Abraham Zapruder

Så bedrevs jakten på Kennedys mördare

Strax efter lunch den 22 november 1963 sker det otänkbara: en mördare skjuter USA:s president John F. Kennedy med två skott. Medan läkarna kämpar för att rädda presidentens liv, inleder polisen en omfattande människojakt i hela Dallas.

Dealy Plaza, Dallas, Texas, fredagen den 22 november kl. 12.30

Kennedys kortege är på väg genom Dallas mot Texas Hotel där presidenten ska hålla tal.

John Ready kliver smidigt ned från sin ståplats längst bak på den svarta Lincoln-limousinen. För ett ögonblick känner Secret Service-agenten en stor lättnad.

Det omedelbara hotet mot presidenten har minskat avsevärt sedan kortegen svängt bort från folkmassorna och trängseln längs Main Street i Dallas och ut på den halvtomma Dealys Plaza.

Färden genom Dallas har varit tuff för Readys nerver. Han är utbildad till att använda sin egen kropp som sköld åt USA:s president, men samtidigt vet han att den 46-årige John F. Kennedy har gett tydliga order: Inga livvakter får stå på fotstegen på den specialtillverkade presidentlimousinen.

Kennedy vill att hans väljare ska fokusera på honom och inte på eventuella hot mot hans liv.

Även här i Dallas, där konservativa krafter så sent som för en månad sedan överföll presidentens FN-ambassadör Adlai Stevenson.

Under färden längs Main Street har Ready och hans kollega Clint Hill struntat i presidentens order – hotet mot presidentens liv är helt enkelt alldeles för stort i trängseln längs gatan.

Men nu flyttar sig de båda livvakterna diskret bakåt till följebilen med vicepresident Lyndon B. Johnson och låter presidenten njuta av folkets hyllningar.

Solen lyser klart denna novemberdag. Det är 18 grader varmt och invånarna i Dallas älskar sin president.

Vuxna män, hurrande kvinnor och glada skolbarn jublar medan kortegen glider fram i 20 kilometer i timmen.

Kennedy själv sitter som en kung på sin tron. Med ett tryck på en knapp har han höjt sätet 20 centimeter så att åskådarna tydligt kan se både honom och Jacqueline.

Texas guvernör John Connally med maka får nöja sig med att sitta på normal höjd och vinka.

John Fitzgerald Kennedys begravning den 25 novem­ber följs av miljontals människor. Samma dag begravs Oswald. I den ceremonien deltar bara Oswalds hustru, hans båda barn, mor och bror.

© Getty Images

Unga män hänger ut genom fönstren när kortegen passerar den sju våningar höga tegelbyggnaden som rymmer Texas­ School Book Depository, gör en mjuk vänstersväng och fortsätter längs Elm Street.

Plötsligt ekar en skarp knall över Dealy Plaza och gnistor slår upp från asfalten precis bakom presidentens bil. Clint Hill uppfattar inte omedelbart faran.

Han hör gevärsskottet men är osäker på om knallen kommer från en punktering. Han låter blicken svepa över limousinens däck, och därefter tillbaka och åt höger där ljudet kom ifrån.

Rufus Youngblood, ansvarig för vicepresident Lyndon B. Johnsons säkerhet, reagerar där­emot instinktivt och blixtsnabbt.

Precis som han lärt sig under hundratals timmar av övning drar han ned vicepresidenten i sätet och täcker honom med sin kropp.

2,7 sekunder senare råder det inget tvivel om vad som händer. Ännu ett gevärsskott och i samma ögonblick tar sig Kennedy åt strupen.

Kulan träffar presidenten i höger sida av halsen, banar sig väg genom presidentens kropp och in i guvernör Connallys rygg.

Medan Connally sjunker ihop på sin plats blir Kennedy sittande halvt upprätt – onaturligt stel.

Hans ryggbesvär tvingar honom att bära en stram korsett som hindrar kroppen från att sjunka ihop. Det blir ödesdigert. Presidenten är en perfekt måltavla.

Clint Hill och John Ready kommer rusande fram mot presidentlimousinen när en tredje kula­ sex sekunder senare sliter sönder högra halvan av presidentens hjärna.

I presidentens svarta Lincoln stampar chauffören William Greer­ förskräckt gaspedalen i botten.

Clint Hill hinner precis kasta sig in över bakluckan på bilen­ innan den accelererar och susar iväg från Dealy Plaza med 100 km i timmen.

Texas School Book Depository, Elm Street, kl. 12.31

Åtskilliga vittnen har sett krutrök och en man med gevär i ett fönster på 6:e eller 7:e våningen på Texas School Book Depository.

Marrion Baker släpper gashandtaget och bromsar hårt. Han är säker på att skotten kom från taket på den sju våningar höga tegelbyggnaden som rymmer Texas School Book Depository (ett lager för skolböcker, reds anm.).

Motorcykelpolisen har sett de hundratals fåglar som lyfte från byggnadens tak när skotten avlossades.

Baker kastar sig av sin motorcykel och tränger sig springande in mellan åskådarna som omringat byggnaden.

En kvinna bakom honom skriker: ”De sköt honom! De sköt honom!”. Baker vet inte vem som har blivit träffad och vågar inte tänka tanken till slut.

På trappan framför byggnaden ser vicevärden Roy Truly den unge polisen komma springande.

Truly presenterar sig snabbt och Baker frågar efter­ en väg upp till taket. Hissen är upptagen och i stället rusar Truly uppför trapporna med Marrion Baker i hälarna.

Polismannen har dragit sin tjänstepistol. Vicevärden är nästan uppe på fjärde våningen när Baker kommer till avsatsen på den tredje.

Genom ett fönster i en dörr får han syn på en man som är på väg genom en smal korridor.

Utan att tänka närmare på varför stannar polismannen, tar ett fastare grepp om sin pistol, slänger upp dörren och skyndar in i den smala gången.

Vid ingången till ett litet kök ser Marrion Baker åter mannen som går iväg med raska steg.

Baker stannar, siktar från höften med sin pistol mot främlingen och ropar: ”Kom hit!”

Reaktionen kommer omedelbart. Mannen stannar upp och vänder sig om. Ansiktet är uttryckslöst när han går mot Baker och stannar drygt en meter från pistolmynningen.

Under tiden har vicevärden Truly sprungit tillbaka för att hitta Baker. Han hör röster inifrån köket och skyndar dit.

”Känner du honom?” frågar Baker medan han sneglar över sin vänstra axel mot Truly. Vice­värden svarar: ”Ja, han jobbar här.”

Polismannen spiller inte en sekund. Han rusar genast tillbaka ut genom korridoren och fortsätter mot taket med vicevärden i hasorna.

Vad Lee Harvey Oswald tänker efter mötet med Baker är det ingen som vet, men den 24-årige lagerarbetaren fortsätter genast mot utgången i den byggnad där han arbetat de senaste fem veckorna.

Stemmons Freeway, kl. 12.34

Presidentens kortege kör i rasande fart mot Parkland Hospital några kilometer bort.

J.W. Courson fruktar för sitt liv. Djupt koncentrerad håller han hårt i styret på sin polismotorcykel.

Den 3,5 ton tunga limousinen ligger som klistrad mot hans bakhjul. Om polismannen tappar balansen kommer han att krossas till döds av det stålmonster som rusar fram längs Stemmons Freeway.

Flera gånger har Courson försökt öka avståndet till kortegen genom att köra fortare men varje gång har presidentens chaufför trampat hårdare på gaspedalen och täppt till hålet.

I limousinen ligger guvernör Connally stilla i sin hustrus knä, blödande från ett sår i bröstet. Blodet färgar hans skjorta röd.

Från baksätet kan guvernörsparet knappt höra presidenthustruns gråt. ”Han är död, de sköt honom – åh Jack, jag älskar dig”, viskar Jacqueline gång på gång genom tysta tårar medan hon omfamnar resterna av sin mans huvud.

Med 120 km i timmen flyger först polis­motorcyklarna och sedan limousinen över järnvägskorsningen på Harry Hines Boulevard, landar hårt på asfalten och tar den snäva vänsterkurvan i hög fart.

Efter kurvan accelererar kortegen ytterligare den sista kilometern fram till sjukhusets ingång.

Elm Street, kl. 12.36

Fler poliser har kommit till skolbokslagret som nu spärrats av. Ingen får lämna byggnaden. Men Lee Harvey Oswald har redan hunnit ta sig ut.

Om farten är hög på Harry Hines Boulevard så är tempot desto lugnare på Elm Street, där polisens avspärrningar och tusentals nyfikna åskådare hindrar trafiken.

Några hundra meter från skolbokslagret står bussen mot Oak Cliff helt stilla när en man bultar på dörren.

Mary Bledsoe som sitter på det näst främsta sätet känner genast igen Lee Harvey Oswald som stiger ombord på bussen och betalar 23 cent för biljetten.

För några månader sedan hyrde hon ut ett rum till den unge mannen men kastade ut honom efter fem dagar – hon tyckte inte om hans aggressiva beteende.

Att han i dag har hål i sin bruna tröja och ett par skrynkliga byxor på sig bekräftar bara att Bledsoe gjort det rätta.

Oswald ser sammanbiten ut när han utan att se sin forna hyresvärdinna sätter sig näst längst bak i bussen vid fönstret på höger sida.­ Härifrån kommer han att kunna se attentatsplatsen längre fram.

Men så långt kommer han aldrig. Efter att bussen krupit några få meter framåt stannar den helt.

Oswald ber att få stiga av och medan hundratals nyfikna rör sig mot Dealy Plaza skyndar sig Oswald därifrån.

Efter 300 meters rask promenad hoppar han in i en taxi och ber chauffören köra honom till North Beckley Avenue i stadsdelen Oak Cliff.

Här har Oswald hyrt ett rum hos den 26-åriga Earlene Roberts.

Förstaden Oak Cliff, Dallas, kl. 12.52

Nyheten om attentatet är redan ute i medierna. Tre ögonvittnen som såg en man skjuta från fönstret i skolbokslagret har beskrivit gärningsmannen som vit, kring 30 år, smal och cirka 1,70 lång.

”Du kan stanna här”, säger Lee Harvey Oswald till taxichauffören.

William Whaley bromsar mjukt och svänger upp bilen längs trottoaren.

Kunden, som inte sagt ett ord under hela resan, har egentligen bett om att bli körd till North Beckley 1026 ett par hundra meter längre bort, men Whaley ­bryr sig inte.

Han är nöjd med att få en dollar för ­resan trots att taxametern bara visar 95 cent.

Earlene Roberts håller på att rikta in antennen på sin tv när hennes hyresgäst Oswald kommer instörtande genom dörren och försvinner in på sitt rum utan att säga ett ord.

Några minuter senare kommer den märklige mannen, som bott hos henne i en månad nu, ut ur rummet igen – nu klädd i sin vita vindjacka som han knäppt ända upp till halsen trots det fina novembervädret.

Oswald lämnar huset lika skyndsamt som han kom.

Genom fönstret ser fru Roberts honom vänta vid busshållplatsen längre bort, fortfarande med jackan helt knäppt.

Vad hon inte kan se är den revolver Oswald nu har med sig. Earlene återvänder till sin tv och försöker hitta en bättre antennsignal.

Operationssal 1, Parkland Hospital, kl. 13.00

John F. Kennedys liv går inte att rädda, trots det fortsätter läkarna den hopplösa kampen. Ingen ska kunna säga att de inte har försökt allt.

Chefskirurg Clark tittar på klockan i operationssalen. I 22 minuter har Dallas bästa läkare försökt rädda presidentens liv.

Clark själv är utmattad efter den intensiva hjärtmassage han har gett, stående på en stol för att bättre kunna pumpa liv i John F. Kennedys sviktande hjärta.

Men trots det intensiva räddningsförsöket har den svaga pulsen nu försvunnit helt.

Clark kliver ned från stolen och hämtar ett vitt lakan som han drar över Kennedys huvud. Sedan vänder han sig mot presidenthustrun och konstaterar viskande: ”Er man har blivit dödligt skadad.”

”Jag vet det.” Orden formas ljudlöst på Jaque­line Kennedys läppar.

Tre månader tidigare har hon i sitt livs svåraste stund begravt sitt fem dagar gamla barn.

Nu har hon även förlorat sin make. Klockan är 13.00 och John Fitzgerald Kennedy är död. Han blev 46 år.

Förstaden Oak Cliff, kl. 13.16

J.D. Tippit är en av de få poliser som inte kommenderats till Dealy Plaza. Tre gånger har han hört signalementet på den misstänkte gärningsmannen via sin polisradio.

Från sin radiobil iakttar 39-årige J.D. Tippit mannen som med raska steg går nedför 10th Street. Han motsvarar delvis den beskrivning av attentatsmannen som ropats ut över radion de senaste 25 minuterna.

Medan polismannen sakta kör efter främlingen anropar han centralen. ”Sjuttioåtta”, säger Tippit kort – hans anropsnamn.

Veteranen från andra världskriget är känd som en plikttrogen, lugn och sansad polis som sällan blir uppjagad.

Det blir han inte heller över att anropen till centralen är förgäves – den är överbelastad av allt som sker på Dealy Plaza.

”Sjuttioåtta”, försöker Tippit igen, men för­gäves. I stället kör han sakta upp sin vita polisbil intill mannen och vinkar honom till sig.

Lee Harvey Oswald står med händerna i fickan­ på sin vita vindjacka när polismannen stiger ur bilen, går runt kylaren och fram mot honom.

J.D. Tippit har inte dragit sitt vapen och närmar sig lugnt.

Plötsligt glimmar en revolver i Oswalds hand. Tippit försöker febrilt dra sitt tjänstevapen, men för sent.

Lee Harvey Oswald avlossar fyra skott mot den försvarslöse polismannen som tar sig åt magen, stapplar baklänges och faller till marken bakom polisbilens vänstra framhjul.

Oswald tar ett par steg mot bilens bakände, tvekar och vänder tillbaka till Tippit som vrider sig i plågor.

Iskallt höjer han revolvern en sista gång, siktar mot Tippits huvud och trycker av. Polismannen ligger kvar på marken, dödligt sårad.

Sedan börjar Oswald springa nedför 10th Street, kastar sig in genom ett buskage, sneddar genom en trädgård på Patton Street och rusar runt hörnet ned längs den tätt trafikerade Jefferson Boulevard.

Dallas Police Headquarters, kl. 13.22

De första polisbilarna har kommit till 10th Street. Förhör med vittnen pågår för fullt.

Sex minuter efter mordet på Tippit får Murray Jackson i polishögkvarteret ett anrop från mordplatsen.

”Vi har ett signalement på den misstänkte”, hörs en knastrande stämma över radion.­

”Det är en vit man, omkring 30 år gammal, cirka 1,70 lång, mörkhårig, smal, klädd i vit jacka och mörka byxor.”

Likheten med signalementet på presidentens mördare är slående.

Sex minuter senare får samtliga polisbilar ett anrop som bekräftar vad de flesta redan börjat ana – det finns en möjlighet att den man som har avrättat J.D. Tippit är samme man som har avlossat skotten mot presidentens kortege.

Hardy’s Shoe Store, Jefferson Blvd, kl. 13.36

Flera vittnen har sett Oswald på Jefferson Boulevard. Överallt längs gatan syns nu polisbilar på jakt efter polismördaren.

Utifrån vad Johnny Brewer kan uppfatta på sin transistorradio har presidenten blivit skjuten – och tydligen även en polis uppe på 10th Street.

Polissirenerna har hörts från och till under 20 minuter men nu hör den 22-årige butiksföreståndaren i Hardy’s Shoe Store hur ljudet intensifieras.

Brewer bedömer att polisen bara är några hundra meter därifrån när en ung man slår upp dörren och kliver in i butiken.

Det tar inte många sekunder för skoförsäljaren att lägga märke till den nya kundens underliga beteende.

Killen i den slitna, bruna tröjan är märkbart andfådd och hans hår spretar år alla håll.

Och medan alla andra har gått ut på gatan för att se vad som händer, vänder den unge mannen ryggen åt all uppståndelse på Jefferson Boulevard.

I något som känns som en evighet står främlingen alldeles stilla och stirrar Brewer rakt in i ögonen med en intensiv blick. Svetten forsar nedför hans panna. En tung tystnad fyller lokalen.

Ute på gatan vänder karavanen av polisbilar plötsligt om och kör tillbaka längs Jefferson mot biblioteket. (Vittnen har sett en ung man springa in på biblioteket längre upp på gatan.

Det visar sig vara falskt alarm.) Främlingen ser sig hastigt om över den högra axeln och när han är säker på att poliserna försvunnit fortsätter han utan ett ord ut genom dörren och bort längs gatan i motsatt riktning.

Förundrad över kundens märkvärdiga uppförande bestämmer sig Brewer för att följa efter.

Trettio meter längre bort på Jefferson Boulevard har Julie Postal lämnat sitt bås utanför Texas­ Theatre.

Här är hennes jobb att sälja biljetter till biobesökarna men polissirenerna har lockat ut henne på gatan.

Med ryggen mot biografen ser hon inte hur Lee Harvey Oswald smyger sig in i mörkret på Texas Theatre. Det gör däremot Johnny Brewer.

Pressfotografer och surrande filmkameror förevigar ögonblicket då Jack Leon Ruby skjuter den man som tros vara president Kennedys mördare.

Getty Images

CBS News, New York kl. 13.38

Rykten om att presidenten är död surrar överallt. Ännu har ingen officiellt uttalat sig om Kennedys tillstånd.

Walter Cronkite talar till tv-tittarna men stannar mitt i en mening. Det 47-åriga nyhetsankaret tar på sig sina stora glasögon och läser snabbt igenom det papper han nyss fått i sin hand.

Sedan fyller Cronkites mörka,­ djupa röst etern på nytt: ”Från Dallas, telegrammet tydligen officiellt, president Kennedy dog klockan 13 central standard time, klockan 14 eastern standard time.” Cronkite lyfter långsamt blicken, ser på klockan i tv-studion och fortsätter: ”För drygt 38 minuter sedan.”

Den mest respekterade tv-journalisten i USA har svårt att hålla tillbaka tårarna och måste harkla sig innan han fortsätter: ”Vicepresident Johnson har lämnat sjukhuset. Vi vet inte var han befinner sig.”

USA avstannar. På gator och kontor brister människor ut i gråt. Från öst till väst fylls Guds eget land med sorg och oro inför framtiden.

New York Times skriver om världen ”som plötsligt har blivit en mörk och kall plats” och om amerikanerna som nu är ”rädda och desperat osäkra på vad som ska ske med världen”.

Texas Theatre, Jefferson Blvd., kl. 13.50

Efter ett samtal från skoförsäljaren Brewer har polisen nu omringat Texas Theatre.

De fyra polismännen samlas kring Brewer.

Från sin plats bakom det tunga velourdraperiet vid utgången pekar skoförsäljaren in i biosalongen där ljuset nu har tänts. Hans finger är riktat mot en klen, mörkhårig man som sitter ensam på tredje raden bakifrån.

Medan de tre andra poliserna går längs stolsraderna på vänster sida går Nick McDonald längs den högra.

Han tittar inte på den misstänkte utan stirrar i stället intensivt på ett förälskat par som sitter ett par rader längre bort.

Han vill inte riskera att den beväpnade mördaren ska dra sitt vapen i panik.

I samma stund som han passerar den tredje stolsraden bakifrån snurrar McDonald runt och drar sitt tjänstevapen: ”Res dig upp!” beordrar han. Mannen i stolen sträcker sakta upp ­händerna i luften medan han reser sig.

Från andra sidan av stolsraden närmar sig samtidigt McDonalds tre kolleger.

”Det är över nu”, utbrister Oswald resignerat. Sedan exploderar han i ett vilt utbrott och slår knytnäven rakt i ansiktet på McDonald.

Bråkdelen av en sekund senare tumlar de båda männen runt på golvet. McDonald hamnar under Oswald som med höger hand trevar efter revolvern vid sitt bälte.

Två av de andra polismännen ger sig in i kampen. En lägger armen kring Oswalds hals, den andre tar tag i hans vänstra hand.

Trots det får den klent byggde mördaren tag på sin revolver med den fria högerhanden.

Det vapen som en halvtimme tidigare dödat J.D. Tippit dansar nu runt i luften och pekar plötsligt rakt mot McDonald.

Blixtsnabbt tar den erfarne polismannen ett fast grepp om trumman och hindrar den därmed från att rotera – och avlossa ett skott.

Medan en fjärde polisman slår den misstänkte mördaren i huvudet med kolven på sitt gevär, lyckas McDonald ta tag i revolverkolven och vrida vapnet ur Oswalds grepp.

I sitt adrenalinrus ser han inte att Oswald trycker av och han märker inte heller revolverns hane som träffar huden mellan hans tumme och pekfinger.

Den millimetertjocka hudfliken som kommer i kläm hindrar vapnet från att avlossas.

I nästa ögonblick lyckas han rycka bort vapnet från den misstänkte. Kampen är över och Lee Harvey Oswald är gripen.

P-källaren under Dallas Police Headquarters, söndag 24 november kl. 11.21

Efter 12 timmars förhör de senaste två dygnen är Oswald officiellt anklagad för mord på både Tippit och Kennedy. En bil väntar för att transportera honom från arresten till ett statligt fängelse.

Jack Ruby brinner inombords av ilska. Diskret tränger han sig fram genom det massiva pressuppbådet som samlats i parkeringskällaren för att följa Oswalds förflyttning till Dallas County Prison.

De senaste två dagarna har den 52-årige nattklubbsägaren omväxlande gråtit häftigt i sitt hem eller vandrat rastlös omkring på gatorna i Dallas.

Inte ens den nervmedicin som i vanliga fall håller hans humörsvängningar i schack kan dämpa de överväldigande känslor som plågat honom sedan han såg bilderna av den sörjande presidenthustrun.

Lugnt låter han handen glida över den revolver som vilar i fickan på hans jacka. Ett långt liv i USA:s undre värld har lärt Ruby att alltid vara beväpnad.

Och så plötsligt blir han synlig. Han är klädd i en svart tröja med hål i och han är hopkedjad med en polisman vid ena handen.

Han har sitt vanliga, lömska leende på läpparna. Lee Harvey Oswald – presidentmördaren.

På bråkdelen av en sekund drar Ruby sin revolver, tar ett steg framåt så att han står mindre än en meter från Oswald, och avlossar därefter ett enda skott rakt upp genom magen på sitt offer.

Oswald utstöter ett skrik av smärta och faller ned på knä. Allt blir ett enda kaos i parkeringskällaren.

Några poliser kastar sig över Ruby, andra släpar iväg den sårade fången – som fortfarande är fastkedjad vid polismannen.

De surrande tv-kamerorna förmedlar dramat i direktsändning till det amerikanska folket.

Operationssal 2, Parkland Hospital, söndag 24 november, kl. 13.07

Två dagar tidigare har läkarna på Parkland Hospital kämpat febrilt för att rädda John F. Kennedys­ liv. Ironin är uppenbar för dem alla, när de nu försöker rädda Lee Harvey Oswalds liv.

Dr Perry och hans kolleger har gjort det omöjliga.

Under den senaste timmen har de tömt ut litervis med blod ur Oswalds bukhåla och sytt ihop avslitna artärer.

Patienten är nu mot alla odds stabil och läkarna vågar för första gången hoppas på att Oswald ska överleva mordförsöket.

Medan Perry diskuterar nästa steg med sitt arbetslag av kirurger sjunker Oswalds puls plötsligt från 85 till 40 och några sekunder senare till noll.

Den stora blodförlusten har fått Lee Harvey Oswalds hjärta att stanna.

Blixtsnabbt tar dr Perry en skalpell och skär ett hål i Oswalds vänstra sida.

Med händerna tar han tag direkt om hjärtat som känns underligt slappt på grund av bristen på blod. Den intensiva massagen på det döda hjärtat hjälper inte.

Det gör inte heller de 240, 360, 500 eller 700 volt som dr Perry skickar genom Oswalds kropp.

Efter några minuter är Perry och hans kolleger tvungna att ge upp. Läkarna har gjort allt de kunnat men kampen är förgäves.

Klockan är 13.07. För nästan exakt två dagar sedan dödförklarades president Kennedy i operationssal 1 på andra sidan väggen – nu drar läkarna ett lakan över den som tros vara hans mördare.

Lee Harvey Oswald är död.