Självmord straffades efter döden

När de kommit fram till korsningen tippades Abel Griffiths kvar­levor ut ur lådan, rullades in i en grov filt och slängdes ned i gropen mitt i Londontrafiken.

Enligt årsboken The Edinburgh Annual Register från samma år utförde ämbetsmännen emellertid inte ”den obehagliga delen av ceremonin med att kasta släckt kalk på liket och genomborra det med en påle”.

Abel Griffiths makabra begravning år 1823 var inte alls ovanlig. Sedan hundratals år tillbaka var det sed i Storbritannien att självmördare skulle straffas genom att man förvägrade dem en kristen begravning och i stället grävde ned dem vid en vägkorsning.

Abel Griffiths var bara en i mängden. Trots det blev begravningen av just den här unge mannen en vändpunkt i brittisk historia.

Självmördare – de värsta syndarna

Abel Griffiths och andra olyckliga män­niskor som fattade samma beslut begick den största synden av alla.

Eftersom ­livet var givet av Gud, var det endast Gud som kunde avsluta det. Om en person valde att dö för egen hand skändade han eller hon själva skapelsen.

I kyrko­rättsliga texter från 1100-talet framgår det till exempel att aposteln Judas begick en större synd då han hängde sig än när han förrådde Jesus.

Men även i den sekulära världen begick självmördare ett allvarligt brott. Självmord betraktades på samma sätt som mord.

Därför var det tradition i större delen av Västeuropa att självmördade skulle bestraffas – trots att de var döda.

I Frankrike angav ett dek­ret från år 1670 till exempel att liket efter en självmördare skulle släpas genom gatorna och kastas på sophögen, och i Preussen begravdes självmördare under galgbacken.

Fram till mitten av 1700-talet var det i Sverige vanligt att självmördare brändes på bål. Gemensamt för alla straffen var att den döde inte fick begravas på kyrkogården, utan skulle ligga i ovigd jord.

Enligt folktron innebar detta att den som dött för egen hand inte hade någon chans att komma till paradiset och aldrig skulle kunna få frid.

Om de döda inte fick frid var folk ­rädda för att de avlidna skulle komma tillbaka som gengångare.

I Storbritannien var det vanliga därför att självmördare – som i Abel Griffiths fall – begravdes vid en vägkorsning.

Tanken var att all trafik och de många vägarna i korsningen skulle förvirra gengångaren så att den aldrig lyckades lämna platsen.

För att vara helt säker på att självmör­daren inte lämnade graven körde man dessutom ofta en påle genom kroppen. Därmed blev den döde fastnaglad i jorden.

De anhöriga förlorade allt

Trots de olika begravningssätten var myndigheterna i Europa överens om en sak: en självmördares egendom och förmögenhet skulle konfiskeras, som ytterligare ett straff för synden.

Bortsett från att lagen gav klirr i statskassan tvingades den dödes familj ofta till tiggarstaven.

De efterlevande hade därför allt att vinna på att försöka övertyga myndig­heterna om att dödsfallet inte var ett självmord – felo de se, som det hette på latin.

År 1750 begick den franske stensättaren Jean Faverge självmord genom att hänga sig i sin lägenhet på sjätte våningen, efter att ha låst ytterdörren inifrån.

Vid rättegången efteråt påstod familjens advokat styvnackat att ”illasinnade personer” måste ha hängt stensättaren, låst dörren och därefter tryckt in nyckeln under dörren.

Domstolen lät sig inte luras. Faverges tillgångar konfiskerades och hans lik dömdes att släpas genom gatorna och därefter hängas i galgen med huvudet nedåt.

I ett annat franskt fall påstod anhöriga att en kvinnlig självmördare råkat falla ut genom fönstret på femte våningen – trots att hon ställt fram en pall vid fönstret och tagit av sig sina slitna tofflor innan hon hoppade.

Rika och fattiga dömdes olika

När upplysningen kom till Europa på 1700-talet började synen på självmord att mildras.

I de flesta länders lagar fanns en regel om att uppenbart sinnessjuka personer som tog sitt liv inte skulle straffas.

Regeln hade använts tidigare i enstaka fall, men nu började läkare och likbesiktningsmän allt oftare att förklara självmördare sinnessjuka vid gärningstillfället – för det mesta sedan de fått lite pengar under bordet.

År 1793 klagade den brittiske läkaren William Black över att det ovanligt låga antalet registrerade självmord i London berodde på att likbesiktningsmän ofta tog emot stora summor från anhöriga för att ändra sitt utlåtande.

Det var bara de rika som hade råd med mutor, och i Storbritannien innebar det att de rika som regel slapp undan straff medan de fattiga blev dömda.

Särbehandlingen fick folket att protestera vilt år 1822 då landets utrikesminister, lord Londonderry, skar halsen av sig och sedan frikändes från självmord på grund av ”mental förvirring”.

Och när utrikesministern därefter begravdes i den prestigefyllda Westminster Abbey, samlades upprörda folkmassor utanför i protest mot den tydliga särbehandlingen.

Abel Griffiths grävdes upp

Ett år efter lord Londonderrys självmord sköt sig Abel Griffiths. Trots att ortens apotekare vittnade i rätten om att den unge mannen hade besökt honom strax före självmordet för att få lindring för ”en depression i hjärnan”, blev juryns utlåtande entydigt:

”Den unge mannen var vid sina sinnens fulla bruk då handlingen utfördes.”

Enligt Edinburgh Annual Register ledde domen till högljudda protester från den avlidnes vänner: ”Det är din tolkning av bevisen!” svarade en ung man och ropade högt: ”Skam över er! Skam över er!”

Men det hjälpte inte. Abel Griffiths begravdes i en av Londons mest trafikerade vägkorsningar.

En vecka senare kom familjen Griffiths vänner till Abels gravplats mitt i natten. Sedan de kontrollerat att ingen såg dem grävde de upp den döde.

Där­efter körde de det illaluktande liket till kyrkogården och lade Abel Griffiths till evig vila i en riktig grav i vigd jord.

Dagen därpå spreds ryktet i London. Abel Griffiths hade blivit en lokal kändis – allmänheten sympatiserade helt klart med de tre som tagit saken i egna händer och gett den olycksalige en värdig begravning.

Och nu uttalade sig även Storbritanniens kung i saken. Kung ­Georg IV hade nämligen råkat åka förbi med sin vagn just när Abel Griffiths lik kastades i gropen vid Grosvenor Place, och han tyckte att det var en upprörande och motbjudande handling.

På kungens initiativ ändrades den gamla lagen till slut. Hädanefter fick ingen begravas vid vägkorsningar eller genomborras med pålar.

I stället skulle självmördare få begravas i vigd jord. Men de fick klara sig utan präst och begravningsceremoni, och själva jordfästningen fick bara äga rum mellan klockan 21 och midnatt.

Självmord förblev ett brott

Efter Abel Griffiths död blev det lättare för självmördare att få en begravning, men britterna stod fortfarande fast vid att självmord var en kriminell handling. Inte förrän år 1961 upphörde självmord att vara ett brott.

Den brittiska lagändringen kom sent jämfört med många andra europeiska länder.

I Danmark avkriminaliserades självmord 1866; därefter fick självmördare begravas på kyrkogården.

Sverige var något senare: här dröjde det ända till 1908 innan det blev tillåtet att ge folk som dött för egen hand en ”anständig begravning”.

I det katolska Irland var självmord ett brott ända fram till 1993.