Scandinavian Star: Historien bakom katastrofen

Dömd pyroman ombord

Vid den planerade avgångstiden ringlar bilköerna fortfarande långa på kajen. I en av bilarna sitter Jan och Christine Harsem och deras 1,5 år gamla son Halvor. Den 24-åriga Christine är gravid i femte månaden, och innan de får tillökning har paret bokat ett sommarhus i Løkken på Nordjyllands västkust för en veckas avkopplande semester.

Medan familjen tålmodigt väntar på att få köra ombord på färjan äter de sin medhavda matsäck och lyssnar på radio.

Bland de övriga i bilkön finns den 37-årige lastbilschauffören Erik Mørk Andersen. Den 194 centimeter långe dansken är med för att hjälpa en annan chaufför med en körning och utnyttjar väntetiden till att ringa hem till sin fru Jette.

På skämt ber han henne beställa mat från den flotta restaurangen d’Angleterre, så att han kan få något gott att äta när han kommer hem dagen efter.

Han berättar att han och partnern Torben har köpt världens dyraste varmkorv i Norge,– trots att det inte ens ingick ketchup. De småpratar vidare och halvt för sig själv mumlar han: ”Det är den nya färjan vi ska med”, och tillägger sedan undrande: ”Kan du förstå varför vi inte är ombord än? Vi skulle ju ha varit iväg för länge sen.”

”Nej, men om det tar för lång tid så hoppa i vattnet och simma hem!” skojar Jette, samtidigt som hon kan höra lastbilens motor startas.

”Nu ska vi på dödsskeppet”, brummar Torben i bakgrunden, ovetande om att hans ord ska besannas på ett ohyggligt sätt. Erik avslutar samtalet med: ”Jag kommer hem i morgon.”

Erik Mørk Andersen har ett förflutet som pyroman, och det ska snart komma ikapp honom. Han är tidigare dömd för att ha anlagt fem bränder, som dock inte har medfört några personskador. Den första ägde rum 1974 då han övernattade i en lägenhet som han just hade flyttat ifrån.

Berusad hade han fimpat en cigarett i en hög papper på golvet. Den förseelsen kostade honom en dom för allmänfarlig vårdslöshet, vilket även blev följden efter en episod tre år senare då han till synes medvetet hade låtit en arbetsoverall hänga på tork över en påslagen köksspis.

De tre övriga händelserna var allvarligare och ledde till fängelsestraff: I oktober 1978 rullade Mørk Andersen ut toalettpapper i korridoren på ett hotell i Esbjerg och satte eld på det, innan han gick in på sitt rum och lade sig att sova.

1983 blev han åter dömd för mordbrand i två fastigheter i Grenå, men det absolut strängaste straffet, fängelse i två år och tio månader, fick han 1986. Efter ett gräl med Jette drack han och svalde några lugnande tabletter innan han tände eld på tre ställen i en fastighet.

Efter denna allvarliga incident och det stränga straffet lovade Erik Mørk Andersen dyrt och heligt sin fru att han skulle ”skärpa till sig” framöver.

Besättningen kunde inte fartyget

Två timmar och en kvart försenad lägger Scandinavian Star ut från kajen i Oslo klockan 21.45. Kvällen är kall och klar och havet nästan spegelblankt då färjan stävar ut genom Oslofjorden.

Kompakta moln av rök väller ut från skorstenen och upp mot den stjärnklara himlen. På bryggan står norske Hugo Larsen, som i februari 1990 har erbjudits rollen som befälhavare på fartyget.

Hugo Larsen är en gammal sjöbjörn. Sedan 1951 har han arbetat på över 20 fartyg och sedan den 31 mars 1990 är han befälhavare på Scandinavian Star, som inte heller är någon duvunge.

DA-NO Linjens nyinköpta färja sjösattes 1971 utanför den franska staden Nantes och har därefter färdats vida omkring, senast i Florida i USA, där det amerikanska bolaget SeaEscape använt fartyget som ett flytande kasino på dagsutflykter.

Detta är anledningen till att ett stort antal hytter inte har använts på länge, och ett större renoveringsprojekt med tapetsering och målning pågår fortfarande, särskilt i korridoren med hyttnummer på 200.

Utöver Hugo Larsen består besättningen av medlemmar som varken känner till fartyget eller varandra. De kommer från nio olika länder, och av de 99 besättningsmedlemmarna saknar 90 erfarenhet.

De har mönstrat på mindre än två veckor före den första seglatsen. Flera förstår inte engelska och än mindre något skandinaviskt språk, vilket gör kommunikationen i stort sett omöjlig.

Nattsuddare samlas i baren

Som så många andra passagerare har Jan och Christine Harsem problem med att få den hytt som de har bokat. Nyckeln som receptionen lämnar ut passar inte till nummer 746, och när Jan till slut lyckas få tag i rätt nyckel har klockan blivit så mycket att Christine bestämmer sig för att natta sonen Halvor.

Under tiden går Jan en runda på fartyget och sedan upp i restaurangen för att ta lite mat.

Den kryssningskänsla som många av passagerarna saknade när de kom ombord hittar de i restaurangen. Här är dukarna nystrukna, över borden hänger ljuskronor i nyputsad mässing och leende portugisiska servitörer skyndar runt för att ge gästerna bästa tänkbara service.

Vid buffén står en kock redo att skära upp maten åt de hungriga gästerna. För 98 norska kronor kan de välja från en meny som bland annat erbjuder bayonneskinka, rostbiff, kyckling och lammstek.

Efter att ha ätit passerar Jan Harsem baren på väg tillbaka till hytten. Baren ligger på huvuddäck i aktern, och så här vid elvatiden på kvällen börjar det bli trångt runt de runda borden när swingbandet Broadway on Board spelar upp till dans.

En av nattsuddarna i baren är den långe och slanke Erik Mørk Andersen. Han småpratar med bartendern och får i sig några glas.

Innan bandet avslutar sitt framträdande med Frank Sinatras My way klockan 01.30 köper Erik två cocacola som han ber bartendern servera två danska kvinnor som sitter vid ett bord bredvid.

De flesta gästerna har redan lämnat baren och snart går även de två kvinnorna. De tycker inte om uppmärksamheten från främlingen, utan dricker snabbt upp och lämnar stället.

Sängkläder börjar brinna

Arvid Rusten och Kristen Blindheim från Vik Bordtennisklubb bor i hytt 422. Tillsammans med två killar och tre tjejer är de på väg till Hirtshals i Danmark, där de ska delta i ett läger – två av barnen, en pojke och en flicka, är Arvids egna.

Pojkarna bor tillsammans med de vuxna och flickorna har fått en egen hytt med nummer 424.

Medan barnen sover har Arvid och Kristen varit en sväng i baren och spelat på de enarmade banditerna. När männen vid ettiden är på väg tillbaka till hytten noterar de en blå matta och en hög sängkläder som ligger i korridoren utanför hytt 416.

De tycker det är konstigt men kommer fram till att det nog bara är någon som blivit berusad, kräkts och sedan slängt ut sängkläderna i korridoren för att slippa stanken. Arvid Rusten somnar snabbt men vaknar abrupt då han strax före klockan två hör ett knastrande ljud från korridoren.

Kristen är redan uppe. Han ropar att det brinner och öppnar dörren. I den smala korridoren slickar lågorna från högen med sängkläder redan väggarna och tjock, mörkgrå rök stiger upp mot taket.

Resolut rusar både Blindheim och Rusten tillbaka till hytten, sliter upp sängkläderna ur sina sängar och skyndar tillbaka för att kasta dem över lågorna och kväva elden. I bara strumplästen trampar Blindheim runt på sängkläderna och får brännskador under fötterna.

Men kampen är förgäves, så i stället fyller männen snabbt hyttens papperskorg med vatten som de häller över elden. Det fungerar och elden slocknar äntligen.

Tumultet har väckt flera andra passagerare som sömndruckna tittar ut från sina hytter. Flera besättningsmedlemmar, bland annat ett fartygsbefäl, skyndar till platsen för att städa upp och trycker ned de svedda och genomblöta sängkläderna i sopsäckar. Arvid Rusten är fortfarande skärrad.

”Jag är säker på att branden är anlagd. Det kan hända igen. Ni måste se till att få tag i folk som kan hålla vakt i korridoren i natt”, kräver han upprört.

Men befälet säger åt honom att lugna sig. Besättningen har allt under kontroll, försäkrar han, och avfärdar branden som en olycka. Någon har slängt en cigarettfimp i tvätthögen, gissar han, och betonar att passagerarna lugnt kan gå tillbaka till sina hytter och sova vidare.

Besättningen ser ändå till att väcka befälhavare Hugo Larsen. Han får veta att branden är släckt och att situationen är under kontroll.

Snabbtänkt tonåring riskerar livet

Fjortonårige Vidar Skillingsås kan inte sova. Tillsammans med tre kamrater från idrottsföreningen i den norska staden Strømmen är han inkvarterad i hytt 616, men luften i det lilla utrymmet är olidligt varm och klibbig. Vidar vänder och vrider sig utan att kunna somna, och runt klockan två ger han upp.

Han drar på sig kläderna och går upp på däck tillsammans med en av sina kamrater för att andas frisk luft. Korridoren ligger tom, men vid trappuppgången möter pojkarna ett par träningskamrater som inte heller kan sova.

De börjar prata men ser plötsligt hur gråsvart rök sipprar upp från trappan som leder till nedre däck. Förskräckta skyndar pojkarna till receptionen för att slå larm.

”Det brinner! Det brinner! Det brinner överallt!” skriker tonåringarna.

Receptionisten Solveig Ekerhovd tror först att killarna driver med henne. Men så får hon syn på röken som kommer vällande mot receptionen. Ekerhovd sliter åt sig telefonen och ringer till befälhavaren för att meddela att ännu en brand har uppstått.

Denna gång kommer röken från korridorerna med hyttnummer på 500 och 600, meddelar receptionisten och lägger på.

Därefter skyndar sig Solveig Ekerhovd ned till däcket under receptionen och ropar att det brinner. Tillbaka vid receptionen upptäcker hon att röken nu har spridit sig så mycket att det inte går att se mer än handen framför sig.

Receptionisten famlar sig fram till korridoren med hytter på receptionsdäck för att slå larm och ropar till de uppskrämda passagerare hon möter på vägen: ”Lägg er ned och kryp mot receptionen!”

Vidar Skillingsås och hans tre vänner har sprungit uppför trappan, upp mot säkerheten och den friska luften ute på däcket. Men plötsligt ångrar sig Vidar, vänder och börjar springa tillbaka.

”Jag varnar de andra”, säger han och försvinner in i röken utan att tänka på att han riskerar sitt liv.

Tonåringen Vidar har aldrig varit med om en brand förr, men han har läst att det under röken, precis vid golvet, ska finnas en ficka med frisk luft. Så tillbaka i korridoren lägger han sig på alla fyra och kryper till hytt 616 för att väcka sina vänner.

På väg tillbaka varnar pojken sin tränare i hytt 614, och därefter kravlar han tillbaka till receptionen. Där försöker Vidar Skillingsås resa sig upp för att springa uppför trappan till den friska luften på däck, men röken är massiv och dränerar honom på all kraft.

”Nu dör jag”, hinner han precis tänka innan han blir medvetslös och ramlar ihop.

När Vidar vaknar till vet han inte hur länge han varit avsvimmad, men när den norske tonåringen slår upp ögonen igen ser han en dörr vid receptionen. Han skyndar sig att öppna den och kryper in i ett tvättrum, varpå han svimmar igen. När han vaknar är han yr och Vidar har senare berättat att han inte kunde tänka klart.

Ändå lyckas han öppna ännu en dörr och tar sig bort till trappan och upp på däck. Den friska luften verkar som en livgivande injektion, och plötsligt kommer han att tänka på en man som han har sett ligga på golvet i receptionen.

Vidar störtar nedför trappan för att försäkra sig om att mannen är okej, och upptäcker lättad att främlingen är på benen och på väg upp mot däck. Vidar vänder om och rör sig åt samma håll, bort från röken som river och sliter i hans lungor.

Rykande inferno övermannar Scandinavian Star

Jan Harsem är mitt i en dröm då han väcks brutalt av ett illavarslande skrik.

”Jan, du måste vakna! Jan, det brinner! Du måste ta Halvor!” ropar Christine skräckslaget och försvinner ut ur hytten i sitt gula nattlinne, antagligen för att så snabbt som möjligt skaffa frisk luft åt sitt ofödda barn.

Förvirrad och omtumlad kryper Jan upp ur kojen och drar på sig byxorna så snabbt han kan. Sedan lyfter han upp sin lille son i famnen och springer ut i gången, ungefär en halv minut efter Christine.

Hela korridoren är fylld av rök. Norrmannen kan varken se sin fru eller väggar och golv. Röken skymmer allt, och i mörkret är han tvungen att böja sig ned för att känna sig fram.

I sin ögonvittnesskildring berättar Jan Harsem att han tar sig upp på däck på den brinnande färjan och känner aprilnattens friska och kalla luft.

Halvor vilar fortfarande i hans armar, vaken men ganska lugn. Hur Jan lyckas ta sig uppför trappan och ut på akterdäck har den norska småbarnspappan inget klart minne av.

Uppe på däck är det nu ett myller av människor. Oroligt spanar Jan efter Christine, men utan att kunna hitta henne. Han ber en medpassagerare att hålla Halvor medan han själv springer ned i fartyget för att leta efter sin fru.

Men på väg ned genom det rökfyllda trapphuset förstår han chockad att han måste vända om. Han inser att Halvor inte får förlora båda sina föräldrar.

Tornado av eld rasar på fartyget

Arvid Rusten i hytt 422 är fortfarande klarvaken efter den uppskakande händelsen tidigare. Han stelnar till när han plötsligt hör en man ropa på engelska: ”Fire! Fire!” Med en känsla av déjà-vu öppnar 41-åringen dörren och tittar ut i gången där en vägg av tjock rök väller mot honom.

Sekunden efter är även hans tränarkollega Kristen Blindheim på benen. De skyndar sig att få ut pojkarna från hytten – det finns ingen tid att förlora. I underkläder och t-shirt famlar sig gruppen fram genom den rökfyllda korridoren i riktning mot receptionen.

Men Arvid Rusten springer åt andra hållet, mot hytten där dottern och hennes vänner finns, och bankar och slår på dörren. Efter vad som känns som en evighet öppnar flickorna till sist dörren. Tillsammans med Arvid flyr de genom korridoren och bort till trappan.

Här känner de plötsligt en stark och brännande hetta. Med katastrofal hastighet sprider sig just i detta ögonblick elden i hela fartyget, och den är hack i häl på de flyende barnen och de vuxna från norska Vik.

Uppe på bryggan har befälhavare Hugo Larsen sedan länge förstått att situationen är kritisk. Larmknapparna lyser rött på panelen och signalerar om brand på däck fyra och fem.

”Det brinner. Tryck in larmknapparna!” befaller han förste styrman Sverre Aashildrød, som omedelbart trycker på larmknapparna. De utlöser ett ringande brandlarm som signalerar till besättningen att de ska förse sig med brandutrustning och påbörja släckningsarbetet. Därefter rapporterar förste styrmannen om branden i fartygets högtalare och ber passagerarna att ta sig upp på däck.

Vad ingen ännu vet är att branden startat strax efter klockan två i den obebodda korridoren på däck tre med hyttnummer på 200, närmare bestämt utanför hytt 219. På mindre än tio minuter har elden fått fäste i väggar och tak som är täckta med plastlaminat.

Hela korridoren står i lågor. Med hög hastighet har elden spridit sig till ett närliggande trapphus och vidare uppåt och temperaturen når på flera ställen över 200 °C. Framför lågorna bolmar tjock rök från det brinnande laminatet.

Röken innehåller höga halter av giftig vätecyanid och är dessutom mättad med kolmonoxid, en dödlig cocktail.

Efter bara en halv minut förlorar man medvetandet och efter ett par minuter inträder döden.

Som ett eldklot skjuter lågorna fram genom fartyget, som är uppdelat i sektioner separerade av branddörrar. Från bryggan försöker befälhavaren stänga dörrarna för att isolera branden, men på flera platser fungerar inte automatiken och dörrarna står vidöppna.

Därmed kan elden spridas okontrollerat från våning till våning . Redan klockan 02.20 har lågorna nått däck sex där elden rasar in genom en öppen branddörr och in i baren, där den förgör allt i sin väg.

Många i besättningen har aldrig deltagit i någon brandövning och vet inte vad de ska göra. I desperation krossar de flera rutor för att få ut röken, men det ger bara extra syre åt elden.

Överallt på fartyget utspelar sig hemska scener: Förblindade och omtöcknade av den giftiga röken vacklar vuxna och barn genom labyrinterna av gångar, där de måste kliva över andra människor som kämpar för sitt liv eller som redan har gett upp i jakten på frisk luft.

Den bristande skyltningen gör att många har problem med att hitta till utgångarna. Flera råkar vilse och går in i korridorer som inte har någon utgång i andra änden, en dödsfälla där de är utlämnade åt röken och den infernaliska hettan.

Flera i besättningen försöker ta sig in i de rökfyllda korridorerna iförda syrgasmasker och med brandsläckare. De bryter upp hyttdörrar med kofot och hittar medvetslösa passagerare som de släpar ut i det fria på huvuddäck. Många omkommer under tiden de håller på att föras i säkerhet.

”Min man är där inne, min man är där inne”, skriker en kvinna förtvivlat medan hon bärs iväg. Det enda hennes räddare kan göra är att lova att gå tillbaka och leta när han har fört kvinnan i säkerhet.

Kaptenen lämnar Scandinavian Star

Klockan 02.24 skickar befälhavare Hugo Larsen ett nödanrop med fartygets position. Sedan larmar han befälhavaren på fartyget Stena Saga, som befinner sig i närheten, bara cirka sju kilometer bort.

”Vi har en brand ombord. Kan ni ligga standby?” rapporterar Larsen och får direkt en bekräftelse: Det svenska fartyget sätter omgående kurs mot den brinnande färjan några kilometer bort.

Efter att ha tagit emot nödanropet vidtar räddningstjänsterna i Danmark, Norge och Sverige omedelbart åtgärder. Helikoptrar lyfter och en flotta med kustbevakningsbåtar och lotsbåtar sätter snart kurs mot den nödställda färjan ute på Skagerrak.

Uppe på däck råder nu kaos och panik. Branden inne i fartyget dundrar som ett åskväder, och alla fruktar lågorna som kommer allt närmare. Några överväger att hoppa i vattnet för att undkomma infernot.

De flesta har bara på sig underkläder och t-shirt. Passagerarna döljer ansiktet i fuktiga handdukar eller lakan för att skydda sig mot den giftiga röken som sipprar upp på däck, medan män, kvinnor och barn skakar av rädsla och köld i den bara fyragradiga nattluften.

Strax före klockan tre firas de första livbåtarna ned längs fartygets sida, och samtidigt börjar besättningen dela ut flytvästar. Jan Harsem får tag i två. Han surrar fast sin lille son vid kroppen med flytvästens remmar och klättrar nedför en repstege till en av livbåtarna som Stena Saga har sjösatt.

Den svenska färjan har börjat ta upp överlevande runt klockan tre och från alla håll närmar sig andra fartyg den brinnande färjan som nu lyser röd i mörkret. Klockan 03.20 anser befälhavare Hugo Larsen att det inte längre är möjligt att överleva eldhavet.

Tillsammans med tre befäl går han i den sista livbåten, varpå han över en walkie-talkie kontaktar befälhavare Lennart Nordgren på Stena Saga.

”Har både passagerare och besättning lämnat fartyget?” frågar den svenske befälhavaren.

”Ja, alla. Alla har lämnat”, försäkrar Larsen.

Men den informationen stämmer inte. Bara tio minuter efter samtalet med Larsen ser Nordgren med egna ögon minst tio personer som kämpar för livet uppe på akterdäcket.

Klockan 05.26 når den första helikoptern med rökdykare fram till Scandinavian Star. Rökdykarna tror felaktigt att alla passagerare och besättningsmedlemmar har lämnat fartyget vid liv. Men när de firas ned till fartyget upptäcker de att många fortfarande finns kvar på däck. De har vistats i något av de få områden på färjan som elden inte har nått och har sovit sig igenom hela dramat.

När brandmännen tar sig in i fartyget för att söka igenom hytter och korridorer möts de av ohyggliga syner. Överallt ligger döda barn och vuxna. Några passagerare är fortfarande vid liv men svårt medtagna, och inom några timmar står det klart att minst 150 människor har dött i katastrofen.

Strax före klockan tolv lördagen den 7 april, medan brandmän fortfarande kämpar med att släcka elden, börjar lotsbåtar bogsera Scandinavian Star till närmsta hamn, som är Lysekil i Sverige. Nu rapporterar alla nyhetskanaler om katastrofen, och allmänheten har för länge sedan börjat spekulera om orsaken till branden.

Teorierna är redan nu att det inte handlar om en olycka, utan om en anlagd brand någonstans på fartyget.

”Meter för meter kartlägger polisens pyromangrupp passagerarnas och besättningens förehavanden ombord på Scandinavian Star”, berättar den norska tidningen Verdens Gang den 11 april 1990. I tragedin dog 159 personer, bland dem gravida Christine Harsem, Halvors mamma.

Medan maken Jan valde att springa åt vänster från hytten flydde hon åt höger, men i den riktningen saknade korridoren utgång. Beslutet kostade henne och hennes ofödda barn livet. Arvid Rusten och hans sällskap är alla bland de överlevande. Detsamma gäller 14-årige Vidar Skillingsås och hans kamrater från idrottsföreningen i Strømmen.

Danske Erik Mørk Andersen hittas avliden i hytt 530, där också liket från hans medchaufför finns. Obduktionen visar att de dött före klockan 02.45 natten till den 7 april, att dödsorsaken med stor sannolikhet är kolmonoxidförgiftning och att Mørk Andersen hade en promille på 1,7.

Många teorier om branden

Just Erik Mørk Andersen hamnar snabbt i polisens sökarljus som huvudmisstänkt för dödsbranden. Med ett förflutet som pyroman är han en given kandidat, och enligt norsk polis finns ett visst mönster som upprepas i de olika fallen av mordbrand: ”Han har känt sig avvisad, av arbetsgivaren, frun eller andra kvinnor. Han har varit berusad. Han har tänt på brandfarligt material som funnits till hands, i regel papper eller soppåsar. Han har också gått in på sitt rum och lagt sig efter att bränderna har anlagts”, står det i polisrapporten.

Polisen tror att danskens uppförande på färjan är samma som vid de tidigare mordbränderna: Han hade avvisats av kvinnor, han var full och han hade köpt en tidning som aldrig hittades. Kanske tände han på den utanför hytt 219 och lämnade sedan brottsplatsen för att gå tillbaka till sin hytt. Polisen är så säker på sin teori att de i mars 1991 gör ett offentligt uttalande som stänger fallet.

”Branden är uppklarad”, förklarar Oslos polischef Willy Haugli i mars 1991.

Men många hade invändningar mot denna slutsats. Dels hade polisen inga tekniska bevis för att Mørk Andersen var gärningsmannen, dels visade en senare inofficiell utredning, som gjordes på uppdrag av överlevande och anhöriga till offren, att flera bränder uppstått efter dödsbranden, långt efter att Mørk Andersen avlidit.

Minst två bränder startade efter huvudbranden, den första medan fartyget bogserades i land och den andra då det låg vid kaj i Lysekil.

Enligt de inofficiella utredningarna kan dödsbranden ha anlagts av besättningsmedlemmar i maskopi med ägarna i ett försök till försäkringsbedrägeri i miljonklassen. Om fartyget förstördes skulle ägarna till Scandinavian Star få en ersättning från försäkringsbolaget på hela 24 miljoner dollar.

Teorin är att ägarna skulle ha betalat flera betrodda medlemmar i besättningen för att sätta eld på fartyget och se till att det blev utbränt, så att ägarna därefter kunde inkassera den astronomiska summan.

Faktum är att det amerikanska företaget SeaEscape på eftermiddagen den 30 mars 1990, bara drygt en vecka före katastrofbranden, hade köpt Scandinavian Star för över 10 miljoner dollar. Tidigare hade bolaget bara hyrt fartyget.

Endast 18 minuter senare samma eftermiddag sålde sedan SeaEscape i sin tur färjan vidare till den danske redaren Henrik Johansen. Under den korta tiden hade priset stigit till 21,7 miljoner dollar, vilket betydde att fartyget på drygt en kvart hade blivit värt mer än det dubbla.

På grund av det höga inköpspriset höjdes försäkringsvärdet till 24 miljoner dollar, men hela ersättningen skulle bara betalas ut om fartyget totalförstördes. Omständigheterna kring fartygsaffärerna var extremt komplicerade, och än i dag är inte alla detaljer helt klarlagda.

Köpet registrerades till exempel aldrig, så vid tidpunkten för katastrofen stod SeaEscape fortfarande som formell ägare av fartyget, som var inregistrerat i Bahamas. Bolaget fick efter en förlikning ut ett försäkringsbelopp på omkring 14 miljoner dollar baserat på en beräkning av reparationskostnaderna.

Efter att ännu en gång ha granskat handlingarna i ärendet kallade norska polisen till en presskonferens i juni 2014. Här medgav polisen att de inte hade tillräckliga bevis för att dra slutsatsen att det var den danske lastbilschauffören Erik Mørk Andersen som hade anlagt bränderna.

Efter erkännandet att branden på Scandinavian Star fortfarande inte var uppklarad, ville polisen återuppta utredningen. Tyvärr ledde inte heller det arbetet till någon lösning, och 2016 beslutade sig polisen därför åter för att lägga ned ärendet i brist på bevis.

Katastrofen på Scandinavian Star är än i dag inte uppklarad. Vem som satte eld på fartyget och vilket motivet var är fortfarande höljt i dunkel.