Israelisk spion infiltrerade syrisk ärkefiende

I nästan ett år har Eli levt som Taabet, en libanes med syriskt påbrå som på pappret bott i Argentina den största delen av sitt liv.

Egentligen har agenten bara varit i Sydamerika de senaste elva månaderna, men har haft turen att knyta goda kontakter med en stor grupp arabiska

emi­granter i Buenos Aires. Med sin mustasch och flytande arabiska väcker han inga misstankar och hans nya syriska vänner i Argentina har hjälpt honom att skaffa inrese­­till­stånd till Syrien.

Eli vet dock att om hans kommunikationsutrustning upptäcks vid gränsen kan det förstöra hela hans hemliga uppdrag innan det ens inletts.

Därför är han beroende av al-Ard. Den 37-årige spionen blir lite lugnare när han ser att al-Ard omfamnar och kysser en löjtnant på kinden efter det att bilen stannat framför gränsbommen.

”En tapper gammal vän återvänder hem”, låter det övertygande från al-Ard när han presenterar Taabet för löjtnanten vid passkontrollen.

Försiktigt drar al-Ard officeren åt sidan och stoppar 700 syriska pund i hans fickor.

Utan vidare ger löjtnanten signal till sina vakter om att de inte behöver gå igenom bagaget.

al-Ard sätter sig nöjt i förarsätet och startar motorn medan bommen går upp. Bilen kör långsamt in i öknen och Eli ser de beväpnade syriska vakterna bli mindre och mindre i sidospegeln. Han har kommit in – med all utrustning. Spionäventyret kan börja på riktigt.

##

Eli flyttar in i lejonkulan

VINTERN 1962: Med al-Ards hjälp kommer Eli i kontakt med hyresvärdar i det exklusiva kvarteret Abu Rummaneh i Damaskus hjärta.

Eli känner sig säker när han går ut på balkongen på fjärde våningen. Förmiddagssolens strålar träffar byggnaden mitt­emot, inget mindre än det syriska Deuxième Bureau, där underrättelsetjänsten håller till.

Spionen har också utsikt över generalstabens högkvarter och regeringens gästhus där främmande staters främsta representanter inkvarteras under besök i Damaskus.

I lyxlägenheten täcks golven av persiska mattor medan väggarna är dekorerade med lokalt vävda gobelänger.

De totalt fem rummen utgör en perfekt miljö för exklusiva fester med huvud­stadens prominenta personligheter.

”3 900 om året”, säger hyresvärden när herr Taabet ­frågar om priset i syriska pund.

Den höga summan betalas ändå av den israeliska underrättelsetjänsten så Eli behöver inte dröja med svaret; det är här han ska bo.

Han skriver under kontraktet och snart är han på plats i lägenheten mitt i maktelitens centrum, var­ifrån han har en god överblick.

Det enda han saknar i lägenheten är ett foto av sin fru Nadia, men han vet att det är för farligt att ha det stående framme.

Inget ska kunna kopplas till hans liv hemma i Israel, precis som han inte kan yppa ett ord om sitt farliga dubbelliv för familjen där hemma. De tror att han bara är på en av sina långa affärsresor.

”Firman behöver någon som reser till Europa och köper utrustning och material.

Men jag kommer hem ofta – på långa semestrar”, har Eli övertygande förklarat för Nadia och sina bröder som tror att han arbetar för en underleverantör till en israelisk vapenproducent.

I Damaskus måste Eli också ha ett yrke som förklarar Kamal Taabets mondäna livsstil. Agenten startar snabbt ett import-/exportföretag som säljer varor, till exempel syriska mattor och dekorerade brädspel till Europa.

Smart nog kan firman också användas för att skicka ut hemligt material ur landet.

Efter några veckor är allt på plats och Eli tar fram sitt hemliga bagage. Han öppnar matberedaren, tar fram radiosändaren och gömmer den i en antik kopparlampa på loftet i sovrummet.

Antennen vecklar han ut ur sin rakapparat och monterar den från fönstret till taket – en kort antennlängd för att inte dra till sig för stor uppmärksamhet från grannarna.

Samtidigt vet han att lägenhetens geniala läge mitt i ett kommunikativt centrum innebär att den syriska underrättelsetjänsten kommer att ha svårt att urskilja hans signaler från annan radiotrafik.

Klockan sju på morgonen den 12 februari skickar spionen sitt första meddelande till Mossad:

”Har hittat lägenhet. Påbörjar arbetet.”

##

Nazist hamnar i spionens blickfång

VÅREN 1962: En av Elis uppgifter i Syrien är att hitta gömda nazister. Genom al-Ard letar sig Eli fram till en ­person vid namn Rosello, som skyddar nazi­diplomaten Franz Rademacher.

”T. Rosello” står det på porttelefonen som Majid al-Ard trycker på en sen fredagseftermiddag. En surrande ton hörs och den lille mannen går upp för trapporna tillsammans med sin kamrat Kamal Taabet.

När de två andfådda når tredje våningen står en smal, halvskallig man i dörren.

”Marhaban, t’fadalu” – goddag och välkommen, låter det med tysk brytning då mannen hälsar på Eli och därefter presenterar sig som ”Rosello”.

”Du kan gott säga ditt riktiga namn”, säger al-Ard roat medan han lägger handen på Elis axel och berättar för Rosello att Kamal Taabet är en god vän man kan lita på.

"Rademacher. Franz Rademacher”, hörs det istället på klar tyska från den smala mannen som bockar artigt.

Över en kopp sött turkiskt kaffe börjar tysken snabbt att prata om sitt förflutna när han spelade en central roll i deportationen av central- och östeuropeiska judar. Under kriget har han varit rådgivare till en av hjärnorna bakom förintelsen, Adolf Eichmann.

Men efter kriget flydde Rademacher till Syrien då han riskerade åtal.

”Judarna letar efter mig överallt. De beskyller mig för att ha dödat judar under kriget. Men här i Damaskus är jag förhållandevis säker”, berättar Rademacher för sina gäster innan de skils åt och avtalar ett nytt besök.

Eli tänker dock att han vill skiljas från nazisten på ett helt annat sätt nästa gång. När han på kvällen aktiverar sin sändare lyder meddelandet till Israel:

”R. var en av Eichmanns medhjälpare.” Och ett senare meddelande är mer handlingsorienterat:

”Erbjuder mig att likvidera R.”

På Mossads högkvarter i Tel Aviv vill man inte att den nyplanterade spionen ska riskera för mycket genom att personligen uppsöka målet.

Lösningen blir istället en brevbomb. Medan minareterna signalerar att det är dags för kvällsbön sitter Eli vid sitt matbord och gör pulver av kemikalier som han försiktigt värmer upp.

Noggrant smörjer han substansen på insidan av ett kuvert och monterar en liten detonator innan han förseglar brevet.

Då kvällsron har lagt sig trippar israelen ner på gatan och lägger brev­bomben i en brevlåda. Nästa dag väcks Eli av telefonen under sin middagslur.

”Judarna har fått korn på Rademacher”, säger en upphetsad al-Ard i den andra änden och berättar för Kamal att en brevbomb exploderat i tyskens ansikte och att han lagts in på sjukhus.

Kamal spelar chockad för att inte avslöja något för sin nya vän som dessvärre inte vet något om Rademachers tillstånd.

Istället ringer Eli direkt till sjukhuset för att få mer information, men herr Rosello har bara ”lättare skador, icke livshotande”.

Däremot leder attentatet till att fokus riktas mot Rademacher som snart anklagas för spionage av de syriska myndigheterna. Några år senare hamnar han i Tyskland där han döms till fängelse för sina krigsförbrytelser.

##

Eli tar sig in på topphemligt område

VÅREN 1963: Efter mer än ett år i ­Syrien är Kamal Amin Taabet ett välkänt ­ansikte bland Damaskus elit. Spionen har till och med blivit medlem i Baath-partiet som precis tagit makten genom en kupp.

Eli väntar spänt medan militärfordonet kör iväg genom ett moln av damm mot de ståtliga Golanhöjderna vid den israeliska gränsen.

Han har svårt att tro vilken tur han haft. Vid sin sida har han Salim Hatum, en viktig major som under det senaste halvåret blivit en nära vän.

Hatum är en frekvent gäst i lägenheten på fjärde våningen och det är också tack vare vänskapen med den unge majoren som Kamal Taa­bet blivit medlem i Baath-partiet.

Därför kan spion­en nu besöka ministerierna – ingen hyser den minsta misstanke gentemot Taabet.

Han gör nationalistiska uttalanden och betraktas som den hemvändande sonen med drömmar om ett starkare Syrien.

Eli har spelat sin roll så väl att han nu sitter i ett militärfordon på väg genom ett område dit vanliga syrier inte har tillträde.

Till och med den mäktiga Hatum måste visa papper vid de många kontrollerna för att komma in till Golanhöjderna där Syrien har sitt bästa vapen riktat mot Israel – kilometervis av kanoner på 5–6 000 meters höjd.

Eli blir dock besviken då de båda vännerna ankommer till högkvarteret i den sydliga delen av bergen och en general bjuder in dem till sitt kontor som är inrett med en tjock persisk matta och ett elegant skivbord.

Generalen är nämligen hemlighetsfull och avslöjar inga viktiga detaljer om området. Spionen ser dock en ny chans när områdets officerare samlas på kvällen.

Taabet är som alltid generös. Han förser officerarna med stora mängder sprit och snart har de lagt bort titlarna. Festen, som är betald av Israel, är värd vart­enda syriskt pund.

När solens strålar skiner över höjderna nästa morgon tas Taabet emot som en gammal vän då han och Hatum träffar officerarna på deras planerade tur längs försvarsverken.

Den stränga kontrollen har försvunnit med hjälp av alkohol och bakfylla, och helt obehindrat släntrar den israeliske spionen runt och suger ut information från soldaterna.

Han studerar noggrant varje kanon och varje maskingevär och lyckas med hjälp av sin charm få en guidad tur på en radarstation samt en briefing framför en militär karta.

##

Mästerspionen blir pappa igen

SENSOMMAREN 1963: Mossad har ­kallat hem Eli till Tel Aviv för att besöka familjen.

Det är andra gången på ett och ett halvt år som Eli kan öppna dörren till sitt hem i Bat Yam, söder om Tel Aviv.

Framför honom står en överraskad Nadia som bär på parets andra barn. Hustrun har under de senaste månaderna fått brev från olika platser i Europa, skickade från Mossad.

Eli har med sorg i hjärtat skrivit att han nog inte kunde komma hem till förlossningen. Hon är lycklig över att kunna omfamna sin älskade.

Också Elis dotter Sofie kramar om sin pappa som hon inte sett snart på nio månader.

För Eli är det en befrielse att tala hebreiska och se sin familj igen men spionen kommer inte undan sitt ­dubbelliv.

Han lyssnar ständigt på radion för att höra nyheter från Damaskus och flera gånger råkar han säga något på arabiska.

Familjen lägger märke till de små förändringarna och tycker det är konstigt att Eli inte vet exakt var i Europa han varit.

Hans bror Maurice ser en dag att dockan Eli tagit med sig till Sofie kommer från det franska varuhuset Galeries Lafayette och vill veta om brodern varit i Frankrike.

”Nej”, kommer det direkt från Eli som ilsknar till när Maurice sedan visar honom kartongen som dockan legat i.

”Vad är det här för något? Testar du mig?” ropar Eli och försvinner ut ur rummet.

##

Cohen på uppdrag med minikamera

VÅREN 1964: Eli Cohens vän från tiden i Argentina, general Amin al-Hafez, har tagit makten i Syrien. Spionen kan därför ta plats i Baath-partiets försvarskommitté.

Eli överväldigas av synen. Högar av Kalashnikovgevär, granatkastare och bazookor ligger överallt i den stora militär­anläggningen i al-Hama och han är glad för att han insisterat på att besöka basen där alla de senast anlända vapnen från Sovjet hamnar.

I fickan har han en minikamera som han fått av Mossad och spionen önskar att han kunde ta några bilder på de många vapnen, men det är för farligt så länge han går runt tillsammans med sin vän Hatum och basens kommendör, överste Muhammad Tawil.

I lägret ser Eli också en rad containrar med kyrilliska bokstäver på, varav några står öppna. En blick i dem avslöjar att det är delar till ett jetplan och han frågar intresserat Tawil varför MiG-planen ännu inte monterats.

Översten und­viker att svara på frågor om när Syrien ska ha de nya planen ­färdiga men till sist förstår Cohen varför det inte är någon brådska.

”30 piloter håller fortfarande på att genomföra sitt träningsprogram i Moskva”, förklarar den trinda översten som flera gånger under rundturen undviker att komma med detaljerade svar på Kamal Taabets mycket tekniska frågor.

”Kamals position i partiet gör att han behöver gedigen kunskap om vapensystemen”, försäkrar Hatum.

Innan Eli och Hatum lämnar den hemliga basen får de också en kopp kaffe och diskuterar hotet från judarna på Tawils kontor.

Men Eli är mest intresserad av det som finns på väggarna: Listor med alla nyinköpta vapen, stora som små – till och med detaljer om ursprungsland och datum för beställning och leverans.

Spionen har tur när översten måste gå och också Hatum lämnar rummet. Eli drar fram minikameran och trycker ­ivrigt på avtryckaren.

Några minuter senare öppnas plötsligt dörren och Hatum och Tawil kommer in.

Men då sitter Kamal lugnt i en av kontorets läderfåtöljer och stirrar ut genom fönstret, som om han vore uttråkad.

Strax därefter tar männen farväl och Kamal tackar överste Tawil för gästfriheten och lovar att han ska avlägga rapport om situationen på basen till ”vår högt ärade al-Hafez”.

##

Israel bombar mål i Syrien

NOVEMBER 1964: På kort tid har Eli samlat ovärderlig information om Syriens vapen­styrka samt placering av försvarsverk och artilleri.

På eftermiddagen onsdagen den 13:e november dånar ­israeliska Mirage-jaktplan och Vautour-bombplan i luft­rummet över Syrien och Israel.

Några timmar dessförinnan har en syrisk militärpost avfyrat skott och granater mot israeliska traktorer i den demilitariserade zonen mellan de båda länderna och detta är precis vad Israel väntat på – en perfekt anledning till ett massivt angrepp.

Deras stridsplan susar in över gränslandet och släpper först napalm över fienden varefter nästa grupp av plan fäller bomber över de syriska artilleriposteringarna med en otrolig precision.

Efter en timme och en kvart stoppas bombardemangen. Området ryker och sårade syrier är totalt lamslagna av fiendens effektivitet.

Det är inte enbart viktiga militära områden vid Golanhöjderna som lagts i ruiner utan också den fördämning som araberna höll på att bygga för att hindra Israels naturliga vattenförsörjning via Jordanfloden är förstörd.

Bulldozrar, traktorer och mekanisk utrustning har sprängts sönder till småbitar.

Eli sitter hemma i Bat Yam i Israel och känner en viss stolthet när han hör om attacken på radion. Några månader tidigare har han lyckats få en karta över fördämningsprojektet av en chefsingenjör.

Kunskapen om de bombade områdenas koordinater är ett resultat av hans spionage, precis som hans arbete också lett till avslöjandet att Syrien knappast kan försvara sig mot ett luftangrepp.

Men dubbellivet har sitt pris och även om Nadia precis fött en son är han mer inåtvänd än någonsin.

De vanliga skojfriska kommentarerna är borta och den nu 39-årige pappan vill inte längre träffa vänner och bekanta.

Alla i familjen har nu börjat misstänka att Elis arbete nog inte handlar om att resa runt i världen.

Innerst inne vet Eli att han snart måste upphöra med spion­livet då det förstör tillvaron hemma i Israel.

”Jag kommer snart att kunna bygga en villa och sluta resa. Detta kommer få ett slut och jag får möjlighet att vara tillsammans med dig och barnen hela tiden, precis som andra män i grannskapet”, försäkrar han Nadia.

”Jag slutar på jobbet. Nästa år kommer jag tillbaka till Israel”, lovar han när han i slutet av november kysser dem alla farväl. Det är sista gången de ser varandra.

##

Syrierna är spionen på spåren

JANUARI 1965: Israelernas precisa bombningar har fått Syriens underrättelsetjänst Deuxième Bureau att ana oråd.

I början på det nya året lägger ett sovjetiskt lastfartyg till i den syriska hamnstaden Latakia. Stora träkistor från lasten lyfts upp på en lastbil som direkt kör till militärbasen utanför al-Hama.

Överste Tawil registrerar som alltid innehål­let – helt ny rysk spårningsutrustning som mycket bättre än den utrustning som syrierna hitintills använt kan fånga upp och separera radiosignaler från varandra.

Efter att den nya apparaten installerats i en bil avsedd för avlyssning körs den direkt till Damaskus på överste Ahmad Suidanis order.

Deuxième Bureaus ledare är efter den israeliska precisionsbombningen helt säkra på att en spion befinner sig i staden och den handlingskraftige översten hoppas nu att man med hjälp av utrustningen ska avslöja fiendens man i Damaskus.

Fredag morgon den 22 januari får Suidani samtalet han väntat på.

En spårningsenhet har fångat upp en ­signal från Abu Rummaneh-kvarteret som inte kommer från någon av statens egna byggnader.

Men officeren tvivlar på att signalen är korrekt, den sägs nämligen komma från en lägenhet på fjärde våningen, precis vid generalstabens högkvarter.

”Men vem bor där?” vill en otålig Suidani veta.

”Kamal Amin Taabet”, lyder svaret.

##

”Taabet, Ni är anhållen”

DEN 24 JANUARI 1965: Då syrierna fångar upp flera signaler från Taabets lägenhet de följande dygnen blir de helt säkra. Även om Taabet är favorittippad till att bli landets nya vice försvarsminister måste han vara spion.

Klockan har passerat 6.30 när en kortege av motorfordon kör in i Abu Rummaneh-kvarteret. Dörrarna öppnas försiktigt och Suidani smyger tillsammans med en grupp beväpnade män till sin position.

Samtidigt håller Eli i vanlig ordning på att sätta upp sin sändarutrustning. När klockan slår 7.00 får han kontakt med Tel Aviv och han börjar knappa på morsenyckeln.

Men efter bara två minuter hörs ett brak från dörren då en murbräcka träffar träet.

Eli lämnar sin pistol på skrivbordet och river istället åt sig en flaska med syra som ligger i närheten. Snabbt häller han ut den frätande vätskan över sina koder.

”Kamal Amin Taabet, Ni är anhållen”, hörs det från Suidani medan en polis håller fast den misstänkte och trycker pistolmynningen i spionens nacke.

Styrkan har stormat lägenheten vid bästa tänkbara tidpunkt då det i sovrummet ligger papper med information om kommande politiska förändringar i Syrien.

Under köksgolvet hittar männen också en reserv­sändare, två bitar tvål med plastiska sprängämnen och flera ­rullar mikrofilm.

Under husrannsakan försöker Eli svälja ett cyanidpiller men i samma ögonblick som israelen försöker stoppa in det i munnen kastar sig en uppmärksam militär över honom.

Spionen förses med handfängsel och leds sedan ner till en bil som kör honom till en militärbas där hans bälte, slips och sko­snören beslagtas innan han till slut låses in i en fängelsecell.

Ett par timmar senare kommer självaste presidenten och assisterar Suidani under förhöret. Amin al-Hafez är chockerad över att hans gamla vän från tiden i Argentina är en förrädare.

Och först nu när han i cellens grå ljus ser vännen djupt i ögonen går det upp för honom:

”Jag tror han är jude. En israelisk agent!” utropar han.

De har båda trott att spionen var en arab rekryterad av ­Israel, men när Hafez ber fången att recitera Koranens första sura och spionen tvekar på lydelserna är Hafez helt säker på sin sak.

Presidenten ger klartecken för att använda tortyr får att få fången att tala. Då avbryter Eli plötsligt:

”Det behövs inte. Jag är israel, utsänd av Mossad. Mitt namn är Eliahu ben Shaoul Cohen och jag bor med min fru och tre barn i Bat Yam nära Tel Aviv. Jag vill tillägga att jag har handlat i mitt lands intresse.”

##

Cohen döms till hängning

DEN 18 MAJ 1965: Cohen döms till döden i rättegången som visas på teve och som till och med Elis familj har kunnat följa hemma i Israel.

Det är mitt i natten då cellens tunga trädörr skjuts upp. Eli har redan hört sina bödlars släpande steg närma sig cellen. Han har rest sig upp från sin säng och står och väntar när de kommer in.

”Jag är redo”, säger han bestämt sedan en överste ännu en gång läst upp rättens dom.

I handklovar förs spionen ut till en militärlastbil och fyra soldater med maskingevär sätter sig omkring honom.

En kortege av bilar och motorcyklar kör efter lastbilen medan de rör sig genom den stilla natten in mot Damaskus ­moskéer och minareter.

När kortegen svänger in på Martyrtorget i huvudstadens centrum är det däremot allt annat än lugnt.

Hängningen har annonserats i nyheterna och över

10 000 araber har valt bort nattsömnen och istället vall­färdat till den galge som rests på ett litet träpodium på gräsmattan på platsen.

Sorlet från folkmassan övergår i höga skrik och ilskna tillrop då israelen förs upp på träpodiet.

Eli är klädd i en lång, vit särk som gör att han blir som självlysande i mörkret. Alla ögon är riktade mot honom när bödeln lägger snaran om spionens hals.

Han tackar nej till att få sitt huvud täckt av en svart luva. Klockan 3.54 dras repet åt kring Eli Cohens hals och 90 sekunder senare är ­Israels man i Damaskus dödförklarad.