De flockas kring polismästare Kurt Lindroth, som dödstrött och grå i ansiktet berättar att polisen har skjutit upp borrningarna fram till klockan 14.00. Det beror på att Janne Olsson som motdrag har ställt upp gisslan på rad inne i bankvalvet med snaror kring halsen.

”Om vi släpper in gas i lokalen kommer de unga människorna att hängas”, förklarar polismästaren.

Det är dödstyst i banken i flera timmar. Janne Olsson har köpt sig tid. Han insisterar på att minst en av gisslan oavbrutet ska stå med en snara kring halsen.

Till en början sitter repen löst, men de stramas åt allt hårdare i takt med att gisslan flyttas längre in i valvet av rädsla för polisens stormningsförsök.

Det är mörkt. Endast Janne Olsson har en ficklampa som fungerar.

Golvet är vått av kylvatten från borren. Puts och betongdamm rasar ned från taket. Alla är trötta och hungriga. Till sist får de mat och dryck, dambindor, vadd, toalettpapper och cigaretter nedfirat genom ett av hålen i taket.

Den karismatiske Olofsson underhåller gisslan. Han berättar den ena rövarhistorien efter den andra. Skratt och allvar avlöser vartannat.

Alla inser att loppet är kört, men de avvisar ­kategoriskt polisens alla försök att få dem att ge upp. P3-musik och nyheter strömmar ur Jannes transistorradio men ändå tappar de uppfattningen om tiden.

De vet inte längre om det är morgon eller kväll. Alla pratar om dem, men ingen pratar med dem.

De viskar, väntar, försöker sova medan kylvattnet plaskar ned genom hålen i taket.

Janne Olsson säger att han troligen kommer att behöva skjuta Sven i benet för att polisen ska kunna se att han menar allvar med sina hot. Kvinnorna tycker det är en bra idé. Kristin Ehnmark säger:

”Det är ju inte så farligt, det är bara i benet.”

Dag 6: Gasen sticker i kroppen

Alla vet att det snart är över. Även Olsson. Men han tänker inte ge sig utan strid. Han får kvinnorna att lägga sig på golvet under borrhålen och skrikande be om nåd.

Men det fungerar inte. Janne inspekterar ett av hålen i taket, siktar mot det och avlossar tre skott. Kort därefter hör de i radion att en polis har blivit skottskadad.

Janne Olsson ligger och vilar på ett bord när gasen kommer. Gisslan Sven Säfström tycker att han får gasen rakt i ansiktet, och duckar.

Birgitta kastar sig ned i vattnet på golvet och drar en matta över huvudet. Hon känner det som om ansiktet dras samman.

Ögonen svider, näsan rinner och hon behöver kräkas. Janne Olsson reser sig och försöker få kvinnorna att ta snarorna om halsen men ingen lyssnar längre på honom. Alla blir liggande på det plaskvåta golvet.

”Vi ger oss!” ropar de i kör.

När polisen öppnar dörren till bankvalvet är Janne Olsson säker på att de tänker döda honom. Därför säger han att kvinnorna vill att han och Olofsson ska gå ut först. Birgitta bekräftar det i dörröppningen.

”Ja, vi låter dem gärna gå ut först, för han har varit riktigt snäll mot oss”, förklarar hon.

Polishundar skäller, kameror blixtrar och föro­lämpningar från en enorm presskår haglar över Janne Olsson när han klockan 21.40 på tisdagskvällen i genomvåt skjorta och handbojor förs ut från banken.

Tidningar har sålt lösnummer på jätterubriker som ”NU SKA HAN DÖ”, och Palme har garanterat polismästare Lindroth att ingen kommer att åtalas om Janne Olsson eller Clark Olofsson dör.

På torget utanför banken råder lynchstämning. Olofsson har redan fått ett slag i magen inne på banken. Nu placeras han bryskt på marken.

”Slå honom inte!” ropar Kristin.

Hon är den första ur gisslan som kommer ut från banken. Hon placeras på en bår, liksom Sven, Elisabeth och Birgitta.

Samtidigt vallas Janne Olsson av och an på torget framför surrande kameror. Han känner sig inte alls som Steve McQueen i The Get­away. Gasen sticker i kroppen. Det känns som om han skulle brinna upp.

”Skjut den jäveln!” ropar en åskådare.

Janne Olsson ser att poliserna har god lust att göra det. I sex dygn har han hållit hela Sverige på sträckbänken och dessutom skadat två polismän. Just nu är han bara glad att vara vid liv.