Spionen som föll ned från himlen

1 maj 1960, kl. 05.20 – Pakistan

De hemliga uppdragen utgår från en flygbas i Pakistan. Efter fyra år är Powers fortfarande stolt över att vara i fädernelandets tjänst.

Hustrun Barbara har flyttat till Turkiet och paret träffas mellan flygningarna. Det är nu dags för ännu ett uppdrag. Klockan är 05.20 och solen har redan varit uppe i över en timme. Sedan en halvtimme sitter Powers i sin Lockheed U-2 och väntar på tillstånd att få starta.

Powers har order att lyfta från basen i Pakistan och fortsätta in över Afghanistan, passera Hindukush-bergen – den östra delen av Himalaya – korsa gränsen till Sovjetunionen och fotografera militära mål för att till sist landa på en amerikansk flygbas nära Bodø i Norge. Resan tar cirka nio timmar och är på totalt 6 000 km – 4 600 av dem innanför Sovjetunionens gränser.

Solen gassar på den lilla cockpiten och den tunna gummidräkten klibbar mot kroppen i värmen. Tryckdräkten kan dock rädda piloten om oturen är framme och trycket i cockpit sjunker när man nått 20 km ovanför markytan.

Svetten rinner om Powers och det går ännu en timme innan han får order om att ge jetmotorn full gas. Äntligen rullar han fram längs startbanan. Efter 300 meter lyfter det späda planet och stiger brant. Utan mat eller vatten ombord längtar den erfarne piloten tills det nio timmar långa uppdraget är slutfört.

När Powers nått sin flyghöjd på cirka 20 km kopplar han in autopiloten. I öster ligger Kina i den gyllene gryningen och i väster är Afghanistan, Iran och Mellanöstern på väg ut ur nattmörkret. Under honom syns de silverglittrande topparna av bergskedjan Hindukush.

Efter en timme tränger den flygande spionen in i sovjetiskt luftrum. Han har gjort det många gånger förr men känner av nervositeten varje gång. All radiokommunikation är nu förbjuden. Powers är alldeles ensam och utan kontakt med omvärlden observerar han spår efter jaktplan långt under sig. Spionplanet har blivit upptäckt av de ryska radarstationerna.

Men all erfarenhet talar för att fiendens plan inte kan nå honom. Ingen anledning till oro.

1 maj 1960 – Moskva

Arbetarnas internationella kampdag är en viktig högtidsdag i Sovjetunionen. Efter oktober­revolutionens jubileumsdagar är 1 maj den viktigaste dagen i partiets almancka.

Invånarna i huvudstaden har ägnat de senaste dagarna åt att måla om husen så att de ska se snygga ut inför den stora dagen. De förseglade dubbelfönstren öppnas efter den långa och kalla vintern och hoprullade tidningar, som tjänat som isolering mellan fönsterrutorna, kastas bort. Frisk luft fyller alla rum och det ser ut att bli en solig dag.

Den stora begivenheten på programmet den 1 maj är liksom alla tidigare år en gigantisk mili­tärparad på Röda torget. Eftersom det ska hållas en internationell fredskonferens i Paris om bara 15 dagar har generalsekreterare Chrusjtjov, Sovjets högste ledare, gett order om att skära ned på de militära inslagen i uppvisningen. Fordon, plakat och uniformer pryds i stället av fredsduvor och i paraden syns inte lika många vapen som vanligt.

Tidningen Pravda har föregående dag publicerat de officiella slagorden för detta års förstamajfirande: ”Proletärer i alla länder, förenen eder! Mindre mineralgödning i lantbruket, sträva­ efter ett definitivt slut på kalla kriget och kräv ytterligare internationell nedrustning.”

I dagens tidning skriver författaren och journalisten Ilja Ehrenburg: ”Första maj 1960 blir en storslagen första maj. Chrusjtjov, USA:s ­Eisenhower, Frankrikes de Gaulle och Stor­britanniens Macmillan reser snart till Paris. Fyra mäktiga män med stort ansvar ska mötas och deras beslut kommer att avgöra ödet för många folk runtom i världen.”

1 maj – luftrummet över Tjeljabinsk

Powers har kommit knappt halvvägs på sin resa över Sovjetunionen.

Efter ett par timmars odramatiskt spionuppdrag går något plötsligt galet. Autopiloten slutar fungera, nosen höjer sig och planet stiger brant. ­Powers slår ifrån automatiken, flyger planet manuellt och slår efter några minuter på auto­piloten igen. Nu fungerar den – i 10-15 minuter, innan den krånglar igen. Nu måste Powers fatta ett snabbt beslut.

Planet är extremt svårt att manövrera manuellt. Vingarna är ömtåliga och om planet inte håller konstant höjd riskerar de att överbelastas och helt enkelt brytas av. Dessutom är det praktiskt taget omöjligt att utföra tillförlitliga observationer om man samtidigt ska styra planet.

Om felet inträffat en timme tidigare hade han utan betänkligheter vänt tillbaka, men nu ­befinner han sig 2 000 kilometer in i fientligt luftrum. Det är lång väg tillbaka till basen i Paki­stan. Dessutom är det fint väder framför honom och oväder ba­kom honom. Powers väljer att fortsätta.

1 maj 1960 – Chrusjtjovs sovrum­

Sovjetunionens luftvärnsraketer riktas mot det inkräktande planet.

Generalsekreterare Niki­ta Chrusjtjov sover djupt när telefonen på hans nattygsbord ringer tidigt på morgonen. I luren hör han en uppjagad försvarsminister Malinovskij säga att ett oidentifierat flygplan har korsat gränsen på hög höjd.

I fyra år har både den militära och den politiska ledningen vetat om att USA genomför regelbundna spionflygningar över Sovjetunionen, så ministern behöver inte säga mer. De vet båda varifrån flygplanet kommer.

Chrusjtjov är ursinnig. Nu får det vara nog! I dag är det nationell helgdag och om bara 15 dagar ska han träffa president Eisenhower för att prata om fred och nedrustning. Saken är klar. Planet ska skjutas ned, men det är lättare sagt än gjort. I fyra år har militären försökt träffa U-2-planen men varken luftvärnsraketerna eller jaktplanen har tillräcklig räckvidd.

1 maj kl. 10.15 – över Sverdlovsk

Powers försöker hålla planet på rätt kurs. Han fotograferar en stridsvagnsbas och en hittills okänd flygbas.

Medan Powers med ena handen styr planet och med den andra noterar vad han ser på marken, hör han plötsligt en dov smäll. Samtidigt slungas­ planet framåt och cockpiten lyses upp av ett bländande sken. Powers pressas bakåt i stolen.

”Herregud! Nu har det hänt. Nu är det slut med turen”, utbrister han. Han inser snart att explosionen har skett utanför planet – troligen bakom det eftersom planet kastades framåt. Powers konstaterar lättad att instrumenten inte visar något alarmerande och att motorn spinner fint.

Den högra vingen dyker en aning men en liten vridning på ratten löser problemet. Då börjar nosen dyka. Powers rycker styrspaken mot sig men ingenting händer. I samma sekund inser han att han förlorat kontrollen.

Nosen pekar alltmer nedåt. Ett häftigt ryck kastar Powers huvud fram och tillbaka i den trånga cockpiten och han gissar att vingarna brutits av. Resterna av planet snurrar runt allt fortare. Nu pekar nosen mot himlen och stjärten mot avgrunden. Det enda Powers ser är blå himmel, och han är nära att svimma.

Trots det lyckas han starta nödförsörjningen av syre och ser samtidigt att hans tryckdräkt blåser upp sig som en ballong. Det kan bara betyda att trycket har sjunkit i cockpit. G-kraften pressar Powers framåt i stolen – upp mot nosen.

Paniken kommer krypande när Powers upptäcker att det är livsfarligt att använda katapultstolen. Cockpitens kant kommer att skära av hans ben eftersom han pressats framåt i stolen. Han lyckas samla tankarna kring en alternativ flyktväg. Han kan faktiskt krypa ut om han lyckas få loss glaskupolen.

Powers kämpar med fästena och till sin lättnad ser han kupan försvinna. På väg upp ur stolen märker han att något håller honom kvar. Syreslangarna! Han har glömt att lossa dem och måste nu slita sig fri.

Äntligen kommer han ut ur planet. Kroppen faller fritt och fylls av en lätt berusande känsla ­– som om han flöt avslappnad i en swimmingpool. Omkring honom faller vrakdelar ljudlöst genom luften.

1 maj – Röda torget i Moskva

Partitopparna står på podiet och betraktar den stora paraden som passerar förbi.

Rad efter rad med soldater, studenter, bönder, idrottsmän och dansare passerar gruppen av landets högsta ledare. Makteliten tronar högst upp på byggnaden som år 1960 fortfarande kallas ”Stalin-Lenin-Mausoleet”. I mitten står Chrus­jtjov och njuter av det spektakulära skådespelet och folkets jubel under den molnfria himlen.

Medan väldiga orkestrar spelar marschmusik rullar raketbatterier och kanoner med kärn­vapenraketer förbi mausoleet. De följs av fem meter höga fredsduvor av papier-maché. ­Chrusjtjov klappar små barn på huvudet, de har bjudits in för att stå vid hans sida.

1 maj – en åker vid Sverdlovsk

U-2-planet har träffats av tryckvågen från en exploderande sovjetisk raket.

Powers faller fritt mot marken men han tar det hela med ro. Han vet att fallskärmen är inställd för att öppna sig på 15 000 fots höjd. När den vecklar ut sig rycker det till hårt i hans mör­bultade kropp. Allt blir stilla och den isande kylan tränger igenom gummidräkten, ändå har han kraft att njuta av utsikten över det kuperade landskapet med skogar, enstaka sjöar, hus och landsvägar.

”Det är vackert och det kunde lika gärna vara i USA. Precis som Virginia”, tänker Powers och häpnar över att han flugit över tusentals kilometer ödemark och trots det störtat i bebyggda trakter. Några hundra meter över marken får han syn på en bil som verkar följa honom.

Precis under honom står ytterligare två män intill en traktor. Men nöd och näppe undgår Powers att kollidera med ett par elledningar och landar hårt på åkern – bara tio meter från traktorn.

Mer än 50 personer samlas runt honom. En av dem ser pistolen i hans bälte och skyndar sig att ta den. Omtumlad släpas Powers in i en bil och förs bort.

1 maj – Röda torget i Moskva

Uppgiften om gripandet av Powers når Moskva. I USA är det ännu ingen som vet att planet störtat.

Befälhavaren för Sovjetunionens luftvärnsstyrkor, S.S. Birjusov, tränger sig fram genom raderna­ av prominenta partitoppar på podiet. När han kommer fram till Chrusjtjov viskar han kort till generalsekreteraren:

”Det inkräktande planet har skjutits ned. Pilo­ten lever, har gripits och förts till förhör.”

Chrusjtjov betraktar kartan som Birjusov haft med sig och ler brett. Han gratulerar Birjusov till ”de vidunderliga nyheterna”.

1 maj – Sverdlovsk

Powers har tagits till fånga. På basen i Bodø anar ingen ännu oråd. U-2-planet beräknas inte ankomma på länge än.

Powers sitter i bilens passagerarsäte bredvid föra­ren. Bakom honom sitter fyra män hop­trängda. Den ena har en pistol beredd. I bagaget ligger Powers fallskärm och hjälm. Han har ingen aning om vart de för honom. Han är torr i munnen, det har börjat pipa i öronen under den snabba nedstigningen och pulsen ligger på minst 90.

Den tillfångatagne piloten sitter nu och funderar på vad han ska svara när han så småningom kommer att förhöras. CIA har aldrig talat om för honom om vad han ska säga. Vid en briefing sa agenterna:

”Du kan lika gärna berätta allt. De får det ur dig i alla fall.”

2 maj – Vita huset, Washington

Experter inom CIA räknar med att Powers är död. De vet inte att han är på väg till en fängelsecell i Moskva.

Brigadchef Goodpaster verkar alltid beslutsam och hemtam i Ovala rummet. Men den här morgonen ser han ovanligt betryckt ut när han närmar sig president Eisenhowers skrivbord. Presidenten tittar upp och anar genast oråd.

"Mr. President; U-2-planet som ni hörde talas om i går saknas fortfarande. Det finns ingen chans att piloten ännu är i luften. Piloten är död”, meddelar Goodpaster utan minsta tvekan i rösten. Redan föregående dag hade brigadchefen bett CIA om ett förslag till ett alternativt händelseförlopp. Den sovjetiska militären har säkert fått kännedom om kraschen.

För att undvika att avslöja­ USA:s brott mot Sovjetunionens suveränitet och risken för en internationell skandal bara två veckor före nedrustningsförhandlingarna i Paris måste amerikanerna ha en trovärdig lögnhistoria att komma med.

CIA föreslår att NASA, USA:s rymdforskningsbyrå, ska skicka ut ett pressmeddelande. ”Ett U-2-plan från NASA lyfte den 1 maj från Turkiet. Piloten skulle utföra väderobservationer. Medan han befann sig i luftrummet över östra Turkiet meddelade han över radion att han hade problem med syretillförseln.

Flygplanet är försvunnet. Sökandet har inletts. Piloten är anställd av flygplanstillverkaren Lockheed Aircraft som har kontrakt med NASA.” Presidenten godkänner den uppdiktade historien.

2 maj – KGB:s högkvarter, Moskva

Powers har flugits till Moskva. Han inser att KGB hittat filmrullar i vraket – beviset på spionage.

Powers sitter i baksätet i en stor, svart bil. Fönstren är täckta av gardiner och de har just lämnat Moskvas flygplats. När bilen stannar drar man ifrån gardinerna och en vakt tittar in i bilen. Med en handrörelse ger han chauffören tillstånd att fortsätta genom en bred järnport.

Powers är säker på att han kommer att gå ett grymt öde till mötes – att han snart ska avrättas som spion. Powers undersöks av en läkare­ och blir inlåst i en liten cell. Medan han sitter på den hårda britsen dricker han av det varma­ teet som ställts fram åt honom.

3 maj – KGB:s högkvarter, Moskva

Powers har hamnat i det ökända Lubjankafängelset – KGB:s högkvarter.

Förhören börjar tidigt på morgonen, pågår hela eftermiddagen och långt in på kvällen. Powers har bestämt sig för att bara säga sanningen om tiden efter take-off i Pakistan den 1 maj. Han vet att KGB-agenterna har tillgång till föremål från vraket som bevisar att han inte flög in över Sovjetunionen av misstag.

Filmrullar från planets kamera bevisar att han är spion. Powers erkänner vad han har gjort men håller fast vid att det var hans första flygning och att han inte känner till andra uppdrag av samma karaktär.

Förhören fortsätter dag efter dag – 19 dygn i sträck. Därefter kommer en vilodag utan några frågor – sedan är det dags igen.

4 maj – Högsta sovjet, Moskva

I två dagar har den amerikanska regeringen stått fast vid historien om NASA-planet. Det är elva dagar till konferensen i Paris.

Chrusjtjov kliver upp i talarstolen i Högsta sovjet – nationens högsta lagstiftande församling. Efter ett två timmar långt tal om valutapolitik och inkomstskatt kommer han helt oväntat in på internationella relationer.

”Imperialistiska kretsar i Pentagon har i ­åratal sänt in flygplan över våra gränser. Och de gjorde det igen den 1 maj. Jag gav order om att planet skulle skjutas ned och ordern verkställdes.”

Applåder och taktfasta rop hörs i salen – ”skam över angriparen, skam över angriparen”. Chrusjtjov presenterar dock inte ett enda bevis. Han tänker låta USA stå fast vid sin lögn.

7 maj – Högsta sovjet, Moskva

USA:s ambassad i Moskva har bett det sovjetiska utrikesministeriet om uppgifter om ”den försvunna piloten från det obeväpnade väderobservationsplanet”.

Chrusjtjov har nu i en vecka hållit hårt på informationen om den överlevande piloten och de handfasta bevisen på spionage. USA har levt i tron att piloten är död och att flygplansvraket är sprängt. Nu står Chrusjtjov åter i talarstolen i Högsta sovjet.

Sakta tar han på sig läsglasögonen, öppnar portföljen och börjar med lugn röst återberätta USA:s lögnhistoria. Sedan höjer han rösten och låter bomben falla:

”För tre dagar sedan undvek jag avsiktligt att nämna att vi har vrakdelar från spionplanet. OCH VI HAR ÄVEN PILOTEN – HAN LEVER OCH MÅR BRA. Han heter Francis Gary Powers och har erkänt sitt uppdrag.”

Öronbedövande bifall och skratt hörs i salen.

16 maj – Élyséepalatset, Paris

Medan Powers förhörs i Moskva inleds fredskonferensen i Paris.

Den franske presidenten är värd för konferensen som hålls med Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Frankrike. Egentligen skulle de fyra statscheferna Chrusjtjov, Eisenhower, Macmillan och de Gaulle diskutera avspänning mellan öst och väst. I stället blir mötet ett bråk om de amerikanska U-2-flygningarna.

Chrusjtjov hotar att avbryta konferensen om han inte får en förbehållslös ursäkt från USA:s president, som före mötet har lovat att sluta med flygningarna. Såväl Eisenhower som de Gaulle och Macmillian invänder att spioneri har funnits i alla ­tider och att alla nationer använder det som ett sätt att garantera de egna medborgarnas säkerhet – även Sovjetunionen.

De Gaulle nämner dess­utom den sovjetiska satellit som 18 gånger per dygn passerar över Frankrike. Han har inga garantier för att den inte tar foton – men han bryr sig inte om vilket och kräver ingen ursäkt från Sovjetunionen.

Konferensen slutar i kaos. Chrusjtjov försvinner och förolämpar Eisenhower genom att kalla honom en ”andra rangens man, en schackpjäs i händerna på sitt tjänstefolk”. Det kalla kriget har aldrig varit kallare.

16 augusti – Moskva

Powers har nu suttit i fångenskap i 3 1/2 månad. Hans föräldrar och hans hustru är i Moskva för att vara med vid rättegången.

I Handelsunionens stora sal, där man tidigare hyst Stalins skenrättegångar och framfört Tjajkovskijs symfonier, sitter 2 200 åhörare bänkade. Åtalet lyder: ”kriminell aggressiv akti­vitet mot det sovjetiska folket”. Powers er­känner. Där­efter­ ägnar domarna tre dagar åt att lyssna till försvararen Grinijevs argument. Under rättegångens sista dag vänder han sig direkt till ­Powers:

”Om du vill slippa dödsstraff måste du tala om för rätten att du ber om förlåtelse och ångrar dig djupt.” Det gör Powers. Han döms till tre års fängelse och sju års straffarbete.

10 februari 1962 – Havelfloden, Berlin

Powers har suttit i fängelse i 21 månader. Han har åtta år kvar att avtjäna.

Den sovjetiske spionen Rudolf Abel sitter i amerikansk fångenskap. Han greps av FBI år 1957, anklagad för att som ledare för ett nätverk av spioner och informanter ha spionerat mot USA:s atombombprogram i Los Alamos. Abel dömdes till 30 års fängelse.

Powers far får idén att skriva ett brev till Abel i fängelset. Han frågar om Abel godkänner att han uppmanar president Kennedy att verka för en utväxling mellan Abel och hans son Gary Powers. Abel – och även Kennedy – går med på förslaget, liksom Sovjetunionen efter en längre tids förhandlingar.

Utväxlingen sker tidigt på morgonen den 10 februari 1962 på Glienicke-bron över floden ­Havel som skiljer Öst- och Västberlin åt. Båda spionerna omges av en grupp personer och friges samtidigt. Utan att stanna utbyter Powers och Abel snabba blickar mitt på bron. Powers är nu i frihet och Abel tillbaka bakom järnridån.

18 februari 1962 – Washington

CIA har via Azorerna i Atlanten flugit Powers tillbaka till Washington i USA.

Från flygplatsen förs Powers till godset Ashford Farms utanför Washington. Här njuter han av varmvatten ur kranen, toalettsitsen och den putsade spegeln – allt det han en gång tagit för givet.

Powers läser de amerikanska tidningar som lagts fram. En av rubrikerna träffar honom som ett slag i ansiktet: ”Är han en hjälte eller ett fiasko?” undrar ­Herald Tribune på förstasidan. Powers misstänker­ att hemkomsten inte blir så lyckad som han förväntat sig – själv ser han bara fram emot att få återse sin hustru Barbara och sina föräldrar.

Under de följande månaderna ger han otaliga intervjuer och blir utfrågad av en kongress­kommitté. Det tar på krafterna att bli miss­tänkliggjord och även om kommittén till sist friar honom från anklagelserna om att han låtit viktiga instrument falla i fiendens händer, får han inte komma tillbaka till sitt arbete.

Powers går arbetslös i flera år innan han får jobb som pilot i ett tv-bolag. I augusti 1977 störtar han och omkommer. Inte förrän år 2000 får han upprättelse och en symbolisk hedersmedalj.