James Bond och spionprylar

Verklighetens galnaste spionprylar

Läppstiftspistoler, mördarparaplyn och hundbajs. Efter andra världskriget blev spionutrustningen så avancerad att de speciella prylarna skulle göra till och med James Bond grön av avund.

Läppstiftspistoler, mördarparaplyn och hundbajs. Efter andra världskriget blev spionutrustningen så avancerad att de speciella prylarna skulle göra till och med James Bond grön av avund.

Maksym Kozlenko, The Miniature Engineering Craftsmanship Museum, Ho/AFP/Ritzau Scanpix, German Spy Museum & Shutterstock

Spioner har funnits sedan antiken, men det var först under andra världskriget som utvecklingen av egentlig spionutrustning tog fart. Överallt arbetade underrättelsetjänsterna för högtryck för att skaffa sig en fördel över fienden.

Spionaget blev viktigt under kalla kriget, då öppen konflikt mellan stormakterna skulle undvikas till varje pris och värdet av information var högre än någonsin.

1. Monopol hjälpte krigsfångar att fly

Under andra världskriget var det omöjligt för den brittiska underrättelsetjänsten att skicka hjälp till landets krigsfångar i tyska fångläger. Alla paket söktes nämligen igenom noga av vakterna.

Då fick en agent en strålande idé. Allt fångarna behövde kunde gömmas i ett Monopolspel. Tillsammans med företaget bakom det populära brädspelet skapade MI9 en version där spelbrädet var ihåligt och fyllt med kartor, en fil och en kompass. Bland Monopolpengarna hade den lokala valutan, som kunde komma till användning under flykten, gömts undan.

Powell och Yule vid Monopolspel

Britterna John Powell Davies och James Yule satt i krigsfångelägret Colditz. Tack vare ett Monopolspel lyckades de fly.

© John Redman/AP/Ritzau Scanpix

Tyskarna, som hoppades att spelen skulle få krigsfångarna att tänka på något annat än flyktplaner, tillät att de levererades när britterna kontaktade dem via en falsk humanitär organisation som inrättats för ändamålet.

Man vet inte exakt hur många brittiska krigsfångar som lyckades fly med hjälp av de speciella Monopolspelen, men idén var så bra att amerikanerna senare tog över den.

2. Mördarparaply tystade systemkritiker

Spionparaply

Det ursprungliga paraplyet har troligen förstörts, men experter har konstruerat liknande vapen, som finns att beskåda bland annat på Deutsches Spionagemuseum i Berlin.

© Deutsches Spionagemuseum & Shutterstock

Ingen kunde begripa varför den bulgariske systemkritikern Georgi Markov hade dött. Han levde i exil i London efter att kommit ihop sig med kommunistregimen, men i september 1978 föll han plötsligt ihop på Waterloo Bridge och tre dagar senare var han död.

En obduktion visade att han via en liten metallprojektil blivit förgiftad med ämnet ricin. När vittnen berättade om en man som riktat sitt paraply mot Markov strax innan han föll ihop började pusselbitarna falla på plats.

Den bulgariska underrättelsetjänsten hade tillgång till giftampuller som utvecklats av KGB och kunde döljas i alldagliga föremål. Genom att trycka på en knapp på paraplyets handtag sköts giftampullen ut ur paraplyets spets och in i Markovs lår när de båda männen passerade varandra på bron.

Den huvudmisstänkte för mordet är dansk-italienske Francesco Gullino, som sägs ha arbetat för den bulgariska underrättelsetjänsten. Han dömdes emellertid aldrig.

3. Spionbilder skulle läsas med mikroskop

Dusan Popov och myntkamera

Dusan Popov kallas ofta verklighetens James Bond.

© National Archives and Records Administration & Central Intelligence Agency

Den 10 augusti 1941 stiger den serbiske dubbelagenten Dusan Popov ombord på ett plan mot New York för att överlämna en mapp till FBI. Popov, som arbetar för både den brittiska underrättelsetjänsten MI6 och den tyska motsvarigheten Abwehr, blir senare känd som den stora inspirationskällan till karaktären James Bond.

Utåt finns det inget som tyder på att mappen innehåller mycket annat än en bok av Virginia Woolf. I litteraturen döljs emellertid viktig information om en förestående attack mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor, däribland bilder av ett tyskt dokument i vilket Pearl Harbor nämns elva gånger och man diskuterar hur basen är uppbyggd.

För blotta ögat är bilden osynlig, eftersom Popov har förminskat den till en mikrofilm som är endast en millimeter i diameter och därmed kan gömmas genom att klistras fast på en punkt i boken.

Popovs bemödanden visar sig emellertid vara förgäves, för FBI tar inte varningen på allvar.

4. Diskreta kameror fångade bevis

Mikrofilm användes av alla från MI6 till KGB, men för att bilderna skulle kunna tas i smyg krävdes kamouflerade kameror.

Spionslips med kamera
© Iain Masterton/Imageselect & Shutterstock

Slips dolde kamera

Kameran Totjka-58, en av de populäraste spionkamerorna i Östeuropa, användes av bland andra KGB och Stasi. Den var så liten att den kunde gömmas i en slips, där linsen gömdes i en slipsnål. Bilderna togs genom att man tryckte på en liten utlösare, som vanligen gick ner i byxorna från slipsen.

Spionur med kamera
© Maksym Kozlenko & Shutterstock

Detektivernas favoritur

Kameran Steineck ABC från år 1949 såg ut som ett armbandsur. Urtavlan visade emellertid inte tiden, utan dolde i stället en lins som tog bilder när slutaren utlöstes med ett tryck på sidan. På 1950-talet var kamerauret också populärt bland privatdetektiver.

Spiontändare med kamera
© The Miniature Engineering Craftsmanship Museum & Shutterstock

Tändare tog bilder

År 1951 såg japanska Echo 8, världens minsta kamera, dagens ljus. Den såg på pricken ut som en tändare. Därför kunde spionen diskret ta fram kameran genom att låtsas tända en cigarett, rikta linsen mot motivet och utlösa slutaren genom att öppna tändaren.

5. Väggdekoration spionerade i sju år

Great Seal Bug i FN

År 1960 visades sigillet upp i Säkerhetsrådet i FN som bevis för att Sovjetunionen spionerade på USA.

© John Rooney/AP/Ritzau Scanpix

Den amerikanske ambassadören i Moskva, W. Averell Harriman, blev förtjust när 15 barn från en sovjetisk ungdomsorganisation i augusti 1945 gav honom en snidad modell av USA:s sigill, som ett tecken på vänskap. Det var dock inte vänskap som var tanken med slöjdarbetet.

Inne i träskivan satt en 23 centimeter lång antenn som var kopplad till ett mycket tunt membran bakom träskivan. Membranet kunde registrera ljudvågor, vilket fick den att fungera som en mikrofon. Installationen var nästan omöjlig att spåra, eftersom den inte hade någon sändare. Mikrofonen aktiverades av radiosignaler utifrån.

I flera år kunde ryssarna avlyssna alla samtal som fördes på ambassadörens kontor. De förtroliga samtalen överfördes till en adress i närheten av ambassaden.

Installationen upptäcktes först 1951, då en brittisk radiooperatör förvånades över att han hörde amerikanska samtal på en frekvens som användes av det sovjetiska flygvapnet.

6. Läppstift gav sina offer dödskyss

Spionläppstift

Med sin kaliber på endast 4,5 millimeter behövde läppstiftet träffa ett mycket känsligt område för att kunna döda.

© Ho/AFP/Ritzau Scanpix & Shutterstock

Under kalla kriget drog KGB nytta av det faktum att vackra kvinnor är många mäns svaga punkt. Ryssarna anlitade många kvinnliga agenter och var experter på att gillra så kallade honungsfällor.

Många män, från ambassadörer till toppolitiker, har genom åren fallit offer för det sovjetiska sexspionaget, som antingen fick männen att försäga sig eller gjorde dem till enkla offer för utpressning. Inför en sexuell kontakt placerade KGB ut kameror bakom speglar och satte upp mikrofoner som spelade in alla komprometterande ord.

Kvinnorna hade även med sig spionutrustning, till exempel en handväska med en inbyggd dold kamera.

Mest känt är det läppstift som 1965 hittades på en kvinnlig KGB-agent vid den västtyska gränsen. Det var i själva verket en liten pistol med en kaliber på 4,5 millimeter. Läppstiftet, som bara kunde avfyra ett enda skott, skulle ge agenten en flyktmöjlighet ifall hon upptäcktes. I väst kom läppstiftet att kallas Dödens kyss.

7. Döda råttor bar på hemliga meddelanden

Död råtta användes till spionage

A. En frystorkad råtta indränkt i tabascosås.
B. Inälvorna togs ut, så att en liten metallcylinder kunde stoppas in i råttan.

© Steve Sanford

Under kalla kriget använde CIA döda råttor för att överlämna meddelanden till agenter i Moskva. Råttorna fungerade som hemliga gömställen och placerades ut på avtalade platser, så att agenterna inte behövde träffas personligen och dra till sig uppmärksamhet.

Enligt intendent Toni Hiley på CIA-museet i Washington var råttorna perfekta gömställen. ”Vem vill röra vid en död råtta? De är så äckliga att ingen ens vill komma i närheten av dem”, säger han.

Råttornas inälvor hade tagits ut och ersatts med en liten metallcylinder för hemliga meddelanden, varefter djuren förslöts med kardborreband.

För säkerhets skull dränktes råttorna in med stark sås, oftast tabasco (för att hålla borta eventuella hungriga katter) innan de slängdes på en gata i den ryska huvudstaden på avtalade platser och tidpunkter. Förutom råttor kunde även duvor och andra djur som dödats i trafiken och hittats vid vägkanten användas som hemliga gömställen.

8. Officer uppfann dödsbringande handske

Spionhandske med pistol

Handskpistolen förekommer bland annat i Quentin Tarantinos andravärldskrigsfilm Inglourious basterds.

© Reddit.com & Shutterstock

Under andra världskriget fick soldater från amerikanska flottan i uppgift att anlägga flygbaser på den av Japan ockuperade östaten Kiribati i Stilla havet. Det var ett krävande arbete, och samtidig riskerade soldaterna att råka ut för japanska överraskningsanfall.

Soldaterna behövde ett vapen som de kunde ha på sig medan de arbetade. Lösningen kom från den amerikanske officeren Stanley Martyn Haight, som konstruerade en pistol med ett skott med kaliber .38 som satt fast på ovansidan av en arbetshandske. Allt soldaten behövde göra för att avfyra pistolen var att slå sin fiende med knuten näve.

När handen knöts osäkrades vapnet. Kulan avfyrades så snart avtryckaren träffade angriparens kropp.

Under åren 1943–44 producerades omkring 200 handskpistoler. Minst en av dem dödade en fiende när soldaten John Blocker vid USA:s 31:a flottregemente använde den mot en japan som tagit sig upp på hans grävmaskin.

9. Gömställen gjorde bevisen osynliga

Spionmynt med mikrofilm

I ett mynt kunde flera mikrofilmer gömmas.

© Maksym Kozlenko & Shutterstock

Uppfinningsrikedomen visste inga gränser när spionerna behövde hålla värdefull information dold för fienden. Det var viktigt att den kamouflerade informationen inte väckte misstankar, så utrustningen hämtade gärna inspiration från föremål som stämde med spionens framtoning. En västtysk husmor som arbetade åt östtyska Stasi gömde till exempel ett krypterat meddelande i sitt strykjärn.

Inom KGB var ihåliga mynt, batterier och spikar populära gömställen för bland annat mikrofilm, medan agenter inom den brittiska underrättelsetjänsten gömde kartor i pipor med ett hemligt fack under piphuvudet. I facket kunde glöden inte skada bilderna, men om agenten upptäcktes var det bara att vrida på pipans rör, så brände glöden snabbt upp bevisen.

Hemliga polisen i Tjeckoslovakien uppfann en ihålig tvål som dolde oframkallad film som snurrats runt en liten glödlampa. Om tvålen öppnades på fel sätt började glödlampan blinka och förstörde på så vis negativen.

10. Hundbajs lurade fienden

Hundbajs

Hundbajssändaren hjälpte det amerikanska flygvapnet under Vietnamkriget.

© NATIONAL MUSEUM OF THE UNITED STATES AIR FORCE & Shutterstock

Under Vietnamkriget hjälpte radiosändaren T-1151, mer känd som Bajssändaren, den amerikanska armén inför bombningar av militära mål. Öknamnet uppstod för att de många T-1151:orna kamouflerades som djurexkrementer innan de spreds ut längs Viêt-côngs försörjningsled Hô Chi Minh-leden, som ställde amerikanerna inför stora utmaningar.

Sändarna, som registrerade alla typer av mänsklig aktivitet på marken, skickade information till de amerikanska piloterna, så att de visste var de skulle fälla sina bomber. De flesta radiosändarna såg ut som hundbajs, men vissa var också kamouflerade som en hög med små apexkrementer, som var en mer naturlig del av den vietnamesiska djungeln och därmed undgick Viêt-côngs uppmärksamhet.