Rånare ströp sina offer på Londons skumma gator
En våg av brutala rån plågar London i mitten av 1800-talet. Pressen skriver flitigt om överfallen och underblåser rädslan, så stadens invånare balanserar på panikens rand. Allt fler offer kan berätta om förbrytare som hållit dem i ett stryptag och tömt deras fickor. Polisen famlar emellertid i mörkret.
Vid 1800-talets mitt fruktade Londons invånare att utsättas för att strypningsöverfall.
Sent på kvällen den 17 juli 1862 går parlamentsledamoten Hugh Pilkington från underhuset mot Reform Club – en ärevördig klubb för brittiska politiker i kvarteret Westminster.
Området i centrala London är upplyst av gaslyktor, som kastar ett klart sken över de tysta gatorna.
Pilkington behöver därför inte oroa sig för att bli överfallen eller råka ut för en ficktjuv – faror som plågar de dunkla gatorna och gränderna i stadens överbefolkade slumkvarter.
Pilkington kommer dock aldrig fram till sin klubb, och senare på natten upptäcks politikern när han halvt medvetslös vacklar längs gatorna.
Kläderna är fläckiga av blod, och hans plånbok och fickur är borta. En läkare tillkallas för att undersöka honom.
Märkena kring Pilkingtons hals övertygar läkaren om att politikern har råkat ut för de så kallade garrotters – rånare som angriper bakifrån och övermannar sina offer med ett stryptag eller ett rep om halsen, medan medbrottslingar tömmer offrets fickor.
Det brutala rånet berövar Pilkington talförmågan i flera dagar, och han är inte kvällens enda offer – en anställd vid British Museum blir bestulen och nästan strypt. Nyheten om överfallen basuneras ut från förstasidorna på huvudstadens tidningar:
”Rån på gatorna har blivit vanligt i London, och gatorna i Bayswater är lika osäkra som gatorna i Neapel”, skriver The Spectator två dagar senare, och syftar på att de fina kvarteren vid Kensington Gardens blivit ett tillhåll för mafiosi – och journalisterna tror sig veta vilka som har varit i farten:
”Degenererade, grova, brutala banditer”, uppger The Observer.
För Londons invånare ger tidningarna intryck av att förbrytare lurar vid vartenda gathörn – redo att hoppa fram och strypa sina olyckliga offer.
Alla, från gemene man till ministrar, fruktar att händelserna den 17 juli ska bli början av en våldsvåg.
De följande veckorna verkar pressens reportage bekräfta deras farhågor: De brutala garrotters härjar på gatorna i London!
Ett lyckat överfall krävde tre man. Om alla utförde sina uppgifter till punkt och pricka gick strypningsöverfallet som smort. Offren hade ofta svårt att peka ut angriparna, eftersom de slog till och kopplade sitt grepp bakifrån.
Garrotten var förbrytarnas vapen
Ordet garrott var trots sitt spanska ursprung välkänt i England. Redan 1622 kom den spanska romanen Skojaren Guzmán de Alfaraches äventyr och leverne ut på engelska med en beskrivning av avrättningsmetoden:
”Han kastade ett rep om mannens hals och gav honom garrotten, varpå hans ströps till döds”, som författaren Mateo Alemán skrev.
Romanen blev populär, men få britter kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig att de en dag skulle hållas fast i ett stryptag av en rånarliga. Inte förrän den 12 februari 1851, då advokaten James Brockbank överfölls och rånades på öppen gata i London.
”För en äldre eller sjuk människa kan det leda till döden”, varnade advokaten efter incidenten i The Times.
Händelsen utlöste en läsarstorm, och tidningarna dränktes i brev som berättade om andra överfall:
”Jag led i flera dagar efter att min hals hade pressats ihop. Det är hög tid att åtgärder vidtas mot dessa odjursfasoner, som är vanligare än människor tror”, skrev en läsare.
Otryggheten spred sig, delvis beroende på att Londons polis var beväpnad med endast harskramlor eller visselpipor för att tillkalla hjälp. Utan vapen kunde en polis knappast förhindra ett rån.
Rädslan var emellertid helt obefogad: Detta år inträffade det färre än 50 överfall i staden med två miljoner invånare.
Polisens statistik intresserade dock inte tidningarna, som flitigt publicerade brev från offer – och från anonyma personer, som beskrev sig som kriminella och berättade om hur de gick till väga. Läsarna kastade sig över tidningarna med de mest makabra beskrivningarna.
Spansk avrättning ökade paniken
De höga försäljningssiffrorna innebar att tidningarna skrev om allt som ens påminde om kvävning och kriminalitet.
Hösten 1851 frossade pressen därför i en makaber avrättning på Kuba. En general från Venezuela ströps av myndigheterna efter ett misslyckat försök att befria ön från spanskt herradöme.
Brittiska tidningar beskrev hur den olycklige frihetskämpen surrades fast på en stol och fick en järnkrage om halsen.
Bakifrån drog bödeln ihop kragen med en skruvtving, så att den dömdes hals pressades samman. Instrumentets spanska namn var garrote, men journalisterna kallade det ”den avskyvärda kragen” och ”den dödliga skruven”.
I London utlöste artikeln nya läsarbrev. Många påstod sig ha attackerats – eller ha hört talas om någon som drabbats. Tidningarna kastade ytterligare ved på elden:
”Frekvensen av dessa angrepp har utlöst panik bland invånarna”, skrev The Times i slutet av 1851 – och lät bli att nämna att strypningsöverfall utgjorde endast en bråkdel av stadens kriminalitet.
Kriminella skulle visa ånger
För de uppskrämda invånarna var det därför helt obegripligt att parlamentet året därpå beslutade att landets grövsta brottslingar inte längre skulle deporteras till straffkolonierna i Australien, utan avtjäna sina straff i England.
Dittills hade cirka 500 dömda per år skickats till andra sidan jorden. Den nya filosofin var emellertid att den typen av straff inte förslog; förhärdade brottslingar skulle i stället sitta tillsammans med vanliga kriminella.
Genom Bibelstudier, arbete och frisk luft i rastgårdar skulle de erkänna sina brott och visa ånger, innan de släpptes fria. Beslutet kom som en chock för många i det brittiska samhället.
Från intervjuer med tidigare kriminella var det känt att våldsamma fångar i landets fängelser ofta tyglades med hjälp av stryptag.
Vad skulle hindra en fånge från att låtsas som om han ångrade sig för att släppas fri och sedan fortsätta med sina överfall, frågade sig nervösa invånare.
”Verklig ondska är, när vi bara fortsätter att släppa ut kriminella, som är opåverkade av sin fängelsevistelse”, varnade fängelseprästen Walter Lowe Clay.
Indiska fanatiker ströp sina offer
Varje gång ett strypningsöverfall rapporterades skrev pressen om det – och de många artiklarna skrämde läsarna, och fick dem att köpa ännu fler tidningar.
År 1856 varnade The Times i en ledarartikel om utvecklingen i Londons finare kvarter:
”Områden med en respektabel befolkning, där en man inte kan gå utan att riskera att bli strypt, rånad, och om inte mördad, så sparkad och slagen halvt ihjäl”.
Tidningarna publicerade även mängder av detaljerade redogörelser från de rättegångar där rånoffer berättade hur de hade lämnats halvdöda, mörbultade och med länssade fickor:
”Jag vräktes ned på rygg, och när jag ströps svartnade det för mina ögon. Min tunga hängde ut, och jag blev nästan strypt. Samtidigt letade sig en hand fram till min högra ficka och tog mitt ur och omkring 15 shilling i silver”, förklarade en butiksexpedit under sitt vittnesmål i rättssalen Central Criminal Court.
För många tidningsläsare påminde överfallen om den ökända thuggee-sekten i den brittiska kolonin Indien. Medlemmarna hade tillbett Kali, förstörelsens gudinna, och i hennes namn hade de mördat minst 50000 människor sedan 1600-talet.
Offren var ensamma resenärer, som överfallits på öde platser och strypts med en särskild sjal. De döda plundrades och grävdes ned.
Stryparsekten hade krossats av de brittiska myndigheterna på 1840-talet och cirka 3000 medlemmar hade avrättats. Segern över rånarna hade markerats med en utställning på British Museum, men 1857 beslutade myndigheterna att utställningen skulle stängas.
De mordiska landsvägsrånarna (med det engelska öknamnet thugs, ligister) skulle inte längre skrämma museets rättskaffens besökare – eller ge stadens förbrytare nya idéer.
Beslutet verkade få avsedd effekt. Tidningarna fick allt färre bekymrade läsarbrev, och antalet faktiska anmälningar om strypningar minskade till färre än 30 per år.
När den respekterade parlamentsledamoten Hugh Pilkington överfölls en sen kväll 1862, bröt paniken emellertid ut med förnyad kraft.
Satirtidningen Punch gjorde under 1850-talet ofta narr av de enorma krinolinkjolar som var högsta mode bland kvinnor. Med stryparpaniken fick tidskriften en ny idé: Krinolinen kunde sys ihop med en överrock, så slapp männen attackeras.
Londons gator kryllade av rånare
Överfallet utlöste ilska i hela landet. Nu kunde inte ens en ansedd politiker röra sig på gatorna utan att attackeras av stadens brutala brottslingar.
”Allmänheten får nu på ett chockartat sätt lära sig vad resultatet blir, när man daltar med grova brottslingar”, skrev tidningen Manchester Guardian.
”Vårt samhälles bottenskrap blir vare sig desinficerat eller utspolat till havs, utan stannar kvar mitt bland oss, där det förorenar och förgiftar luften”, hävdade man i Saturday Review.
London nattetid hade blivit ett ”tillhåll för ficktjuvar och lönnmördare”, varnade The Daily News, medan tidskriften Quarterly Review slog fast att ”storstadens gator inte är säkra ens under dagtid”.
Ängsliga medborgare såg stryparrånare överallt – två fredliga män anmälde varandra, när de båda en sen, dimmig kväll misstänkte den andre för att vara en stryparrånare som låg på lur.
Så gjorde även poliserna, som av polischefen hade fått order om att hålla ett öga på ”suspekta personer” i mörka passager och dörröppningar, ”där en person kan gömma sig och plötsligt hoppa fram och utöva kriminalitet”.
Den hårda linjen medförde att flera hundra småkriminella hamnade i fängelse enbart på en misstanke, och domstolarna fick arbeta för högtryck för att kunna hänga med.
Enbart under november 1862 dömdes 23 män för strypningsöverfall, och vid årets slut hade London enligt polisens rapporter upplevt sammanlagt 143 rånöverfall.
Utan möjlighet att få hjälp av beväpnade poliser fick invånarna skydda sig själva, ansåg en journalist i The Times: ”Jag känner ett ansvar för att skydda mig själv på bästa sätt”.
Ett sätt var att investera i något av alla de påhittiga självförsvarsvapen som dök upp på Londons marknader:
”Konstfärdiga knogjärn och klubbor med dolda bajonetter, och käppar som innehåller knivar eller svärd, säljs mer öppet på stadens gator än apelsiner och kastanjer”, skrev The Daily News.
Polisen fick fria händer
Pressen steg på politikerna, som med sin lindriga behandling av brottslingar endast hade förvärrat situationen:
”Bortsett från mycket få undantag är resten av världen överens om att reformprinciperna – som våra kriminella i åratal behandlats enligt – är det största felet”, konstaterade Saturday Review.
År 1863 gav parlamentet efter och stiftade den så kallade Security Against Violence Act. Polisen fick fria händer att gripa människor för även banala förseelser – till exempel fyllon som skrek på gatan.
Våldsamma rånare fick nu, utöver fängelse, piskrapp. Dömda under 16 år fick 25 rapp – alla andra fick 50.
De hårda straffen och fyllda fängelserna gav resultat. Befolkningen började känna sig trygg, och under 1863 anmäldes endast två strypöverfall per månad mot 14 året innan – och det skrevs inga läsarbrev längre.
Sommaren 1863 upphörde stryparpaniken i London lika snabbt som den hade uppstått.