René Wassing tittar på Michael Rockefeller och ber honom än en gång att inte lämna båten. I 24 timmar har de unga äventyrarna suttit grensle på en kapsejsad dubbelkanot och väntat på nyheter från sina två lokala guider, som simmat i land för att få hjälp.
Nu – klockan 8 på morgonen söndagen den 19 november 1961 – har 23-årige Michael Rockefeller fått nog av att vänta på den kapsejsade farkosten utanför Nya Guineas kust.
Michael Rockefeller kantrade utanför Nya Guineas kust lördagen den 18 november 1961.
”Jag tror att jag klarar det”, försäkrar Michael Rockefeller.
Han uppskattar att det är drygt tio kilometer till kusten, som syns i fjärran. En duktig simmare som han skulle kunna klara av den sträckan.
Och om han hamnar i svårigheter kommer han att hållas uppe av två tomma bensindunkar som sitter fastspända i hans bälte. I övrigt bär han bara sina vita underbyxor och ett par tjocka glasögon.
”Asmatfolket är som ett jättelikt pussel, och deras olika ceremonier och konststilar utgör bitarna.” Michael Rockefeller om asmatfolket.
Båten guppar till när Michael sparkar ifrån och tar sina första simtag i det varma vattnet. Efter några timmar är amerikanen så långt borta att hans kamrat knappt kan se honom.
Nästa dag plockas Wassing upp av en räddningsbåt och en stor sökinsats efter Michael Rockefeller inleds. Men han är som uppslukad av havet.
Rockefeller reste till Nya Guinea
Michael Rockefeller var barnbarnsbarn till den stenrike John D. Rockefeller, som i slutet av 1800-talet blev världens rikaste man genom oljebolaget Standard Oil.
Han föddes 1938 och växte upp i ett lyxigt hus på Manhattan. Där var han omgiven av framgång – inte minst i form av sin far, Nelson Rockefeller, som blev guvernör i delstaten New York när Michael var tonåring.
Michael var inte inriktad på en karriär inom affärsverksamhet eller politik som så många av hans familjemedlemmar. Istället ägnade han allt sitt intresse åt konst och kulturhistoria.
År 1960 reste Michael till Nederländska Nya Guinea – idag den indonesiska halvan av den gigantiska ön i västra Stilla havet – för att studera de infödda folken och deras konst. Under resan blev Michael fascinerad av asmatfolket, som han besökte i den otillgängliga djungeln tillsammans med den 34-årige nederländske antropologen René Wassing.
Asmatfolkets kultur- och konsthistoria fascinerade den unge Michael Rockefeller.
”Att vara här är oerhört ansträngande, men också spännande. Asmatfolket är som ett jättelikt pussel, och deras olika ceremonier och konststilar utgör bitarna”, skrev Michael Rockefeller i sin dagbok.
Asmatfolket levde i sydvästra Nya Guinea. Stammarna låg ofta i krig med varandra, och Michael Rockefeller upptäckte att krigarna hade för vana att hugga av huvudet på sina fiender och spara det som troféer. Dessutom åt de upp de krigare som de hade dödat.
Men kannibalstammarna skapade också exceptionellt vackra stolpar som kallas bisj. Michael Rockefeller blev så förtjust i asmatfolket att han efter att ha återvänt till USA beslutade att återvända hösten 1961 för att köpa ett stort antal bisj-pålar.
”Det är en önskan att göra något äventyrligt i en tid då gränser i ordets ursprungliga bemärkelse håller på att försvinna”, sa han, och hade förhoppningen att ”ta med sig en stor samling till New York”.
Asmatfolket snidar så kallade bisj-stolpar för att hylla stammens förfäder. Pålarna snidas av mangroveträ och kan vara upp till sex meter höga.
Stor sökinsats inleddes
I september 1961 anlände Michael Rockefeller återigen till Nederländska Nya Guinea, där han träffade Wassing. I två månader färdades de längs floderna och kusten i en primitiv katamaran bestående av två sammanfogade kanoter med en utombordsmotor. Michael Rockefeller samlade på sig flera bisj-pålar samt utsmyckade vapen och flera dekorerade kranier.
Lördagen den 18 november kapsejsade deras farkost på öppet hav, och ett dygn senare fattade Michael sitt ödesdigra beslut att simma i land. Alla ansträngningar gjordes för att hitta den saknade.
”Jag kommer att göra allt i min makt för att hitta honom”, sa Michaels far Nelson Rockefeller.
”Jag skrev till biskopen, och han förbjöd mig att prata – att berätta historien.” Hubertus van Peij, nederländsk missionär.
Snart surrade flygplan och helikoptrar över djungeln, fartyg patrullerade kusten och motorbåtar for uppför floderna. Efter en månad upphörde det officiella sökandet, och när inga spår dykt upp 1964 förklarades Michael Rockefeller officiellt död genom drunkning.
Runt livet hade den försvunne haft två tomma bensindunkar, som skulle hålla honom uppe. Många undrade därför varför hans kropp aldrig dök upp. Myndigheternas förklaring var enkel, om än brutal: Michael Rockefeller hade förmodligen hamnat i magen på en haj eller en saltvattenkrokodil.
Teorierna levde vidare
Eftersom Michael Rockefeller hade försvunnit i ett område med kannibaler och huvudjägare växte en makaber misstanke fram bland allmänheten: han hade klarat av simturen, men hade sedan dödats av lokala krigare.
Familjen Rockefeller var desperat efter ett svar och erbjöd en belöning på 250 000 dollar åt den som kunde lösa gåtan. År 1979 anlitade de till och med en privatdetektiv som reste runt på Nya Guinea för att ta reda på vad som hänt. Enligt uppgift återvände detektiven till New York med tre kranier som han hade införskaffat från lokala huvudjägare.
Enligt en senare tv-dokumentär på History Channel undersöktes kranierna och ett av dem ansågs förmodligen tillhöra Michael Rockefeller. Åtminstone påstod tv-kanalen sig veta att familjen gett detektiven en check på 250 000 dollar – summan för att lösa mysteriet.
En filmsekvens från 1969 visar en vit man i en kanot tillsammans med krigare på Nya Guinea. Bilderna visades i en dokumentär 2011 och fick många att tro att Michael Rockefeller fortfarande var vid liv.
I själva verket kunde alla spekulationer om den unge amerikanens öde ha besvarats redan en månad efter att han försvann. Den 9 december 1961 knackade det på dörren hos fader Hubertus von Peij, en nederländsk missionär i Nya Guinea som hade träffat Michael Rockefeller två dagar före förlisningen. En kollega till von Peij sa att han hade besök:
”Det är några män här för att träffa dig. De har ett meddelande till dig.”
Berättade makaber historia
Fyra infödda klev in i Hubertus von Peijs stuga. Två av dem var från asmatbyn Otsjanep, nära den kuststräcka som Michael Rockefeller hade simmat mot.
Besökarna berättade för missionären att 50 krigare från Otsjanep på morgonen söndagen den 19 november hade sett en vit man vinka till dem från havet, när de vilade i sina kanoter nära en flodmynning.
”Folk av Otsjanep, ni talar alltid om att få tag i ett huvud av en tuan (vit man, red.). Varsågoda, nu har ni er chans", ska en av krigarna i kanoterna ha sagt.
När krigarna kort därefter drog upp den vite mannen i en kanot stack en av dem honom med ett spjut. Under båtresan tillbaka till stranden skrek den skadade mannen, och på stranden gav krigarna honom dödsstöten. Sedan styckade de honom och tillagade köttbitarna över en eld – precis som kannibalerna brukade göra med sina fiender.
”Vad hade han på sig?” frågade von Peij sina fyra gäster.
Kläderna var konstiga, sa de, eftersom han hade byxor som ingen av dem hade sett förut. Shorts, som var mycket korta och utan fickor. Underbyxor.
Kannibalism är ett globalt fenomen
Neandertalare var kannibaler
Benfynd i Europa har repor från stenverktyg och bitmärken från tänder, vilket tyder på att neandertalarna åt människokött. Experterna vet dock inte om kannibalismen var rituell eller om den handlade om överlevnad.
Aztekerna åt krigsfångar
I Centralamerika var [aztekerna] (https://varldenshistoria.se/civilisationer/aztekerna-vilka-var-aztekerna) ökända för sina storskaliga människooffer, då krigsfångar placerades på ett offeraltare innan deras hjärta skars ut. Efteråt åt man offren som en del av den religiösa ritualen
Hövdingar åt sina fiender
I minst 2 500 år praktiserade hövdingar på Fiji kannibalism. De åt sina fienders kött som ett uttryck för makt, kontroll och hämnd – och ritualen krävde en speciell sorts gaffel. Kannibalismen upphörde under 1800-talet.
Människokött var en delikatess
Zappo zap var en av flera afrikanska stammar som praktiserade kannibalism långt in på 1900-talet. I Centralafrika jagade de människor för att de ansåg att köttet var delikat – hjärnor och ögonglober åt de också.
”Var är hans huvud?” undrade prästen. Efter sex år i regionen visste han allt om asmats sedvänja att samla in fienders skallar.
”Det hänger på Fins hus. Och det ser så litet ut – som ett barnhuvud.”
Missionären von Peij tvivlade inte längre på Michael Rockefellers öde. Han undrade dock varför den unge amerikanen var tvungen att dö, eftersom några av de infödda hade träffat honom tidigare i området.
De fyra männen förklarade att en grupp nederländska kolonisatörer under en militär expedition tre år tidigare hade dödat flera krigare i Otsjanep i ett försök att stoppa en konflikt mellan stammarna. Sedan dess hade krigarna – däribland en man som hette Fin – varit ute efter hämnd. I deras ögon var en vit man en vit man.
Efter de fyra krigarnas besök berättade von Peij deras historia för sin missionärskollega Cornelius van Kessel. Nu visade det sig att van Kessel dagen innan också hade hört talas om mordet från lokalbefolkningen i området. Den 15 december 1961 skickade van Kessel därför ett brev till den högsta kyrkliga myndigheten i den nederländska kolonin – och han använde versaler för att understryka allvaret:
”DET ÄR HELT SÄKERT ATT MICHAEL ROCKEFELLER MÖRDADES OCH BLEV UPPÄTEN AV OTSJANEP”.
Nederländerna mörkade sanningen
De båda missionärerna förväntade sig att myndigheterna skulle skicka folk till regionen för att gå till botten med saken. Kolonins guvernör, P.J. Plateel, fick van Kessels rapport om mordet den 20 december 1961, men trots det skrev guvernören samma dag till Nelson Rockefeller:
”Det finns inget mer att göra.”
Den nederländska regeringen ville förmodligen dölja det faktum att en medlem av den framstående Rockefeller-familjen hade mördats på ett barbariskt sätt. En sådan incident var pinsam i en tid då nederländarna kämpade för att behålla sin koloni i Asien. Det var viktigt att signalera kontroll och försäkra sig om uppbackning från USA.
Efter andra världskriget kämpade Nederländerna med näbbar och klor för att behålla sin koloni i Nya Guinea.
Nederländerna klamrade sig fast vid sin koloni
Sedan 1828 hade Nederländerna kontrollerat västra delen av Nya Guinea. Men i början av 1960-talet utsattes kolonialmakten för påtryckningar från Indonesien, som gjorde anspråk på området.
Även om portugiserna och spanjorerna var de första européerna som satte sina fötter på Nya Guinea på 1520-talet, annekterade nederländarna den västra delen av ön 1828 och området blev en del av de utomeuropeiska territorierna i Nederländska Ostindien, från vilka nederländarna förde hem bland annat socker, kaffe och ris till Europa.
Nya Guinea bestod till större delen av oframkomliga berg och djungler, där krigiska folk som asmat levde. Stora delar av kolonin utforskades därför endast blygsamt, och historier om kannibalism höll nederländarna på avstånd – bortsett från de allra modigaste bland missionärerna på ön.
Efter andra världskriget kämpade den nederländska staten för att behålla Nederländska Nya Guinea. Detta trots att landet 1949 miste sina övriga kolonier, när Indonesien efter internationella påtryckningar blev självständigt.
Nederländarna argumenterade att de infödda på Nya Guinea inte var ett indonesiskt folk, men 1962 förlorade de trots det kolonin. Anledningen var att Sovjetunionen i FN-regi valde att stötta indonesernas anspråk på området.
Missionärernas upplysningar tystades därför ner, och det var först när den amerikanske journalisten Carl Hoffman år 2011 började gräva i fallet som de 50 år gamla rapporterna uppdagades. Hoffman letade upp Hubertus van Peij, som mer än gärna pratade om händelserna.
”Jag skrev till biskopen, och han förbjöd mig att prata – att berätta historien. Regeringen skämdes och höll tyst, och jag sa ingenting. Men jag är säker på min sak, sa von Peijs till Hoffman år 2012.
Officiellt är Michael Rockefeller fortfarande registrerad som avliden genom drunkning.