Jane Horney – oskyldig eller tysk spion?

Motståndsmännen lindar kedjor om den slappa kroppen för att tynga ner den och surrar fast dem med tjärade rep.

Ett dämpat plask hörs, när Jane Horney dumpas över relingen. Kroppen hittas aldrig.

Det sista spåret av den spionmisstänkta kvinnan försvinner i Öresunds mörka vatten.

Ända sedan dess har Jane Horneys öde diskuterats flitigt.

Var hon ett oskyldigt offer, eller förtjänade ”Nordens Mata Hari”, som hon kallades, att dö ute på det vinterkalla sundet? VÄRLDENS HISTORIA har gått igenom likvideringens akter för att skilja myter från fakta..

Jane Horney flyttade till spionhuvudstaden

Jane Horney var en kvinna som människor lade märke till: glad, livlig och med ett smittsamt humör. När den betagande skönheten släntrade in i ett rum intog hon det. Framför allt män flockades runt henne.

”Hon var nästan ofattbart, ö­ver­jor­diskt vacker och med en erotisk aura, som likt en magnet drog en svans av gapande män efter och till sig”, mindes journalisten Henrik Ringsted från den danska tidningen Politiken, som un­der ockupationen mötte Hor­ney vid flera tillfällen.

Jane Horney hade många manliga bekanta, innan hon som 21-åring mötte redaktör Herje Granberg.

I december 1939 blev hon fru Granberg, när paret gifte sig i Stockholm, och två år senare reste de till Berlin, där Herje Granberg skulle arbeta som korrespondent för tidningen Aftonbladet.

Vid det laget hade Nazityskland redan ockuperat Polen, och som kontinentens maktcentrum bjöd den tyska huvudstaden på en gynnsam miljö för diplomater och korrespondenter – och spioner.

Under krigets första år var Aftonbladet en tyskvänlig tidning, som lade stor vikt vid materialet från Berlin.

Herje Granberg betraktades som neutral, trots att tyskar ofta besökte paret Granbergs lägenhet på Bayerische ­Strasse, nära Brandenburger Tor.

”Till vårt hem i Berlin kom högt uppsatta nazister, vissa dagar var huset fullt av spritfester. Maten fick köpas på svarta börsen – det var dyrt”, noterade Jane Horney 1944 i ett utkast till en bok om sitt liv.

Tack vare sin charm kunde hon hjälpa till att förse maken med nyheter till tidningen.

Det skedde inte enbart i samband med privata middagar, utan fru Granberg syntes ofta i stadens nöjesliv, där hon var en populär person – och hon såg alltid till att luska vidare, när hon fick nys om något som verkade intressant.

Jane Horneys umgänge i Berlin växte, och i sällskapslivet umgicks hon med både utländska journalister och tyska nazister. Men den svenska ”sexbomben” – som en kor­re­spon­dent formulerade det – ägnade sig inte enbart åt prat.

Det var allmänt känt att hon hade åtskilliga affärer.

”Hon passade inte in i tidens moralmönster”, förklarade Herje Granberg senare.

Julen 1942 visade Jane Horneys nazistiska bekantskaper sig användbara, när hon försökte få visum till Danmark – något som under den tyska ockupationen krävde att man hade ett viktigt ärende. Jane Horney skulle bara besöka några vänner i det land som hennes mor kom från. Vid ankomsten till Köpenhamn släntrade hon obekymrat in på Dagmarhus, där den hemliga tyska polisen Gestapo höll till.

Jane Horney presenterade ett brev från en av sina många inflytelserika kontakter i Berlin, som gick i god för henne, varpå Werner Best, Tredje rikets riksfullmäktige i Danmark, raskt utfärdade ett uppehållstillstånd.

I Berlin blev festerna allt färre och äktenskapet med Herje Granberg knakade i fogarna.

År 1943 gick paret skilda vägar, men Jane fortsatte att regelbundet besöka den tyska huvudstaden – ­vilket allierade underrättelsetjänster och danska mot­­ståndskämpar ansåg tydde på att hon kunde vara spion.

Jane Horney bevakades

Efter att äktenskapet kraschat satte 25-åriga Jane Horney i september 1943 kurs tillbaka till det neutrala Sverige. På vägen tänkte hon stanna till ett tag i Köpenhamn, men när hon kom dit hade det skett flera stora förändringar:

Tyskarna hade nyligen tagit över makten i landet, efter att Danmarks samarbetsvänliga regering avfärdat ett tyskt ultimatum och avgått.

Danska motståndsgrupper utförde alltfler sabotage mot tyska intressen, och ockupationsmakten slog tillbaka brutalt: sabotörer avrättades, och minsta misstanke om att någon deltog i motståndskampen räckte för att vederbörande skulle kastas i fängelse.

Alla var på sin vakt – inte minst mot fiendens spioner.

Den här gången fick Jane Horney uppehållstillstånd genom att söka upp Horst Gilbert, som var tysk, men gift med en danska. I sitt civila liv var han redaktör för Skandinavisk ­Telegrambyrå, som finansierades av det tyska propagandaministeriet.

I hemlighet var Gilbert även SS-Standarten-führer (överste) i den tyska underrättelsetjänsten.

Jane Horney blev 53-årige Gilberts älskarinna, och han gjorde regelbundna nattliga besök på Hotel Nordland, där hon bodde. Snart blev hon även Gilberts kurir under hans hemliga och icke sanktionerade kon­tak­ter med olika personer på den sovjetiska am­bas­sa­den i Stockholm.

Enligt en dansk po­lis med kontakter inom motståndsrörel­­sen ska Horst Gilbert en ­gång ha sagt: ”Horney är spion på dagen och luder på natten.”

Om det var skryt eller fakta är det ingen som vet, för Horst Gilbert sköts av danska motståndskämpar i oktober 1944.

Jane Horneys många möten med Horst Gilbert – och hennes besök på Dagmarhus – fick även den danska motståndsrörelsen och eng­el­ska spioner att intressera sig för henne. De började bevaka henne och alla i deras ögon suspekta herrbesök som hon hade på Hotel Nord­land.

De noterade även att Jane Horney förde telefonsamtal på svenska, ­engelska och tyska.

När hon i oktober 1943 reste till Stockholm höll det danska försvarets underrättelsetjänst – som efter invasionen hade flytt till Sverige – ett öga på den levnadsglada kvinnan.

En av underrättelsetjänstens chefer var kapten Niels Bjarke Schou, som hade till uppgift att bevaka personer som betraktades som opålitliga. Jane Horneys beteende var anmärkningsvärt, eftersom hon i Sverige syntes i sällskap med åtskilliga danska motståndsmän, som flytt över Öresund.

Samtidigt som Jane Horney hade många nazistiska kontakter rörde hon sig nu alltså även i den danska motståndsrörelsen. Det var även där som hon mötte sitt livs kärlek: motståndsmannen Jørgen Winkel.

De träffades i början av no­vem­ber 1943, när Jane Horney ännu en gång var i Köpenhamn.

Men kärleken till Jørgen Winkel skulle försätta Jane i svårigheter ännu en gång.

Jane Horney gick i säng med Gestapoman

Förhållandet med Jørgen Winkel var passionerat, och de umgicks flitigt, tills han greps av Gestapo i slutet av november 1943, medan han var på väg över Öresund med illegala tidningar. Winkel sattes i ett interneringsläger, och Horney verkade vara beredd att göra vad som helst för att få ut honom. Först försökte hon få sin tyske vän Horst Gilbert att hjälpa till, men när det inte ledde någonvart, klev hon i december 1943 ännu en gång in i Dagmarhus.

Där kom hon i kontakt med O­ber­kri­mi­nal­se­kre­tär Georg Feldmann – en mellanchef på Ge­sta­pokon­to­ret. Han lovade att titta på fallet, och medan han undersökte möjligheterna att få ut Winkel gjorde han upprepade besök hos Jane Horney på Hotel Nordland.

”Jag fick betala med obehag”, förklarade Horney senare under ett förhör. I slutet av mars 1944 blev Winkel frigiven, men hans vänner inom
motståndsrörelsen avrådde honom från att uppsöka sin svenska flickvän.

”Hon betecknas som ytterst farlig”, står det i en rapport, som motståndskämparna skrev efter att ha skuggat Horney – rap­por­ten skickades även till den brittiska sabotageorganisationen SOE i London.

Även den svenska säkerhetspolisen, Säpo, höll ögonen på Jane Horney på grund av alla hennes misstänkta kontakter. Inom Säpo var man därför på sin vakt, när hon den 4 maj 1944 plötsligt dök upp och erbjöd sig att bli agent.

Horney berättade beredvilligt om sina otaliga tyska kontakter, som hon kunde utnyttja för att spionera för Sveriges räkning.

Efteråt konstaterade den Säpomedarbetare som antecknat under samtalet: ”Jag har material till flera romaner.” Han noterade även att Jane Horney ”inte har några moraliska skrupler, när det gäller att etablera kontakt med olika agenter och i samband med det spela förälskad”.

Säpo bedömde att Jane Horney kunde ”vara till stor nytta”, och antog henne som agent. Inom Säpo var man dock medveten om att hon kunde vara en dubbelagent, och därför lät man skugga henne. De svenska myndigheterna fick ytterligare skäl att misstro Horney, när anklagelser mot henne sommaren 1944 landade på Säpos bord.

Avsändare var det danska försvarets underrättelsetjänst, som i samarbete med motståndsrörelsen räknade upp den ännu inte frånskilda fru Granbergs suspekta beteenden:

Talrika möten med den tyske underrättelseofficeren Gilbert, Gestapomannen Feldmann och senare den tyske diplomaten Heinz Thorner, som danskarna dessutom hade fotograferat i Stock­holm – i sällskap med Horney.

”Det råder ingen tvekan om att fru Granberg är tysk spion. Hon arbetar för Gilbert”, slog danskarna fast. I oktober 1944 förhörde två erfarna personer från Säpo Horney om be­skyllningarna, men de delade inte danskarnas tvärsäkra slutsats.

Motståndsrörelsen hade emellertid inte för avsikt att ta fler chanser med Horney, som inte minst genom Jørgen Winkel hade fått reda på alldeles för mycket om illegala rutter, hemliga tryckerier och dolda vapenförråd.

”Man talar om att vidta drastiska åtgärder mot henne, det vill säga behandla henne som en angivare, trots att hon är svensk medborgare”, stod det i ett brev från en dansk motståndsman till en annan. Med andra ord: Horney skulle dö.

Danskarna gillrade en fälla för Jane Horney

Sommaren 1944 började Jane Horney bekymra sig för sitt anseende, och hon ville rentvå sitt namn från de danska anklagelserna. Hon visste att det skulle vara farligt att bege sig till Danmark, men när en möjlighet yppade sig i januari 1945, slog hon till i alla fall.

I Stockholm hade hon under julen mött de danska motståndsmännen ”Stora Björn” och ”Lilla Björn”, som ha­de likviderat åtskilliga angivare i Danmark och sedan flytt till Sverige. Hon accepterade deras erbjudande om att hjälpa henne till Danmark, så att hon skulle kunna förklara sig för motståndsrörelsen.

”Jag måste snart iväg. Nu får det bära eller brista”, sa Jane Horney till sin svenske fästman några dagar innan hon tog nattåget från Stockholm till Malmö tillsammans med ”björnarna”.

På mor­go­nen den 18 januari 1945 tog sällskapet in på Grand Hotel på hörnet av Norra Vallgatan och Mäster Johansgatan. Jane Horney verkade inte misstänka något, när hon träffade några andra danskar på hotellet.

En av dem var en rödhårig kvinna, som på kvällen skulle ta nattåget tillbaka till Stockholm klädd och sminkad som Horney och resande i hennes namn – på så sätt hoppades de danska motståndsmännen bli av med Säpos skugga.

Morgonen därpå skickades ”Stora Björn” och ”Lilla Björn” iväg, eftersom det inte fanns plats för dem på den lilla fiskebåt som skulle föra sällskapet halvvägs över Öresund.

Jane Horney hade fått veta att en dansk båt skulle plocka upp henne där. I den taxi som vid 22-tiden rullade från Malmö till Höganäs, 25 kilometer norr om Helsingborg, befann sig därför endast tre personer: Horney, den danska motståndskvinnan Bodil Frederiksen och motståndsmannen Hjalmar Ravnbo, som hade fått i uppgift att likvidera Horney.

På torget i Höganäs mötte de den danske skepparen Edvard Lyse, som ägde kuttern Tärnan, som han använde för att korsa Öresund illegalt. Tillsammans gick de ner till hamnen, där matrosen Erik Petersen väntade.

Vinden tjöt och slet i Tärnan, när båten strax före midnatt lämnade hamnen. Skepparen och matrosen var uppe i styrhytten, medan resten av sällskapet satt nere i en liten hytt, där de försökte hålla värmen med hjälp av en kamin.

”Jane var på gott humör, skojade och tramsade. Hon var inte nervös för varken det ena eller det andra. Vi stävade iväg och kom utan problem upp till Kullen (strax nordväst om hamnen, red.). Vi tittade ner till dem i hytten. Jane Horney var pigg och livlig, de andra var visst lite sjösjuka”, mindes Erik Petersen, som strax därefter kallade upp Horney på däcket.

Medan hon spejade efter den danska båten, närmade Hjalmar Ravnbo sig ljudlöst bakifrån.

”Jag erkänner att jag inte kände mig särskilt väl till mods. Jag hade aldrig tidigare fått order om att göra något sådant – och det var ju obehagligt att umgås med henne ända från starten. Men det var ju något som måste göras”, berättade Hjalmar Ravnbo flera decennier senare.

I den kraftiga vinden lyfte Ravnbo sin automatpistol mot Jane Horneys bakhuvud och tryckte av två gånger. Horneys armbandsur, halsband och ett smycke togs av henne, innan hennes lik kastades i havet.

Så lyder Ravnbos och Petersens redogörelse för vad som hände i Öresund natten till den 20 januari 1945.

Ingen av dem tvivlade på att de gjort det rätta. De hade fått förklarat för sig att Jane Horney var en angivare, som skulle dö.

Mycket tyder dock på att det inte är hela sanningen.

Anklagelserna mot Jane Horney innehöll många fel

Först när de sista bomberna fallit i andra världskriget kom Jane Horneys fall upp till ytan igen – inte minst tack vare hennes familj, som krävde att korten skulle läggas på bordet: var ryktena om Janes likvidering sanna?

Frågan var oerhört känslig, eftersom danska motståndskämpar, som under kriget hade utnyttjat Sveriges gästfrihet, i så fall hade li­kvi­de­rat en svensk medborgare.

Stockholms polismästare reste till Köpenhamn för att få besked, men fick nöja sig med en bekräftelse av att dan­­ska motståndsmän hade skjutit Horney. Motståndsrörelsen fick bråttom att för­kla­ra att de hade hand­­lat korrekt.

De hänvisade till den rap­por­t som Dan­marks mi­li­tära underrättelsetjänst och motståndsrörel­sen sommaren 1944 hade överlämnat till Säpo.

Rapporten visade sig emellertid vara full med fel; till exempel nämnde den en lång rad tyskar, som Horney skulle ha haft kontakt med.

Bland namnen fanns till och med SS­-chefen Heinrich Himm­­ler, utrikes­mi­nister Joachim von Rib­ben­trop och pro­pa­gan­dami­­nis­ter Jo­seph Goebbels.

Inget tydde emellertid på att Jane Horney någonsin ha­de mött dessa högt uppsatta nazister. Det enda som gick att bevisa var att hon i juli 1944 hade försökt arrangera ett möte med Himmler för att få danska fångar släppta från koncentrationslägren. Men mötet hade aldrig blivit av.

Den danska rapporten innehöll även beskyllningar om att Jane Horney skulle ha avslöjat en lång rad danska frihetskämpar – bland annat en motståndsman med kodnamnet ”Tom”, som ledde ett underjordiskt postkontor, som Gestapo stormade i juli 1944.

Jane Horney anklagades för att ha tagit reda på information om postkontoret genom Jørgen Winkel, men sanningen var att det var en angivare bland Toms egna medhjälpare som avslöjat verksamheten för tyskarna.

Detta medgav den centralt pla­ce­ra­de motståndskvinnan Edith Bon­ne­sen flera decennier senare. Bonnesen hade trots det varit med och sammanställt anklagelserna mot Horney. Uppgifterna om den undanhålla informationen låg dolda i det danska riksarkivet fram till 2006.

Men Säpo tog de danska rapporterna på allvar – inte minst för att Säkerhetspolisen inte litade riktigt på sin kvinnliga agent. I oktober 1944 hade två erfarna utredare på Säpo förhört Horney om anklagelserna:

”Vi började undersöka beskyllningarna. Punkt för punkt visade påståendena sig vara grundlösa. Hon berättade utan omsvep om sina olika kontakter, tyska såväl som danska och svenska. Vi kunde aldrig avslöja att hon dolde något för oss”, berättade en av utredarna för Svenska Dagbladet 1985.

Hösten 1944 gjorde Säpo även en husrannsakan i Jane Horneys lägenhet, men inget misstänkt hittades. Det fanns inget som tydde på att hon tog emot några stora agenthonorar från tyskarna – tvärtemot fann poliserna skuldbrev, låneavtal och kvitton, som visade att hon hade lämnat flera av sina värdeföremål till en pantlånare.

Efter undersökningarna fann Säpo ingen anledning att misstänka att Jane Horney fungerade som tysk spion. Säkerhetspolisen var emellertid medveten om att hon kunde utgöra en potentiell fara – även för Sverige:

”Hon är väldigt äventyrslysten, nyfiken och snacksalig. Ser man detta mot bakgrund av hennes kontakter med framträdande tyskar och illegalt arbetande utlänningar, kan man inte bortse från att hon lätt kan komma att skada vårt land genom att till utomstående uttala sig om vad hon känner till om saker och ting”, noterade de båda svenska agenterna.

Därför fortsatte Säpo att bevaka Horney. Under arbetet med att skugga henne hade de möjligen kunnat få fram bevis för att hon verkligen var en spion, men några sådana bevis ansåg den danska motståndsrörelsen sig inte ha tid att vänta på.

Visserligen byggde många av danskarnas an­kla­gelser mot Horney på fel och överdrifter, men hennes många tyska och danska bekantskaper verkade ändå misstänkta.

Framför allt var det anmärkningsvärt att Horney kunde röra sig så fritt över gränserna.

Varje resa till Danmark och Tyskland krävde visum, som var svårt att få, men den äventyrslystna svenskan hade aldrig haft problem med att resa mellan länderna – resor som var möjliga enbart tack vare hennes tyska bekantskap överste Gilbert och Gestapo.

Tyskarnas motiv för att hjälpa Horney gav upphov till spekulationer.

Det låg nära till hands att tro att den unga svens­kan var en tysk agent och måste ha möjlighet att röra sig fritt för att kunna spionera.

Det var vad man tänkte inom den danska motståndsrörelsen, och något som framhävdes framför allting annat var Jane Horneys förhållande till Horst Gilbert:

”Hans huvuduppgift är att utbilda a­gen­ter för utlandet, och det sägs att Jane är en av hans mest framstående och skickligaste agenter av internationellt format”, framgick det av ett internt brev mellan danska motståndskämpar i juli 1944.

Andra ansåg att tyskarnas villighet att hjälpa den vackra svenskan hade mer personliga skäl.

Det påstod till exempel den tidigare danske offentlige åklagaren Troels Hoff, som förmedlade regeringens samarbete med den tyska ockupationsmakten: ”Jag vet vad det rörde sig om för de tyska herrarna! De roade sig med Jane i Köpenhamn.

Hon var helt enkelt inte användbar som spion, inte ens för de allra minsta saker”, hade ­Troels Hoff sagt 1944, när Säpo tittade närmare på an­kla­gelser­na mot Horney.

Riktigt så oskyldig verkar Horst Gilberts kontakt emellertid inte ha varit.

För Säpo hade Jane Horney själv medgett att Horst Gilbert från slutet av 1943 hade uppmanat henne att ta kontakt med den ryske pressattachén i Stockholm, Alexander Pavlov, vilket hon hade gjort.

Horst Gilberts syfte hade varit att få kontakt med ryssarna. Tyskarna var oerhört hårt pressade på öst­fron­ten, och Horst Gilbert ville diskutera möjligheten för en se­pa­rat­fred med Sovjetunionen. En sådan skulle göra det möjligt för Tysk­land att koncentrera sina krafter mot britterna och amerikanerna.

Sålunda kom Jane Horney att fungera som kurir, men inte som spion.

Enligt chefen för det tyska ut­lands­spi­o­na­get i Danmark, Hermann Seibold, var det Hor­neys enda delaktighet i något som kunde påminna om agentverksamhet.

”Hon hade aldrig någon betydelse. Hon hade varit intresserad av karlar. Hennes enda viktiga roll var kontakten med Pavlov. Gilbert hade huvudsakligen utnyttjat fru Granberg för att tillfredsställa sina egna intressen (sex, red.)”, berättade Seibold under ett förhör 1957.

Trots det hade kontakten blivit en avgörande punkt i Horneys mapp hos den danska militära underrättelsetjänsten.

Och med tiden kom den danska motståndsrörelsen fram till att man inte vågade ta några risker med svenskan.

Kontroversiellt foto av Jane Horney bevisade inget

Horneys dödsdom fastslogs slutgiltigt, när hon fotograferades tillsammans med den tyske diplomaten Heinz Thorner i Stock­holm den 22 augusti 1944. Motståndsrörelsen hävdade senare att man fått grönt ljus från London att li­kvi­de­ra Horney, när brittisk underrättelsepersonal hade sett bilderna.

Thorner misstänktes nämligen för att infiltrera motståndsrörelsens underhållsrutter. Efter kriget hänvisade danska motståndsmän till bilderna som bevis – men de förteg att det var motståndsrörelsen och den danska underrättelsetjänsten som hade fört ihop Horney och Thorner.

När Jane Horney sommaren 1944 ville få sitt namn rentvått i Danmark, hade den danske motståndsmannen Arne Sejr uppmanat henne att bevisa sin lojalitet genom att kontakta Thorner.

Enligt Sejr kunde den tyske diplomaten kanske hjälpa till att få några fängslade danska frihetskämpar frigivna, och på så sätt skulle Horney kunna bevisa att hon hela tiden haft hjärtat på rätt ställe.

Jane Horney tyckte om idén och arrangerade ett möte med Thorner, som hon kände sedan tidigare. Några månader tidigare hade hon gjort honom en tjänst genom att söka upp en reporter från den amerikanska tidskriften Life i Sverige.

Hon hade haft med sig bilder av sönderbombade tyska städer, som hon sålde till tidskriften för 400 kronor.

Bilderna visade sig härröra från det tyska propagandaministeriet och publicerades aldrig. Sejrs förslag var emellertid inte ett uttryck för hjälpsamhet – det var en fälla: när Horney i augusti träffade Thorner lurade en fotograf på dem.

”Danskarna hade skuggat Jane och Thorner, när de möttes på en gata i Stockholm, och sett till att en fotograf tog bilder av dem. Bil­der­na använde man sedan som ”bevis för hennes tyska kontakter”, slog Säpo fast redan i oktober 1944, då både Horney och Sejr gjorde liktydiga uttalanden i Säpos un­der­sökning av anklagelserna.

Enligt den danske journalisten och författaren Erik Nørgaard var det förmodligen kapten Niels Bjarke Schou från det danska försvarets underrättelsetjänst som orkestrerade fotograferingen och sedan visade det så kallade beviset för britterna.

Sanningen om Jane Horney är fortfarande okänd

I flera decennier efter kriget höll medlemmar i motståndsrörelsen envist fast vid att likvideringen hade skett på ”uppmaning av de allierade”, som bland andra Frode Jakobsen, som satt i det danska så kallade Frihetsrådet – den danska motståndsrörelsens samlande organ – för­kla­ra­de för svenska myndigheter.

Den påstådda uppmaningen till likvidering finns emellertid inte i de brittiska arkiven, och dans­karna har aldrig namngett de brittiska underrättelsebefäl som skulle ha stått bakom uppmaningen.

Varken kapten Schou från underrättelsetjäns­ten eller några andra danskar har efter kriget velat medge att de gav ordern om att likvidera Jane Horney.

I stället har de utpekade inom motståndsrörelsen och underrättelsetjänsten lämnat motstridiga vittnesmål, som bara gjort förvirringen ännu större.

Nästan ingen har uttryckt tvivel om att Horney var skyldig till spionage, sannolikt för att de inte velat få motståndsrörelsen att framstå i dålig dager.

Tidigare hemligstämplade dokument har inte heller bidragit med några avgörande nyheter.

År 2015 öppnade det danska Rigsarkivet sina gömmor och gav tillgång till ett gemensamt uttalande från Schou, Sejr och Ravnbo.

Många hade hoppats att det skulle bidra med nya bevis, men uttalandet lade bara ut nya dimridåer kring likvideringen.

På 76 år är det därför ingen som kunnat presentera den slutgiltiga sanningen om ”Nordens Mata Hari”.

Sökandet kommer säkerligen att fortsätta, tills det en dag kan slås fast om Jane Horney var tysk spion eller en naiv och äventyrslysten kvinna, som bara råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt.

Innan den ödesdigra färden med Tärnan antydde Jane Horney själv att hon tagit sig vatten över huvudet: ”Jag har burit mig dumt åt. Jag visste inte vad jag gjorde”, ska hon ha sagt strax innan hon gick ombord.