Någonstans i den danska staden Helsingør krafsar en penna hastigt ner ord på ett papper. Det är januari 1625, och det hemliga brevet med senaste nytt från Danmark ska så fort som möjligt till den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna:
”Här vid hovet råder för närvarande en motvilja mot Sverige, eftersom det ryktas att ni gör förberedelser för att invadera Tyskland. Jag talade med den engelske ambassadören, som svarade mig att om detta var sant, så skulle han göra något åt det, för en konflikt mellan Danmarks och Sveriges båda protestantiska monarker leder inte till något gott.”
Pennan doppas i bläckhornet och fortsätter:
”Hans Majestät var i Köpenhamn och på ett fantastiskt gott humör. Flera gånger bjöd han in mig till sitt sovrum, trots att jag kände mig obekväm med det, för att fråga mig om det svenska sändebudet hade kommit över sundet.”
Pennan doppas. Handen tvekar, men fortsätter:
”Min Herre, ta inte illa upp för att jag inte kan förklara allting ordentligt. Jag måste lyssna, men vågar inte fråga mer ingående om det jag hör. Tjänstefolket är sämre på att tjuvlyssna vid dörrar nu för tiden.”
Brevet avslutas med ”Ers nåds mest lojale tjänare, Petter Isaac”.
I största hemlighet arbetar nederländske Pieter Isaacsz (som fördanskade sitt namn till Petter Isaac) för ärkefienden Sverige.
Officiellt är han Kristian IV:s hyllade hovmålare och inköpare av konst, men ungefär var tredje vecka skickar Isaacsz en detaljerad rapport om allt som händer vid det danska hovet. Hans svenske uppdragsgivare läser begärligt varenda rad.
Hovmålaren spelar ett högt spel, när han samlar information i slottets korridorer och tjuvlyssnar vid dörrar. Om han avslöjas som spion kommer han att bli av med huvudet, men Pieter Isaacsz är beredd att ta stora risker, för han har bara en sann vän – pengar.
Axel Oxenstierna var rikskansler i 42 år. Han hade en enorm makt, som han utnyttjade för att bland annat reformera den svenska armén, industrin och administrationen.
Studerade mästare i Italien
Pieter Isaacsz föddes i Helsingør 1568, där hans nederländske far Isaac Pietersz var stationerad å sitt lands regerings vägnar. Som tullkommissarie hade fadern till uppgift att övervaka den nederländska handelstrafiken genom det trafikerade Öresund. Pieter växte upp i den internationella miljön i Helsingør, där han även lärde sig att prata danska.
Familjen återvände till Amsterdam 1580, och tolvårige Pieter, som visade goda anlag för att teckna, kom i lära hos en av stadens många skickliga konstnärer, porträttmålaren Cornelis Ketel. Efter ett och ett halvt år i Ketels ateljé reste han till Italien för att studera renässansens stora mästare.
Isaacsz utvecklades till en skicklig målare i ett brett spektrum av genrer, och när han 1593 återvände hem till Amsterdam blev han en mycket efterfrågad konstnär.
Kontakten med Danmark återupprättades, när hans far 1596 återgick till sitt gamla jobb som tullkommissarie i Helsingør. Där hade en ung, dynamisk kung bestigit tronen, och han skulle snart påverka den nederländske målarens öde.
Mer än tusen nederländska fartyg per år seglade genom Öresund och skulle betala tull till den danske kungen.
Handplockad för jobbet
När 19-årige Kristian IV kröntes sensommaren 1596, lät han sig firas i flera veckor i Köpenhamn. Sju krogar serverade gratis öl och vin till stadens cirka 20 000 invånare, och på ett torg i närheten av Vor Frue Kirke, den kyrka där kröningen ägde rum, kunde folket frossa på helstekt oxe och sörpla i sig hur mycket vin de ville från en fontän.
Kristian var en modern monark, som redan från början arbetade målmedvetet på sin image. Han använde sig flitigt av arkitektur, musik och skådespel för att signalera sin makt och betydelse – och så ville han ha en konstnär av internationell toppklass som kunde måla hans porträtt.
Därför var kungens agenter på utkik efter skickliga konstnärer som skulle kunna förbättra den kungliga konstsamlingen – och det var nästan oundvikligt att kungen skulle få upp ögonen för den respekterade Pieter Isaacsz, som ofta befann sig i Danmark.
Pieter Isaacsz anlitades 1607 som lärare åt en ung konstnär i Malmö, som kungen hade tagit under sina vingar. Samma år fick kungen även Isaacsz att beställa en gobeläng åt honom i Nederländerna.
Samarbetet förlöpte väl, och snart började Isaacsz pendla till Danmark för att ta hand om uppgifter åt kungen.
Pieter Isaacsz mest kända verk är detta porträtt av Kristian IV från 1612.
Konst och kuriosa åt kungen
Våren 1613 var Kristian IV redo att förverkliga sin dröm om en storslagen konstsamling. Danmark hade precis besegrat Sverige i Kalmarkriget och inte bara befäst sin position som Nordens mäktigaste nation, utan även erhållit ett betydande krigsskadestånd, så statskassan var fylld till brädden.
Pieter Isaacsz fick fast anställning och flyttade permanent till Danmark, där han omedelbart blev fullt sysselsatt med att både måla ett viktigt porträtt av kungen med Kalmar slott i bakgrunden och att köpa in verk till kungens slott.
De många brev om konstinköpen som bevarats vittnar om att kungen inte hade någon större förståelse för konst. Men en påkostad samling gav prestige, och det var något som Kristian IV förstod sig på.
Pieter Isaacsz var snabb att utnyttja sin position som kunglig konstinköpare och smyckade slotten med många av sina egna gamla målningar, som köptes till överpris.
”Nej, bort med honom, innan han sätter några barn till världen!” Kristian IV, när Pieter Isaacsz erbjuder kungen att köpa en svart pojke.
Det var dock tydligt att Pieter Isaacsz hade fingret på konstvärldens puls och med tiden kom han att stå Kristian IV nära. Snart var det inte enbart målningar han köpte in utan även antikviteter och diverse kuriositeter.
Vid ett tillfälle 1620, under en promenad i trädgården kring slottet Rosenborg mitt i Köpenhamn, berättade målaren för kungen att han hade kontakt med en person som var villig att sälja en mycket speciell levande kuriositet: en svart slavpojke. Kungen var till en början inte särskilt intresserad.
”Nej, bort med honom, innan han sätter några barn till världen!” utbrast kungen enligt Isaacsz egna brev.
Kungen var emellertid lite frestad trots allt och skrev en tid senare till målaren för att fråga hur mycket pojken skulle kosta. Det finns inget som tyder på att Kristian IV köpte pojken, men några år senare blev det högsta mode bland Europas monarker att ha ett svart barn vid hovet.
Lukrativ bisyssla för Nederländerna
Isaacsz hade många järn i elden, och när hans far avled 1615 ansökte han genast om att få ta över jobbet som tullansvarig vid Öresund för Nederländernas räkning. Han hade ingen som helst erfarenhet av jobbet och hans ansökan avslogs, men han gav inte upp utan fortsatte att ansöka om tjänsten, tills hans tjatande 1617 ledde till att han fick jobbet och en furstlig årslön av 800 nederländska gulden.
Förutom att övervaka de nederländska handelskonvojerna skulle han leverera regelbundna rapporter om all fartygstrafik genom det danska sundet. Redan 1619 fick han dock kritik av det nederländska parlamentet för att han inte skickat några rapporter på två år. Det fick Isaacsz att packa väskorna, flytta från Köpenhamn till Helsingør och börja skicka rapporter till Amsterdam. Han bad samtidigt om löneförhöjning, vilket avslogs.
Kalmarkriget var en stor framgång för Danmark, men Nederländerna och England pressade danskarna till en fredsförhandling, innan en slutgiltig seger över Sverige var i hamn.
Under tiden satt hans danske arbetsgivare och övervägde nya krigsäventyr, för 1618 hade vad som skulle utvecklas till trettioåriga kriget brutit ut i Tyskland, där den katolske kejsaren Ferdinand II ville sätta stopp för reformationen och omvända protestanterna i Böhmen och Ungern.
Den danske kungen började planera för en landstigning i Tyskland och började även uppföra Christianshavn – en befäst stadsdel vid Köpenhamns hamn. På andra sidan sundet blev svenskarna oroliga – för vem förberedde den danske kungen sig för krig mot?
Startskottet till trettioåriga kriget inträffade 1618, då missnöjda protestanter kastade ut två högt uppsatta katoliker från fönstren i Prags borg.
I Sveriges hemliga tjänst
I januari 1620 blev Isaacsz kontaktad av Sveriges ambassadör i Nederländerna, Jan Rutgers. Ambassadören hade skickats till Köpenhamn för att skaffa underrättelser om Danmark – och för att leja en kompetent uppgiftslämnare vid det danska hovet åt den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna.
Uppgiften hade visat sig svårare än väntat, för många inflytelserika danskar hade flyttat ut på landsbygden för att slippa undan pesten, som härjade i Köpenhamn. Till slut hade Rutgers emellertid lyckats rekrytera rätt person till jobbet som svensk spion: Pieter Isaacsz, målaren som stod på nära fot med den danske kungen.
Oxenstierna erbjöd sig att betala 400 svenska riksdaler om året i utbyte mot regelbundna rapporter från Köpenhamn. Tillsammans med Rugters arrangerade Isaacsz och Oxenstierna postgången från Danmark, så att hovmålaren inte skulle väcka misstankar.
När den svenske postmästaren i Hamburg skickade buntar med brev till Sverige skulle de passera Helsingør, där Isaacsz kunde gömma sina hemliga rapporter bland de andra försändelserna, innan de skickades vidare över sundet.
Konstnärer var perfekta spioner
Dansös spelade på två hästar
Mata Hari var en dansös av nederländskt ursprung. Under första världskriget anlitade fransmännen henne för att förföra den tyske kronprinsen och skaffa information. I stället sålde hon emellertid fransk information till tyskarna och för det avrättade fransmännen henne för förräderi.
Målningar dolde dokument
Peter Paul Rubens hade som 1600-talets mest hyllade målare tillträde till alla Europas hov. Han var även spion för Spaniens Filip IV, som lät Rubens smuggla dokument i sina målningar och spionera på Englands Karl I, som beundrade mästaren och 1630 dubbade honom till riddare.
Tonsättare var dubbelagent
Pierre Alamire var en tysk-nederländsk tonsättare och spion för Englands Henrik VIII Under förevändningen att han handlade med nothäften reste han 1515 till Frankrike för att spionera på rivalen till den engelska tronen, Richard de la Pole. Men Alamire bytte sida, vilket Henrik fick reda på. Tonsättaren överlevde tack vare att han aldrig återvände till England.
Operasångerska lurade Hitler
Margery Booth var en brittisk operasångerska bosatt i Tyskland. Under andra världskriget blev hon spion för MI6, medan hon fortsatte att uppträda i Berlins operahus för bland andra Hitler, som blev förtjust i sångerskan och skickade henne rosor invirade i en hakkorsflagga. Hon greps 1944 misstänkt för spioneri och torterades av Gestapo, men avslöjades aldrig.
Offer för pesten
Under fem år skrev Isaacsz totalt 58 rapporter om allt från militära anläggningsplaner, utländska diplomaters besök, Öresundstullen och mängder av hovskvaller.
Han tog uppenbarligen uppgiften på stort allvar och skickade detaljerade redogörelser, baserade inte enbart på egna iakttagelser, utan även på vad tjänstefolk som han betalade för att tjuvlyssna hade snappat upp. På så sätt fick svenskarna reda på att Kristian IV övervägde att förklara krig mot den tyske kejsaren – vilket han gjorde allvar av 1625.
Axel Oxenstierna föreslog att Isaacsz emellanåt skulle skicka en tavla eller två, så att hans extrainkomster kunde förklaras som betalning för beställda konstverk. Oxenstierna var enligt källorna oerhört nöjd med sin spion, som tog stora risker.
Isaacsz visste att hans liv stod på spel om Kristian IV genomskådade honom – vilket kungen förmodligen aldrig gjorde.
Pieter Isaascz var en fast del av Kristian IV:s hov och hade ofta möten med kungen.
Därför sörjde både den danske kungen och den svenske rikskanslern, när Isaacsz 1625 föll offer för pesten och avled i sitt hem i Helsingør.
Isaacsz hade blivit synnerligen förmögen på sitt arbete för Danmark, Nederländerna och Sverige och hade byggt upp en av de största konstsamlingarna i Danmark. Som bevis för sin stora uppskattning tillät Kristian IV att Isaacsz båda döttrar förde med sig alla faderns ägodelar och konstverk hem till Amsterdam utan att kräva någon skatt av dem. Kungen hade ingen aning om att spionaget mot honom hade betalat för stora delar av samlingen.