Slakterierna var fulla med förgiftade råttor

Jag fick i dag ett brev från en anställd i Armour and Company som svar på min förfrågan om att ta med Ray Stannard Baker (Baker var ligesom Sinclair pioner inden for afslørende journalistik, red.) och visa honom vad han visade mig för ett och ett halvt år sedan.

Han säger att han (Baker, red.) blir tvungen att förklä sig ordentligt, när han undersöker något, för de har lagt locket på i Packingtown.

På platser där det tidigare stod bara en vakt, har de nu placerat två. Du måste förstå att det som jag kallar den utdömda köttindustrin drar in hundratals och tusentals dollar i månaden.

Mr. Armour hävdar i en artikel i The Saturday Evening Post att ”inte en enda atom från ett utdömt djur eller kadaver kommer till Armour and Companys fab­rik, varken direkt eller indirekt från nå­gon som helst källa till någon som helst matvara eller livsmedelsingrediens”.

Jämför gärna detta med följande utdrag från ett officiellt utlåtande, som lämnats av Thomas H. McKee, en man utskickad från en advokatfirma för att undersöka ­situationen i Chicago.

McKee skriver: ”Jag såg sex svin hänga på rad. Två av dem hade haft kolera. Deras hud var röd som blod, och deras ben var täckta av sårskorpor.

Tre av kadavren var märka med en skylt, på vilken det stod ’tuberkulos’, även om det inte omedelbart gick att se något synligt fel med dem. Det sjätte hade ett tydligt sår på ena sidan.

Två män var i färd med att stycka svinen som hängde i denna rad. Det parti som de gjorde klart medan jag stod där placerades i en tank, som var avsedd för fett.

Jag frågade arbetarna hur de skiljde mellan de svin som skulle göras till smörjfett, och de djur som skulle bli till ätbart fett. ’Det beror på hur illa ställt det är’, löd svaret. Jag fick ett intryck av att inte så många svin hamnade i tanken för smörjfett.”

Jag själv blev eskorterad genom Packingtown av en ung jurist. Han hade vuxit upp i distriktet och hade som pojke arbetat hos Armour, så han känner stället bättre än någon annan.

Jag såg skinkor som pumpats fulla med kemikalier för att dölja den ruttna stanken. Jag såg rökt nötkött förvarat i tunnor i en källare under förhållanden som var så smutsiga så att jag inte kan beskriva det i ett brev.

Jag såg rum där det kött som användes till korv förvarades. Förgiftade råttor låg överallt, och allting var täckt av deras avföring.

Jag såg svin som hade dött av kolera under transporten lastas på täckta järnvägsvagnar och fraktas till en plats som heter Globe i Indiana. Där skulle de omvandlas till fett.

Jag har dessutom talat med en läkare, doktor William K. Jaques, som bor på 4316 Woodland Avenue i Chicago.

Han arbetar inom bakteriologi vid Illinois State University och ledde stadens kött­inspektion åren 1902–1903.

Doktor Jaques berättade att han hade sett döda kor, som var märkta med inspektörernas kasseringsmärken, lämnas på perrongen, så de på natten kunde köras in i staden och säljas.

Jag tillåter mig att citera doktor Jaques: ”Min utbildning till läkare har lärt mig att sjukdomar följer samma lagar i djur som i människor. I båda fallen kan man konstatera sjukdom endast om man genomför en noggrann undersökning av alla inre organ samt mikroskopi.

Hur många undersökningar om dagen kan en expert genomföra? Tio skulle vara många, femtio skulle överbelasta även den uthålligaste.

Varje dag anländer 150 000 djur till slakterierna i Chicago. Hur många kunniga patologer, som är kapabla att utföra den typen av undersökningar, har rege­ringen anställt? Det rör sig väl om cirka femtio. Låt oss säga att endast 50 000 djur slaktas per dag. Det skulle bli tusen djur per expert, hundra i timmen, nästan två i minuten. Vad skulle en sådan undersökning vara värd?

Allmänheten har ingen möjlighet att få reda på vad som sker. Som det är nu kan mellanhänderna skicka vad de vill i magarna på de godtrogna. Blir folk sjuka och dör, upptäcks orsaken sällan, eftersom ­resultatet av fördärvad mat är svår att avslöja vid en obduktion.”

Detta brev blev väldigt långt, men jag anser att situationens allvar kräver det.

Ni frågar om jag har ytterligare förslag på något ni kan göra, till exempel i Lantbruksministeriet.

Jag föreslår att ni gör som advokatfirman jag nämnde: hittar en man, vars intelligens och integritet gör att ni litar helt på honom.

Sedan skickar ni hit honom eller låter mig träffa honom i Washington, så att jag kan berätta vad jag har sett, och hur jag fick se det.

Jag kan ge honom namn och adresser till personer som kommer att se till att han får se samma saker. Låt honom sedan bege sig till Packingtown som jag gjorde, som en arbetare.

Låt honom jobba på golvet, leva tillsammans med männen och hålla ögon och öron öppna.

Inom några veckor kommer han antagligen tillbaka med samma intryck, som den engelska medicinska tidskriften The Lancets särskilde korrespondent förmedlade till mig, när jag träffade honom i Chicago: Förhållandena i slakthusen ”utgör ett hot mot hälsan i den fria världen”.

Med tack för ert vänliga intresse och de vänligaste hälsningar,
Upton Sinclair

Epilog

Sinclairs avslöjanden var avgörande för Roosevelts beslut att godkänna The Pure Food and Drug Act, USA:s första konsumentskyddslag.

Lagen, som undertecknades i juni 1906, påbjöd kontroll och märkning av kött. Bestämmelsen kom att ligga till grund för andra lagar med liknande syften.