Kim Philby: Mästerspion med dubbelarbete

På 1930-talet påbörjar Kim Philby en karriär som leder till en hög befattning inom brittiska underrättelsetjänsten. Men överklasspojken är samtidigt kommunist och arbetar i största hemlighet för Sovjetunionen. Snart är han en livsfarlig dubbelagent.

Topfoto/Polfoto

När den 21-årige Kim Philby i juni 1933 har klarat sin sista tentamen i ekonomi vid universitetet i Cambridge, köper han Karl Marx samlade verk och en motorcykel.

Några veckor senare rullar han på sitt nya vrålåk in i den österrikiska huvudstaden Wien, där han kan få bo billigt hos makarna Kohlmann på Latschkagasse 9. Som hängiven marxist tänker han studera praktisk kommunism, och Wien är precis rätt ställe att göra det på.

Oron ligger och pyr i den annars så romantiska storstaden vid Donau, och Philby vet att blodiga sammandrabbningar mellan de olika ideo­logierna kan bryta ut när som helst.

Socialdemo­kraternas position som stadens makthavare vacklar då den antisocialistiska koalitionen under förbundskansler Engelbert Dollfuss hotar att krossa de röda och fördriva dem ur landet.

Kim Philby har bara varit i Wien en kort tid när han blir engagerad i den underjordiska politiska rörelsen. Det är den 23-åriga Litzi, hans värdpars mörkhåriga dotter, som tar med honom överallt. Som oförtröttlig militant kommunist har hon massor med kontakter.

Mötena med de aktiva idealisterna gör ett starkt intryck på den oerfarne brittiske överklassyngligen som tidigare bara har haft kontakt med kommunismen i teorin.

Men först och främst är det den livliga och charmerande Litzi­ som upptar hans tankar. Tillsammans med henne­ får han sina första sexuella erfarenheter och hon blir hans livs första stora kärlek.

Fram till början av 1934 har Philby fullt upp med att hjälpa alla de kommunister som flytt till Wien från Tyskland, där partiet förbjudits efter riksdagsbranden. Och sedan kommer den uppgörelse som alla väntat på:

Den 12 februari 1934 stormar den fascistiska privatarmén Heimwehr ett av Wiens stora arbetarkvarter för att leta efter gömda vapen.

Men de beväpnade soldaterna möter hårt och envist motstånd. Under fyra dagar viner gevärskulorna genom luften och gatorna färgas röda av blod. Statsminister Dollfuss utfärdar militärt undantagstillstånd och förbjuder kommunistpartiet.

De socialistiska ledarna fängslas och när en grupp beväpnade arbetare efter en konfrontation med rege­ringsstyrkorna drar sig tillbaka till sina hyreshus, rullar man fram det tunga artilleriet och två av stadens största arbetarkvarter, Karl Marx Hof och Goethe Hof, skjuts sönder i småbitar.

Kim Philby blir vittne till det förödande angreppet där uppemot tusen män, kvinnor och barn dödas. I stridens hetta hjälper han en grupp arbetare att gömma sig i en kloak.

Wien, 1933: Philby försökte hjälpa sina kommunistiska vänner i den uppjagade stämningen då man gick hårt åt bl.a. första maj-demonstrationer.

© Ulstein Bild

Efter upproret brinner marken under socia­lister och kommunister i Wien. Stadens vänster­sympatisörer flyr skrämda åt alla håll men Litzi, Kim Philbys flickvän, nöjer sig med att gå under jorden.

Förgäves försöker Philby hitta ett gömställe åt henne i Wien, men eftersom polisen är på jakt efter henne väljer han en annan lösning. Den 24 februari 1934 gifter han sig med Litzi på rådhuset i Wien.

Strax därefter får hon ett brittiskt pass och sedan lämnar herr och fru Philby Österrike. På motorcykeln sätter de kurs mot Storbritannien.

Farväl till vänstern

När de nygifta kommer till London är det som om Kim Philby börjar förändras – men först efter det att han hållit ett föredrag om den öster­rikiska krisen i socialistklubben i Cambridge.

Där har hans tidigare studiekamrat – den färgstarke fjärdeårsstudenten Guy Burgess – lovat att samla in pengar till offren för fascisternas förföljelser i Wien.

Efter besöket i Cambridge börjar Kim Philby sakta men säkert att kapa sina band till vänster­flygeln och han ser sig om efter arbete.

Han vill gärna bli journalist men det är ont om lediga platser, och när han i september 1934 erbjuds ett jobb som redaktionssekreterare på den tynande liberala månadstidningen ”Review of the Reviews” i London tackar han genast ja.

Fyra pund i veckan är ingen skyhög lön, men Philby behöver å andra sidan knappast överanstränga sig. Förutom att redigera andras artiklar skriver han då och då lite själv.”Japans Stillahavsöar”,­ ”Lawrence av Arabien – arbetet bakom legenden” och ”Balkantragedin” är rubrikerna på några av hans artiklar.

Philbys politiska inriktning är nu tydligt borgerlig, rentav fascistisk, och hans bekanta börjar undra vad som har hänt med den tidi­gare så övertygade marxisten.

Varför har han plötsligt glidit över så långt åt höger, och varför slösar han sin tid på ett arbete som han är överkvalificerad för? Själv ger han inga svar utan jobbar bara vidare.

Det ingen vet är att han parallellt med sitt jobb som journalist är sovjetisk underrättelseagent på prov. På avskilda platser träffar han varje­ vecka en kontaktperson från den sovjetiska underrättelsetjänsten – till en början utan större framgångar.

Gång på gång tvingas Philby meddela att han inte lyckats snappa upp någon viktig information. Kontaktpersonen lugnar honom med att han inte ska stressa utan bara fortsätta att göra sig fri från vänsterfalangen.

”Bara vänta, gör ingenting. Vi ger besked när ni ska agera”, meddelar den nye samarbetspartnern.

År 1936 lämnar Kim Philby sitt arbete på ”Review of Reviews” och får jobb som funktionär i den angloamerikanska förening som även Philbys studiekamrat Guy Burgess är medlem i.

I föreningsbladet skriver Philby ofta om sin beundran för Hitler och Goebbels, och han deltar i föreningens middagsbjudningar där aristokrater och andra inflytelesrika personer sitter kring hakkorsprydda bord medan de lyssnar till Hitler­vänliga föredrag och skålar för Tredje riket.

Under semestrarna reser Philby och hans hustru till Spanien ett par gånger, och när det spanska inbördeskriget bryter ut i juli 1936 meddelar spionlärlingens sovjetiske kontaktman att Philby skulle kunna göra mer nytta bakom fascisternas linjer i Spanien än på ett kontor i London.

Komintern, som är en internationell sammanslutning av kommunistpartier, behöver informanter som kan ge dem livsviktiga upplysningar om fiendens förflyttningar och vapen.

I februari 1937 reser Philby till Spanien efter att ha skaffat sig ett frilansuppdrag på The Times. Avtalet är att Philby får betalt för det material som tidningen väljer att trycka.

Samtidigt får han med sig ackreditering som han kan utnyttja för att komma åt höga källor inom den högerinriktade Nationella Fronten i Spanien.

Hyllning från Franco

Samma månad som Philby kommer till Spanien inleder nationalisternas militäre och politiske ledare, general Franco, en offensiv vid floden Jarama söder om Madrid.

På en enda dag stupar 375 män ur den 15:e Internationella Brigadens brittiska bataljon. Bland de döda finns flera­ av Philbys socialistvänner från studieåren i Cambridge.

Men Philby tycks stå på den andra sidan nu, på Francos sida, och han slår sig ned i Salamanca där Franco har sitt högkvarter.

Bland de spanska officerare som har kontakt med utländska journalister får Philby snart rykte om sig att vara en äkta gentleman med ett hjärta som klappar för nationalisternas sak.

The Times publicerar de flesta av hans artiklar och efter bara tre månader utses Philby till tidningens särskilde Franco-korrespondent.

Redan under den första heta sommaren i Spanien finner Philby en älskarinna som ersättning för Litzi hemma i London, och även om hans nya förhållande tar mycket tid hinner han samtidigt mata sin sovjetiske arbetsgivare med information.

Under presskonferenserna är Philby alltid den journalist som frågar ivrigast om detaljer och när alla hans kolleger är på väg hem ställer han fortfarande frågor till – eller närmast förhör – de spanska officerarna.

På nyårsafton 1937 åker Kim Philby i en kortege med pressens bilar till staden Teruel på högplatån för att täcka ett slag. Plötsligt hör Philby ett öronbedövande dån och känner ett kraftigt slag mot pannan.

En granat har träffat hans bil och två av de tre kolleger som är med som passagerare dödas. Själv klarar han sig mirakulöst undan med ett sår i pannan och en skadad hand.

Ett par månader senare, den 2 mars 1938, får Philby en utmärkelse för militärt mod av general Franco, som under en ceremoni fäster fascistorden på Philby bröst.

Spanien 1938: När Philby skrev om det spanska inbördeskriget för tidningen The Times skadades han i huvudet av en granat. Senare fick han medalj av Franco personligen för lojalitet och tapperhet.

© Scanpix/Corbis

Efter nästan två och ett halvt år i Spanien – och drygt tre månader efter det att Franco segervisst förklarat inbördeskriget för avslutat – tar Kim Philby på sommaren 1939 farväl av sin älskarinna. Han återvänder till Storbritannien som några veckor senare förklarar krig mot Tyskland.

Andra världskriget bryter ut i Europa och som rutinerad krigskorrespondent skickas Philby nu till Frankrike för att skildra de brittiska utlandstruppernas strider åt The Times.

Innan han åker skiljer han sig från Litzi utan större dramatik. Att vara gift med en kommunist är inte längre passande för en man som Philby.

I Frankrike fortsätter Philby att odla sina höger­kontakter men när Paris faller blir han evakuerad och hemskickad till London. Där är nazisterna nu lika avskydda som kommunisterna, så Philby håller en låg profil och träffar sin kamrat Guy Burgess i hemlighet.

Liksom Philby döljer Burgess sina kommunistiska sympatier – så skickligt att han i januari 1939 har värvats som agent för den brittiska underrättelsetjänsten. Jobbet är inte okänt för Burgess, som redan är hemlig agent för Sovjetunionen.

I augusti 1940 presenterar Burgess Philby för en agent, Marjorie Maxse, som efter att grundligt ha frågat ut och studerat den unge journalisten inlemmar Philby i den hemliga brittiska underrättelsetjänsten.

En kort tid därefter säger Philby upp sig från The Times och ägnar sig helt och hållet åt sitt nya uppdrag.

Som nyvärvad agent får Kim Philby till en början nöja sig med att vara instruktör på agentskolan, där han, ständigt piprökande och alltid klädd i flanellbyxor, slips och tweedkavaj, undervisar nyrekryterade spioner i konsten att framställa och trycka propagandaflygblad.

Sänder sina elever i döden

Han tycker att arbetet är relativt trist, men efter att ha arbetat i ett år erbjuds han en nyckel­position inom den brittiska militära underrättelsetjänsten i utlandet.

Här ska Philby leda den iberiska underavdelningen av MI-6:s sektion 5, som ägnar sig åt kontraspionage i Spanien och Portugal. Därmed har han tagit steget in i en avgörande fas av sin karriär och är på god väg att bli en av historiens mest effektiva dubbel­agenter.

Philby får blixtsnabbt rykte om sig att vara excep­tionellt skicklig i sitt yrke och år 1944 gör han – och Moskva – det stora scoopet. Philby får det bästa tänkbara uppdraget för en sovjetisk agent: han utses till chef för det anti­kommunistiska kontraspionaget.

Alla brittiska försök att spionera på Sovjetunionen är därmed dömda­ att misslyckas. I samma ögonblick som en agent skickas iväg meddelar Philby lydigt den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD (föregångaren till KGB, reds. anm.) som eliminerar spionen från väst.

Åtskilliga av de personer som Philby sänder i döden är agenter som han själv har utbildat.

Det forsar nu en strid ström av förstahands­information från London till Kreml eftersom Philby löpande redogör för allt vad han och hans kolleger företar sig.

Som tack får Philby korrekt men föråldrad information om sovjetiska­ agenter och sovjetiska planer, så att han har någonting att presentera för sina överordnade i London.

Allt går som smort fram till augusti 1945, då Philbys dubbelspel är farligt nära att avslöjas.

Konstantin Volkov, som är sovjetisk konsul i Istanbul och tillika chef för den sovjetiska underrättelsetjänsten i området, vänder sig till den brittiska konsuln i Istanbul med ett erbjudande. För en ersättning på 27.500 pund och asyl i Storbritannien är Volkov beredd att avslöja namnen på sovjetiska kontraspioner i Storbritannien.

Rapporten om Volkovs erbjudande kommer inte längre än till Kim Philbys skrivbord och när han inser att fällan är nära att slå igen kring honom, agerar han direkt. Han kontaktar den sovjetiska underrättelsetjänsten som kidnappar Volkov i Turkiet och flyger honom till Moskva där han avrättas.

Operation slutar i blodbad

Efter kriget reser Philby tillsammans med sin nya fru Aileen och deras fyra små barn till Istanbul, där Philby officiellt ska bli förste sekreterare vid brittiska ambassaden. I själva verket är han fortfarande spion för MI-6.

Vistelsen i Turkiet förlöper utan några större överraskningar men när Guy Burgess då och då kommer på besök från London blir det fest och glada dagar.

Burgess dyker på huvudet i Bosporen från översta våningen i Philbys hus, och de två ungdomsvännerna dricker oavbrutet dagarna i ända. Men i samma ögonblick som Burgess reser hem igen slutar Philby att supa.

År 1949 skickas Philby till Washington, där han ska vara sambandsofficer vid USA:s centrala underrättelsetjänst CIA, som bildats två år tidigare. Än en gång befinner sig dubbelagenten i ett drömläge och i Kreml gnuggar man händ­erna av förtjusning.

Det kalla kriget mellan de kapitalistiska och de kommunistiska länderna har brutit ut och Philby sitter nu med de bästa korten på hand när han ska redogöra för sin uppdragsgivare om fiendens drag.

Dels kan han utan att väcka misstankar skaffa sig viktig informaton om CIA, dels är han alltid à jour med både britternas och amerikanernas antisovjetiska operationer. Den viktigaste är ett brittisk-amerikanskt försök att störta Albaniens kommunistregering.

Redan 1946 har den brittiska underrättelsetjänsten börjat skicka agenter till landet på Balkan­halvön för att inleda en antikommunistisk resning.

Men eftersom infiltrationen inte leder någon vart går USA och Storbritannien år 1949 samman för att avlägsna kommunisterna från makten ­genom en gerillaaktion under ledning av ame­rikanen Christopher Felix – och britten Kim Philby.

Kungen av Albanien, Zog I, som sedan 1939 har levt i exil i Kairo i Egypten, erbjuder sig att ställa upp med det kungliga gardet till hjälp åt britterna och amerikanerna, men trots att CIA och MI-6 lyckas bilda en hel gerillaarmé blir operationen ett jättefiasko från första dagen.

Den albanska armén finns på plats varenda­ gång en gerillastyrka landar med fallskärm i bergen eller försöker ta sig över gränsen till fots. Och straffet kommer direkt: gerillasoldaterna skjuts på fläcken.

Varje månad under de här åren drabbas Albanien av blodbad. Exempelvis meddelar den albanska regeringen i januari 1951 att 43 alban­ska emigranter som kommit tillbaka till sitt hemland i ubåt och med fallskärm har besegrats av polis i en utdragen eldstrid. Sammanlagt 29 gerillakrigare har dödats och 14 tagits till fånga.

Några veckor före påsk 1952 äger den sista operationen rum i Albanien, men även denna gång slutar det i katastrof: 12 toppagenter landar med fallskärm mitt i en ring av albansk milis som ögonblickligen skjuter ihjäl de ovälkomna­ men väntade gästerna.

Cirka 300 personer dör som en direkt följd av Philbys förräderi under den albanska operationen, men trots att både CIA och MI-6 nu har goda skäl att misstänka att det finns en ”mullvad” mitt ibland dem är det ingen som misstänker Kim Philby.

Han befinner sig i Washington, långt från dödandet på Balkan, och medan blodbadet pågår som värst har han inte bara fullt upp med att informera Sovjet om CIA:s och MI-6:s planer, han har även fått en mycket obehaglig uppgift.

Han ska bistå vid efterforskningarna­ kring en spion som misstänks för att ha läckt värdefull information om USA:s kärnvapenprogram till Sovjetunionen.

Spionens kodnamn är ”Homer”, men Philby tvivlar inte en sekund på mannens sanna identitet: Det är Donald Maclean, hans vän och gamla studiekamrat från Cambridge. Under en rad år har Donald Maclean varit anställd i Washington som chef för den amerikanska sektionen på utrikesdepartementet.

Där har han haft goda möjligheter att skaffa och förmedla information till Sovjetunionen om amerikanska atomexperiment.

Efter att ha bedrivit storstilat spionage i USA i mer än fyra år har Maclean i september 1948 blivit förflyttad till Kairo och där fått tjänsten som ambassadråd. Överdrivet supande och ­öppet anti-amerikanska åsikter har gjort honom till en persona non grata i diplomatkretsar och nu håller hans förflutna på att hinna ikapp ­honom.

Amerikanerna har lyckats knäcka ett sovjetiskt chiffer och därigenom fått kännedom om ”Homers” göranden och låtanden. Nu tar man till alla medel för att fånga den högt uppsatte spionen.

Kim Philby känner på sig att nätet börjar dras åt kring Maclean och för deras gemensamme vän, spionen Guy Burgess, berättar han om sin oro.

De två vännerna börjar genast att upprätta en flyktplan och kl. 11.47 på fredagen den 25 maj 1951 – tre dagar innan Maclean ska infinna sig till förhör hos MI-6 i London – kastar sig Burgess och Maclean ombord på en färja som några minuter senare stävar ut från Southampton i England.

”Kommer tillbaka på måndag”, ropar Burgess till en sjöman som förundrat betraktar dem. Men Burgess kommer inte tillbaka på måndagen – eller någon annan dag. Han och Maclean har siktet inställt mot Moskva, och där har de tänkt sig att stanna kvar.

De två toppdiplomaternas plötsliga försvinnande riktar strålkastarljuset mot Philby. Han är den ende som har kopplingar till både Maclean och Burgess – som först efter sin flykt börjat bli misstänkt för att vara dubbelagent.

Philby utpekas därför snart som förrädaren som tipsat de båda rymlingarna om att det var dags att hoppa av. Både i själva­ utredningen och i pressen blir han snart bekant som ”den tredje mannen”.

Trots upprepade förhör och långvariga efterforskningar lyckas den brittiska underrättelsetjänsten inte hitta några konkreta­ bevis på Philbys dubbelspel, och inte heller något som binder honom vid Burgess och Mac­leans försvinnande.

Men misstankarna mot honom kvarstår och i juni 1951 tvingas han lämna sin post som sambandsofficer vid CIA. Däremot behåller han sitt jobb som agent i MI-6 och skickas ut på åtskilliga, mindre, uppdrag.

Slutspel i Beirut

År 1955, efter fyra år, kommer till slut den brittiska regeringens vitbok om Maclean-Burgess-affären. Philby har länge fruktat att han skulle bli avslöjad, men nu ser han till sin stora lättnad att rapporten friar honom från alla misstankar.

Det enda som solkar ned hans rykte en aning är hans nära relation till Guy Burgess och att han har ett förflutet som kommunist i Cambridge. I Underhuset konstaterar den dåvarande utrikesministern Harold MacMillan den 7 november 1955:

”Jag har inga skäl att dra slutsatsen att mr Philby vid något tillfälle har förrått sitt lands intressen, eller att identifiera honom som 'den tredje mannen', om det nu över huvud taget fanns en sådan.”

Fortfarande som agent, men under täckmanteln att vara utsänd som korrespondent för The Observer och The Economist, reser Philby i september 1956 till Beirut i Libanon. Aileen och barnen stannar kvar i London och när Philby bara en månad efter ankomsten faller för en journalistkollegas hustru, Eleanor, ger han förälskelsen fritt spelrum.

I slutet av 1957 dör Aileen av en blodpropp. Kort därefter gifter sig Philby med Eleanor som dessförinnan skilt sig från sin man.

Åren i Beirut glider iväg med en blandning av journalistik och mindre uppdrag för underrättelsetjänsten, både den brittiska och den sovjetiska. Men, kanske för att han känner på sig att det förflutna börjar komma ikapp honom, börjar Philby dricka allt mer och han super sig berusad på skotsk whisky nästan varje dag.

Beirut, 1963: Philby har plötsligt förvunnit i Beirut och en brittisk journalist hjälper hans fru Eleanor att leta efter honom.

© Polfoto/Topfoto

I början av 1962 får MI-6 genom en högt uppsatt sovjetisk avhoppare, KGB-major Anatolij Golitsyn, bevis för att Philby är ”den tredje mannen” och avhopparen presenterar konkreta­ detaljer från Philbys syndaregister som spion för Sovjet.

Den 10 januari 1963 får Philby oväntat besök i Beirut av en gammal agentkollega från MI-6, Nicholas Elliot.

”Du är skyldig mig en drink för gammal vänskaps skull”, säger den intet ont anande Philby när han träffar Elliot på en bar. Elliot går rakt på sak: ”Du har bedragit mig under många år, nu vill jag veta sanningen, om jag så ska dra den ur dig”, fräser han.

Lamslagen och utan att säga ett ord lyssnar Philby till sin agentkollega som sakligt och punkt för punkt lägger fram sina anklagelser. Därefter börjar han förhöra Philby som känner sig inträngd i ett hörn.

Hårt pressad medger han att han har varit med och planerat Burgess och Macleans flykt, dessutom erkänner han att han ”i begränsad omfattning” har arbetat för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Han vägrar dock att precisera vilken sorts uppdrag det rört sig om eller namnen på sina kontakter.

Elliot försöker få Philby att avlägga ett skriftligt erkännande och lovar att man i London kommer att se med lite blidare ögon på hans brott om han samarbetar. Philby ber att få några dagars betänketid.

Knappt två veckor senare, onsdagen den 23 januari, är Philby på väg till en kvällsbjudning i taxi då han ber chauffören att stanna. Han ”ska skicka ett telegram till London från postkontoret”.

Men Philby återvänder aldrig till taxin och kommer inte heller till middagen hos sina vänner. Han flyr ned till hamnen till det sovjetiska lastfartyget ”Dolmatova” som avgår samma kväll. Efter att ha tjänat kommunismen i drygt 30 år – först som politiskt aktiv och sedan som lojal spion – seglar Kim Philby ”hem” till Moskva och det land han har kämpat för.

Ensam i Moskva

Om mästerspionen förväntat sig att bli mottagen som hjälte hos KGB, blir han grymt besviken. Av princip litar den sovjetiska underrättelse­tjänsten inte på utländska agenter, och Philby var en så fulländad spion att flera KGB-chefer nu misstänker att han är utsänd av britterna.

I slutet av 1960-talet går det utför med Philby. Han har ingenting att göra, förutom att titta på BBC på morgonen och att läsa cricketresultaten i The Times. Han svåra alko­holproblem förvärras, han blir deprimerad och 1969 försöker han begå självmord genom att skära av pulsådrorna.

Men redan året därpå träffar han under en glad kväll på stan kontors­assistenten Rufina, som 1970 blir den fjärde mrs Philby.

År 1975 tar hans liv en ny vändning när KGB anlitar honom för att undervisa blivande agenter. Philby får kontroll över sitt drickande, belönas för sina insatser för Sovjet och får dessutom äran att hålla tal inför cirka hundra­ KGB-officerare om sitt liv som överlöpare.

Under resten av livet står Philby fast vid att kommunismen är den minst dåliga ideo­lo­gin – även om han får erkänna att Sovjetunionen med sina klasskillnader, sin fattigdom, korruption och varu­brist inte var det paradis han föreställt sig.

Philby tar många hemligheter med sig i graven och 76 år gammal, bara några månader före sin död, sa han i en intervju i sin gamla tidning The Times: ”Jag ångrar ingenting.”

Läs också:

Spioneri

Video: Hemlig mästarlektion i spioneri

2 minuter
Tower Bridge
Byggnader

Tower Bridge räddade London

9 minuter
Seriemördare

Jack the Ripper: Seriemördare spred skräck i London

20 minuter
Mest populära

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!