CIA tog makten i Iran efter statskupp

Under många år hade Mosaddeq agiterat mot britternas utsugning och något av det första han drev igenom var att förstatliga Anglo-­Iranian Oil Company. Nu skulle de fattiga iranierna själva kunna få glädje av rikedomarna från underjorden.

Storbritannien protesterade och övervägde att invadera Iran. Men de försmådda britterna fick inget stöd från sina amerikanska allierade, som inte gillade britternas kolonialmentalitet. I stället spelade britterna listigt på amerikanernas kommunistskräck och intalade dem att Iran skulle hamna i klorna på grannlandet Sovjetunionen om landet inte fick en stark, västvänlig regim. När Mosaddeq slängt ut britterna ur Iran efter nationaliseringen åtog sig CIA att göra det smutsiga hantverket.

I juni 1953 gav USA:s president ­Eisenhower CIA klartecken till att av­sätta den iranske premiärministern. Till chef för Operation Ajax utsågs agenten Kermit Roosevelt, som strax därefter reste till Iran. Väl framme i det sommarheta Teheran började han dra i trådarna under täcknamnet James Lockridge.

CIA kontrollerade pressen

Under årens lopp hade den brittiska underrättelsetjänsten byggt upp ett nätverk av lokala agenter. Nu såg Kermit Roosevelt till att aktivera dem med hjälp av prasslande dollarsedlar. Under veckorna före kuppen iscensatte han en smutskastningskampanj mot Mosaddeq. Premiärministern kritiserades dagligen av USA-avlönade politiker, nyhetskommentatorer och journalister.

En av CIA:s propagandister, Richard Cottam, uppskattade att fyra av fem tidningar i Teheran stod på underrättelsetjänstens lönelista: ”Varenda artikel jag skrev dök nästan omedelbart upp i den iranska pressen”, berättade Cottam stolt.

Roosevelts målsättning var att få Mosaddeq att framstå som en kommunistisk kollaboratör och fanatiker, för att vända folkopinionen mot honom. Och för att ytterligare spä på skräcken blev många religiösa ledare uppringda mitt i natten.

De hotades med hemska straff om de protesterade mot Mosaddeq. De som ringde utgav sig för att vara iranska kommunister, men var i själva verket CIA-agenter. Följden blev att de reli­giösa ledarna började ogilla Mosaddeq. Samtidigt såg Roosevelt till att avlönade folkmassor dagligen demonstrerade mot Mosaddeq på gatorna i Teheran.

Det tyngsta artilleriet stod shahen för. Efter ett antal hemliga, nattliga möten med Kermit Roosevelt gick han med på att underteckna ett kungligt dekret som fråntog Mosaddeq posten som premiärminister. I praktiken kunde han bara avsättas genom en misstroendeförklaring från parlamentet men shahens dekret fick kuppen att verka legitim.

Roosevelt hade redan tänkt sig en ny premiärminister: den pensionerade generalen Fazlollah Zahedi, som fick mer än 100 000 dollar för att medverka. Zahedi hade kontakter inom armén och var därmed en idealisk marionett.

Kuppen slutade i katastrof

Shahen var livrädd för hur det kommande maktskiftet skulle gå till. För att lugna monarkens nerver lät Kermit Roosevelt honom fly undan till sitt sommarresidens vid Kaspiska havet – med en flygplats inom räckhåll.

”Om planen av någon hemsk anledning skulle misslyckas, tar Hennes Höghet och jag flyget direkt till Bagdad”, varnade shahen några dagar före kuppen som enligt Kermit Roosevelts plan skulle genomföras den 15 augusti.

Regenten fick snart användning för sin flyktplan. Helt avgörande för kuppen var överste Nematollah Nasiri, som anförde de soldater som skulle gripa Mosaddeq och arméns överbefälhavare, ­general Riahi. Strax före midnatt den 15 augusti körde överste Nasiri genom Teheran med en kolonn soldater för att arrestera generalen. När Nasiri kom fram var ­Riahis hus emellertid tomt.

Översten och hans män skyndade till Mosaddeqs hem, men de kom för sent. Här väntade den försvunne general Riahi med sina trogna styrkor. På något vis hade generalen fått nys om kupplanerna och lät genast arrestera Nasiri.

Under tiden väntade Kermit Roosevelt och hans män i ett hus i Teheran. De var segervissa, drack vodka och sjöng musikalsånger – helt ovetande om att kuppförsöket slutat i en katastrof.

Roosevelt vägrade ge upp

Morgonen efter kuppförsöket skyndade sig Roosevelt att sätta på radion för att höra nyheten om Mosaddeqs fall. För ovanlighetens skull inleddes sändningen från Radio Teheran med militärmusik, och när han strax därefter fick höra Mosaddeqs röst i etern insåg CIA-agenten vad som hänt: kuppen hade misslyckats.

Vid Kaspiska havet satt shahen och lyssnade på radio. Han fick bråttom att packa två små resväskor och strax därefter flög han i sitt privata plan mot Bagdad i Irak. Samtidigt inledde de iranska säkerhetsstyrkorna en klappjakt på general Zahedi, som enligt CIA:s plan skulle ha blivit ny premiärminister.

Kermit Roosevelt, som varit noga med att hålla sig i bakgrunden, hade ännu inte hamnat i hetluften. Han skyndade sig att söka skydd på den amerikanska ambassaden. Hans chefer i Washington uppmanade honom att fly, men Roosevelt valde att stanna kvar. Han hade kommit till Iran för att störta Mosaddeq och han tänkte fullfölja sitt uppdrag.

”Vi har fortfarande en liten chans att lyckas”, rapporterade agenten till de skeptiska cheferna i CIA:s högkvarter.

Redan på förmiddagen söndagen den 16 augusti, sökte han upp general Zahedi som gömde sig i en lägenhet i en av Teherans förorter. Roosevelt hade en enda fråga: Var han beredd att göra ett nytt kuppförsök? Den pensionerade generalen hade ingenting att förlora, och svarade utan att tveka ”ja”.

Mobiliserade busar på gatorna

några trumfkort. Han hade inte bara det kungliga dekretet som fråntog Mosaddeq hans ämbete, utan även ett annat dekret från shahen, i vilket general Zahedi utnämndes till Irans nye premiärminister. Dessutom hade amerikanen kvar sitt nätverk av agenter som uppvisat en skrämmande förmåga att sprida rykten och påverka folkopinionen.

Roosevelt fick sina hantlangare att sprida falska rykten om kuppförsöket. I korrupta tidningar skrevs att Mosaddeq hade försökt störta shahen men att patriotiska ­officerare hade slagit ned angreppet. De falska historierna fick inte Mosaddeq och hans anhängare att ana oråd. De var övertygade om att shahen låg ba­kom kuppförsöket och att de inte behövde göra mer efter att shahen flytt landet.

Under tiden arbetade Kermit Roosevelt för högtryck för att vända neder­laget till triumf och för att tänka ut en fungerande plan: Först skulle han låta bråkmakare härja på gatorna i Teheran och uttala sitt stöd för Mosaddeq.

De skulle krossa fönsterrutor, misshandla oskyldiga, skjuta mot moskéer och göra allt för att väcka folkets avsky och vrede. Därefter skulle shahens anhängare återerövra gatorna och rädda nationen från Mosaddeq.

En av Roosevelts högt avlönade medhjälpare var den fruktade gängledaren och före detta brottaren Shaban Jafari, som kallades ”den hjärndöde” – en bastant man med mer muskler än förstånd.

Bland övriga anhängare fanns de tre bröderna Rashidian. De hade ärvt en enorm förmögenhet efter sin far, och hade dessutom en gränslös förkärlek för allt som var brittiskt. Under många år hade de stått på britternas hemliga lönelista. Nu betalade bröderna såväl politiker som mullor och journalister i sitt nätverk för att vända sig mot Mosaddeq.

Armén gav pöbeln stöd

Utifrån Kermit Roosevelts perspektiv utvecklades oroligheterna på gatorna över all förväntan. Bara två dagar efter det misslyckade kuppförsöket stod Teheran i brand. Stora skaror av vandaler gick bärsärkagång i staden, skrek ut sitt stöd för Mosaddeq och drog med sig intet ont anande Mosaddeq-anhängare från slumkvarteren in mot stadens centrum. Roosevelt fick själv en skymt av bråkmakarna: ”De skrämde nästan livet ur mig”, skrev han senare.

Tiotusentals upp­retade människor samlades på torget framför parlamentet. En stor staty av shahens far, Reza Shah, stod mitt på torget – tills någon fäste en kedja kring statyn och drog omkull den med hjälp av en bil.

”Detta var det bästa som kunde hända. Ju mer de skanderade mot shahen, desto mer betraktade armén och folket dem som fiender”, skrev Kermit Roosevelt i sin bok om kuppen. Mosaddeq dröjde med att skicka in polis. Först och främst ville han respektera folkets rätt att demonstrera. Men anarkin på gatorna gav snarare intrycket av en maktlös statschef.

Till sist blev han tvungen att ge militären order om att sätta stopp för oroligheterna. Samtidigt vädjade premiärministern till sina anhängare att stanna hemma. Det skulle visa sig vara ett misstag; därigenom överlät han gatorna till Roosevelt.

Onsdagen den 19 augusti började CIA-agenten och hans folk att agera. Shahens anhängare drog ut på gatorna i stora folkmassor och tågade genom staden medan de ropade ”Död åt Mosaddeq!” och ”Länge leve shahen!”.

Nu begick Mosaddeq ännu ett misstag. Han skickade ut general Mohammad Daftary för att stoppa demonstranterna, men generalen var rojalist och nära vän med kuppgeneralen Zahedi. Daftary och andra officerare slöt nu i stället upp kring protesterna på gatorna och satte in stridsvagnar för att hjälpa demonstranterna. Roosevelts plan hade lyckats över all förväntan. Nu kunde CIA-agenten bara luta sig tillbaka och invänta det sista skedet i kuppen.

Shahen kallas hem från exilen

Vid departementen, arméhögkvarteret och stadens polisstationer utbröt strider mellan regeringstrogna trupper och kuppmakare, men när kvällen kom var Mosaddeqs öde beseglat. Överbefälhavaren togs tillfånga och omkring 300 personer låg döda på gatorna.

Strax därefter ryckte kuppmakarnas trupper fram till Mosaddeqs hus. Här hade Mosaddeq-trogna soldater barrikaderat sig, och en häftig eldstrid mellan angripare och försvarare utbröt. Enligt ögonvittnen satt premiärministern själv alldeles lugn i sitt sovrum och väntade på vad som skulle hända. När hans sekreterare vädjade till honom att fly, skakade han bara på huvudet: ”Om detta måste hända, om detta är ett kuppförsök, så är det bättre att jag stannar kvar i det här rummet och att jag dör här.”

Till slut lät sig statschefen övertalas. När angriparna tog sig in i byggnaden efter två timmars eldstrid var huset tomt. Snart utropade sig general Zahedi själv till ny premiärminister i Iran. Under tiden hade shahen flytt vidare från Bagdad till Rom och satt och åt middag på sitt hotell när han nåddes av nyheterna från sitt hemland.

”Är det verkligen sant?” utbrast han när han läst telegrammet.

Sedan reste han sig och ropade: ”Jag visste det! Jag visste det! De älskar mig!”

Shahen återvände genast till Iran. Nu var han den mäktigaste mannen i landet. På USA:s ambassad i Teheran var Kermit Roosevelt och hans män rusiga av framgångarna. Mot alla odds hade CIA-agenten störtat Mosaddeq. Som tack för hjälpen lät han genast CIA föra över fem miljoner dollar till general Zahedis nya regering, plus en miljon till generalen själv.

Det var dags för Kermit Roosevelt att lämna Iran, fyra veckor efter inresan. I största hemlighet träffade han shahen en sista gång. Det var fortfarande inte många som kände till amerikanernas roll i kuppen. I shahens palats skålade de båda männen i vodka.

”Jag kan tacka Gud, mitt folk och dig för min tron”, sade shahen och skänkte Roosevelt ett cigarettetui av guld.

Savak krossar all politisk opposition

Efter kuppen blev livet hårt för iranierna. Under de följande veckorna såg shahen till att arrestera alla Mosaddeqs anhängare och lät avrätta cirka 60 officerare. Den avsatte premiärministern visste att han inte hade någon chans att komma undan sina förföljare, och gav upp. Han placerades genast i husarrest. Hans parti, Nationella fronten, och landets kommunistparti förbjöds.

Efter kuppen fick britter och amerikaner huvudrollen i oljeutvinningen, men iranierna fick behålla en större andel av vinsten än tidigare. Under de följande åren investerade shahen sina oljemiljarder i vapen och den brutala säkerhetstjänsten Savak, som höll folket i ett järngrepp med hjälp av tortyr och mord, krossade all politisk opposition.

Shahen tackade gängledaren Shaban ”den hjärndöde” Jafari för hans insatser genom att ge honom en gul Cadillac. Jafari blev snart ett känt ansikte på Teherans gator, där han körde omkring med en pistol på vardera höften – redo att skjuta alla motståndare till shahen.

Som enskild aktion var kuppen mot Mosaddeq den mest lyckade i CIA:s historia; den höll kommunisterna borta från Iran i flera decennier. Å andra sidan banade kuppen väg för shahens obarmhärtiga diktatur. År 1979 kom motreaktionen: ayatolla Khomeyni och hans fundamentalister störtade shahen och införde ett religiöst ledarskap – som sedan dess varit USA:s och inte minst CIA:s mest avskydda och fruktade fiende.