När 32-åriga Gabriele Kliem den 7 juli 1977 kliver in på kaféet Rheinpavillon i den västtyska huvudstaden Bonn har hon ingen aning om att hon om några minuter kommer att träffa sitt livs kärlek. Från sitt bord kan hon njuta av utsikten över Rhen, medan hon väntar på en manlig bekant.
Gabriele är tolk vid den amerikanska ambassaden, och efter en lång arbetsdag ser hon fram emot att få koppla av med en kopp kaffe och en stunds småprat.
Men hennes vän dyker aldrig upp. Efter en stund närmar sig en okänd man hennes bord. Gabriele sneglar intresserat på mannen – han är lång, blond och ser ut som en fotomodell.
”Tänk om man kunde få en sådan man som pojkvän”, hinner Gabriele tänka, innan mannen till hennes förvåning frågar om han får slå sig ner. Mannen presenterar sig som Frank Dietzel och förklarar att han har ett meddelande från Gabrieles vän, som dessvärre blivit sjuk och inte kan komma.
Frank Dietzel säger att han har lovat att hålla Gabriele sällskap, och beställer in en flaska vin.
Framåt kvällen bryter de upp från kaféet. Gabriele går som på små moln genom Bonn tillsammans med Frank Dietzel. Hon är blixtförälskad – men det är inte han.
Gisela Kliem mötte en lång, stilig östtysk agent på Rheinpavillon i Bonn. Kaféet är fortfarande en populär mötesplats vid Rhen.
När det gäller Frank Dietzel är ingenting som det verkar: Hans namn är falskt, och mötet på Rheinpavillon är minutiöst tillrättalagt av den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi.
Frank Dietzel är en av de så kallade Romeo-agenter som DDR skickade till Västtyskland. Med sex och ljuva ord lockade spionerna statshemligheter ur kvinnor i förtroendepositioner.
Romeo-agenterna var en av kalla krigets mest hjärtlösa idéer – och deras cyniska spel kom att kosta kvinnorna dyrt.
Tyskarna blev ärkefiender
Efter nederlaget i andra världskriget delades Tyskland upp mellan segerherrarna. De tre ockupationszonerna i väst slogs 1949 samman till Västtyskland och blev en del av den kapitalistiska världen. Sex år senare, 1955, blev landet medlem av försvarsalliansen Nato.
Östtyskland (DDR) lydde under det kommunistiska Sovjetunionen, och redan från början skickade Stasi agenter till Västtyskland för att försöka komma över den ideologiska ärkefiendens hemligheter.
Stasi placerade spioner framför allt i den västtyska huvudstaden Bonn, men alla maktcentrum övervakades. Dessutom kunde östtyskarna få information från västtyska kommunister och andra sympatisörer, så Stasi hade insyn i alla delar av samhället – från stora industrikoncerners senaste uppfinningar till interna konflikter inom de politiska partierna.
Under kalla krigets tidiga år hade DDR:s spioner svårt att komma de västtyska ministrarna in på livet. Det förändrades emellertid – tack vare en listig Stasi-agent, som är känd endast under sitt kodnamn ”Felix”.
”Felix” hade 1952 skickats till Västtyskland för att spionera, medan han utgav sig för att vara parfymhandlare. I Bonn inledde han en relation med en kvinnlig sekreterare, som arbetade på förbundskanslerns kontor.
Agenten övertalade kvinnan att ta med sig hemligstämplade dokument från kontoret och ge dem till honom. Allt gick som smort, tills den västtyska underrättelsetjänsten kom ”Felix” på spåret. Han blev tvungen att hals över huvud bege sig till Östberlin, och där berättade han för sin chef, Markus Wolf, att flickvännen inte var den enda ensamma sekreteraren i Bonn.
Tyskland hade 1950 betydligt fler kvinnliga än manliga invånare. En folkräkning visade att det på 100 kvinnor gick endast 86 män.
Andra världskriget hade kostat 5,3 miljoner tyska män livet, och i både Öst- och Västtyskland fanns det ett underskott av män, vilket gjorde att många kvinnor saknade någon att bli ihop med. För sin chef berättade ”Felix” att de västtyska regeringskontoren kryllade av ensamstående kvinnor som längtade efter kärlek.
Utan några större betänkligheter beslutade Markus Wolf att upprätta en kår av professionella förförare – Romeo-agenterna.
Svagheter skulle utnyttjas
Kåren började blygsamt, men i början av 1960-talet var Romeo-programmet fullt utvecklat. Potentiella Romeos pekades ut av Stasis medarbetare på universitet och i ungdomsorganisationer. Därefter granskade Wolfs personal kandidaterna och kallade de bäst lämpade till en intervju. Endast en av hundra klarade sig genom nålsögat.
Gott uppförande och en universitetsutbildning var obligatoriskt, men lynnet var det avgörande.
”Först och främst skulle de politiskt sett vara pålitliga. Vilken nytta har man av en stilig karl, om det inte går att lita på honom?”, förklarade en överste i Stasi efter murens fall.
De utvalda skickades till Stasis agentskola utanför Berlin. Där utsattes de för omfattande indoktrinering, så att de trodde bergfast på kommunismens välsignelser och inte riskerade att falla för kapitalismens frestelser.
Agentutbildningen omfattade även fotografering, tekniker för att upptäcka förföljare och mycket mer. Det viktigaste ämnet var dock psykologi, då de fick lära sig att manipulera sina blivande ”mål”.
Innan en Romeo-agent skickades ut på fältet fick han ett falskt namn, en falsk livshistoria samt information om den kvinna han skulle förföra. Andra agenter hade omsorgsfullt samlat ihop en mängd fakta – i synnerhet om kvinnans drömmar och svagheter.
Frank Dietzel fick bland annat veta att Gabriele aldrig hade känt sin far, som hade dött i sovjetisk krigsfångenskap. När de träffades på kaféet i Bonn kände Dietzel henne nästan bättre än hon själv gjorde.
”Det var inte bara det att han var snygg och intelligent. Frank Dietzel påminde mig om den far jag aldrig hade haft. Många trodde att det handlade om sexuell attraktion. Det gjorde det också, men det var framför allt en ständig längtan hos mig, som jag inte visste att jag bar på – förrän jag träffade honom”, förklarade Gabriele många år senare.
Romanserna följde Stasis formulär
1: Offret pekas ut
Stasi-agenter bevakade framför allt språkskolor och populära turistorter. Där letade de målmedvetet efter ensamstående västtyska kvinnor. Om en kvinna visade sig arbeta för ett västtyskt departement – eller hade goda möjligheter att få en sådan anställning – rapporterades det till Stasis högkvarter i Östberlin.
2: Svagheter kartläggs
DDR:s underrättelsetjänst gick noggrant igenom kvinnans bakgrund. Stasi var framför allt ute efter eventuella svagheter, som skulle kunna utnyttjas för manipulation. Ensamhet, längtan efter en fadersgestalt och sorg efter ett brustet förhållande var några av de svagheter som en Romeo-agent kunde utnyttja.
3: Förtroendet byggs upp
En Romeo-agent reste därefter till Västtyskland med falsk identitet. Stasi arrangerade ett möte och lät agenten förföra sitt mål. Under de följande månaderna byggde han upp kvinnans förtroende. Först när hon kände sig trygg och säker i relationen bad han henne att spionera. Varje steg i processen hade stakats ut noga av Stasis psykologer.
4: Kvinnan överges
Efter några år avslutade agenten förhållandet med kvinnan. Vid det laget var hon självgående som spion. Agenten var nu redo för nästa offer. Om kvinnan tog uppbrottet hårt och vägrade att överlämna fler statshemligheter skickades en ny kärleksagent över från öst för att blidka henne.
När de blivit ett par bad Frank Dietzel Gabriele att ta med några viktiga dokument hem från arbetet på den amerikanska ambassaden.
”Han förklarade att han arbetade för ett slags tankesmedja, som samlade in information av olika slag, bland annat om ekonomiska förhållanden. Informationen skulle utnyttjas för att skapa fred i världen”, berättade hon senare.
Förälskelsen fick henne att tro honom.
Sekreterare var en investering
Frank Dietzel hade tur med Gabriele. Andra Romeo-agenter hade svårare att förmå sina flickvänner att ta med kopior av hemliga dokument hem. För Stasi gällde det därför att få kontakt med så många västtyska kvinnor som möjligt.
Stasi lade gärna både pengar och tid på att ringa in rätt kvinnor – även långt innan kvinnan fick ett jobb, där hon befattade sig med statshemligheter.
Stasi skickade regelbundet sina Romeo-agenter till språkskolan Alliance Francaise i Paris. Skolan kallades till och med för ”sekreterarnas sandlåda”, eftersom unga offentliganställda från Västtyskland undervisades i franska där.
Eftersom USA, Frankrike och Storbritannien inte kunde enas med Sovjetunionen om Tysklands framtid delades landet 1949 i två: Västtyskland och Östtyskland.
Romeo-agenterna förförde de unga sekreterarna och uppmuntrade dem att sträva efter ansvarsfulla positioner inom till exempel det västtyska utrikesdepartementet eller Nato.
En av dessa kvinnor var en ensamstående mor vid namn Dagmar Kahlig-Scheffler. På 1970-talet föll hon för Romeo-agenten ”Herbert Schröter”.
Dagmar arbetade då som sekreterare på universitetet i Bonn, men hon var så kär i och lojal mot Schröter att Stasi bekostade en kurs i franska och stenografi åt henne samt såg till att hennes dotter kom in på en internatskola i Schweiz.
Stasi fick utdelning på sin investering, för Dagmar tillträdde hösten 1975 den ansvarsfulla positionen som sekreterare på den västtyske kanslern Helmut Schmidts kontor. Därifrån förmedlade hon tjänstvilligt information.
Medan en del Romeo-agenter var stiliga var andra ganska oattraktiva enligt den tyska författaren Marianne Quoirin, som har träffat många av dem.
”Deras charm bestod av blommor, vin och ett gott uppförande – men deras största tillgång var att de tog sig tid att lyssna. Det gör män sällan, så det gjorde dem oerhört attraktiva”, konstaterar Quoirin.
Agent Romeo-offret Dagmar Kahlig-Scheffler på väg ut ur bussen till fängelset. År 1978 dömdes hon för spionage.
Kvinnor med brustet hjärta dömdes
Sorgen av att ha bedragits av prinsen på den vita springaren var svår för Romeo-agenternas offer. Till det kom den förödmjukande rättsprocess som många av dem fick genomlida.
När Västtysklands underrättelsetjänst avslöjade någon av Romeo-agenternas flickvänner avgjordes straffet i stor utsträckning av när spionaget uppdagades.
Medan kalla kriget rasade, och hotet från det kommunistiska DDR och Sovjetunionen var överhängande, blev straffen hårda. Dagmar Kahlig-Scheffler hade spionerat på Västtysklands dåvarande kansler Helmuth Schmidt. Hon greps 1977 och dömdes till fyra år och tre månader i fängelse.
Gabriele Kliem spionerade på USA:s ambassad i Bonn, men avslöjades först efter Berlinmurens fall 1989. Hon dömdes 1996 till villkorlig dom och böter.
Romeo-agenterna kom generellt lindrigare undan än både sina offer och andra avslöjade DDR-spioner. Under kalla kriget dömdes östtyska spioner ofta till tio års fängelse eller rent av livstid. Romeo-agenterna behövde i regel tillbringa endast några år bakom galler.
Efter murens fall blev de inte ens åtalade, eftersom de enligt åklagarmyndigheten endast hade lytt order.
Charmen gjorde det möjligt att förmå Gabriele, Dagmar och andra flickvänner till Romeo-agenter att smuggla med sig dokument hem i handväskan eller fotografera hemliga dokument med en miniatyrkamera.
Andra Romeo-agenter försågs med mer avancerad spionutrustning att ge till sina flickvänner: karamellaskar med dubbel botten, som det gick att gömma kassettband från chefens diktafon i. Stasi försökte även använda sig av handväskor med lönnfack, men de östtyska formgivarna var så dåliga på att kopiera det västerländska modet att de stilmedvetna sekreterarna vägrade att bära väskorna.
Gömde hemligheter i behå
En sekreterare på försvarsdepartementet kom själv på ett listigt sätt att smuggla med dokument hem till sin Romeo: hon gömde dem i en rosa behå med inlägg. Om hon vid något tillfälle plockades ut för en stickprovskontroll fick de sexiga underkläderna säkerhetsvakten att rodna och säga åt henne att klä på sig.
Många av sekreterarna försågs med en Minox-kamera, som var lätt att dölja i en handväska.
Förhållandena var emellertid inte alltid en dans på rosor. De flesta Romeo-agenter hade fyra–fem förhållanden på samma gång, och en del var till och med gifta hemma i Östtyskland. De hade därför bara tid att besöka varje offer en eller två gånger i månaden – något som ofta ledde till konflikter på grund av bristen på närhet och sex.
Agenterna var tvungna att försöka hålla kvinnorna glada med presenter, smicker och mer eller mindre trovärdiga förklaringar.
”Han sa till mig att om vi låg med varandra sex–sju gånger under en helg, så motsvarade det matematiskt sett mängden sex i ett vanligt förhållande”, berättade Gabriele.
Om presenter och undanflykter inte förslog kunde Romeo-agenten ta med flickvännen till en ”parterapeut”, som också stod på Stasis avlöningslista. Terapeuten skulle försöka ”stabilisera” kvinnan, som Stasis uttryckte det, för att rädda förhållandet och säkra fortsatt tillgång till hemliga dokument.
”En del män har svårt att binda sig”, var en av Stasi-terapeutens banaliteter. En annan löd: ”Tålamod belönas”.
Romeo-agenternas offer fick för allt i världen inte mötas, så Stasi såg till att varje agent förförde kvinnor i fyra–fem städer, som låg långt från varandra.
Ofta ebbade förhållandet ut, när kvinnan tappade tilltron till mannens seriositet. Men i en del fall var en sekreterare så värdefull som källa att Stasi helt enkelt inte hade råd att förlora henne.
En djupt religiös sekreterare vägrade att gå till sängs med sin Romeo, innan de gift sig. Stasi lät därför arrangera ett fejkat bröllop i Köpenhamn. En underrättelseofficer spelade rollen som katolsk präst, som tog emot brudens bikt och sedan vigde paret. Under den efterföljande mottagningen spelade en kvinnlig agent brudgummens mor.
En annan Romeo-agent fick problem, när hans flickvän insisterade på att få träffa sina blivande svärföräldrar. För att komma ur knipan påstod agenten att båda föräldrarna omkommit i en olycka. Men så lätt gav flickvännen inte upp – hon ville besöka graven.
Stasi fick bråttom att arrangera en gravplats och få en stenhuggare att tillverka en gravsten åt agentens fiktiva föräldrar.
Tusentals dokument hamnade i DDR
Alla förvecklingar till trots lyckades Romeo-agenterna få kvinnorna att lämna ut betydande mängder ovärderlig information.
VIDEO: Romeo fick kondomer
Enbart Gabriele försåg under åren 1977–1989 Stasi med 1 500 hemliga dokument – en prestation som gjorde henne till en av Stasis värdefullaste informanter.
Sett från Stasi-högkvarteret i Östberlin var Romeo-programmet en storartad framgång.
”Vad gällde det politiska underrättelsearbetet, utgjorde värvning av sekreterare genom kärleksrelationer en av de viktigaste metoderna i Stasis arbete”, skrev en högt uppsatt medarbetare i den östtyska underrättelsetjänsten.
Kvinnorna betalade emellertid ett högt pris för Stasis hjärtlösa lek med deras känslor. Totalt 34 av dem avslöjades och dömdes för spionage. För många av dem var tiden i fängelse inte det värsta. De var tvungna att genomlida en förödmjukande rättsprocess, då de i rätten och av nyhetsmedierna framställdes som lättfotade dumbommar. Dessutom ställdes de inför insikten att de levt en lögn.
Gabriele klarade sig med villkorlig dom 1996, men flyttade till Nederländerna – långt bort från allt som kunde påminna henne om hennes smärtsamma förflutna med Romeo-agenten Frank Dietzel.
VIDEO, Gabriele Kliem: De förstörde mitt liv
När Gabriele år 2004 lät sig intervjuas för en tv-dokumentär, bodde hon ensam med sina tretton hundar som enda sällskap. Stasi hade krossat hennes drömmar och förstört hennes liv.
”För dem var jag bara en labbråtta och för honom ett redskap”, sa hon med förakt i rösten.
För de anställda i Stasi var det lättare att lägga kalla krigets metoder bakom sig. Romeo-programmets upphovsperson, spionchefen Markus Wolf, skrev utan tillstymmelse till ånger i sina memoarer:
”När det kommer till kritan var jag chef för en underrättelsetjänst, inte för någon ’ensamma hjärtans klubb’.”
Stasis spionchef Markus Wolf (1923–2006) kallades för ”mannen utan ansikte”, för under 25 år var det inga underrättelsetjänster i väst som visste hur han såg ut. Först 1978 lyckades svenska Säpo fotografera honom.
Inte heller Romeo-agenterna tycktes vara tyngda av några skuldkänslor.
”Jag följde partiets linje och gjorde vad jag blev tillsagd. Dessutom var det roligt”, sa Gerhard Beier, en av DDR:s mest framgångsrika Romeo-agenter.
Efter Berlinmurens fall gifte Gerhard Beier sig med ett av sina offer, som har förlåtit honom. Hävdar han.