Strax före sin död medverkade Mossadagenten i en dokumentärfilm, där han kallade sig "Anton Künzle".

Mossad på jakt efter nazistbödel

Nazistbödeln Herberts Cukurs har flera tusen judars liv på sitt samvete. År 1964 lever han gott i Brasilien, men hans förflutna hinner till slut ikapp honom. Den israeliska underrättelsetjänsten har sänt ut en agent för att locka honom i fällan.

14 mars 2018 av Esben Sylvest

Förklädd hämnare på jakt

De två männen var ensamma i den enorma bananplantagen, flera timmars bilresa från den brasilianska miljonstaden São Paulo. Herberts Cukurs, en gång känd som ”Bödeln från Riga”, öppnade sin väska och tog fram ett automatgevär.

”Jag är säker på att du minns lite av ditt ärofulla förflutna på östfronten. Låt oss ha en skyttetävling”, sade han.

”Med nöje”, svarade den andre mannen som kallade sig Anton Künzle. Han rörde inte en min, eftersom han visste att Herberts Cukurs iakttog hans reaktion noga – och om han reagerade fel skulle han knappast komma levande ut ur den ödsliga bananplantagen.

Fyra år tidigare – år 1960 – hade israeliska agenter kidnappat den före detta högt uppsatte nazisten Adolf Eichmann i Argentina och hängt honom i Jerusalem. Ända sedan dess hade Herberts Cukurs levt i ständig skräck för att det förflutna skulle hinna ikapp honom också. Därför var han extremt misstrogen mot alla främmande personer.

Herberts Cukurs sköt först mot en ­liten plåtbit cirka 50 meter bort. Han var en skicklig skytt och hade skjutit många judar i Lettland under andra världskriget. Hans snabba serie om tio skott hamnade inom en femcentimetersradie på plåten.

”Din tur”, sade Herberts Cukurs och överräckte geväret till sin gäst. Han studerade hur Künzle hanterade vapnet.

Anton Künzle hade aldrig stridit för tyskarna på östfronten som han påstod. Han var inte heller den rike österrikiske affärsman han utgav sig för att vara. I själva verket var han agent, utsänd av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Under en lång tid hade han byggt upp en falsk identitet under täcknamnet Anton Künzle för att kunna närma sig Herberts Cukurs.

Och just i denna stund, på eftermiddagen tisdagen den 29 september 1964, hade han en fenomenal chans att skjuta den före detta nazistbödeln och hämnas det som hänt under kriget.

Men agenten visste att tiden inte var mogen än. I stället visade han upp sin skicklighet som skytt; han hade varit i brittisk tjänst under andra världskriget och senare i Israels armé. Han placerade en svärm av kulor inom tre centimeters radie på plåtbiten.

”Väl skjutet, herr Künzle”, utbrast Herberts Cukurs och klappade honom på axeln. Den 64-årige nazisten var nu ännu mer övertygad om att Anton Künzle faktiskt var krigsveteran och en tänkbar investerare i hans bananplantage – och inte någon förklädd hämnare ur gruppen ”män som aldrig glömmer”.

Ett givet mål för Mossad

Operationen hade inletts knappt en månad tidigare, under ett diskret Mossad-möte i en vanlig lägenhet i Paris.

”Från och med nu heter du Anton Künzle. Det är bäst att du vänjer dig vid det”, förklarade en överordnad för agenten Yaakov Meidad. Han föddes i den schlesiska staden Breslau i dåvarande Tyskland år 1919 och hann fly i tid, men hans mor dog i Auschwitz och hans far i Theresienstadt.

År 1964 närmade sig 20-årsdagen för krigsslutet snabbt, och därmed även den gällande preskriptionstiden för krigsförbrytelser i Västtyskland. En del av politikerna i den tyska förbundsdagen ville gärna sätta punkt för rättsprocesserna efter andra världskriget och förde intensiva debatter om preskriptionstiden på 20 år.

Israelerna var nu rädda att tusentals nazister aldrig skulle komma att ställas till svars för sina illdåd. Därför ville israe­lerna väcka uppmärksamhet kring alla de krigsförbrytare som fortfarande befann sig på fri fot – och samtidigt sända ett otvetydigt budskap till dem: ”Vi glömmer aldrig vad ni gjort! Och ni är inte säkra, var ni än gömmer er!”

Yaakov Meidad var verkligen rätt man för operationen. Han var kallblodig och ingav förtroende. Han talade tyska och hade deltagit i kidnappningen av Adolf Eichmann i Argentina. Och med sin kala hjässa och runda mage såg han definitivt inte ut som någon israelisk agent. Dessutom odlade han en yvig mustasch och tog på sig hornbågade glasögon för att maskera sig.

Herberts Cukurs var ett perfekt mål för israelerna som ville statuera exempel. Med de brasilianska myndigheternas tillstånd levde han i São Paulo under eget namn, och var därför lätt att hitta.

Cukurs förnekade offentligt alla anklagelser om krigsförbrytelser, men han hade blivit igenkänd av flera ögonvittnen – inte minst på grund av att han hade varit en rikskändis i Lettland före världskriget. År 1934 flög han till Gambia i Afrika i eget plan, vilket följdes noga i medierna. Journalisterna kallade honom ”den baltiske Lindbergh”.

Herberts Cukurs byggde sitt första plan av ett flygplansvrak och en gammal bilmotor som han köpte på en loppmarknad. Foto: The Apricity

När tyskarna i juli 1941 invaderade landet bestämde sig Herberts Cukurs för att gå med i den fascistiska organisationen Arajskommandot där han tog del av nazisternas judeförföljelser. I huvudstaden Riga bodde vid den tiden omkring 30 000 judar, och enligt Mossads upp­gifter var Cukurs en av ledarna i Arajskommandot. Gruppen förde ut judarna ur staden i långa kolonner och avrättade dem i Bikernieki­skogen.

Ögonvittnen hade berättat om hur Cukurs egenhändigt skjutit, misshandlat och bränt hundratals judar – även kvinnor och spädbarn. Likt en allsmäktig gud bestämde han över liv och död, iklädd en svart skinnrock och med en revolver i handen.

Mossadagenten Yaakov Meidad hyste därför inga som helst moraliska betänkligheter när han började planera Cukurs avrättning.Meidad ville undvika att döda nazistbödeln i Brasilien. Han vill inte att judarna i landet skulle behöva riskera att ­utsättas för nazisternas hämndaktioner.

Målet var att vinna Herberts Cukurs förtroende och locka honom med sig till Uruguay där en liten grupp Mossad­agenter skulle ställa honom inför en ­improviserad krigsrätt, läsa upp anklagelserna mot ­honom, döma honom till ­döden och avrätta honom. Och strax ­efter det skulle den österrikiske affärsmannen Anton Künzle helt enkelt upphöra att existera.

Yaakov Meidad ordnade med ett falskt pass och etablerade sig i Rotterdam under sitt nya namn. Som ”Anton Künzle” tog han in på ett flott hotell, skaffade postbox och bankkonto, lät trycka visitkort och köpte skräddarsydda kostymer – allt för att få honom att framstå som en framgångsrik affärsman.

Den 11 september 1964 flög han till Rio de Janeiro där han kontaktade turistminis­teriet. För att ytterligare spä på sin affärsmanna­identitet presenterade hans sig som en ­potentiell investerare inom turistbranschen. Inte förrän i mitten av september började Künzle närma sig sitt mål i São Paulo – han gjorde sig ingen brådska.

Herberts Cukurs drev ett litet företag som gjorde båtturer med turister från en marina och erbjöd sightseeingturer med ett hydroplan. Flera dagar i sträck gick Künzle till hamnen för att äta lunch på restaurangen, innan han till slut vände sig till Herberts Cukurs för att boka en flygtur över São Paulo.

I 20 minuter kretsade de över staden, Mossadagenten och hans offer. När de landat igen började de samtala på tyska. Künzle lovordade flygturen och ställde frågor om turismen i området och om investeringsmöjligheter.

Cukurs levde ett stillsamt liv med sin familj i Brasilien – långt ifrån den lyx och makt och det anseende han kunnat njuta av i Lettland. Och trots att han var misstänksam mot främlingar såg han möjligheter i Künzle. Den här vänlige och förmögne österrikiske affärsmannen kunde kanske vara hans inträdesbiljett till ett nytt liv på solsidan.

Männen tog sig ett glas brandy i hamnbaren, och mitt i samtalet stirrade Cukurs plötsligt intensivt på Künzle. ”Folk anklagar mig för att vara krigsförbrytare”, sade han och tystnade en stund. Men Anton Künzle svarade inte.

”Jag, krigsförbrytare?!” fortsatte Cukurs efter en längre paus, som om han försökte provocera fram en reaktion och pejla in motpartens politiska ståndpunkt. Men Anton Künzle nappade inte på kroken. Han förhöll sig passiv, och i stället började Herberts Cukurs fråga ut honom om hans meriter under kriget.

Utan att gå in på detaljer berättade Anton Künzle att han hade varit löjtnant på östfronten, och knäppte upp skjortan för att visa ett djupt ärr på bröstet, som om han hade blivit sårad i striderna mot Sovjetunionen. I själva verket var ärret efter en vanlig operation några år tidigare då han fått en böld borttagen.

När de skildes åt var Herberts Cukurs angelägen om att bestämma ett nytt möte. Men Künzle spelade svårfångad och förklarade att han var upptagen i affärer på andra ställen i Brasilien under de närmaste dagarna.

”Jag återvänder till São Paulo någon gång i nästa vecka. Jag tar kontakt med er om jag hinner med det”, sade han.

Snaran dras åt kring nazistbödeln

Mossadagenten Yaakov Meidad var mycket nöjd när han kom tillbaka till sitt hotellrum efter det första mötet med Cukurs. Med osynligt bläck skrev han sin rapport till Mossadmedlemmarna
i Paris – i sina meddelanden kallade han genomgående Herberts Cukurs för ”den avlidne”:

”Kom i kontakt med den avlidne. Den avlidne slukade lockbetet. Det ser ut som om jag lyckats vinna hans förtroende. Jag fortsätter.”

Efter en mindre rundresa i Brasilien återvände Yaakov Meidad till São Paulo för att strama åt greppet kring Herberts Cukurs lite till. Han blev hembjuden till Cukurs oansenliga, vitmålade hus. Här bodde nazistbödeln med sin hustru och sina tre söner. Huset var omgivet av en mur med taggtråd på, och en schäfer höll vakt i den oansade trädgården.

Sina 64 år till trots var Herberts Cukurs fort­farande en kraftfull man, bredaxlad och muskulös. Han visade stolt fram sin samling handeldvapen för Künzle och betonade att han kunde försvara sig om det behövdes. Kanske var det för att imponera på en gammal krigsveteran från östfronten, kanske var det en illa dold varning.

Cukurs skröt om sina jordegendomar längre in i landet och bjöd Künzle att följa med dit; kanske kunde han vara intresserad av att investera i mark. Några dagar senare gav de sig iväg i bil, och Künzles hemliga uppdrag nådde sin kulmen i skyttetävlingen i Cukurs ödsliga bananplantage.

Snart gjorde de fler resor då de bland annat tittade på semesterhus. Künzle betalade räkningarna varje gång och sparade inte heller på hotell, flygbiljetter och middagar. Han lät Herberts Cukurs spela rollen som den värdefulle rådgivaren, som skulle kunna bli en viktig del av Anton Künzles framtid som affärsman i Brasilien.

”Du anar inte hur glad jag är över att ha mött dig. Det måste vara ödet som fört oss samman. Du är hemma här, du känner till den sydamerikanska mentaliteten, behärskar språket och vet hur man bäst gör affärer här”, sade Künzle smickrande.

För Mossadmännen i Paris förklarade han att han gradvis vande ”den avlidne” vid att åka med honom på allt längre resor. Till sist skulle han förhoppningsvis lyckas locka honom med sig ­utanför landets gränser.

Totalt elva män har lett Mossad, sedan underrättelsetjänsten grundades
år 1949, men framför allt två av dem har blivit kända för sin kompromisslöshet och sina resultat: Isser Harel (t.v.) och Meir Amit (t.h.). 

Misstänksam och ständigt på vakt

De båda männen blev snart nära vänner. Hemma hos Cukurs drack de kaffe och åt tysk apfelstrudel, och snart gav de sig iväg på sin första resa till Uruguays huvudstad Montevideo för att se på investeringsmöjligheterna. Künzle betalade givetvis för Cukurs pass och visum.

Men nazistbödeln var fortfarande mycket misstänksam. Från sin tid i Lettland talade han sina judiska offers språk, jiddisch. På en restaurang i Montevideo slog han plötsligt över till jiddisch när han sade något till kyparen – för att se Künzles reaktion – och i barerna läpp­jade han bara på sin drink som om han var rädd för att bli förgiftad.

Efter Uruguayresan tog männen ett hjärtligt farväl och Künzle reste hem till Europa för att ”ta hand om lite affärer”; i själva verket skulle han förbereda operationens sista fas, bortförandet. Yaakov Meidad diskuterade olika möjligheter med Mossadmedarbetarna i Paris.

Det slutade med att han skulle locka Cukurs till ett hus där en grupp Mossadagenter kunde kasta sig över honom, genomföra den planerade rättegången och till slut likvidera honom. ”Jag är övertygad om att han går med mig in i huset. Han litar på mig”, bedömde Yaakov Meidad.

Insatsgruppen skulle bestå av fyra agenter förutom Yaakov Meidad, och männen genomgick en intensivkurs i närkamp innan de reste till Sydamerika i början av 1965. Redan tidigare hade Yaakov Meidad bjudit in Cukurs till Montevideo, men han såg till att vara först på platsen, hyra ett hus och studera tänkbara flyktvägar tillsammans med de övriga Mossadagenterna.

Mossadagenter i underkläder

På morgonen den 23 februari 1965 landade Cukurs i Montevideo med Air France flight 083. Anton Künzle väntade på sin ”vän” på flygplatsen. Han var lugn och avslappnad – inte bara på grund av sin erfarenhet av liknande operationer, utan även till följd av att han tagit lugnande tabletter.

Mossadagenten hade en tendens att svettas kraftigt – inte minst på hjässan – och han var rädd att Cukurs skulle tolka svetten som ett tecken på nervositet och dra sig ur. Herberts Cukurs var vaksam in i det sista. Inför resan till Montevideo hade han sagt till sin hustru, att om någonting skulle hända honom inom den närmaste framtiden var Künzle den skyldige – och som så ofta förut bar han pistol.

De båda männen hälsade hjärtligt på varandra på flygplatsen. Künzle berättade att han hade hyrt ett hus i staden och inrättat ett provisoriskt kontor. På förmiddagen tittade de på fastigheter tillsammans, och efter lunch begav de sig ut till det hyrda huset på Cartagena­gatan. Künzle parkerade bilen och gick fram till ytterdörren. Cukurs följde efter.

Inne i huset stod Mossadagenterna beredda, tryckta mot väggarna och endast iklädda kalsonger för att slippa få blod på kläderna. I samma ögonblick som Herberts Cukurs steg in i halvdunklet slog Anton Künzle igen dörren och männen kastade sig över honom. Men nazistbödeln kämpade emot mycket vildare än de kunnat föreställa sig.

”Låt mig tala!” ropade han i stridens hetta, inte på lettiska eller portugisiska utan på tyska. Därefter slogs de under tystnad. Trots att fyra män höll ned Herberts Cukurs lyckades han nästan dra sin pistol innan en av agenterna slog honom i huvudet med en hammare. En annan av dem sköt honom två gånger med en ljuddämpad pistol.

Bödeln från Riga var död

Efter mordet lade Mossadagenterna Cukurs i en träbalja och fäste en lapp på hans bröst. Där stod, på engelska, att han dömts till döden som personligt ansvarig för mordet på 30 000 män, kvinnor och barn, och att han avrättats av ”dem som aldrig kommer att glömma”.

Därefter lämnade agenterna genast staden och Anton Künzle förvandlades till israelen Yaakov Meidad, den stillsamme familjefadern. Nyheten om mordet på Herberts Cukurs i Montevideo spred sig över ­hela världen och polisen började snart söka efter Anton Künzle. Men ingen tycktes ha hört talas om honom.

Bilder på den mystiske österrikiske affärsmannen med mustasch och glas­ögon publicerades i tidningar men polisen i Uruguay fann ingenting. Meidads närmaste vänner kände igen honom men teg. De flesta som uttalade sig offentligt tycktes sympatisera med aktionen i Montevideo.

Fyra dagar efter att Cukurs lik hittats inledde de tyska politikerna slutdebatten om den 20-åriga preskriptionstiden för krigsförbrytelser. Tidsfristen förlängdes till 25 år men sedan avskaffades preskriptionstiden helt. I stället för att lägga locket på nazistepoken vände opinio­nen i Västtyskland. Rättegångar inleddes och de nazistvänliga småpartierna i Västtyskland försvann.

Artikeln om mordet på ”Bödeln från Riga” bygger på boken som Mossad­agenten skrev tillsammans med den israeliske journalisten Gad Shimron. Yaakov Meidad är inte agentens riktiga namn.

Den uruguayanske kriminalkommissarien Alejandro Otero som utreder mordet anser att boken skrivits för att dölja ett bortförande som gick snett; lådan som Cukurs låg i hade lock och lufthål. Men Otero lyckades aldrig få klarhet i varför Cukurs skulle föras bort.

Läs mer

Anton Kuenzle & Gad Shimron: The Execution of the Hangman of Riga, Vallentine Mitchell, 2004. Michael Bar-Zohar & Nissim Mishal: Mossad – The Greatest Missions of the Israeli Secret Service, Ecco, 2012.

Kanske är du intresserad av...