LSD och elchocker: CIA hjärntvättade amerikaner

Med hjälp av narkotika, elchocker och manipulation ska läkaren ta reda på hur en människa kan förmås att blint lyda alla order.

För Velma och de hundratals övriga ofrivilliga försökskaninerna får projektet, MK-Ultra, ödesdigra konsekvenser.

Kommunisterna ansågs behärska hjärntvätt

År 1949 försattes CIA i högsta larmberedskap. Nyheten om en av kalla krigets värsta skådeprocesser skakade den amerikanska underrättelsetjänsten.

I Ungern stod kardinal József Mindszenty anklagad för att ha konspirerat mot Ungerns kommunistiska regim och spionerat åt främmande makt.

Båda åtalspunkterna var rena påhitten, men Mindszenty, som annars var känd som en viljestark person, erkände de mest osannolika brott framför kamerorna med ett zombieliknande uttryck i ögonen.

Kardinalen förklarade sig vara skyldig till att ha stulit Ungerns kronjuveler och medgav att han hade tänkt ta makten i landet i syfte att starta ett tredje världskrig.

CIA ansåg att kardinalens agerande tydde på att Sovjetunionen hade utvecklat en teknik eller ett läkemedel som kunde användas för att ta makten över en människa. Det var en skrämmande tanke.

Några år efter det att amerikanska krigsfångar i början av 1950-talet återvänt hem från Koreakriget och spridit kommunistisk propaganda blev CIA övertygat om sin sak.

Den 13 april 1953 beordrade underrättelsetjänstens chef Allen Dulles sina anställda att intensifiera arbetet med att utveckla ett sanningsserum. Hans argument var att USA i framtiden skulle behöva använda krigsfångar på samma sätt som Sovjetunionen tycktes ha gjort.

Projektet fick namnet MK-Ultra. Dulles hoppades även att sanningsserumet skulle kunna användas för att manipulera utländska ledare som Kubas Fidel Castro.

Dulles gav läkaren Sidney Gottlieb i uppdrag att ansvara för projektet. I ett av CIA:s få promemorior som inte har förstörts står det att syftet med MK-Ultra var att kunna ”kontrollera en person i så hög grad att han eller hon gör vad vi säger, trots att det strider mot hans eller hennes vilja”.

MK-Ultra var så hemligt att endast två personer inom CIA visste allt om projektet: doktor Sidney Gottlieb och hans underordnade Robert Lashbrook. Inte ens underrättelsetjänstens chef visste allt om projektet.

Först skulle patienten brytas ner

CIA började inte från noll när MK-Ultra inleddes. Underrättelsetjänsten hade redan experimenterat med droger som skulle få fiendens spioner att avslöja alla sina hemligheter.

Försöken hade dock visat att drogerna lämpade sig bäst för att helt utradera personers minne, så att de enklare kunde manipuleras. LSD var en av de droger som CIA hoppades mest på.

”Jag fick LSD vid 14 tillfällen, tror jag”, berättade Velma Orlikow, som var övertygad om att doktor Cameron behandlade hennes förlossningsdepression.

”Jag vet inte hur länge det pågick. Det var en enda lång mardröm. Varje gång jag skulle ner till hans kontor skakade jag av skräck”, sa hon många år senare.

Velma Orlikows familjeläkare hade rekommenderat doktor Cameron, som på 1950-talet betraktades som en världsledande expert på depressionstillstånd. Liksom Velma hade läkaren ingen aning om Camerons hemliga samarbete med CIA.

På samma sätt hänvisades hundratals andra patienter till psykiatrer som anlitats för att genomföra MK-Ultra.

Hur osannolikt det än låter tillhörde Velma de lyckligt lottade, för MK-Ultra gav psykiatrerna grönt ljus för att experimentera med nästan alla metoder och droger.

Vissa gjorde försök med elchocker för att se om stötarna skulle försvaga patienternas motståndskraft, så att det sedan gick att ta kontroll över dem. På 1950-talet fick depressionsdrabbade vanligen en elbehandling två–tre gånger i veckan, men MK-Ultra utsatte sina offer för elchocker två–tre gånger om dagen.

Många offer blev apatiska av de många stötarna. De satt hela dagarna och tittade in i väggen, vilket gjorde att de kom att kallas ”grönsaker”.

Syftet med chockterapin var att nollställa patientens hjärna, så att den återgick till ett infantilt stadium. Därefter skulle psykiatern långsamt återuppbygga försökskaninen i enlighet med CIA:s anvisningar.

Robert Logie var en av doktor Camerons andra patienter. Han låg nedsövd i 23 dagar.

”Medan jag sov gav de mig stötar hela tiden och spelade upp kassettband”, berättade han.

Banden skulle bryta ner respektive bygga upp patienten mentalt. Vissa patienter tvingades under loppet av flera timmar höra en röst säga: ”Din mamma hatar dig.”

Andra lyssnade på inspelningar med order. Syftet var att se om den så kallade sömnbehandlingen kunde få dem att utföra en viss order när de vaknade.

Patienterna dog

Medan både Logie och Velma lyckades ta sig ur CIA:s klor innan de miste förståndet var det andra som inte klarade sig. Velma minns framför allt en patient som också var inlagd på doktor Camerons sjukhus: ”Hon var mycket livlig och smal. Hon var ute och dansade, men en vacker dag var hon bara borta.”

När Velma frågade efter patienten fick hon veta att kvinnan hade flyttats till ett annat sjukhus. Senare flyttades även Velma dit, och återsåg då patienten. Vid det laget var hon helt förändrad: ”Där satt en tjock kvinna som såg ut att vara gjord av deg. Hon kände inte igen mig. Hon visste inte ens vem hon själv var.”

Velma Orlikow mindes en annan av sina medpatienter, som till slut begick självmord: ”En man hoppade från taket på Allan Memorial Institute (doktor Camerons sjukhus, red.). Han hade nyss kommit ut ur sömnbehandlingen och såg sig omkring med ett stort leende på läpparna. Sedan tog han farväl av alla, gick upp på taket och hoppade.”

De fruktansvärda upplevelserna fick många patienter som ingick i projektet att försöka lämna det, men psykiatrerna hotade dem. Om patienter inte kom tillbaka efter exempelvis en helg hemma hos sin familj fick de veta att polisen skulle hämta dem.

De allra flesta var redan så mentalt nedbrutna att de inte vågade annat än att göra som de blev tillsagda.

Kritiker röjdes ur vägen

Det var långt ifrån alla inom CIA som tyckte att det var rätt att utsätta intet ont anande civila för de cyniska övergreppen.

”Jag tror att vi alla tyckte att det kändes fel att göra det vi gjorde. Vi visste att vi hade passerat en gräns”, berättade en anonym CIA-anställd många år senare.

I en kommentar till en rapport skrev en av agenterna som var inblandade i experimentet i Kanada: ”Har projektets officer godkänt dessa amoraliska, inhumana tester? Jag föreslår att alla som stöttar ovanstående operation erbjuder sitt eget huvud för användning i doktor XXXXXX:s (namnet har strukits över, red.) fina projekt.”

Minst en kritisk CIA-anställd, bakteriologen Frank Olson, röjdes ur vägen när andra agenter befarade att han tänkte avslöja MK-Ultras hemligheter.

Under ett möte i Maryland hällde en agent LSD i bakteriologens drink. Några dagar senare försökte Olson säga upp sig, men i stället lockades han till New York, där han enligt den officiella rapporten ”hoppade ut genom fönstret” från sitt rum på det 68 våningar höga Statler Hotel på Manhattan.

Samhällets svaga skulle värvas

I längden nöjde sig CIA inte med antalet patienter i MK-Ultra. Fler behövde värvas. I detta syfte startade underrättelsetjänsten ett antal härbärgen i New York och San Francisco.

Härbärgena lockade intet ont anande offer med gratis mat och övernattning mot att de deltog i MK-Ultras experiment. Därför utgjorde narkomaner och prostituerade majoriteten av nästa våg av försökskaniner.

CIA tänkte att de nya offren var billigare och mer villiga att delta. Framför allt skulle ingen tro dem om de i framtiden fick för sig att berätta om MK-Ultra.

Prostituerade var särskilt intressanta, eftersom CIA gärna ville ta reda på hur man ”kunde ta en kvinna som var villig att använda sin kropp för att få pengar från en kille och i stället få henne att prata med honom om saker som var mycket viktigare, till exempel statshemligheter”, berättade en tidigare CIA-agent för tv-kanalen ABC år 1979.

De prostituerade användes även för att värva ytterligare manliga försökskaniner till MK-Ultra. Kvinnorna tog med sig kunder hem till härbärget, där CIA hällde LSD i de ovetande männens drinkar.

Därefter observerades kunderna av CIA-agenter, som tittade genom spionspeglar och övervakningskameror.

Försöken inkluderade även lössläppta LSD-fester, under vilka CIA-agenterna, återigen dolda bakom speglar, studerade effekterna av LSD och andra droger på stora grupper människor.

Tusentals ovetande amerikanska soldater användes i LSD-försöken, och ett stort antal universitetsstudenter anmälde sig frivilligt till medicinska försök som påstods vara till för utveckling av nya läkemedel. I själva verket deltog de i MK-Ultra.

Vissa historiker tror till och med att CIA:s experiment var en av de viktigaste orsakerna till att missbruk av LSD blev så vanligt bland unga amerikaner i slutet av 1960-talet.

Jakten på ett effektivt sanningsserum fortsatte och MK-Ultra växte för varje år.

Agenterna var beredda att göra allt för att uppnå samma resultat som östblockets kommunistiska förhörsledare. Först många år senare fick CIA veta att de hjärntvättade krigsfångarna från Koreakriget hade utsatts för något så gammalmodigt som tortyr och alldeles vanlig indoktrinering.

Sanningsserum och andra avancerade metoder för hjärntvätt hade inte använts när de amerikanska soldaterna befann sig i nordkoreanernas våld.

Först på 1960-talet började CIA gripas av tvivel. Efter ett drygt årtiondes experiment var MK-Ultra fortfarande inte ens i närheten av att komma fram till några användbara metoder, vilket fick underrättelsetjänsten att dra ner på antalet experiment. I många delar av USA och Kanada fortsatte de dock ända fram till år 1973.

Hemligheten avslöjas

Under experimentets 20 år användes tusentals ovetande amerikaner som försökskaniner. Med tiden gjorde emellertid det stora antalet offer det omöjligt att hemlighålla MK-Ultra.

Söndagen den 22 december 1974 satte många amerikaner morgonkaffet i vrångstrupen när journalisten Seymour Hersh skrev om det topphemliga projektet i dagstidningen New York Times.

Avslöjandet väckte ramaskri och en kongresskommitté inledde jakten på bevis för MK-Ultras omfattande experiment.

Om Hersh hade fått nys om experimenten lite tidigare skulle vi kanske i dag ha kännedom om övergreppens fulla omfattning, men i kölvattnet på Watergateaffären gav CIA-chefen Richard Helms år 1972 order om att tusentals dokument om MK-Ultra skulle förstöras – av rädsla för att en dag tvingas redogöra för projektets otäcka detaljer.

Under de följande åren trädde några av offren fram, men endast 127 av dem har fått ersättning för att CIA förstörde deras liv. År 1984 gick MK-Ultras vid det laget pensionerade chef Sidney Gottlieb med på att träffa familjen till Frank Olson, som miste livet på grund av sin kritik mot projektet.

Särskilt ångerfull lät dock Gottlieb inte när han berättade följande för Olsons son: ”Din far och jag var väldigt lika. Vi gick båda två med i det här på grund av våra patriotiska känslor för USA. Vi gick lite för långt och gjorde saker som vi nog inte borde ha gjort.”