Southside Slayer: Slumkvarter var lustmördarnas paradis

Han är ungefär jämngammal med henne och han ser lika harmlös ut som en golden retriever, tänker hon. Vad skulle kunna hända?

”Okej då. Du får gärna köra mig hem till min väninna”, säger hon och sätter sig i passagerarsätet.

Radion dånar ur bilens högtalare me­dan de kör nedför South Harvard Boulevard.

Plötsligt, utan minsta förvarning, tar föraren fram en pistol och skjuter ­Enietra i bröstkorgen.

Hon inser vad som hänt först när blodet börjar sippra ut. Panikslagen försöker hon slita upp dörren.

”Rör inte handtaget!” säger hennes angripare, som nu har stannat bilen. ”Då skjuter jag dig igen.”

Smärtan i Enietras bröst är olidlig. Hon kan knappt andas. Enietra förlorar emellanåt medvetandet och registrerar bara sporadiskt mardrömmen hon befinner sig i: en tung kropp ovanpå henne, kläder som slits sönder och blixtar från en polaroidkamera som tar bilder av hennes blodiga kropp.

Enietra återfår fullt medvetande först när mannen knuffar ut henne ur bilen. Hon faller ner på trottoaren som en kvarlämnad sopsäck.

Fast förvissad om att hon är död startar mannen bilen och kör iväg i den kyliga höstkvällen.

Enietra skriker inte och ber inte om hjälp i de närmaste husen. Det är få i den kriminellt belastade stadsdelen South Central som öppnar dörren för främlingar efter solnedgången.

Dessutom ligger väninnan Lyndas hus bara några gator bort. Med blodet sipprande från skotthålet släpar sig Enietra till väninnans hus.

”Hjälp!” skriker hon och bankar desperat på dörren.

Ingen öppnar. Lynda och hennes man har slutat vänta och åkt utan henne.

Strax därefter svimmar Enietra. När Lynda kommer hem klockan två på natten ligger hennes ­väninna i fosterställning på marken.

”Låt mig inte dö. Låt mig inte dö!” upprepar hon sakta.

Lynda ringer efter en ambulans och Enietra körs till sjukhus. Först fyra dagar senare är hennes tillstånd stabilt nog för att läkarna ska kunna ta ut den kula av ka­­liber .25 (6,4 mm, red.) som sitter i hennes bröstkorg.

Kulan missade hjärtat med en hårsmån.

Vad ingen ännu vet är att Eniet­ra är det enda offer som överlevt ett möte med The Southside Slayer, Los Angeles värsta seriemördare

Southside Slayer var flera mördare

Enietra Washington var bara millimeter från att bli ännu en siffra i Los Angeles skrämmande mordstatistik under andra hälften av 1980-talet.

Enbart under 1989 begicks 1693 mord i Los Angeles County. Omkring hälften av de i genomsnitt 800 mord som begicks varje år i Los Angeles på 1980-talet inträffade i stadsdelen South Central.

Som en frivilligarbetare som hjälpte gängmedlemmar ur kriminalitet sa till dagstidningen New York Times: ”South Central har landets högsta mordfrekvens. Det är ingen som bryr sig om den svarta och bruna befolkningen. Kalifornien är möjligheternas land ifall man bor i Westwood och Sherman Oaks. I South Central är det kriminalitetens land.”

Överfall på svarta droganvändare som Enietra Washington var vardagsmat under de här åren, då crackepidemin förvandlat stadsdelen till ett problemområde.

Trots det väckte överfallet på den 30-åriga mamman stort intresse hos polisen.

Mordförsöket och inte minst kulan som togs ut ur Enietras bröst bar nämligen ett kännetecken av en viss seriemördare som polisen jagat i snart fyra år.

Fyra år tidigare hittade polisen liket av en 29-årig prostituerad kvinna vid namn Debra Jackson under en röd matta i en gränd nära huvudgatan Vermont Avenue i South Central.

En hand stack fram under mattan som om den bad om hjälp. Larverna som krälade i offrets ögon, näsborrar och öron visade att ingen hade hört hennes rop på hjälp.

Hennes kropp var illa medfaren på grund av värmen och det var omöjligt att avgöra om hon blivit våldtagen.

Polisen var dock fullt på det klara med dödsorsaken. I hennes bröst satt tre kulor från en pistol av kaliber .25.

De följande månaderna studerade poliserna J.C. Johnson och Lionel Robert, som ansvarade för utredningen, alla kulor av kaliber .25 som skickades in till Los Angeles-polisen. Exakt ett år senare fick man napp.

Den 12 augusti 1986 kalla­des de båda poliserna till en gränd i närheten av West Vernon Avenue i South Central.

Där låg liket av 34-åriga Henrietta Wright, dumpad på exakt samma sätt som Debra Jackson.

Offrets tröja hade dragits upp till hakan, så att brösten syntes. I munnen satt ett stycke tyg, som kanske använts för att kväva hennes skrik. Dödsorsaken var två skott i bröstet. Båda kulorna hade kaliber .25.

Pistolmorden var dock inte det enda som sysselsatte polisen. Vid den här tidpunkten utredde mordenheten Southside Slayer Task Force tio mord på prostituerade som begåtts sedan 1983.

Mör­darens metod var kvävning och knivhugg, så de två skott­offren intresserade inte enheten – inte än.

När en prostituerad kvinna i januari 1987 hittades i en gränd med en kula av kaliber .25 i bröstet tog emellertid Southside Slayer-enheten även över utredningen av de tre mördade prostituerade.

Innan dess hade polisen trott att det var en och samma person som låg bakom morden, men mördarnas olika metoderna visade att de jagade minst två personer.

Polisen saknar spår

Southside Slayer-enheten bestod nu av femtio heltidsanställda poliser.

Enheten kostade motsvarande 815 000 kronor i må­na­den bara i övertidsersättning.

På ett år hade man nystat i hela 4 326 spår. Förutom ett par gripanden av misstänkta som visade sig vara oskyldiga hade man emellertid ingenting att gå på.

Det dåliga resultatet fick Los Angeles-­polisen att minska enheten till sjutton poliser.

”Utredningen fortsätter, men just nu är det som ett tredimensionellt pussel”, kommenterade enhetens chef i december 1988. ”Vi vänder och vrider på bitarna i hopp om att de ska passa.”

Beskedet om nedprioriteringen av insatsen väckte vrede bland den svarta befolkningen i South Central.

Margaret Prescod från organisationen Black Coalition Fighting Back Serial Murders var rasande:

”Om morden hade skett i någon annan stadsdel hade man inte sett den här uppgivenheten från polisens sida.”

Upprördheten blev inte mindre av att seriemördaren som sköt sina offer med en finkalibrig pistol nu hade mördat fyra prostituerade crackmissbrukare.

Alla i den hemsökta stadsdelen var frustrerade över bristen på resultat i utredningen.

Det var polisen också. Inte ens när Eniet­ra Washington i november 1989 på närmast mirakulöst vis lyckades överleva sitt möte med en av mördarna och kunde beskriva både hans utseende och hans fordon kom utredningen vidare.

Det berodde framför allt på det mycket ansträngda förhållandet mellan polisen och många av stadsdelens invånare.

”Trots att det finns ögonvittnen till morden vill folk inte ha med polisen att göra. De litar inte på oss”, sa chefen för Los Angeles mordrotel till en tidning.

I slutet av 1989 upplöstes Southside Slayer-enheten. En kort tid senare nådde mordfrekvensen i Los Angeles nya höjder. År 1992 begicks 2589 mord, ett nytt rekord.

I december 1993 fick dock Los Angeles-polisen en efterlängtad framgång när de lyckades gripa ett av South­sidemonstren.

Michael Hughes greps för mord på fyra kvinnor åren 1992 och 1993.

Liksom de övriga mördarna angrep Hughes kvinnliga prostituerade och narkomaner och lämnade deras lik på gatan.

Ett av offren var från South Cent­ral och de tre övriga från Culver City. År 2008 dömdes Michael Hughes för att ha kvävt ytterligare fyra kvinnor i Los Angeles mellan åren 1986 och 1993.

Den mest beryktade seriemördaren som räknades till Southside Slayer-gruppen, som polisen så här flera årtionden senare tror utgjordes av uppemot sex personer med omkring nittio mord på sitt samvete, höll låg profil.

Efter 1989 upphörde de brutala morden med pistolen med kaliber .25.

Kanske blev mör­daren skrämd av att hans sista offer överlevde, eller så var han död. Polisen hade många teorier, men inga svar.

Genombrott tack vare dna

År 2000 fick Los Angeles-polisen ett nytt verktyg, som banade väg för gripandet av en annan av South Central-mördarna.

Ett nytt dna-­register gjorde det möjligt för polisen att jämföra dna-prover från exempelvis fläckar av sperma eller saliv som hittats på brottsplatser med dna från delstatens många tusen interner.

Med hjälp av dna-tekniken kunde en ny enhet undersöka spår från olösta fall på nytt. Mordutredarna Cliff Shepard och Jose Ramirez knöts till den nya enheten.

Shepard tog bland annat med sig dna från en gammal mordutredning som han själv arbetat med 1998.

Offret var Paula Vance, en hemlös kvinna som blivit våldtagen och strypt vid ett gathörn i stads­delen Downtown. I september 2002 hittade man matchande dna.

Dna-spår som hittats på Paula Vance matchade dna från en fånge vid namn Chester Turner, som avtjänade åtta år i delstatsfängelset.

Han satt inspärrad för våldtäkt av en 45-årig hemlös kvinna, och i samband med gripandet hade han gett polisen sitt dna.

Med fokus på Chester Turner gick Shepard och Ramirez igenom närmare trettio ouppklarade mord som bar den misstänktes signum: våldtäkt och strypning.

Till polisernas stora förvåning matchade Turners dna ­ytter­­ligare åtta offer, alla mördade i South Central mellan åren 1987 och 1998.

Chester Turner var bara tjugo år när han dödade sitt första offer. På den tiden jobbade han som pizzabud.

Ytterligare två offer kunde senare knytas till Chester Turners dna-profil, brott som David Jo­nes, en 33-årig fastighetsskötare med en IQ på 62, dömts för. Jones frikändes senare för morden.

Genombrottet med att identifiera Chester Turner gjorde de boende i stadsdelen något lugnare, men odjuret med pistolen med kaliber .25, som mördat nio kvinnor på 1980-talet, befann sig fortfarande på fri fot.

Shepard och Ramirez kastade sig därför över det dna-material som hittats i samband med kaliber .25-mörda­ren. Från endast tre av offren fanns det dna-material att tillgå.

De övriga offrens lik var alltför nedbrutna när de hittades.

Till polisens stora besvikelse matchade dna från liken inga kända brottslingar, men i december 2004 gjorde Shepard en chockerande upptäckt.

Dna som hittats på offret Mary Lowe år 1987 motsvarade dna från två nya offer, 15-åriga Princess Berthomineux och 35-åriga Valerie McCorvey, mördade år 2002 respektive 2003 i South Central.

Båda kvinnorna var beroende av crack och hade varit tvungna att sälja sina kroppar för att ha råd med nästa fix – tills de slutligen blev våldtagna och mördades.

Dna-matchningen kunde bara betyda en sak: Efter femton års uppehåll hade South Centrals mest beryktade mördare börjat mörda igen.

Polisens veteraner sattes in

Den 1 januari 2007 lades ännu en kvinna till mördarens fruktansvärda CV. En hemlös man som letade efter pantflaskor i en container i South Central hade hittat en svart sopsäck som han trodde innehöll flaskor.

När mannen slet upp säcken såg han till sin fasa en missfärgad arm falla ut.

I säcken låg liket av den 25-åriga narkomanen Janecia Peters med två kulor med kaliber .25 i bröstet. Saliv på sopsäcken stämde med dna som återfunnits på de övriga mördade kvinnorna.

Dennis Kilcoyne, som ledde en särskild seriemördarenhet, lät upprätta en specialenhet, som fick namnet 800 Task Force.

Den bestod av sju man med sam­manlagt över hundra års erfarenhet som poliser. Flera av dem hade bara några år kvar till pensionen och de var helt inställda på att få fast mördaren innan de lämnade in sina polisbrickor.

I medierna kallades den okände serie­mördaren Grim Sleeper (”Den fasa­väckande sovande”), detta på grund av hans flera år långa uppehåll.

År 2007 kunde specialenheten knyta tio offer till gärningsmannen, men Kilcoyne befarade att han mycket väl kunde ligga bakom dubbelt så många.

Därför tittade enheten närmare på 150 tidigare mord på svarta kvinnor i South Central för att se om de bar mördarens dna, men förgäves.

År 2010 hade 800 Task Force skurits ner till fyra frustrerade poliser, som inte kommit närmare ett gripande än sina kollegor på 1980-talet.

Två år tidigare hade utredarna tagit ett nytt verktyg i bruk, vilket gjorde det möjligt att bredda jakten till att även omfatta personer som delade genetiskt material med en miss­tänkt, det vill säga nära släktingar.

Den första sökningen hade varit resultatlös, men de senaste två åren hade dna-­­databasen över brottslingar växt med 400 000 poster till 1,4 miljoner. I mars 2010 tog därför Kilcoyne initiativ till ännu en sökning.

Tre månader senare fick han ett telefonsamtal från polisen som ansvarade för sökningarna.

”Sitter du ner?” frågade hon Kilcoyne. ”Nej, hur så?” svarade han.

”Vi har en matchning”, sa hon.

Matchningen var 28-årige Christopher Franklin, som 2009 gripits för olaga vapen­innehav.

Hans dna var delvis identiskt med det genetiska material som polisen samlat in från offren.

Han var emellertid för ung för att kunna vara skyldig till de första morden, som begicks två årtionden tidigare.

De måste därför ha utförts av en äldre släkting, troligen den gripnes far. Fäder och söner har nämligen nästan identiskt dna.

Pizza fällde Grim Sleeper

Fadern, 57-årige Lonnie Franklin, Jr, bodde med sin fru i ett hus på 1728 West 81st Street i South Central, epicent­rum för Grim Sleeper-morden.

Han arbetade som mekaniker åt polisen och hade tidigare varit sophämtare i South Cent­ral.

Han var därmed både bekant med polisens metoder och kände till stadsdelens alla bakgator och gränder. Poliserna var säkra på sin sak: Lonnie Franklin var deras man. Nu måste de bara bevisa det.

Steg ett var att få tag på den förmodade mördarens dna.

Än hade de inga bevis som gjorde att de kunde kräva att få ta ett dna-prov från Franklin, som de dessutom befarade skulle göra sig av med andra bevis ifall de bad honom.

I stället skulle dna skaffas fram från en allmän plats, sa Dennis Kilcoyne: ”Spottar han på trottoa­ren är det fritt fram. På allmän plats äger man inte det dna man lämnar ifrån sig.”

Därför skuggade ett par poliser Franklin i hopp om att hitta dna från honom. Den 5 juli blev det jackpot.

Den dagen var Grim Sleeper på ett födelsedagskalas tillsammans med sin älskarinna och hennes två små barn.

Kalaset var på en pizzeria, så med hjälp av restaurangens ägare satte en polis på sig restaurangens blå T-shirt och keps och låtsades vara diskplockare. I en lokal med ballonger och barnrop gick sedan polisen på jakt.

Han hittade Lonnie Franklins sällskap och började plocka disk vid deras bord.

Snart hade polisen det han behövde: en gaffel, en servett, två muggar, en pizzakant och en tallrik med chokladrester.

Två dagar senare kom resultatet: dna på pizzakanten och servetten överensstämde till 100 procent med Grim Sleepers genetiska profil.

Samma kväll grep polisen Franklin. När polisen sökte igenom hans hem samlade de in över 800 olika bevisföremål, bland annat tjugo kameror och hundratals bilder av nakna kvinnor.

Det allra viktigaste fyndet var dock en liten pistol av kaliber .25.

”Satan i mänsklig gestalt”

Efter åtskilliga års förseningar, som bland annat berodde på att försvarsadvokaten förhalade processen, kunde rättegången mot den värsta mördaren i South Cent­rals historia slutligen börja den 16 februa­ri 2016.

Processen pågick i tre månader och omfattade drygt fyrtio vittnen, däribland det enda överlevande offret, Enietra Washington.

När hon ombads pe­­ka ut mannen som skjutit henne den 19 november 1989 pekade hon på Franklin.

Med tårar i ögonen och darrande röst talade Enietra till sin angripare för första gången på nästan trettio år.

”Du är Satan i mänsklig gestalt.”

Det ansåg även juryn och domaren. Den 10 augusti dömdes Lonnie Franklin till döden för mord på nio kvinnor och en tonåring mellan åren 1984 och 2007.

”Det du har gjort dig skyldig till kan inte rättfärdigas inför vare sig Gud eller landets lagar”, sa domaren.

Lonnie Franklin hann emellertid aldrig att avrättas av den amerikanska delstat som ägnat tre årtionden åt att jaga honom.

Den 28 mars 2020 hittades han död i dödscellen i San Quentin-­fängelset. Dödsorsaken är fortfarande okänd.

Polisen tror att Franklin kan ha dödat uppemot trettio kvinnor under den period då han härjade i South Cent­rals mörka gränder.

Sedan dess har ytterligare fyra mord kunnat knytas till Grim Sleeper, en benämning som Dennis Kilcoyne, polisen som bidrog till att få honom fälld, inte gillar.

”Jag tror inte att han hade någon pe­riod av dvala mellan morden”, sa han efter domen. ”Jag tror att han aldrig sov.”