I de nordiska länderna infördes en straffbarhetsålder i början av 1900-talet.
Sverige införde år 1902 en ålder av 15 som gräns mellan barn och vuxen, och tre år senare gjorde Danmark samma sak.
Straffbarhetsåldern kom till när myndigheterna insåg att kriminella barn och ungdomar inte förstod konsekvenserna av sina handlingar.
Dessutom var myndigheterna medvetna om att anstaltslivet vanligen ledde barn och unga in i ännu grövre kriminalitet.
##
Barn sattes i fängelse eller skickades till straffkolonier
På 1800-talet var åldersgränserna för kriminella däremot lägre – en gräns på tio år var vanlig i Europa.
I England sattes till exempel den 12-årige William Towers i Wandsworthfängelset i
London efter att ha stulit två kaniner.
Före den viktorianska eran, som inleddes 1837, tog man ingen hänsyn alls till den anklagades ålder.
Alla kriminella sattes i samma fängelser – det finns noteringar om 12-åringar som hängdes. Andra skickades till avlägsna straffkolonier, bl.a. Australien, och kom aldrig hem igen.
##
Prygel skulle ge rättskaffens medborgare
År 1854 grundade britterna uppfostringsanstalter för kriminella yngre än 16 år.
Där rådde sträng disciplin som personalen upprätthöll med aga – det skulle omvandla de unga förbrytarna till rättskaffens medborgare.
