Det var på Glienicker Brücke i Berlin som USA och Sovjet­unionen utväxlade hemliga agenter. Därför kom den att kallas ”Spionernas bro”.

Spionutväxling på Glienicker Brücke

Det kalla kriget utkämpades av spioner som hade skickats in i fiendeland för att skaffa information. De använde sig av den senaste tekniken – minikameror och dolda mikrofoner. Spionerna riskerade att avslöjas och fängslas eller avrättas.

20 november 2015 av Pelle Stampe

Spionutväxling på Glienicker Brücke

Utan förvarning tände vakterna lampan i den trånga fängelsecellen i Västberlin. Mannen på britsen vaknade tvärt. Omtumlad plirade han med ögonen och kom sedan på vilket datum det var: den 10 februari 1962.

Det här skulle bli en mycket bra dag för fången, den sovje­tiske mästerspionen Rudolf Abel. Egentligen var han dömd till 30 år i ett amerikanskt fängelse men i dag skulle han bli en fri man igen.

När han klätt på sig fördes han ut. Det var en råkall morgon i Berlin. Abel placerades i den mittersta av fem mörkblå Merce­des. Bilarna körde i kortege mot Glienickerbron – gränsen mellan Västberlin och Östtyskland.

Rudolf Abel. Under nio år ledde den sovjetiske mästerspionen ett spionnätverk i USA. År 1957 avslöjades han och dömdes till 30 års fäng­else. 1962 överfördes han till Västberlin. Francis Gary Powers. Efter flera lyckade spionuppdrag med U-2-plan år 1960 sköts piloten Powers ned över Sovjet. Han dömdes till tio års fängelse. År 1962 flyttades fången till DDR.

Vid bron kunde Abel, som var omgiven av en handfull amerikanska militärer, se hur fyra svarta personbilar parkerade på den östtyska sidan. En av de cirka 20 männen utmärkte sig; han var klädd i uniform från det amerikanska luftvapnet. Mannen började gå ut på bron.

Amerikanerna gav Abel en knuff; han skulle också gå ut på bron. Spion­utväxlingen hade påbörjats. Mitt på bron passerade de båda männen varandra i ingenmansland. Strax därefter befann sig Rudolf Abel och Francis Gary Powers i säkerhet på var sin sida om järnridån.

LÄS MER: Se spionernas smarta vapen från kalla krigets dagar

Kalla kriget var glödhett

Utväxlingen av Abel och Powers var den första i en rad spektakulära spionutväxlingar på Glienickerbron i Berlin. Antalet utväxlingar var stort och stod i direkt proportion till det ökande spionaget. Före kriget hade USA den ädla – men naiva – inställningen att ”gentlemen inte läser varandras post”.

Att samla in information om andra nationer utan deras kännedom betraktades som osnyggt och sköttes av små specialavdelningar inom armén. Men världskriget hade utkämpats på så många fronter och med så många aktörer att spionage fick en avgörande betydelse. Och det blev ännu viktigare efter Tysklands kapitulation när både öst och väst insåg att krigets forna allierade hade blivit fredstidens fiender.

När utväxlingen av Abel och Powers ägde rum år 1962 pågick kalla kriget för fullt: 13 år tidigare hade Sovjetunionen chockat västvärlden genom att testa sin första atombomb. Chocken blev ännu större när det visade sig att Sovjet hade hämtat all teknisk kunskap kring bomben via spioner i USA.

År 1959 kom kulmen på det kalla kriget när Fidel Castros kommunistiska revolutionärer tog makten på Cuba – på ”USA:s bakgård” bara 15 mil söder om Florida. USA:s försvars­minister Robert McNamara var tvär­säker när han ombads beskriva perioden: ”Kallt krig? I helvete heller, det var glödhett!”

Utväxlingen av Rudolf Abel och Francis Gary Powers satte punkt för två stora spionaffärer: FBI hade avslöjat att Rudolf Abel ledde ett stort spionnätverk i USA och Francis Gary Powers hade skjutits ned i sitt U-2-plan under ett spion­uppdrag över sovjetiskt territorium.

LÄS MER: Se spionernas högteknologiska spionagetekniker


Vilyam Fisher alias Rudolf Abel

Rudolf Abel föddes i England år 1903 av ryska föräldrar och hette egentligen ­Vilyam Genrikhovich Fisher. År 1921 flyttade familjen tillbaka till Ryssland som nu blivit Sovjetunionen. Abel som talade engelska flytande fick arbete som tolk åt regeringen och därefter i militärens underrättelsetjänst. Under andra världskriget utbildade han motståndsmän i radiokommunikation.

Efter kriget övergick han till aktiv tjänst. Han fick kodnamnet Rudolf Abel och utbildades för ett liv som hemlig agent. Han fick lära sig hur han skulle värva spioner, utväxla hemliga meddelanden, vad han skulle undersöka och – viktigast av allt – hur han skulle undvika att väcka misstankar. Han lärde sig allt om fotografering och fick sig tilldelat en konstruerad historia om Rudolf Abels liv, som han förhördes om gång på gång.

År 1948, efter två års intensiv utbildning skickades han till USA.I USA hade Central Intelligence Agency (CIA) bildats ett år tidigare. Den amerikanska hemliga underrättelsetjänsten hade till uppgift att samla in sådan information om andra länder som man inte kunde få på diplomatisk väg. Arbetet var strategiskt mycket viktigt och därför var CIA endast ansvarigt inför Vita huset.

CIA och KGB fick fria händer

Sovjetunionens aggressiva utrikespolitik skrämde USA. Därför fick CIA nästintill obegränsade medel: allt från att störta utländska rege­ringar till att utföra beställningsmord, stödja rebellgrupper och övervaka amerikanska medborgare var tillåtet om det kunde hålla kommunismen i schack.

Den sovjetiska säkerhetstjänsten var omfattande redan före andra världs­kriget. En stab på 1,5 miljoner man arbe­tade främst med att övervaka sovjetiska medborgare. Efter Stalins död 1953 organiserades säkerhetstjänsten om för att begränsa dess politiska inflytande.

Resultatet blev KGB – Komitet Gosudar­stvennoj Bezopasnosti (Kommittén för statens säkerhet) – med mer än en halv miljon anställda. En tredjedel av KGB:s folk var spioner. Resten analyserade all den information som agenterna samlade in.

Sovjet var särskilt angeläget att minska­ västvärldens stora tekniska försprång, och motdraget mot främst USA:s överlägsna tekniska kunnande var en armé­ av spioner.

LÄS MER: Se spionernas hemliga ögon och öron

Abel startade en fotoateljé

Den 16 november 1948 reste Rudolf Abel över gränsen från Canada till USA under falskt namn. Han hade med sig 5 000 dollar som startkapital (cirka 450 000 kr i dagens penningvärde). I stads­delen Brooklyn i New York hyrde han en lokal i namnet Emil Goldfus och öppnade en fotoateljé.

Grannarna lärde känna honom som en trevlig man som gärna diskuterade vardagliga problem och berättade anekdoter från sin – påhittade – tid som skogsarbetare i nordvästra USA. Ingen hade den minsta misstanke om att hans ateljé­ var ett spionnäste.

Rudolf Abels uppgift var att organisera­ ett nätverk för spionage och sabotage. I händelse av krig skulle sabotagenätverket slå ut utvalda amerikanska vapen­fabriker, militäranläggningar och infrastrukturen.

Sabotörerna var kommunistiska veteraner från andra världskriget som nu bodde i Mexico och Sydamerika.­ Om kriget bröt ut skulle de osedda ta sig in över den mexikansk-amerikanska gränsen utklädda till illegala invandrare.

Under Koreakriget 1950 befann sig sabo­törerna faktiskt i USA under två veckor redo att agera om striderna i Asien­ började sprida sig. Spioner till sitt nätverk rekryterade Rudolf Abel genom att försiktigt tillfråga amerikanska kommunister som arbetade inom den militära forskningen, industrin eller administrationen.

Information med alla medel

Sovjetunionen ville fylla västvärlden med spioner. De tog till alla medel för att skaffa information – även bestickning och utpressning. John Walker, en kommunikations­expert i den amerikanska flottan, drogs år 1960 med stora skulder. Han tog kontakt med den sovjetiska ambassaden och sålde kustbevakningens radiokod.

Under de följande 20 åren tjänade han drygt två miljoner dollar på att sälja information om bland annat atomubåtarna. Walker avslöjades inte förrän 1985 då han skilde sig men vägrade betala underhåll till sin fru. Som hämnd gick hon till FBI och avslöjade honom.

KGB använde sig bland annat av utpressning. De kunde till exempel skicka en minderårig, prostituerad pojke till personer som satt inne med viktig information och sedan filma övergreppen. Därefter fick offret välja mellan att bli sovjetisk spion eller att få sina handlingar avslöjade.

Östtysklands hemliga polis, Stasi, använde sig flitigt av så kallade Röda Romeo. Det var män som utbildats i både spionage och förförelsekonst. Ett av offren var Gabriella Kliem, tolk vid den amerikanska ambassaden i Bonn.

År 1977 träffade hon sin drömprins och under det halvår de bodde­ ihop fotograferade hon hundratals hemliga dokument åt honom. Hon trodde att han arbetade för fredsrörelsen – men i själva verket var han Stasiagent och hade en hustru i Rostock i DDR.

CIA hade svårare att på liknande sätt placera ut spioner i östländerna på grund av den stränga kontrollen av invånarna. I stället lade amerikanerna ned stora pengar på högteknologisk utrustning.

År 1955 började CIA använda det högtflygande spionplanet U-2. Planet kunde fotografera militära anläggningar från 21 000 meters höjd, i princip utom räckhåll för fiendens luftvärn.

Trots det blev Francis Gary Powers nedskjuten under ett uppdrag år 1960, och KGB genomskådade snabbt hans uppdiktade berättelse om att flygplanet bara var avsett för väderobservationer och att han flugit ­vilse.Han dömdes till tio års fängelse och straffarbete i ett sovjetiskt arbetsläger.

10-centsmynt blev Abels fall

Spionerna gjorde allt för att inte väcka några misstankar. Rudolf Abel skaffade sig vänner bland grannar, andra fotografer och konstnärer som han ivrigt diskuterade konst och fotografering med.

För spionerna i nätverket var han där­emot bara känd under kodnamnet Arach och ingen av dem hade någonsin besökt hans fotoateljé. De kommunicerade via kodade meddelanden som lämnades på avtalade platser eller sändes över kortvågsradio.

Trots sin försiktighet blev Rudolf Abel avslöjad. Hans överordnade på sovjetiska ambassaden var vårdslös och vid ett tillfälle tog han med sig spionen Reino Hayhanen till Abels ateljé för att förse honom med en kamera. Före det besöket hade Hayhanen inte kunnat avslöja Abels adress även om han velat det.

Reino Hayhanens hustru visste inte vad maken egentligen arbetade med. Precis som övriga släktingar och vänner trodde hon att han var arbetare. Men en dag när grannfrun inte hade pengar för att betala tidningsbudet lånade Hayhanens fru henne ett 10-centsmynt som hon hittade i sin mans byxficka.

Tidningsbudet råkade tappa myntet som öppnade sig. Ut ramlade en mikrofilm. Han gick genast till polisen som överlämnade fallet åt FBI. Det tog inte lång tid att spåra myntet och i stället för ett långt fängelsestraff valde Hayhanen att avslöja allt han visste­ – även att Abels fotoateljé i Brooklyn var ett sovjetiskt spioncentrum.

Abel arresterades. I hans källare hittade FBI mikrofilmer, koder, kortvågs­radio och annan spionutrustning. Abel nekade till allt men baserat på Hayhanens vittnesmål och all bevisning dömdes han till 30 års fängelse.

Spioner var folkhjältar i Sovjet

fter utväxlingen med Francis Gary Powers återvände Rudolf Abel till Sovjet­unionen där han tilldelades Lenin­orden, Sovjets högsta utmärkelse. För­utom en livslång statlig pension fick Abel jobb hos KGB där han utbildade blivande spio­ner.

Efter framgångarna som ledare för spionnätverket i USA blev Abel KGB:s guld­gosse. Han fortsatte att arbeta som spionlärare och ses här med högt uppsatta KGB-män.

År 1989 beslöt Sovjetunionen att hylla Abels insatser genom att låta hans porträtt pryda ett frimärke. Både officiellt och inofficiellt var spionerna kommunismens försvarare och sovjetiska hjältar som riskerade allt genom att verka bakom fiendens linjer.

Kanske är du intresserad av...