Sexpiller lovar resning, men levererar dödligt gift
År 1909 får tio officerare i Österrike–Ungern ett potensmedel skickat till sig. Det sägs öka uthålligheten i sängen. Mordförsöken skakar Europa.
De giftiga potenspillren kom i en fin ask som slagits in i rosa presentpapper.
Kapten Richard Mader häller upp ett glas åt sig själv. Det är eftermiddagen den 17 november 1909 och han har just skickat ut sin adjutant för att köpa lite ost och korv. Den unge officeren väntar dambesök.
Mader studerar nyfiket kuvertet som brevbäraren har levererat till hans adress på Hainburgerstraße i Wien. I det ligger ett brev och en ask inslagen i rosa papper. När Mader öppnar asken visar den sig innehålla två kapslar som ser ut att vara medicin.
Kapslarna ska motverka ”alltför tidig försvagning av mandomen”, står det i brevet. Mader har fått ett gratisprov av potensmedlet, som ska intas en halvtimme före samlag.
”Effekten är förbluffande”, utlovar avsändaren, som har undertecknat brevet med namnet Charles Francis.
De unga arméofficerarna är populära i sällskapslivet, så de kan behöva lite hjälp med att infria förväntningarna i sängen. Mader sväljer de båda pillren och sätter sig för att skriva ett brev medan han väntar på sin käresta. Mitt i en mening får emellertid Mader så ont att han tappar pennan.
”Vi tar oss friheten att bifoga ett gratis varuprov”, stod det i brevet med pillren. ”Döm själv (om dess verkan, red.). Det blir vår bästa reklam”, skrev avsändaren Charles Francis.
Mader vacklar ut i entrén, där hans adjutant hittar honom några minuter senare, hopkrupen av smärta. En läkare tillkallas, men Mader dör innan hjälpen hinner fram.
Dödsfallet beror på ett slaganfall, konstaterar läkaren. Så enkelt är det dock inte. En obduktion som två dagar senare görs av militärens patolog visar att Mader dött av kaliumcyanid och att giftet fanns i kapslarna.
Kaptenen har fallit offer för ett överlagt mord. Hans död är emellertid bara början på ett mysterium som kommer att skaka Wien och övriga Österrike–Ungern.
Polisen stod handfallen
Mader utgjorde ingen uppenbar måltavla för en mördare. Kaptenen var både omtyckt och respekterad. En kort tid dessförinnan hade försvarsmakten befordrat honom till en eftertraktad tjänst inom den kejserliga generalstaben. Medlemmarna av landets högsta militära ledning betraktades praktiskt taget som halvgudar.
År 1909 hade Österrike–Ungern 49 miljoner invånare. Landet var en centraleuropeisk stormakt.
Officerarna höll ihop Österrike–Ungern
Armén var dubbelmonarkins stolthet och styrka. I det splittrade landet kunde kejsaren alltid räkna med sina officerare.
Under 1800-talet hade kejsardömet Österrike försvagats så mycket av krig och uppror att ungrarna krävde jämlikhet med de tysktalande österrikarna. Därför bildades dubbelmonarkin Österrike–Ungern år 1867.
Riket hade gemensam utrikes-, finans- och försvarspolitik, men i övrigt var känslan av gemenskap begränsad. Förutom österrikare och ungrare utgjordes kejsarens undersåtar av ryssar, polacker, tjecker och slovaker i norr, medan det i söder bodde serber, kroater, slovener och italienare.
I det splittrade riket fyllde militären en enande funktion. Män från alla folkgrupper kunde göra karriär inom armén, som var lojal enbart mot kejsaren. Officerarna tjänade bra och hade efter avslutad tjänstgöring möjlighet att göra karriär som ämbetsmän – eller till och med bli adlade.
När nyheten om dödsfallet kom ut slog generalstabschef Franz Conrad von Hötzendorf larm. Han telegraferade till alla garnisoner och uppmanade officerarna att vara på sin vakt.
Om några fler fick mystiska vita piller skickade till sig skulle de omedelbart anmäla saken till sina överordnade. Under de följande dagarna hörde nio medlemmar av generalstaben av sig.
Därmed hade ärendet blivit en fråga om kejsarrikets säkerhet. En okänd fiende försökte utplåna Österrike–Ungerns militära ledning. Polisen och underrättelsetjänsten inledde en en omfattande brottsutredning.
Med postväsendets hjälp fick myndigheterna veta att de tio breven med pillren hade lagts på en brevlåda på stadens fina affärsgata Mariahilfer Straße, nära tågstationen Wien Westbahnhof.
Mördaren hade skickat de giftiga potenspillren från en brevlåda i närheten av tågstationen Wien Westbahnhof.
Avsändaren gick inte att spåra, men försändelserna hade skickats tidigt på morgonen den 14 november. Den förmente avsändaren, apotekaren Charles Francis, existerade inte.
Present ledde polisen på spåret
Ovissheten fick rykten att spridas på kaféerna i Wien. Kapslarna måste ha skickats av en utländsk makt i syfte att försvaga riket, menade många. Andra var övertygade om att det rörde sig om en svartsjuk make som ville hämnas sin hustrus affärer med de tjusiga officerarna.
Efter hand som utredningen fortskred tog dock fallet en oväntad vändning. Polisen insåg nämligen att alla officerarna som fått potenspillren skickade till sig tillhörde officersskolans avgångsklass år 1905, den årgång som under det kommande året skulle förse generalstaben med officerare.
Därefter granskades samtliga officerare från årgång 1905. Snart riktades misstankarna mot den 29-årige löjtnanten Adolf Hofrichter, som tjänstgjorde vid 14:e infanteriregementet i Linz, 18 mil väster om Wien.
Adolf Hofrichter (till vänster) och hans offer Richard Mader, som befordrades i stället för mördaren.
Hofrichter hade aldrig hymlat med att han drömde om en tjänst inom generalstaben. Konkurrensen var emellertid hård. Kandidatfältet utgjordes vanligen av omkring tusen man, av vilka 30 passerade nålsögat.
Årgång 1905 var dock större än de föregående, vilket gjorde att många utomordentliga officerare avvisades. Hofrichter ansåg sig tillhöra denna otursamma grupp.
Avvisningen innebar att Hofrichter riskerade att tvingas ta farväl av drömmen om ett glamoröst liv i generalstaben, vars officerare rörde sig bland adliga personer och kejsaren själv.
Vem som kunde räkna med att befordras härnäst framgick av den så kallade Beförderungsrangliste, en lista som alla årgångens befäl granskade noga.
År 1909 såg Hofrichter att fem män stod ovanför honom på listan. Det enda sättet som hans dröm kunde gå i uppfyllelse var om de dog och om en eller flera tjänster inom generalstaben samtidigt blev lediga.
Österrike–Ungerns officerare drömde om att få ikläda sig generalstabens gröna uniform och bära den fjäderprydda hjälmen.
Hofrichters placering på listan var inte det enda som fick polisen att misstänka honom. Det visade sig även att han saknade alibi för den 14 november. Hofrichter hade faktiskt till och med ljugit om sina förehavanden den dagen.
Han påstod att han hade rest till sin hemstad Reichenau i Böhmen, ett besök som skulle vara till den 15 november, hade han meddelat sitt regemente. Där dök emellertid Hofrichter aldrig upp. I stället hade vittnen sett honom anlända med tåg från Linz till Wien på morgonen den 14 november. Det var därifrån de giftiga potenspillren hade skickats samma dag.
Officer med mörk historia
Även andra indicier pekade på Hofrichter. Löjtnanten var känd som en entusiastisk amatörfotograf, en hobby som gav honom tillgång till cyanid, som på den tiden användes i framkallningsprocessen.
Cyanid gjorde bilderna skarpare och gav mer realistiska skuggor när motivet framkallades.
En oriktig uppgift om var han befunnit sig gjorde inte nödvändigtvis Hofrichter till en mördare. Betydligt mer komprometterande var utsagan från en av hans soldatkamrater. På sin födelsedag hade löjtnant Waldherr fått en uppsättning pennor i present av Hofrichter. Pennorna var inslagna i en liten brun ask som såg likadan ut som de som Mader och de övriga männen fått de giftiga pillren i.
Waldherr hade också fått ett födelsedagskort med en hälsning från Hofrichter, och handstilen var misstänkt lik ”apotekarens”. Med så starka indicier genomförde polisen i slutet av november en rannsakan av Hofrichters hem och kontor i Linz.
Under tiden besökte poliser alla stadens apotekare och pappershandlare. I samtal med personalen på Kronenapotheke kom det fram att Hofrichter den 12 februari inte bara hade köpt 31 vita kapslar, utan även fått instruktioner om hur de skulle fyllas.
I en pappershandel berättade personalen att Hofrichter hade köpt papper av det slag som officerarna fått skickat till sig.
På det här apoteket hade Hofrichter köpt tomma medicinkapslar.
På Hofrichters kontor hittade polisen flera askar av det slag som använts för att skicka giftpillren. Där stod också en bläckflaska, vars innehåll var identiskt med det bläck som använts för att skriva breven till officerarna.
Nu räckte indicierna för att myndigheterna skulle kunna ställa den överambitiöse officeren inför en militärdomstol. Den 26 november placerades han i häkte i Wien inför rättegången.
Runtom i världen hängav sig tidningarna ohämmat åt det uppseendeväckande fallet. ”Hofrichter förblev lugn och opåverkad, men han svimmade när man tog ifrån honom hans svärd”, skrev den nyzeeländska tidningen New Zealand Herald.
Hofrichter bedyrade sin oskuld, men hans trovärdighet fick sig en törn när åklagaren berättade att den gifte löjtnanten hade bjudit in en ung kvinna till ett möte på ett hotellrum. Den 26 april 1910 bröt han ihop och erkände.
Hofrichter hade försökt mörda sina kamrater för att själv att bli befordrad, medgav han.
Bevisen mot en officer behövde vara särskilt starka för att han skulle kunna dömas till döden.
Gammal lag blev Hofrichters räddning
Efter processen år 1910 var det nära att Adolf Hofrichter blev avrättad. Endast en gammal speciallag för officerare räddade honom.
I Österrike–Ungern bestraffades mord vanligen med döden, men för officerare gällde en särskild regel. De kunde bara dömas till döden om de antingen togs på bar gärning eller erkände sig skyldiga. Om inga trovärdiga vittnen trädde fram kunde den anklagade som mest få 20 års fängelse.
Lagen, som var från 1700-talet, speglade den höga status officerare hade i den habsburgska monarkin.
Speciallagen räddade Hofrichters liv, kanske med rätta, för det fanns brister i bevisningen mot honom. Det satt bland annat ett stort antal fingeravtryck på askarna som hans rivaler fått skickade till sig, men inga av dem var Hofrichters. Varifrån han fått giftet kunde utredarna inte heller visa.
En kort tid senare tog Hofrichter tillbaka sitt erkännande, men då var det för sent. Militärdomstolen dömde honom till 20 år i militärfängelset i Möllersdorf.
Han skulle egentligen ha släppts ut först den 25 juni 1930, men ödet ville annorlunda. I kölvattnet efter första världskrigets slut kollapsade Österrike–Ungern år 1918. Året därpå benådades Hofrichter.