Författaren John Chamberlain skickar regelbundet brev med de viktigaste nyheterna från hemlandet till sin gode vän Dudley Carleton, Englands ambassadör i Venedig.
Den 12 februari 1612 har han mycket att berätta: Proklamationer från hovet, underrättelser om den spanska flottan och nyheter från den nyligen anlagda kolonin i Amerika.
Och så historien om Moll Cutpurse. Den beryktade tjuven hade på söndagen lovat biskopen i St. Paul’s Cathedral bot och bättring.
”Det visade sig att hon var aspackad. Hon hade druckit nästan tre liter vin, innan hon gick till kyrkan.” John Chamberlain, 1612.
Men fromheten var påklistrad, berättar Chamberlain för ambassadören.
”Det visade sig att hon var aspackad. Hon hade druckit nästan tre liter vin, innan hon gick till kyrkan”, tillägger författaren med illa dold sensationslystnad.
Få tjuvar fick äran av att nämnas i diplomatiska bulletiner. Men Moll Cutpurse var ingen vanlig tjuv.
I nästan ett halvt sekel var den flinka ficktjuven och landsvägsrånaren föremål för lika delar förakt och vördnad, när hon klädd i manskläder och med pipan i mungipan rörde sig i Londons undre värld.
Drog lagen vid näsan
När Moll Cutpurse 1584 kom till världen som Mary Frith i en respektabel skomakarfamilj var det inget som indikerade att hon senare i livet skulle åtnjuta denna tvivelaktiga berömmelse.
Det fanns ingen anledning att tro att hon inte som sin mor skulle bli en dygdig hantverkarhustru. Men så blev det inte. När Mary var 16 år gammal började hon stjäla.
Hennes vanligaste metod var att klippa av snörena till de börsar, ”purses”, som människor hade sina pengar i när de gick till stan och på marknader, och sedan snabbt försvinna med bytet.
Hennes fingerfärdighet gav henne smeknamnet Moll Cutpurse, och snart var hon ledare för en liga av unga kvinnor i Londons hastigt växande undre värld.
Senare konstnärer har fantasifullt framställt Mary Frith som en kvinnlig version av Robin Hood. Illustrationen är från 1950.
Moll Cutpurse rånar general Fairfax
Mary Frith väljer ut ett offer
Under en ridtur på Hounslow Heath strax utanför London får Frith syn på den berömde och förmögne generalen Sir Thomas Fairfax. Hon bestämmer sig för att slå till och drar sin pistol.
Tjänarens häst blir skjuten
För att försäkra sig om att generalens tjänare inte rider efter hjälp skjuter Mary Frith hans häst. Därefter kan hon koncentrera sig på att råna generalen.
Frith skjuter general Fairfax
Efter att hon skjutit tjänarens häst riktar Mary Frith vapnet mot general Fairfax och skjuter honom i armen. För att komma undan med livet i behåll måste Fairfax punga ut med 250 guldmynt.
Mary Frith nöjde sig inte med att stjäla börsar.
Hon ägnade sig även åt landsvägsrån och inbrott, och framför allt det senare visade sig vara väldigt lukrativt.
Enligt lagen tillföll nämligen konfiskerat stöldgods kronan, om tjuven fälldes i domstol.
Detta kringgick Mary Frith genom att ingå ett avtal med sina offer. I utbyte mot en andel av stöldgodset lämnade hon tillbaka resten av det stulna till ägaren, innan myndigheterna slog klorna i det.
Mary Friths förmåga att få offren att frivilligt släppa ifrån sig värdesaker var så bra att andra tjuvar snart anlitade henne för att agera mellanhand åt dem.
”Fairfax såg till att Frith arresterades, och hon dömdes till döden genom hängning.”
Dödsdom knäckte tjuven
Mellan vistelserna i Londons tukthus höll Mary Frith allt annat än en låg profil.
Hon klädde sig i herrkläder, rökte pipa och svor – ett otänkbart beteende för en kvinna. Det hände även att hon uppträdde på värdshus, där hon spelade luta och sjöng oanständiga visor.
Det provocerande beteendet gjorde Mary Frith till en berömdhet. År 1611 kom det ut en bok om hennes eskapader. Samma år var hon även huvudperson i en teaterpjäs.
Berömmelsen gjorde att myndigheterna inte på allvar vågade röra Mary Frith.
När hon 1612 stod till svars inför biskopen var församlingen mer intresserad av henne än av biskopens predikan.
”De som satt kvar gjorde det för att lyssna på Moll Cutpurse”, berättade John Chamberlain i sin bulletin till Venedigs ambassadör.
En teckning av den piprökande Mary Frith pryder titelbladet till pjäsen om hennes liv, The Roaring Girl, från cirka 1610.
Men ett landsvägsrån 1644 fick ödesdigra konsekvenser.
Offret var ingen mindre än Sir Thomas Fairfax, Englands mest berömde general. Fairfax såg till att Mary Frith arresterades, och hon dömdes till döden genom hängning.
För att undkomma bödeln var Mary Frith tvungen att muta fängelsets ledning med den svindlande summan 2 000 pund.
Men hon var så skakad av upplevelsen att hon lades in på det ökända sinnessjukhuset Bethlem Royal Hospital, även känt som Bedlam.
Efter att hon skrivits ut levde hon ett tillbakadraget liv.
Men hennes driftighet och fallenhet för affärer gick inte att tygla.
På äldre dagar öppnade Mary Frith en bordell.
Där kunde förmögna kvinnor roa sig med manliga anställda, som rekryterades framför allt bland avdankade soldater från det nyligen avslutade inbördeskriget.