Seglivad butler gäckade döden tre gånger

År 1884 skakades Storbritannien av det brutala mordet på 68-åriga Emma Keyse. Rätten konstaterade att hennes butler var skyldig och den dömde fördes till galgen. Men något gick fruktansvärt fel.

År 1884 skakades Storbritannien av det brutala mordet på 68-åriga Emma Keyse. Rätten konstaterade att hennes butler var skyldig och den dömde fördes till galgen. Men något gick fruktansvärt fel.

Shutterstock & Ian Waugh/Devon and Cornwall Police

Ljudet av metallbultar som rörde sig trängde upp genom schavottens brädgolv. Bödeln drog allt vad han kunde i handtaget som skulle öppna falluckan under John Lees fötter.

”Är det över?” frågade prästen tyst utan att våga öppna ögonen.

Rättsläkarens rop blev svar nog:

”I Guds namn, detta måste sluta nu!”

På schavotten stod den dödsdömde orörlig och andades tungt genom läderhuvan, fortfarande med snaran kring halsen.

Året var 1885 och i dimman ­utanför Exeter-fängelset i södra England började folkmassan bli otålig. Plötsligt skyndade en grupp reportrar ut från byggnaden med uppjagade miner:

”De kan inte hänga mannen! De försökte tre gånger, och han är fortfarande inte död!” ropade en av journalisterna till de häpna åhörarna.­

Dömd för brutalt mord

Några månader tidigare hade den blott 20-årige John Lee dömts till döden för mordet på sin arbetsgivare, 68-åriga Emma Keyse.

Under sina sista år bodde den gamla ungmön i det idylliska ­fiskeläget Babbacombe Beach i södra England.

Miss Keyse hade tyckt om den unge John Lee, trots att han suttit i fängelse för att ha stulit ett par silverljusstakar från sin tidigare arbetsgivare. Hon förbarmade sig över den unge mannen och anställde honom som butler.

Vid tretiden på natten den 15 november 1884 vaknade Emma Keyses tre kammarjungfrur av att det luktade rök. Elden hade fått fäste i möblerna i matsalen, där Emma Keyse låg död på golvet.

Hon hade dödats med två hugg i skallen och dessutom fått halsen avskuren. Till sist hade förövaren dränkt in kroppen i lampolja och tänt på.

Det dröjde inte länge förrän John Lee greps och åtalades för mordet. Dels hade han varit den ende mannen i huset, dels hade han fått ett köttsår i höger arm.

Såret förklarade han med att han slagit sönder ett fönster för att släppa ut röken. Men polisen fäste sig vid Lees kriminella förflutna, och att han strax ­före mordet hade beklagat sig över sin dåliga lön.

Även med den tidens mått mätt var rättegången en skandal. Lees advokater kallade inte in några försvarsvittnen, och en kniv och en köttyxa som påstods vara mordvapnen passade inte ihop med såren på offret. Butlern fälldes bara på indicier.

”Jag är skakad över den ovärdiga tillställningen i Exeter-­fängelset under Lees avrätt­ning. Lee kan inte avrättas nu. Det vore alltför grymt.” Drottning Victorias förbön för John Lee.

© Polfoto/Corbis

Falluckan strejkade gång på gång

Under hela rättsprocessen hade John Lee envist hävdat att han var oskyldig. Och när dödsdomen lästes upp i rätten verkade den dömde, enligt vittnen, oberörd och sade till domaren:

”Ärade domare, orsaken till mitt lugn är att jag litar på Vår Herre, som vet att jag är oskyldig.”

Tre veckor senare fördes Lee till galgen i fängelset i Exe­ter. Medan prästen läste högt ur Bibeln gick bödeln, James Berry, fram och tog tag i handtaget till falluckan – och drog.

Åskådarna flämtade till. Luckan rörde sig förvisso, men den bar fortfarande upp Lee.

”Trampa på luckan!” ropade Berry till polismännen, som lydde. Men ingenting hände.

Den dödsdömde drogs åt sidan, fortfarande med snaran kring halsen, och falluckan testades. Den fungerade perfekt.

Ännu en gång placerades John Lee på luckan, och bödeln drog i hand­taget. Men den dödsdömde stod kvar.

Där­efter kom två polismän med en hyvel och en yxa och försökte ta av en bit av luckan – som genast öppnade sig. Lee fördes tillbaka på luckan och Berry drog i handtaget för tredje gången. Förgäves.

Från graven till livstids fängelse

Efter det tredje misslyckade försöket fördes John Lee tillbaka till sin cell, och ­dagen därpå fanns historien om skandalen i Exeter-fängelset på förstasidan i ­alla tidningar.

John Lee själv hävdade att det var Gud som räddat honom:

”Det var Herrens hand som inte tillät att domen verkställdes”, skrev han i ett brev till sin syster.

Under de följande dagarna ändrade nationen inställning till John Lee, från avsky till medkänsla.

Historien nådde ända till Buckingham Palace där drottningen sände ett iltelegram till inrikesministern.

Drottning Victoria, som hade känt miss Keyse personligen, ansåg att Lee – efter att ha stirrat döden i vitögat tre gånger – inte fick avrättas:

”Det vore alltför grymt”, hette det.

John Lee-skandalen togs upp i parlamentet, och inrikesministern omvandlade dödsdomen till livstids fängelse.

Lees tyngd gjorde att falluckan inte fungerade som den skulle.

© Ian Waugh/The Man they could not hang

John Lee försvann spårlöst

På 1800-talet motsvarade livstids fängelse 20 år, men Lee var optimistisk:

”Jag intalade mig att tiden skulle gå fort”, skrev han många år senare.

I hopp om en villkorlig frigivning efter 15 år uppförde sig Lee exemplariskt i fängelset. Men varje gång han skrev till inrikesministeriet fick han avslag på sin nådeansökan.

När 20 år hade gått stod det klart att John Lee inte skulle friges.

Nu började tidningarna åter skriva om ”mannen de inte kunde hänga”, och både politiker och stödorganisationer pressade på för att få ministern att tänka om:

”Om John Lee är oskyldig är han den mest otursförföljde mannen i världen”, skrev en politiker och påpekade att även om Lee var skyldig hade han nu avtjänat sitt straff.

Inte förrän 1907, 23 år efter dödsdomen, lämnade John Lee äntligen fängelset som en fri man.

Han sålde sin historia för 240 pund – en smärre förmögenhet – och reste så småningom till USA där han försvann spårlöst. Om han var mördare eller ej blev aldrig klarlagt.