Francis Walsingham är anfader till alla Storbritanniens senare agenter.

© National Portrait Gallery, Mary Evans & Greg Williams

Agent 001: Englands första spioner jagade katoliker

Spionchefen Francis Walsingham var den främsta av alla Englands agenter. Med mottot "Det är farligare att frukta för lite än att frukta för mycket" grundlade han landets första underrättelsetjänst, jagade förrädare och räddade både majestätens tron och huvud.

24 maj 2016 av Andreas Ebbesen Jensen

Edmund Campion ligger utsträckt på en bår av pilträ. Skällsord och förbannelser från de många åskådarna som samlats haglar över den katolske prästen när han förs genom Londons smutsiga gator på väg mot sin avrättning. Det är den 1 december 1581 och Campion har dömts för högförräderi mot den engelska drottningen Elisabet I. Alldeles strax ska han möta sin skapare.

Campion får snaran om halsen och hissas upp i den ökända galgen Tyburn Tree, som har avslutat åtskilliga män­niskoliv under drottning Elisabets regeringstid.

Campions plågor är dock inte över än. Medan han fort­farande andas, skärs han ned och läggs invid foten av galgen. Där skär bödeln upp magen på ­honom, sliter ut inälvorna och skär av hans genitalier. Campion hinner leva tillräckligt länge för att se dem brännas framför honom.

Edmund Campion är ett ­offer för drottning Elisabets hemliga underrättelsetjänst. Under månaderna som lett fram till avrättningen har flera agenter nitiskt samlat in detalje­rade uppgifter om den katolske prästens förräderi och rapporterat detta till den engelska drottningens spionchef.

Konspirationer överallt

I slutet av 1500-talet vacklar tronen oroväckande under drottning Elisabet. Kung Filip II av Spanien planerar att ­angripa de brittiska öarna, och internt i landet förekommer konspirationsplaner bland de engelska katolikerna som vill störta den protestantiska regenten och i stället ­kröna hennes släkting, Skottlands drottning Maria Stuart, som är katolik.

Elisabets fruktan är stor eftersom hon är drottning över ett folk som huvudsakligen består av katoliker. År 1573 utser hon juristen Francis Walsingham till Förste sekreterare. Hennes förhoppning är att han ska hjälpa till att slå ned det katolska upproret.

Walsingham visar sig vara den perfekte mannen för jobbet. Året innan hade han personligen bevittnat de franska katolikernas brutala massaker av protestanter i Paris. Under den så kallade Barto­lomeinatten fick 2 000 män, kvinnor och barn sätta livet till. Den natten såg Francis Walsingham ondskan själv i ögonen. 

Han tvivlade inte: Katolikerna var komna ur Djävulen själv och måste stoppas till varje pris. Men det är först när Walsingham flera år senare hör talas om en 18 år gammal författar­aspirant vid namn Anthony Munday som han inser hur han ska gå tillväga.

År 1579 reser Anthony Munday till Rom med en tom anteckningsbok och ett hjärta fullt av äventyrslust. Det dröjer inte länge förrän han befinner sig på stadens universitet tillsammans med 40 av sina landsmän som alla studerar den katolska tron.

Drottning Elisabet och spionchefen Francis Walsingham diskuterar den katolska komplotten.

© John Charles Bromley

Den engelska giftormen

Munday vinner snabbt sina medstudenters förtroende, och snart är hans bok full av förrädiska uttalanden om den engelska drottningen, som bl.a. anses vara en ”giftorm”. Exilengelsmännen och deras yttranden fyller Munday med avsky, och det gör även staden Rom, som han beskriver som ”helvetet på jorden”.

När han två år senare återvänder hem ger han ut sin reseskildring i bokform, och de saftiga historierna om de katolska prästernas konspirationer och förbannelser mot drottningen går åt som smör i solsken i den engelska huvudstaden. I november samma år vittnar Munday mot de engelska präster som nu har återvänt från sina studier i Rom. Alla hängs för förräderi. Edmund Campion är en av dem.

Munday och hans medryckande historier om livet som spion inspirerar Francis Walsingham att lägga ännu en titel till sitt cv. Han är nu inte längre bara Elisabets sekreterare. Han blir dessutom hennes nye spionchef.

James Bonds föregångare

Den hemliga underrättelsetjänsten får sitt högkvarter i Francis Walsinghams eget hem på Seething Lane, som ligger nära det ökända fängelset Towern i London. De charmerande överklass­agenterna från MI5 och MI6, som bland annat beskrivs i Ian Flemings romaner om Agent 007 – James Bond – är ännu avlägsna. De spioner och dubbelagenter som Francis Walsingham samlar kring sig under 1580-talet, fram till sin död

år 1590, är allt från unga överklass­snobbar och universitetsstudenter till kåkfarare och småtjuvar. De rekryteras alla för att samla in information om ­möjliga konspirationer mot drottning Elisabet.

Än så länge är underrättelsetjänsten inte någon välorganiserad myndighet utan snarare ett spretigt nätverk av lösa trådar, som samlas i Francis Walsinghams hand.

De primära informanterna och spionerna är diplomater och handelsmän som befinner sig i de katolska fiendeländerna Spanien, Frankrike och Italien. Deras positioner gör att de har lätt att komma över information om fiendens göranden och låtanden. Personerna är ofta handplockade av Walsingham, som själv har goda kontakter i utlandet tack vare sitt tidigare arbete som ambassadör i Frankrike.

Underrättelsetjänsten finansieras genom ett årligt stipendium från kunga­rikets så kallade Privy Seal, som administreras av Francis Walsingham själv. År 1582 är det årliga beloppet 750 pund. År 1585 har det nästan tredubblats till 2 000 pund, och Walsingham sägs ha inte mindre än 111 agenter knutna till sin underrättelsetjänst vid den här tiden.

Hans folk får betalt för de uppdrag som de utför, och arvodet varierar. För de vanligaste åtagandena, som att lägga beslag på brev eller återge mer eller mindre pålitliga rykten, får de omkring fem pund, vilket motsvarar omkring 20 000 kronor i dag.

Men pengar är inte den främsta drivkraften när unga män väljer en karriär som spion. Snarare hoppas de att just deras viktiga avslöjanden ska ge dem en rejäl skjuts rakt in i drottningens innersta krets.

Fokus på Paris

”Det är farligare att frukta för lite än att frukta för mycket”, lyder Francis Walsinghams valspråk. Och den livssynen präglar i högsta grad hans tid som chef för Englands första underrättelsetjänst.

Alla katoliker är potentiella fiender i spionchefens ögon, och vid utgången av år 1581 blir det ännu lättare för honom att sätta klorna i förrädarna. Detta år antar parlamentet flera lagar som förbjuder katolska gudstjänster och belägger det med dödsstraff att försöka locka folket bort från sin ”naturliga trohet mot drottningen”.

Under denna klappjakt flyr många katoliker i exil utanför landets gränser. I början av 1580-talet lever omkring 400 av dem i Paris, långt bort från Elisabets järnhand. Här kan katolikerna planera hur de ska störta drottningen från tronen, och flera av dem sänder hem pengar till sina släktingar. 

Pengarna går till att finansiera det pyrande uppror som ska föra den katolska skotska drottningen Maria Stuart till makten även i England.

I ett försök att oskadliggöra henne, har Elisabet beslutat att hon ska sättas i husarrest. Samtidigt gör Walsingham den franska huvudstaden till spionernas primära mål. I Paris kan de, förklädda till exempelvis sändebud eller tjänstefolk, infiltrera de förmögna katolska förrädarnas hem och rapportera till London om deras aktiviteter. 

De flesta av spionerna är antingen själva katoliker, som pressats av Walsingham och hans folk att spionera på sina ­egna, eller patriotiska protestanter, som utger sig för att vara katoliker för att besegra fienden.

Brev fäller Maria Stuart

I takt med att Walsinghams underrättelsetjänst växer, och spionernas arbetsmetoder blir kända av katolikerna, börjar Maria Stuart och hennes sammansvurna vidta försiktighetsåtgärder. De känsligaste meddelandena börjar nu skrivas på ett komplicerat kodspråk som kallas nomenklatur.

Koden består av ett stort antal olika symboler, som står för ­alla bokstäverna i alfabetet, samt de mest använda orden och fraserna. För ett otränat öga har inte innehållet någon mening alls, och endast med hjälp av den så kallade kodnyckeln kan symbolernas betydelse utläsas. Om man inte heter Thomas Phelippes.

Han är utbildad i lingvistik vid universitetet i Cambridge och en av Europas bästa kryptografer på den här tiden. Det dröjer därför inte heller länge förrän han står på Francis Walsinghams avlöningslista. Phelippes behärskar såväl franska, tyska och italienska som latin, och hans enorma kunskap om symboler och språk, plus ett gränslöst tålamod gör honom till den perfekte kodknäckaren.

Phelippes utvecklar även själv nya koder för underrättelsetjänstens bruk, och undervisar det brokiga nätverket av spio­ner i kodning och förfalskning under hela 1580-talet. Han är en skicklig läromästare och när informationen som utväxlas mellan honom och hans spioner är av extra stor betydelse, sker kommunikationen med osynlig skrift.

Förrädarnas kod Nomenklatur-koden, som användes av bland andra den katolska drottningen Maria Stuart, var den mest använda på 1500-talet. Bokstäver och fasta fraser byttes ut mot symboler.

© National Archives & National Portrait Gallery

De hemliga meddelandena skrivs med mjölk, citronsaft eller urin som blandats med vanligt vatten. Den osynliga texten åtföljs ofta av en helt oskyldig text, för att innehållet ska framstå så harmlöst som möjligt utan att väcka misstankar om något hemligt innehåll. Först när brevet hålls över ett stearinljus, framträder det verkliga meddelandet.

Det är Phelippes talang som till slut fäller Maria Stuart. Det avgörande beviset är ett kodat brev från Maria Stuart till de katolska upprorsmännens ledare, Anthony Babington. I brevet bifaller Maria Stuart rebellernas planer på att mörda drottningen, och när Phelippes knäcker koden, beseglas Maria Stuarts öde.

”Spioner är män av mycket tvivelaktig karaktär”, säger Maria Stuart, innan hon den 8 februari 1587 halshuggs för sitt förräderi. Maria Stuarts död blir höjdpunkten för Francis Walsinghams hemliga underrättelsetjänst, som under ett par turbulenta decennier på egen hand säkrat den engelska drottningens – och protestantismens – överlevnad.

När drottning Elisabet drar sin sista suck den 24 mars 1603 drar sig de kluriga kodknäckarna, djärva dubbelagenterna och sluga spionerna tillbaka till de skuggor de kommit ifrån. De är dock långt ifrån de sista hemliga agenter som världen sett. 

Som Walsingham själv uttryckte det inför drottning Elisabet, är ”kunskap det mest värdefulla som finns”.

Den sanningen har alla underrättelsetjänster arbetat vidare efter – genom att avlyssna samtal, ånga upp brev och, om nödvändigt, sprida falsk information.

Kanske är du intresserad av...