Eftersom Dusko Popov älskade att åka skidor valde han att studera där han kunde utöva sin favoritsport.

Dusko Popov var verklighetens James Bond

En jugoslavisk miljonärsson erbjöd sig att skaffa fram viktig information åt den tyska underrättelsetjänsten. Kort senare anställdes han av brittiska MI-5. Dusko Popovs dubbelspel kunde ha stoppat Pearl Harbor-attacken men FBI ignorerade honom.

27 oktober 2015 av Annette Kruhøffer

Ian Fleming övervakar dubbelagent

Lissabon sjöd av ljusskygga aktiviteter. Viktig information och stora summor pengar bytte ägare under hemliga möten på stadens hotell, restauranger och kasinon. Portugal var neutralt och under andra världskriget var huvudstaden en arena för affärsmän, diplomater och spioner – engelsmän, fransmän och amerikaner.

Alla var där och kunde resa fritt in och ut över gränserna utan att myndigheterna ställde alltför många frågor.

En av de många agenterna i staden var Ian Fleming från den brittiska flottans underrättelsetjänst. Han skulle övervaka och registrera den lovande dubbelagenten Dusko Popovs rörelser och förehavanden och bedöma om MI-5 gjorde rätt i att lita på honom.

Fleming lade märke till agentens stil, goda manér och charm och baserade senare sin berömda romanhjälte James Bond på honom. Lik­heten mellan Popov och Bond är slående men livet var betydligt mer komplicerat för Popov än för Bond.

Dusko Popov levde livets glada dagar

I början av 1940 hade Hitlers trupper på fem månader satt Europa i brand. Samtidigt tog sig den unge serbiske överklassonen Dusko Popov tid att festa och njuta av livet. Ungkarlen brukade tillbringa sina nätter på Belgrads klubbar och restauranger och syntes aldrig utan någon ung skönhet vid sin sida.

Dusko Popov förspillde inte sin tid. Han omgav sig med älskarinnor var han än befann sig.

Fadern Milorad Popov hade visat vägen. Han arbetade inte utan ägnade sin tid åt resor till Monte Carlo, Schweiz och Paris tillsammans med sina älskarinnor. Livsstilen finansierades av farfaderns förmögenhet. Han hade tjänat stora pengar på textilfabriker och kolgruvor.

Popov hade avlagt sin juristexamen vid Belgrads universitet 1935. Men han var inte det minsta intresserad av att göra karriär och därmed avsluta festandet och sitt fria liv. Lösningen blev att fortsätta studera. I de sydtyska skogarna låg staden Freiburg med sitt gamla universitet från 1457.

I den medeltida staden fanns många fina restauranger och nattlivet var fullt med festande studenter­ – och unga kvinnor. Dessutom låg Freiburg nära många populära skidorter. Staden var perfekt. Dusko bestämde sig för att doktorera vid universitetet i Freiburg.

Adolf Hitler hade kommit till makten två år tidigare och den lokala herrklubben för studenter var i praktiken ett forum för diskussionslystna unga män med nazistsympatier. Här träffade han den unge tysken Johann ”Johnny” Jebsen – son till en rik skeppsredare från Hamburg.

Båda männen var demokrater och argumenterade för sin sak så snart tillfälle gavs. De blev snart vänner och tillsammans levde de livets glada dagar i Freiburg.

En dubbelagent föds

År 1940 var Popov tjugoåtta år gammal. Han sympatiserade inte med nazismen och såg ingen anledning att offi­ciellt välja sida och på så sätt riskera att behöva göra avkall på sitt sorglösa liv. Många av familjens vänner hade höga poster inom den jugoslaviska politiken och fram till mars 1941 ingick landet i en pakt med Hitlers Tyskland.

Johnny Jebsen var i största hemlighet anställd av den tyska underrättelsetjänsten Abwehr – enligt honom själv för att slippa göra värnplikt i Tyskland. Han bad Dusko om en tjänst. Med hjälp av sina inflytelserika vänner skulle Dusko skaffa information om den franska armén och sedan skriva en rapport om den politiska och militära situationen i Frankrike.

Den tyska krigsmaskinen behövde uppgifterna för att förbereda en invasion av landet. Dusko tvekade men Johnny hade en fantastisk övertalningsförmåga. Han kände till Duskos motvilja mot national­socialismen och övertalade honom med orden: ”Om du vill oskadliggöra en grupp är det mest effektivt att göra det inifrån.”

Efter en sömnlös natt accep­terade Dusko förslaget. Han skrev rapporten men gjorde också en kopia av den. Originalet överlämnade han precis som avtalat till tyskarna. Kopian tog han med sig till en fest och efter ett kort, informellt samtal ute på altanen med en brittisk diplomat stoppade han diskret kopian i diplomatens kavajficka. Nu hade Popov valt sida en gång för alla.

Dusko Popov nära att bli avslöjad

Agent Popovs rapport fick ett varmt mottagande i båda lägren. Hans analyser var skarpsinniga, noggranna och detalje­rade. Tyskarna bjöd in honom till det neutrala Portugal för ett möte med chefen för Abwehr i Lissabon, major von Karsthoff. von Karsthoff var en mästare i spion­spelets regler och han lärde Dusko att använda hemliga koder och olika kontaktmetoder.

Han gav honom också en Leica-kamera. Ett av hans knep när han skulle ta spionbilder var att placera en vacker kvinna framför det egentliga ­motivet så att själva fotograferingen inte väckte några misstankar. Och Popov lärde sig dessutom att tillverka osynligt bläck av krossade kristaller och klorfritt vatten. Det var också von Karsthoff som gav Dusko hans tyska kodnamn ”Ivan”.

Samtidigt värvade britterna Dusko Popov till Secret Service under kodnamnet ”Scout”. Hans främsta uppgift i hennes majestäts hemliga tjänst var att infiltrera Abwehr och leverera insider-information om tyska militära hemligheter till de allierade.

Från Lissabon skickade den tyska underrättelsetjänsten Dusko till London. Han utgav sig för att vara en jugoslavisk advokat som arbetade med godstransporter i krigszoner.

Redan före avresan till England höll Popovs dubbla lojalitet på att bli avslöjad. Hans chaufför, Bozidar, som hade arbetat för familjen i årtionden, förrådde honom och planerade att lämna ut bevis om hans hemlighet. Men Duskos vän Johnny hade fått nys om planerna och kom till hans räddning. ”Bozidar förråder dig. Din trofaste lakej har sålt ditt skinn för 2 000 dinarer!”

Dusko reagerade blixtsnabbt. Ett par bulvaner fick order om att eliminera hotet. Nästa morgon fann man chaufförens sönderskjutna lik men polisen saknade spår efter gärningsmännen. Duskos dubbelspel förblev en hemlighet.

Bombregn och jetsetliv i London

Spionen kom till London mitt under blitzen i slutet av oktober 1940. Tyskarnas bomber regnade ner över staden varenda natt och hela kvarter jämnades med marken – men det på­verkade inte överklassens sällskapsliv.

Popov introducerades i maktens cirklar och fick snart en umgängeskrets med hög social status. Som den världsman han var klarade han sig lika bra på sitt modersmål serbiska som på tyska och engelska. Hans regelbundna resor till Frankrike, Italien och Portugal gjorde honom till en spännande och kultiverad samtalspartner och Londons jetset väl­komnade honom i sina kretsar.

Dusko fortsatte sin dubbla agentroll och sitt playboyliv och det oroade honom inte det minsta att han varje dag riskerade att bli avslöjad av tyska agenter, torterad och likviderad för sitt förräderi.

Han rekryterade sin älskarinna Gerda och sin informant Dick Metcalfe till sitt eget lilla trepersoners spionnätverk i England. Detta fick britterna att ändra hans kodnamn från Scout till Tricycle.

Envisa rykten vidhöll dock att han i själva verket fick kodnamnet till följd av sina sexuella preferenser: han ville nämligen gärna ha mer än en partner i sängen.

Dusko var kvinnotjusare och en stor del av de uppgifter han lämnade vidare till sina arbetsgivare på båda sidor kom fram under heta omfamningar mellan flotta sidenlakan i lyxvillor och på dyra hotell över hela världen. ”Vägen från baren till mitt sovrum är en fråga om natur­lig progression”, förklarade Dusko om sina många erövringar.

Dusko Popov skänkte tysk teknik till USA

Efter ett halvår i London beslöt tyskarna att sända Popov på ett uppdrag till USA. Syftet var att bygga upp en spionkrets i New York på samma sätt som han tycktes ha gjort i London. Men innan spionen gav sig av till New York åkte han till Lissabon för att träffa Abwehr-chefen von Karsthoff.

Det var midsommar 1941. USA deltog ännu inte i kriget. Den annars så ­kylige underrättelseofficeren von Karsthoff var på ett strålande humör när han vinkade till sig sin skyddsling. På bordet låg ett häfte med frågor om hemliga uppgifter som skulle besvaras i USA.

”Utantilläxa!” suckade Popov.

Men von Karsthoff avbröt honom: ”Nej, inget mer memorerande. Den här uppfinningen kommer att revolutionera spionagesystemet!”

Han förklarade att tyskarna hade utarbetat en metod som innebar att vanliga papper kopierades till så kallade mikropunkter. Med rätt apparater komprimerades flera sidor med information ner till en prick lika liten som en punkt. På så sätt kunde informationen transporteras riskfritt – den lilla pricken var nästan omöjlig att upptäcka.

I Lissabon mötte Dusko även sin gamle­ vän Johnny. Året innan hade Johnny övertalats att arbeta som dubbelagent för britterna. De båda vännerna talade om senaste nytt över en flaska god whisky och Johnny berättade om ett mystiskt uppdrag som Abwehr utförde år den japanska underrättelsetjänsten.

Japanerna hade betalat bra för att få information om anfallet mot Taranto i södra­ Italien i november 1940. Här led den italienska flottan ett förkrossande nederlag när britterna anföll från luften. ”Men varför var japanerna intresserade av Taranto?” undrade Dusko.

”För att de givetvis vill ta reda på om och hur ett enda lyckat anfall från luften kan slå ut en stor del av fiendens flotta”, förklarade Johnny.

De båda männen var överens om att bakgrunden till japanernas intresse förmodligen var kampen mot USA om kontrollen över Stilla havet. Man kunde alltså troligen vänta sig ett luftangrepp mot amerikanerna i Stilla havet.

Hor och omoral i Guds eget land

När dubbelagenten Popov kom till USA i augusti 1941 berättade han genast för FBI om både mikropunkten och japanernas anfallsplaner. Efter det hörde han inget mer från FBI.

Hans livsstil vållade snart problem. Duskos vurm för lyx och kvinnor blev för mycket för de puritanska amerikanerna och i synnerhet för FBI-chefen J. Edgar Hoover. Popov fortsatte nämligen med sina vilda nattliga utsvävningar i New York.

Det var i synnerhet hans intima förhållanden med åtskilliga skådespelerskor som retade gallfeber på den styvnackade FBI-chefen. När Dusko sex veckor efter ankomsten till USA bjöd sin vackra älskarinna Terry Brown till Florida, spolierades den heta semestern av FBI:s agenter som anklagade honom för att bryta mot den federala otuktslagen ”The Mann Act”.

Enligt denna lag fick ingen man föra en kvinna över statsgränserna i USA i syfte att utföra omoraliska gärningar. Lagen hade tillkommit i kampen mot prostitutionen.

”Washington skojar inte, mr Popov”, sa FBI-agenten och hotade toppagenten med fängelse och deportering om han inte genast avbröt sin resa och återvände till New York. Åter i storstaden kallades han till möte med J. Edgar Hoover.

FBI-chefen var rasande och skällde ut Dusko som om han var en skolpojke: ”Ni kommer hit och inom sex veckor har ni installerat er i en penthouse­lägenhet på Park Avenue, jagat filmstjärnor, begått ett allvarligt lagbrott och försökt muta mina agenter! Det tänker jag inte finna mig i!”

Dusko försökte släta över det hela och sa: ”Jag försöker bara göra mitt jobb, men om jag orsakat problem så ber jag om ursäkt.” Hoover gick i taket. ”Han kan gå!” vrålade han till sina underordnade.

Popovs spådom blir verklighet

Efter att ha kastats ut från FBI:s högkvarter lades Popov på is av amerikanerna. De vägrade samarbeta med honom – i stället blev han avlyssnad och skuggad vart han än gick. För att komma undan åkte Popov på kryssning till Brasilien.

Den 7 december 1941 samlade fartygskaptenen alla passagerare i den vackra salongen. Han bad dem vara tysta och höjde volymen på den raspiga radion:

”…luftangrepp mot flottbasen i Pearl Harbor. Vi sätter åter kurs mot New York. Detta är INTE någon övning!”

Popov blev förbryllad. Han hade ju själv för fyra månader sedan varnat amerikanerna för att Japan troligen planerade att anfalla stillahavsflottan från luften. Hur kunde de då vara så oförberedda när angreppet kom?

När kryssningsfartyget anlöpte New York möttes Popov på kajen av FBI-agenter. De eskorterade honom hem till pent­houselägenheten. Ingen ville svara på varför Pearl Harbor-anfallet kommit som en överraskning. Chefen för FBI:s Special Intelligence Service, Percy E. Foxworth, sa tvärtom att Popov skulle sluta fråga så mycket.

Men Popov svarade: ”Jag har aldrig trott på att soldater ska lyda blint. Det har jag sett för mycket av i Tyskland!”

Nästa gång Dusko mötte J. Edgar Hoover var FBI-chefen iskall. Han gjorde klart att den serbiske spionen inte skulle lägga sig i interna amerikanska angelägenheter och mötet slutade dramatiskt när Dusko anklagade Hoover för att själv ta åt sig äran av att ha upptäckt mikropunkterna.

Det fanns ingen återvändo; förhållandet mellan dubbelagenten och FBI var slut och Dusko tilläts inte längre verka på amerikansk mark. I stället fördrev han sin tid med att leva jetsetliv i New York, åka skidor i Aspen och sola sig på Hawaii. Han förförde den ena kvinnan efter den andra, men efter ett år blev han så uttråkad och rastlös att han gav upp och åkte hem.

Fruktat tyskt sanningsserum

Tillbaka i Europa hade spionen ett svårt dilemma. Hans tid i USA var milt sagt ett fiasko och den knappa information han skickade hem till Abwehr under USA-vistelsen var till stor del påhittad. Amerikanerna hade aldrig gett honom information som kunde övertyga tyskarna om hans lojalitet gentemot Tredje ­riket.

Dessutom hade han enorma utgifter på grund av sin livsstil. Litade tyskarna fortfarande på honom?

Ovissheten var för svår. Han beslöt sig för att ta tjuren vid hornen och träffa von Karsthoff i Lissabon. Där blev han utfrågad av specialutbildade förhörsledare, ofta åtta timmar i sträck, om en mängd små och till synes oväsentliga detaljer för att kunna avslöja eventuella sprickor i hans historia.

Hans vistelse i USA varade i 18 månader men han skickade nästan inga användbara uppgifter till tyskarna. Det var suspekt – särskilt eftersom han ansågs vara en av tyskarnas bästa agenter som brukade kunna skaffa fram information.

Under hela förhöret fruktade han att tyskarna skulle använda sanningsserum på honom. Om de gjorde det var dubbelspelet över.

Men Dusko var en driven spion och en övertygande lögnare. Efter två dygns förhör släpptes han av tyskarna som tydligen var övertygade – utan att ha använt sanningsserum. De gick rentav med på att betala hans omkostnader. Dubbelagenten hade klarat sig.

Andra världskriget tog slut och detsamma gjorde Duskos spionkarriär. Men till skillnad från filmens James Bond var Dusko Popov inte oberörd av allt det som hänt; han miste sin bäste vän Johnny­ och enligt egen utsago även livsgnistan. Han var utbränd.

Informationen om mikropunkterna gav de allierade ett avgörande redskap för överföring av viktig information. Upplysningarna om attacken mot Pearl Harbor kunde ha ändrat krigsförloppet – om FBI hade samarbetat.

Kanske är du intresserad av...