Enietra Washington står framför spegeln i sin lägenhet i South Central i Los Angeles.
En tajt, krämfärgad kjol smiter åt om hennes lår och hon har ett tjockt lager rött läppstift.
Det är den 19 november 1989 och den 30-åriga tvåbarnsmamman gör sig redo att gå ut och roa sig med en väninna.
Hon tänder en joint doppad i kokain och drar i sig röken. Efter en hård dags arbete som hushållerska känner hon att hon behöver släppa loss.
Enietras väninna Lynda bor på gångavstånd från henne, så när hon blir erbjuden skjuts av en svart man i en orange Ford Pinto med en vit rand på motorhuven tackar hon nej.
”Det är felet med svarta kvinnor”, säger föraren genom den öppna bilrutan. ”Ni tar aldrig emot hjälp från någon.”
Föraren spricker upp i ett leende och Enietra börjar småskratta. Den främmande mannen kliver ut ur bilen för att prata.
Han har på sig ett par kakifärgade byxor, en mörkblå T-shirt och en beige jacka.
”Rör inte handtaget! Då skjuter jag dig igen.” Mördarens order till Enietra Washington
Han är ungefär jämngammal med henne och han ser lika harmlös ut som en golden retriever, tänker hon. Vad skulle kunna hända?
”Okej då. Du får gärna köra mig hem till min väninna”, säger hon och sätter sig i passagerarsätet.
Radion dånar ur bilens högtalare medan de kör nedför South Harvard Boulevard.
Plötsligt, utan minsta förvarning, tar föraren fram en pistol och skjuter Enietra i bröstkorgen.
Hon inser vad som hänt först när blodet börjar sippra ut. Panikslagen försöker hon slita upp dörren.

Enietra sköts med en pistol med mycket liten kaliber.
”Rör inte handtaget!” säger hennes angripare, som nu har stannat bilen. ”Då skjuter jag dig igen.”
Smärtan i Enietras bröst är olidlig. Hon kan knappt andas. Enietra förlorar emellanåt medvetandet och registrerar bara sporadiskt mardrömmen hon befinner sig i: en tung kropp ovanpå henne, kläder som slits sönder och blixtar från en polaroidkamera som tar bilder av hennes blodiga kropp.
Enietra återfår fullt medvetande först när mannen knuffar ut henne ur bilen. Hon faller ner på trottoaren som en kvarlämnad sopsäck.
Fast förvissad om att hon är död startar mannen bilen och kör iväg i den kyliga höstkvällen.
Enietra skriker inte och ber inte om hjälp i de närmaste husen. Det är få i den kriminellt belastade stadsdelen South Central som öppnar dörren för främlingar efter solnedgången.
Dessutom ligger väninnan Lyndas hus bara några gator bort. Med blodet sipprande från skotthålet släpar sig Enietra till väninnans hus.
”Hjälp!” skriker hon och bankar desperat på dörren.
Ingen öppnar. Lynda och hennes man har slutat vänta och åkt utan henne.
Strax därefter svimmar Enietra. När Lynda kommer hem klockan två på natten ligger hennes väninna i fosterställning på marken.
”Låt mig inte dö. Låt mig inte dö!” upprepar hon sakta.
Lynda ringer efter en ambulans och Enietra körs till sjukhus. Först fyra dagar senare är hennes tillstånd stabilt nog för att läkarna ska kunna ta ut den kula av kaliber .25 (6,4 mm, red.) som sitter i hennes bröstkorg.
Kulan missade hjärtat med en hårsmån.
Vad ingen ännu vet är att Enietra är det enda offer som överlevt ett möte med The Southside Slayer, Los Angeles värsta seriemördare

Många år senare stod Enietra Washington inför sin angripare i rätten.
Southside Slayer var flera mördare
Enietra Washington var bara millimeter från att bli ännu en siffra i Los Angeles skrämmande mordstatistik under andra hälften av 1980-talet.
Enbart under 1989 begicks 1693 mord i Los Angeles County. Omkring hälften av de i genomsnitt 800 mord som begicks varje år i Los Angeles på 1980-talet inträffade i stadsdelen South Central.
“South Central har landets högsta mordfrekvens.” Intervju i The New York Times, 1989.
Som en frivilligarbetare som hjälpte gängmedlemmar ur kriminalitet sa till dagstidningen New York Times: ”South Central har landets högsta mordfrekvens. Det är ingen som bryr sig om den svarta och bruna befolkningen. Kalifornien är möjligheternas land ifall man bor i Westwood och Sherman Oaks. I South Central är det kriminalitetens land.”

Crackberoendet slet isär familjer i Los Angeles fattiga områden.
Crack förvandlade South Central till ett inferno av kriminalitet
På 1980-talet flödade South Central i Los Angeles över av den starkt vanebildande drogen crack. Det gjorde det möjligt för seriemördarna att få utlopp för sina bestialiska lustar.
Crack dök för första gången upp i storstaden Miami i början av 1980-talet, då immigranter från Västindien lärde tonåringar att omvandla kokain till crack, som går att röka.
Crack, som är billigare än vanligt kokain, spreds snabbt till fattiga stadsdelar som South Central i Los Angeles, där många av invånarna var svarta eller av latinamerikanskt ursprung.
För att få bukt med crackepidemin stramade den dåvarande presidenten Ronald Reagan upp lagstiftningen 1986. Nu bestraffades innehav av crack betydligt hårdare än innehav av kokain.
Straffet för en person som greps med 50 gram crack var tio års fängelse, medan det krävdes fem kilo kokain för att få ett lika långt straff.
Lagen gjorde att antalet svarta i USA:s fängelser exploderade. I South Central hamnade ett stort antal fäder i fängelse, medan deras fruar tvingades sälja sig för pengar i ett grannskap präglat av förtvivlan.
Dessa förhållanden gav seriemördare goda möjligheter att komma undan med sina brott.
En död crackmissbrukare eller prostituerad var vanligt i South Central, och kombinationen av ett stort antal gängrelaterade mord och en stor misstro mot polisen gjorde det nästintill omöjligt att hitta gärningsmännen.
Data från FBI visar att prostituerade är seriemördarnas favoritbyte.
Risken att bli dödad av en seriemördare är 18 gånger större för kvinnor som säljer sex.
Som seriemördaren Gary Ridgeway sa i rätten år 2003: ”De prostituerade var lätta att plocka upp utan att väcka uppmärksamhet. Jag visste att de inte skulle bli efterlysta med det samma, om någonsin. Jag valde prostituerade för att jag tänkte att jag skulle kunna döda så många jag ville utan att åka fast.”
Överfall på svarta droganvändare som Enietra Washington var vardagsmat under de här åren, då crackepidemin förvandlat stadsdelen till ett problemområde.
Trots det väckte överfallet på den 30-åriga mamman stort intresse hos polisen.
Mordförsöket och inte minst kulan som togs ut ur Enietras bröst bar nämligen ett kännetecken av en viss seriemördare som polisen jagat i snart fyra år.
Fyra år tidigare hittade polisen liket av en 29-årig prostituerad kvinna vid namn Debra Jackson under en röd matta i en gränd nära huvudgatan Vermont Avenue i South Central.
En hand stack fram under mattan som om den bad om hjälp. Larverna som krälade i offrets ögon, näsborrar och öron visade att ingen hade hört hennes rop på hjälp.
Hennes kropp var illa medfaren på grund av värmen och det var omöjligt att avgöra om hon blivit våldtagen.
Polisen var dock fullt på det klara med dödsorsaken. I hennes bröst satt tre kulor från en pistol av kaliber .25.

Den billiga drogen crack blev särskilt populär bland USA:s fattigaste, svarta och latinamerikaner.
De följande månaderna studerade poliserna J.C. Johnson och Lionel Robert, som ansvarade för utredningen, alla kulor av kaliber .25 som skickades in till Los Angeles-polisen. Exakt ett år senare fick man napp.
Den 12 augusti 1986 kallades de båda poliserna till en gränd i närheten av West Vernon Avenue i South Central.
Där låg liket av 34-åriga Henrietta Wright, dumpad på exakt samma sätt som Debra Jackson.
Offrets tröja hade dragits upp till hakan, så att brösten syntes. I munnen satt ett stycke tyg, som kanske använts för att kväva hennes skrik. Dödsorsaken var två skott i bröstet. Båda kulorna hade kaliber .25.
Pistolmorden var dock inte det enda som sysselsatte polisen. Vid den här tidpunkten utredde mordenheten Southside Slayer Task Force tio mord på prostituerade som begåtts sedan 1983.
Mördarens metod var kvävning och knivhugg, så de två skottoffren intresserade inte enheten – inte än.

Crackepidemin fick gängbrottsligheten att explodera i Los Angeles.
När en prostituerad kvinna i januari 1987 hittades i en gränd med en kula av kaliber .25 i bröstet tog emellertid Southside Slayer-enheten även över utredningen av de tre mördade prostituerade.
Innan dess hade polisen trott att det var en och samma person som låg bakom morden, men mördarnas olika metoderna visade att de jagade minst två personer.
Polisen saknar spår
Southside Slayer-enheten bestod nu av femtio heltidsanställda poliser.
Enheten kostade motsvarande 815 000 kronor i månaden bara i övertidsersättning.
På ett år hade man nystat i hela 4 326 spår. Förutom ett par gripanden av misstänkta som visade sig vara oskyldiga hade man emellertid ingenting att gå på.
Det dåliga resultatet fick Los Angeles-polisen att minska enheten till sjutton poliser.
”Utredningen fortsätter, men just nu är det som ett tredimensionellt pussel”, kommenterade enhetens chef i december 1988. ”Vi vänder och vrider på bitarna i hopp om att de ska passa.”
Beskedet om nedprioriteringen av insatsen väckte vrede bland den svarta befolkningen i South Central.
Margaret Prescod från organisationen Black Coalition Fighting Back Serial Murders var rasande:
”Om morden hade skett i någon annan stadsdel hade man inte sett den här uppgivenheten från polisens sida.”

Genom demonstrationer försökte aktivisten Margaret Prescod uppmärksamma polisen på morden i South Central.
Upprördheten blev inte mindre av att seriemördaren som sköt sina offer med en finkalibrig pistol nu hade mördat fyra prostituerade crackmissbrukare.
Alla i den hemsökta stadsdelen var frustrerade över bristen på resultat i utredningen.
”Trots att det finns ögonvittnen till morden vill folk inte ha med polisen att göra.” Paul Mize, utredningsledare, 1989.
Det var polisen också. Inte ens när Enietra Washington i november 1989 på närmast mirakulöst vis lyckades överleva sitt möte med en av mördarna och kunde beskriva både hans utseende och hans fordon kom utredningen vidare.
Det berodde framför allt på det mycket ansträngda förhållandet mellan polisen och många av stadsdelens invånare.
”Trots att det finns ögonvittnen till morden vill folk inte ha med polisen att göra. De litar inte på oss”, sa chefen för Los Angeles mordrotel till en tidning.
I slutet av 1989 upplöstes Southside Slayer-enheten. En kort tid senare nådde mordfrekvensen i Los Angeles nya höjder. År 1992 begicks 2589 mord, ett nytt rekord.
I december 1993 fick dock Los Angeles-polisen en efterlängtad framgång när de lyckades gripa ett av Southsidemonstren.
Michael Hughes greps för mord på fyra kvinnor åren 1992 och 1993.

Michael Hughes, den första mördaren som gick under benämningen Southside Slayer, greps av polisen 1993.
Liksom de övriga mördarna angrep Hughes kvinnliga prostituerade och narkomaner och lämnade deras lik på gatan.
Ett av offren var från South Central och de tre övriga från Culver City. År 2008 dömdes Michael Hughes för att ha kvävt ytterligare fyra kvinnor i Los Angeles mellan åren 1986 och 1993.
Den mest beryktade seriemördaren som räknades till Southside Slayer-gruppen, som polisen så här flera årtionden senare tror utgjordes av uppemot sex personer med omkring nittio mord på sitt samvete, höll låg profil.
Efter 1989 upphörde de brutala morden med pistolen med kaliber .25.
Kanske blev mördaren skrämd av att hans sista offer överlevde, eller så var han död. Polisen hade många teorier, men inga svar.
Genombrott tack vare dna
År 2000 fick Los Angeles-polisen ett nytt verktyg, som banade väg för gripandet av en annan av South Central-mördarna.
Ett nytt dna-register gjorde det möjligt för polisen att jämföra dna-prover från exempelvis fläckar av sperma eller saliv som hittats på brottsplatser med dna från delstatens många tusen interner.
Med hjälp av dna-tekniken kunde en ny enhet undersöka spår från olösta fall på nytt. Mordutredarna Cliff Shepard och Jose Ramirez knöts till den nya enheten.
Shepard tog bland annat med sig dna från en gammal mordutredning som han själv arbetat med 1998.
Offret var Paula Vance, en hemlös kvinna som blivit våldtagen och strypt vid ett gathörn i stadsdelen Downtown. I september 2002 hittade man matchande dna.
Dna-spår som hittats på Paula Vance matchade dna från en fånge vid namn Chester Turner, som avtjänade åtta år i delstatsfängelset.

Han satt inspärrad för våldtäkt av en 45-årig hemlös kvinna, och i samband med gripandet hade han gett polisen sitt dna.
Med fokus på Chester Turner gick Shepard och Ramirez igenom närmare trettio ouppklarade mord som bar den misstänktes signum: våldtäkt och strypning.
Till polisernas stora förvåning matchade Turners dna ytterligare åtta offer, alla mördade i South Central mellan åren 1987 och 1998.
Chester Turner var bara tjugo år när han dödade sitt första offer. På den tiden jobbade han som pizzabud.
Ytterligare två offer kunde senare knytas till Chester Turners dna-profil, brott som David Jones, en 33-årig fastighetsskötare med en IQ på 62, dömts för. Jones frikändes senare för morden.
Genombrottet med att identifiera Chester Turner gjorde de boende i stadsdelen något lugnare, men odjuret med pistolen med kaliber .25, som mördat nio kvinnor på 1980-talet, befann sig fortfarande på fri fot.
Shepard och Ramirez kastade sig därför över det dna-material som hittats i samband med kaliber .25-mördaren. Från endast tre av offren fanns det dna-material att tillgå.
De övriga offrens lik var alltför nedbrutna när de hittades.
Till polisens stora besvikelse matchade dna från liken inga kända brottslingar, men i december 2004 gjorde Shepard en chockerande upptäckt.
Dna som hittats på offret Mary Lowe år 1987 motsvarade dna från två nya offer, 15-åriga Princess Berthomineux och 35-åriga Valerie McCorvey, mördade år 2002 respektive 2003 i South Central.
Båda kvinnorna var beroende av crack och hade varit tvungna att sälja sina kroppar för att ha råd med nästa fix – tills de slutligen blev våldtagna och mördades.
Dna-matchningen kunde bara betyda en sak: Efter femton års uppehåll hade South Centrals mest beryktade mördare börjat mörda igen.
Polisens veteraner sattes in
Den 1 januari 2007 lades ännu en kvinna till mördarens fruktansvärda CV. En hemlös man som letade efter pantflaskor i en container i South Central hade hittat en svart sopsäck som han trodde innehöll flaskor.
När mannen slet upp säcken såg han till sin fasa en missfärgad arm falla ut.
I säcken låg liket av den 25-åriga narkomanen Janecia Peters med två kulor med kaliber .25 i bröstet. Saliv på sopsäcken stämde med dna som återfunnits på de övriga mördade kvinnorna.
Dennis Kilcoyne, som ledde en särskild seriemördarenhet, lät upprätta en specialenhet, som fick namnet 800 Task Force.
Den bestod av sju man med sammanlagt över hundra års erfarenhet som poliser. Flera av dem hade bara några år kvar till pensionen och de var helt inställda på att få fast mördaren innan de lämnade in sina polisbrickor.
I medierna kallades den okände seriemördaren Grim Sleeper (”Den fasaväckande sovande”), detta på grund av hans flera år långa uppehåll.
År 2007 kunde specialenheten knyta tio offer till gärningsmannen, men Kilcoyne befarade att han mycket väl kunde ligga bakom dubbelt så många.
Därför tittade enheten närmare på 150 tidigare mord på svarta kvinnor i South Central för att se om de bar mördarens dna, men förgäves.
År 2010 hade 800 Task Force skurits ner till fyra frustrerade poliser, som inte kommit närmare ett gripande än sina kollegor på 1980-talet.
Två år tidigare hade utredarna tagit ett nytt verktyg i bruk, vilket gjorde det möjligt att bredda jakten till att även omfatta personer som delade genetiskt material med en misstänkt, det vill säga nära släktingar.
”Vi har en matchning.” Forensiker till utredaren Dennis Kilcoyne
Den första sökningen hade varit resultatlös, men de senaste två åren hade dna-databasen över brottslingar växt med 400 000 poster till 1,4 miljoner. I mars 2010 tog därför Kilcoyne initiativ till ännu en sökning.
Tre månader senare fick han ett telefonsamtal från polisen som ansvarade för sökningarna.
”Sitter du ner?” frågade hon Kilcoyne. ”Nej, hur så?” svarade han.
”Vi har en matchning”, sa hon.
Matchningen var 28-årige Christopher Franklin, som 2009 gripits för olaga vapeninnehav.
Hans dna var delvis identiskt med det genetiska material som polisen samlat in från offren.
Han var emellertid för ung för att kunna vara skyldig till de första morden, som begicks två årtionden tidigare.
De måste därför ha utförts av en äldre släkting, troligen den gripnes far. Fäder och söner har nämligen nästan identiskt dna.

Pizza fällde Grim Sleeper
Fadern, 57-årige Lonnie Franklin, Jr, bodde med sin fru i ett hus på 1728 West 81st Street i South Central, epicentrum för Grim Sleeper-morden.
Han arbetade som mekaniker åt polisen och hade tidigare varit sophämtare i South Central.
Han var därmed både bekant med polisens metoder och kände till stadsdelens alla bakgator och gränder. Poliserna var säkra på sin sak: Lonnie Franklin var deras man. Nu måste de bara bevisa det.
Steg ett var att få tag på den förmodade mördarens dna.

Stadsdelen Southside korsades av en stor motorväg. På var sida av vägen fanns det mängder av öde bakgator.
Seriemördarna dödade på sin egen bakgård
Statistik visar att USA:s seriemördare sällan begår sina brott utanför den egna delstaten. Det gäller även Southside Slayers två mest beryktade mördare, som fann sina offer bara några gator från sina hem.
Enligt FBI:s officiella rapport om seriemördare, som publicerades 2005, begår 74 procent av alla seriemördare i USA sina brott i delstaten där de bor, ofta nära platser där de känner sig trygga.
Till dessa så kallade komfortzoner räknas bland annat seriemördarens arbetsplats eller bostad.
Chester Turner och Lonnie Franklin, Jr, som mördade minst tjugo kvinnor i stadsdelen South Central i Los Angeles från 1980-talet till år 2002, begick sällan sina avskyvärda brott mer än ett par kilometer från där de bodde.
När Lonnie Franklin, Jr 1989 sköt sitt enda överlevande offer, Enietra Washington, stannade han med bilen bara tre hus från sin egen bostad.
De övriga tio kvinnorna, som inte överlevde mötet med honom, hittades inom en radie av sex kilometer från hans hem.
Chester Turner var ännu mer ovillig att röra sig utanför sin komfortzon. Nio av Chester Turners sammanlagt tio offer hittades på gångavstånd från hans bostad.
Som polisen Cliff Shepard, som fällde Turner, sa när han dömdes år 2007:
”Han var en lat seriemördare. Vid ett av Chester Turners sista brott gick han bara ut ur lägenheten, svängde runt hörnet och dödade en slumpmässigt utvald hjälplös kvinna. Det tycker jag fortfarande är helt ofattbart.”



Här hittades offren
Franklin och Turner mördade sina offer inom en radie av endast några kilometer från sina egna hem.
🏠: Lonnie Franklins hem
🔴: Här hittades Franklins offer
Från sitt hus på en liten villagata i Southside gav Lonnie Franklin sig ut och mördade sina offer i grannskapet.
🏠: Chester Turners hem
🔵: Här hittades Turners offer
Enligt polisen var Chester Turner så lat att han i princip valde ut sina offer runt hörnet från sitt hus.
Än hade de inga bevis som gjorde att de kunde kräva att få ta ett dna-prov från Franklin, som de dessutom befarade skulle göra sig av med andra bevis ifall de bad honom.
I stället skulle dna skaffas fram från en allmän plats, sa Dennis Kilcoyne: ”Spottar han på trottoaren är det fritt fram. På allmän plats äger man inte det dna man lämnar ifrån sig.”
Därför skuggade ett par poliser Franklin i hopp om att hitta dna från honom. Den 5 juli blev det jackpot.
Den dagen var Grim Sleeper på ett födelsedagskalas tillsammans med sin älskarinna och hennes två små barn.
Kalaset var på en pizzeria, så med hjälp av restaurangens ägare satte en polis på sig restaurangens blå T-shirt och keps och låtsades vara diskplockare. I en lokal med ballonger och barnrop gick sedan polisen på jakt.
Han hittade Lonnie Franklins sällskap och började plocka disk vid deras bord.
Snart hade polisen det han behövde: en gaffel, en servett, två muggar, en pizzakant och en tallrik med chokladrester.
Två dagar senare kom resultatet: dna på pizzakanten och servetten överensstämde till 100 procent med Grim Sleepers genetiska profil.
Samma kväll grep polisen Franklin. När polisen sökte igenom hans hem samlade de in över 800 olika bevisföremål, bland annat tjugo kameror och hundratals bilder av nakna kvinnor.
Det allra viktigaste fyndet var dock en liten pistol av kaliber .25.

År 2010 offentliggjordes 180 bilder av kvinnor som polisen förmodar är Franklins offer.
33 möjliga offer identifierades aldrig
År 2010 publicerade polisen över 100 bilder av eventuella offer, som Lonnie Franklin fotograferat. En femtedel av kvinnorna har fortfarande inget namn.
Något av det sista Enietra Washington mindes när hon 1989 överfölls av Lonnie Franklin var blixten från en polaroidkamera.
Seriemördarens enda överlevande offer var dock inte den enda olyckliga kvinna som fotograferades av Grim Sleeper.
Senare kom det fram att Lonnie Franklin tillsammans med två andra män redan 1974 våldtagit en kvinna i Tyskland medan han var stationerad där som soldat. Även då fotograferades offret.
När polisen år 2003 sökte igenom mördarens bostad hittades över tusen bilder och hundratals timmar med videoinspelningar av okända kvinnor.
År 2010 publicerade polisen 180 bilder av totalt 160 oidentifierade kvinnor. Med allmänhetens hjälp kunde polisen fastslå identiteten på de flesta, men 33 kvinnor har förblivit oidentifierade.
”Vi vet inte ens om de är brottsoffer, men vi inbillar oss inte att vi har haft en sådan tur eller varit så skickliga att vi känner till alla hans offer.
Vi behöver allmänhetens hjälp”, sa Los Angeles polischef på en presskonferens.
Polisen Dennis Kilcoyne, som bidrog till att få seriemördaren fälld, tillade: ”Vi hoppas innerligen att vi får information om var och en av de här kvinnorna, och att de alla mår bra.”
”Satan i mänsklig gestalt”
Efter åtskilliga års förseningar, som bland annat berodde på att försvarsadvokaten förhalade processen, kunde rättegången mot den värsta mördaren i South Centrals historia slutligen börja den 16 februari 2016.
Processen pågick i tre månader och omfattade drygt fyrtio vittnen, däribland det enda överlevande offret, Enietra Washington.
När hon ombads peka ut mannen som skjutit henne den 19 november 1989 pekade hon på Franklin.
Med tårar i ögonen och darrande röst talade Enietra till sin angripare för första gången på nästan trettio år.
”Du är Satan i mänsklig gestalt.”
Det ansåg även juryn och domaren. Den 10 augusti dömdes Lonnie Franklin till döden för mord på nio kvinnor och en tonåring mellan åren 1984 och 2007.
”Det du har gjort dig skyldig till kan inte rättfärdigas inför vare sig Gud eller landets lagar”, sa domaren.
Lonnie Franklin hann emellertid aldrig att avrättas av den amerikanska delstat som ägnat tre årtionden åt att jaga honom.
Den 28 mars 2020 hittades han död i dödscellen i San Quentin-fängelset. Dödsorsaken är fortfarande okänd.

Avrättningsrummet i Kaliforniens San Quentin-fängelse har inte använts sedan 2006.
Giftproblem har räddat mördarna från döden
Tjugoåtta år. Så länge har seriemördaren Michael Hughes suttit i dödscell i San Quentin-fängelset i Kalifornien.
Chester Turner, som mördade minst tio kvinnor i Los Angeles fattiga stadsdel South Central, har suttit i dödscell sedan 2003. Det är emellertid ovisst om mördarna någonsin kommer att bli avrättade.
Sedan 2006 har ingen dödsdom verkställts i Kalifornien. Faktum är att endast tretton fångar i dödscell i Kalifornien har avrättats sedan 1978.
Under samma period har 1519 fångar runtom i USA avrättats.
Minskningen av antalet avrättningar i Kalifornien beror framför allt på metoden med giftinjektioner, som sedan 1980-talet har använts i de flesta delar av USA.
Läkarkåren tar avstånd från gifterna av etiska skäl och läkemedelsbolagen vägrar sälja preparat som dödar.
Medan USA försöker fylla på de tomma lagren med giftinjektioner har Kaliforniens guvernör Gavin Newsom satt stopp för avrättningar.
År 2019 undertecknade Newsom ett tillkännagivande som innebär att delstatens dödsdömda inte kommer att avrättas under hans ämbetsperiod.
Det är ett beslut som majoriteten av väljarna i delstaten ogillar. I samband med presidentvalet 2016 röstade kalifornierna om dödsstraffet för första gången sedan 1978.
I frågan om huruvida delstaten skulle upphäva dödsstraffet röstade 53,9 procent nej och 46,1 procent ja.
Polisen tror att Franklin kan ha dödat uppemot trettio kvinnor under den period då han härjade i South Centrals mörka gränder.
Sedan dess har ytterligare fyra mord kunnat knytas till Grim Sleeper, en benämning som Dennis Kilcoyne, polisen som bidrog till att få honom fälld, inte gillar.
”Jag tror inte att han hade någon period av dvala mellan morden”, sa han efter domen. ”Jag tror att han aldrig sov.”