Så arbetar brandutredare med en mordbrand

Alla bränder lämnar efter sig en lång rad olika spår som utredare kallar brandmönster. En brand som uppstår nära golvet kommer exempelvis att spridas uppåt och bilda ett V-mönster på väggar och dörrar som kan avslöja startplatsen.

Vinkeln på mönstret kan visa om brandförloppet har varit snabbt eller långsamt. Ju lägre vinkeln är, desto snabbare är förloppet.

Ju kraftigare branden har varit, desto fler brandmönster måste utredarna gå igenom. Om det har brunnit länge har lågorna antagligen förstört de tidigaste spåren.

Utredarnas metod är därför att angripa brottsplatsen utifrån och inåt för att komma fram till brandens startplats. Om det finns öppna dörrar visar spåren tydligt i vilket rum branden uppstått.

Ofta, men inte alltid, är startplatsen en låg punkt i lokalen. Startplatsen behöver inte vara området med de svåraste skadorna, men trots detta kan erfarna utredare nästan alltid spåra sig fram till stället där branden startat.

När denna är identifierad kan utredarna börja undersöka om branden är anlagd.

Ett av brandutredarnas bästa fysiska spår är glas. Först och främst kan utredarna fastställa om en gärningsman har krossat till exempel ett fönster innan han startade eldsvådan.

Värmeutveckling krossar nämligen glas på ett helt annat sätt än om glaset krossas före branden. Och om branden startat till följd av en avsiktlig explosion ligger glaset sönderslaget på golvet i motsatt riktning från startplatsen, och glasbitarna är långa och smala.

Dessutom kan glas som är svart av sot visa att branden har pågått länge innan ett övertryck i rummet har krossat rutan. Det kan vara ett tecken på att branden har uppstått av naturliga orsaker och inte med hjälp av exempelvis bensin.

Även om det bara finns aska kvar kan kännedom om brottsplatsens inredning visa om stora brännbara källor har haft en avvikande placering.

En gärningsman kan ha staplat tidningar eller skräp eller flyttat ihop möbler och tänt på materialet som ett bål.

Liksom på alla brottsplatser letar utredarna efter föremål som inte borde finnas vid brandens startplats, såsom tändare eller bensindunkar.

Området omkring startplatsen kan också ha tydliga spår efter ett brott, som uppbrutna skåp eller brandsäkra dörrar som ställts upp med en kil för att se till att elden får syre och kan sprida sig.

I vissa fall kan utredarna också hitta exempelvis skoavtryck som fortfarande är intakta, eftersom elden primärt sprider sig uppåt.

En brand som anlagts med brandfarliga vätskor lämnar efter sig tydliga spår. En del mattor som man har hällt bensin på uppvisar till exempel brännskador i samma mönster, normalt ett långt streck, där vätskan har hällts ut.

När en brandfarlig vätska antänds kommer först enbart vätskans gas att brinna. Kantområdena runt vätskan kommer därför att skadas mest, medan vätskans centrala kontaktyta antänds först senare.

Processen efterlämnar som regel ett märke som är format som en munk med hål i mitten.

Om utredarna misstänker att en brandfarlig vätska har använts i samband med branden tar de prover från brottsplatsen som förseglas i speciella brandpåsar av nylon.

Ofta är det en bit heltäckningsmatta som skärs ut och läggs i en påse, medan andra prover av mattan om möjligt samlas in för så kallade blindprover, som ska bekräfta eller avfärda förekomsten av brännbara vätskor.

Prover av olika material kan också vara användbara eftersom material brinner vid olika temperaturer, och kunskap om brandtemperaturerna kan tala om vilken brännbar vätska det handlar om.

Det förseglade provet analyseras i ett laboratorium med en teknik som kallas gaskromatografi.

Kromatografin visar provets kemiska föreningar och vilken brandfarlig vätska det handlar om. En kemisk analys av brandprover som främst består av jord eller kemiska material ska förvaras i kyl eller frys.

Annars börjar mikroorganismer bryta ned eller jäsa proverna, och då bildas en variant av etanol som ger ett missvisande resultat av analysen. Brandfarliga vätskor på brottsplatsen kan spåras upp av hundar.

Ögonvittnesskildringar används för att skapa en tidslinje över brandens spridning. Moderna brandtekniska utredningar omfattar även videoövervakning, larm och elektroniska dörrsystem.

Loggen från ett larmsystem kan berätta om klockslag, rörelser och vilka detektorer som aktiverats först, och därmed ge en fingervisning om var branden startade.

Om flera detektorer aktiverats vid olika tidpunkter kan det visa hur branden har spridit sig.

När tidsschemat är fastställt kan utredarna börja spekulera om mordbrännarens väg till och från brottsplatsen.

Vid bränder på offentliga platser kan det behövas nyckel för att få tillträde till vissa platser, vilket kan korta ned listan över misstänkta.

Dessutom kan gärningsmannens rutt också visa i vilken grad denne känner till byggnaden eller, som i det aktuella fallet, fartyget.

Rekonstruktionen resulterar i en decimerad skara misstänkta, som kan bli föremål för ytterligare utredningar där man bland annat kartlägger motiv och eventuella alibin.

Om en misstänkt tidigare varit aktuell i utredningen kan sotrester eller spår efter brandfarliga vätskor på kläderna stärka bevisningen mot personen.