Spionernas kung avgjorde Koreakriget

En amerikan i Korea hade dock listat ut att ett större angrepp var nära förestående. Under sommaren 1950 hade Donald Nichols, en endast 27-årig underrättelseagent inom det amerikanska flygvapnet, haft blicken fäst på gränsområdet.

Hans nät av spioner norr om gränsen hade rapporterat om stora trupprörelser, och från en hemlig utkikspost vid gränsen hade amerikanen själv sett nordkoreanerna samla sina enheter. Tre dagar före invasionen skickade Nichols information till MacArthurs högkvarter i Tokyo om att 30 lastbilar med nordkoreanska soldater flyttades söderut ”i syfte att förbereda en invasion av Sydkorea”.

”Det blir krig inom en vecka”, löd beskedet.

Inom MacArthurs stab var det emellertid ingen som hade förtroende för Nichols, så agenten talade för döva öron. Det skulle visa sig vara ett dyrköpt misstag och snart tvingades generalerna i Fjärran Östern medge att Nichols var en ovärderlig resurs i Korea. Hans oortodoxa metoder skulle på sikt göra det möjligt för USA att vända utvecklingen i Korea.

Spionen var nära vän med presidenten

Donald Nichols var allt annat än den arketypiske spionen. Med 188 centimeter i strumplästen och en vikt på långt över 100 kilo framstod amerikanen som en jätte jämfört med de flesta koreaner.

”Inga koreaner kunde mäta sig med hans längd och kroppshydda”, sa en av hans senare koreanska medarbetare.

Nichols utbildning var också mycket långt från den typiska spionens. Han slutade skolan efter sjunde klass och livnärde sig på att leta efter saker och stjäla i några år, innan han som 17-åring tog värvning i armén. Under andra världskriget skickades han till olika områden i södra Asien, där han tjänstgjorde som mekaniker.

När Japan kapitulerade år 1945 och amerikanerna konsoliderade sig i Fjärran Östern, bestämde sig Nichols för att stanna kvar i stillahavsområdet. Han gick en tre veckor lång agentutbildning i Tokyo, där han imponerade som kursens bästa deltagare.

Den korta utbildningen till trots skickades den 23-årige agenten år 1946 ut i fält. Resan gick till det på papperet ointressanta Korea, som amerikanerna vid den här tidpunkten inte prioriterade särskilt högt. Nichols tog emellertid energiskt itu med uppgiften och lärde sig snabbt koreanska.

Inom kort hade han rekryterat en effektiv grupp koreanska agenter, som skulle infiltrera landets kommunistiska och antiamerikanska grupper. Tillsammans med sin grupp hittade Nichols snart samhällsfientliga personer, och amerikanen var inte rädd för att få blod på händerna.

Nichols kom att samarbeta nära med den sydkoreanske presidentens polis, som gick brutalt fram när misstänkta kommunister skulle förhöras. Tortyr var vanligt förekommande.

”I de flesta fall tyckte jag inte om deras metoder, men jag måste medge att det gick snabbt att få ur dem informationen som de satt inne med”, skrev Nichols många år senare i sin självbiografi.

Han såg på när misstänkta på vintern fördes utomhus i isande köld och placerades i kallt vatten upp till höfterna, medan andra fångar fick ”testiklarna brända upprepade gånger med en cigarett”. Ibland genomförde amerikanen personligen förhören.

Nichols betonade själv att han i samarbetet med den koreanska polisen blev ”expert på utfrågning och lärde mig att ställa rätt frågor vid rätt tillfälle”.

Han fick också en nära personlig relation med den sydkoreanske presidenten Syngman Rhee. År 1949 hade USA dragit ut praktiskt taget alla sina styrkor ur Sydkorea, eftersom ryssarna gjorde likadant i norr. Rhee kunde dock inte undvara det amerikanska skyddet mot Nordkoreas kommunistledare Kim Il Sung, som han ansåg att Nichols kunde ge honom.

De stod varandra så nära att Rhee kallade Nichols ”son”, medan amerikanen kallade presidenten ”far”. ”Vår vänskap och tillit gjorde att jag hade obegränsad tillgång till den koreanska regeringen från högsta till lägsta nivå. Hans dörr stod öppen för mig 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan”, skrev Nichols senare.

”Enmansarmé” bakom fiendens linjer

Sommaren 1950 var Nichols mer ajour med situationen än någon annan amerikansk underrättelseagent i Fjärran Östern. Han hade varnat för den förestående invasionen och när Kim Il Sungs soldater körde över 38:e breddgraden försökte han omedelbart informera MacArthur om angreppets allvar, men den femstjärnige generalen lyssnade inte.

”Det är nog bara en rekognosceringsstyrka. Om Washington inte lägger sig i klarar jag det med ena armen bunden på ryggen”, sa MacArthur stöddigt på invasionsdagen den 25 juni 1950.

Nichols visste emellertid bättre, och med bara 5,5 mil från gränsen till agentens kontor i Seoul fick han bråttom att förstöra dokument med namn på och adresser till alla agenter som han hade på avlöningslistan i både Nord- och Sydkorea.

Redan två dygn efter invasionen var Seoul förlorat. Soldater, invånare och västerlänningar flydde söderut och MacArthur insåg snart att ”en fullständig kollaps var nära”.

Ingen hade lyssnat på Nichols, men nu började generalerna förstå att den oortodoxe spionen kunde vara deras viktigaste pjäs i kampen mot de koreanska kommunisterna. Medan amerikanska styrkor skickades till halvön rasade general Earle E. Partridge, det amerikanska flygvapnets högsta befälhavare i Korea, över att cheferna i Tokyo inte hade reagerat på Nichols underrättelser.

”Om jag hade fått höra vad Nichols berättade skulle jag direkt ha förstått att vi var illa ute”, sa Partridge, som snart använde beteckningen ”enmansarmé” om Nichols, som gång på gång visade framfötterna på fältet.

Partridge såg till att Nichols fick mer resurser – och fria tyglar att utöka sin spionenhet. Två veckor efter invasionen flög Nichols i ett obestyckat spaningsplan ovanför den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang och upptäckte då arton sovjetiska jaktflygplan. Bilderna som togs ledde till att planen kunde bombas. Nichols hedrades med utmärkelsen Distinguished Flying Cross och befordrades till kapten.

Spionens underrättelser avslöjade också att två icke stridsdugliga sovjetiska stridsvagnar av typen T-34 befann sig på nordkoreanskt territorium. Vid denna tidpunkt hade amerikanerna endast begränsade kunskaper om stridsvagnstypen, så Nichols satte kurs mot målet tillsammans med fyra av sina sydkoreanska agenter.

”När de kom fram till stridsvagnarna upptäckte kapten Nichols att fiendens stridsvagnsbesättningar och andra soldater befann sig mindre än 40 fot [12 meter] bort. Den överhängande faran till trots fick kapten Nichols med sig de viktigaste operationella delarna, tekniska manualer, hela radion och flera 85-millimetersgranater”, stod det i en officiell rapport, där man även konstaterade att uppdraget pågick i ”nio timmar under ständigt ökande risk”.

Nichols knäcker koden

Under de följande månaderna böljade kriget fram och tillbaka, men i slutet av 1950 hade Nordkorea med kinesiskt stöd återtagit territorier ända fram till den 38:e breddgraden, vilket innebar att gränsen i slutet av 1950 var i princip den samma som före kriget.

Den amerikanska strategin blev sedan att intensifiera bombningarna av Nordkorea och de fientliga styrkorna. I det sammanhanget var Nichols avgörande. Han samarbetade tätt med flygvapnet under Partridges ledning.

Hans spionimperium växte för varje vecka, så att det till slut omfattade 58 amerikaner, 200 sydkoreanska underrättelseofficerare och över 700 meniga agenter, de flesta avhoppare och flyktingar från Nordkorea, som kunde bidra med värdefulla kunskaper om fienden.

En av Nichols viktigaste nordkoreanska agenter var radiooperatören och kryptografen Cho Yong Il, som strax före krigsutbrottet flydde till Sydkorea med folkarméns kodböcker. Nichols tog emot Cho med öppna armar.

”Nick var alltid ett steg före nordkoreanerna och gav Cho i uppdrag att utbilda en grupp kryptografer”, berättade Nichols assistent Serbando Torres.

Med sina kodknäckare kunde Nichols snappa upp information om fiendens trupprörelser, försörjningslinjer och artilleriställningar. Så snart koderna hade knäckts körde Torres i ilfart i sin jeep med informationen till närmaste flygbas, så att general Partridge kunde skicka sina piloter mot målen.

”De visste exakt vart varenda nordkoreansk enhet var på väg. Det var fantastiskt”, sa ett amerikanskt befäl.

Nichols inflytande ökade, eftersom hans underrättelser var guld värda för armén och flygvapnet. Samtidigt som Seoul återerövrades av nordkoreanerna i början av 1951 skrev Partridge i sin dagbok att Nichols behövde ”en sorts oberoende ställning, så att han kan använda sin talang för organisering”.

Resultatet var att agenten fick lov att operera utan att behöva be om tillstånd från högre instans. Nichols fick fria tyglar att utföra sabotage och genomföra gerillaoperationer bakom fiendens linjer.

MiG-uppdrag blev Nichols största kupp

Med tiden hade Nichols blivit för värdefull för att själv riskera livet genom att utföra uppdrag bakom fiendens linjer, men om det rörde sig om något spektakulärt ville han ändå gärna delta för att få ta del av äran.

Ett sådant uppdrag väntade den 17 april 1951, då ett havererat jaktflygplan av typen MiG-15 upptäcktes på marken långt bakom fiendens linjer. Nichols ledde uppdraget och tog med sig åtta specialutbildade sydkoreanska agenter, som under kraftig beskjutning flög mot målet i en helikopter.

När gruppen hittade planet, som var i gott skick, började Nichols ”kyligt och effektivt” fotografera det, som det står i flygvapnets rapport. Hans män sprängde isär planet med handgranater och släpade med sig de viktigaste delarna till helikoptern.

Efter cirka 35 minuter närmade sig fiendesoldater från ett backkrön, vilket gjorde att agenterna fick bråttom att komma upp i luften. Sikorskyhelikoptern hade svårt att lätta på grund av de tunga flygplansdelarna, men de lyckades komma undan, även om ett rotorblad träffades under beskjutningen.

MiG-uppdraget var Nichols mästerverk och Partridge var entusiastisk dagen efter, när han fick se flygplansdelarna och bilderna.

”Han gjorde ett fantastiskt arbete och jag ska se till att han får äran för det”, skrev generalen i sin dagbok. Nichols fick senare utmärkelsen Distinguished Service Cross, som delas ut för ”extraordinär tapperhet”.

Agenter skickades i döden

Spionkungen Nichols fick medaljer och lovordades för sina resultat, men han hade inte kunnat göra det utan ett cyniskt utnyttjande av såväl vänner som fiender. De koreanska agenterna var inte bara hans ögon och öron, utan också lätta att ersätta när de sändes ut på självmordsuppdrag till Nordkorea.

Agenterna släpptes exempelvis ner med fallskärm eller sattes av vid kusten, varefter de fick ta sig fram utan någon typ av understöd. Vissa skulle leta rätt på militära mål att bomba, medan andra fick i uppgift att spränga en bro. Det fanns emellertid alltid en överhängande risk att de skulle bli tillfångatagna, torterade och dödade.

Nichols skrev själv att hans chefer ”ville ha svar, men de ville inte veta hur jag hade fått dem. De visste att det kostade liv, i vissa fall många.”

Från sommaren 1951 övergick Koreakriget till ett utpräglat bombkrig, medan striderna på marken ebbade ut. Det gjorde Nichols förmåga att hitta lämpliga bombmål ännu viktigare. Priset var dock högt. Åtta av tio av de agenter som Nichols släppte ner med fallskärm över Nordkorea kom aldrig tillbaka.

Enligt flera av hans koreanska agenter drog sig inte spionkungen för att utnyttja sin position och sin makt.

”Han brydde sig inte om mänskliga rättigheter, och om det var någon han inte gillade satte han en fallskärm på personen i fråga och lät flyga honom till Nordkorea”, sa den avhoppade nordkoreanen Lee Kun Soon.

Nichols hotade ofta avhoppare med att de riskerade att hamna i fängelse om de inte återvände till Nordkorea och sedan kom tillbaka med användbar information. Att avhopparen Kim Ji-eok slapp återvända till Nordkorea var en ren slump. ”Folk kallar Nichols en hjälte, men det är jag inte så säker på. Om han hade skickat mig till Nordkorea skulle det ha varit slutet för mig”, sa han.

Under sig hade Nichols nästan tusen personer som arbetade i stort sett utan vare sig den amerikanska militärens eller de sydkoreanska myndigheternas kontroll. Denna frihet gav honom en enorm makt, som han också utnyttjade för sitt eget höga nöjes skull.

Nichols hade aldrig visat något intresse för kvinnor, men han fascinerades av de unga sydkoreanska männen på flygbaserna. Eftersom ingen vågade säga nej till ”Mr. Nichols”, presidentens vän och säkerhetspolisens bundsförvant, gjorde de unga männen oftast honom till lags.

”Stiliga unga män från flygvapnet bjöds in till Mr. Nichols kontor. Ibland kom det två på en gång”, mindes den pensionerade flygvapenöversten Chung Bong-sun.

Spionkungen åker hem i tvångströja

Det amerikanska flygvapnet kände troligen inte till många av Nichols mer ljusskygga affärer. Cheferna visste bara att han presterade. År 1952 leverade Nichols spionbas, som nu hade femton avdelningar på sydkoreanskt territorium, tusen underrättelserapporter i månaden.

Enligt det amerikanska flygvapnets officiella historia var Nichols den ”mest betydelsefulla enskilda källan” till underrättelser för den taktiska bombningen av Nordkorea. Hans enhet pekade ut allt från vapenfabriker och ammunitionslager till truppkoncentrationer och nyligen grävda tunnlar.

Flyganfallen bidrog till att Nordkoreas ledare Kim Il Sung år 1953 tvingades gå med på en vapenvila.

Därmed fick kriget inte någon egentlig vinnare, och Nordkorea och Sydkorea behöll gränslinjen vid 38:e breddgraden. Utan Nichols hade dock kriget kunnat sluta mycket värre för sydkoreanerna och amerikanerna, bedömde hans medarbetare Kim In-ho: ”Han förde sig som en kung under kriget, men han var också en enastående spion. Han lade grunden för spionaget i Sydkorea. Utan honom hade vi förlorat kriget.”

Efter kriget behöll Nichols sin position i Sydkorea, men hans självsvåldighet som spionkung, och hans ovilja att lyda order, blev till slut för mycket för det amerikanska flygvapnet. I krigstid kunde man se genom fingrarna med ett sådant beteende eftersom hans underrättelser var så viktiga, men i fredstid blev det omöjligt.

Nichols nära relation till den diktatoriske presidenten Rhee hjälpte honom inte heller längre, eftersom denne i allt högre grad blivit en nagel i ögat på USA. Amerikanerna kände inte längre att de kunde lita på Nichols. Enligt en överste i flygvapnet var han ”en tickande bomb”, och en höstnatt 1957 blev agentkungen avskedad och avlägsnades med våld.

”Under frukosten hörde vi att Mr. Nichols hade släpats iväg från basen i tvångströja. Vi var överraskade, för han hade inte visat minsta tecken på psykisk sjukdom. Vi fick ingen närmare förklaring. Inget mer sades”, berättade en av Nichols amerikanska medarbetare.

Spionkungen flögs hem och lades in på ett psykiatriskt sjukhus i Florida. Först bedövades han med stora mängder antipsykotiska läkemedel, varefter han fick elbehandling i två veckor. När Nichols 1958 släpptes ut från sjukhuset fick han ”tillfällig invalidpension” och diagnosticerades som schizofren och paranoid.

Några rapporter om Nichols avsked och den drastiska tvångsbehandlingen finns varken hos CIA, det amerikanska utrikesministeriet eller i Nichols officiella militära handlingar. Det närmaste en förklaring finns i sjukhusets journaler, där orsaken till Nichols inläggning anges som ”udda beteende under tjänstgöring i Korea”.

Själv var Nichols fast förvissad om vad de högsta cheferna hade i kikaren. ”De försöker utplåna mitt minne”, sa Nichols till sin familj efter tvångsinläggningen 1957. Nichols tes är kanske inte helt fel. Herb Mason, som i över femtio år var verksam som det amerikanska flygvapnets historiker, sa följande om Nichols: ”I krigstid var han en man som man ville ha på sin sida. I fredstid spärrade man in honom.”