Populär roman inspirerade till mord

Kan litteratur få vanliga människor att begå mord? Den frågan var den viktorianska erans britter tvungna att ställa sig, när aristokraten Lord William Russell hittats död med halsen avskuren.

Kan litteratur få vanliga människor att begå mord? Den frågan var den viktorianska erans britter tvungna att ställa sig, när aristokraten Lord William Russell hittats död med halsen avskuren.

Imageselect

Husan Sarah Mancer märkte direkt att något var på tok.

Hon hade gått upp tidigt onsdagen den 6 maj 1840, för hon hade en hektisk dag framför sig i den tidigare parlamentsledamoten lord William Russells hus på Norfolk Street i den fashionabla stads­delen Mayfair i London.

På väg nedför trappan från sin kammare fick hon syn på lord Russels sängvärmare, som låg på golvet utanför dörren till hans sovrum.

Sedan såg hon att biblio­teket var i en enda röra – skrivbordet hade flyttats, fyra lådor var öppna, och på golvet låg en massa papper.

Sarah började känna sig orolig, men 72-årige lord Russell hade på äldre dagar blivit tämligen excentrisk och det var långtifrån ovanligt att hans arbetsrum var stökigt.

När Sarah kom ner till bottenvåningen såg hon att husets ­ytterdörr inte var låst. I matsalen låg det ljusstakar huller om buller på golvet, och alla skåp stod vidöppna.

Nu började Sarah bli rädd på allvar.

Fylld av onda aningar rusade hon uppför trapporna igen, väckte kokerskan och fortsatte sedan till betjäntens rum: ”Courvoisier, vet du om något har hänt i natt?” ropade hon genom hans dörr.

Men François Benjamin Courvoisier visste ingenting, när han blek och omtumlad öppnade dörren.

”Gode gud!” utbrast han förfärat, när han såg kaoset i biblioteket, och bekräftade vad Sarah redan hade tänkt: ”Det har varit inbrott!”

”Vi måste hitta lorden!” ropade Sarah, varpå de båda sprang uppför trappan.

I lord Russells dunkla sovrum öppnade betjänten fönstret till Norfolk Street, medan husan gick fram till sängen.

Den var delvis dold av ett draperi, som hängde från en baldakin.

I ljuset från fönstret såg hon lord Wil­liam Russell.

Madam Tussauds blev ­emellanåt föremål för satir – här har kabinettet fyllts med skrämmande kvinnor.

© Imageselect

Skräckkabinett fullt av mördare

Intresset för brott och mord nådde nya höjder 1835, när den franska vaxkonstnären Marie Tussaud ­öppnade sitt vaxkabinett i London.

Under franska revolutionen hade hon varit tvungen att göra vaxhuvuden av giljotinens offer – bland annat Ludvig XVI och drottning Marie-Antoinette, som ställdes ut på Revolu­tionsmuseet.

En del av sina figurer tog hon sedan med sig till England. Kända personer och kungligheter ställdes ut i hennes vaxkabinett, men hon inredde dessutom ett särskilt rum – ”Chamber of Horrors” (skräckkabinettet) – för avsky­väckande personer och förbrytare.

Marie Tussaud beslöt att lord ­Russells mördare, François Benjamin Courvoisier, också skulle ha en plats där efter sin avrättning.

När hans lik lyfts ner från galgen och burits in i Newgatefängelset stod en av hennes assistenter klar att göra en avgjutning av den dödes ansikte.

Tillsammans med teck­ningar från rättegången användes masken för att tillverka en vax­figur av Courvoisier, som ställdes in i skräckkabinettet.

Hans kropp var kall och stel. Det var blod på kudden, på lakanet och på en handduk som täckte hans ansikte.

”My lord! My lord!” utbrast Sarah skräckslaget och rusade nedför trappan och ut på gatan, där hennes skrik och enträgna ringande på grannhusens dörrar väckte större delen av Norfolk Street.

”Larma polisen!” ropade hon till den första person hon stötte på. ”Min herre har mördats!”

Stöldgods gömt bakom panel

Lord William Russell låg i sin säng med halsen avskuren med ett enda, långt snitt.

Hans liv släcktes för flera timmar sedan – men utredningen av mordet hade precis inletts, och fallet skulle bli ett av de mest spektakulära i det vikto­rianska Storbritannien.

Skärsåret i lord Russells hals var så djupt att det nästan hade skiljt huvudet från kroppen.

Luftstrupen var avskuren, och ett långt sår sträckte sig tvärs över halsen. Det djupa såret uteslöt genast alla tankar på självmord.

Mordet chockade invånarna i London och debatterades i samhällstoppen: Om en aristokrat som lord Russell inte kunde känna sig säker hemma i sin egen säng, vem kunde då känna sig säker?

”Det är verkligen en mycket mystisk historia”, skrev premiärministern lord Melbourne i en promemoria till drottning Victoria.

”Det finns spår av inbrott på ytterdörren, men inga tecken på att någon befunnit sig på dess utsida. Och det har inte stulits mycket av värde”.

Gärningsmannen måste vara någon från huset, och misstankarna riktades snabbt mot främlingen – betjänten Courvoisier, som var ny i lord Russells tjänst.

Den 23-årige schweizaren hade varit impopulär hos sin nye arbetsgivare, som inte gjorde någon hemlighet av att han fann den unge mannen obildad, indiskret och glömsk.

Medan alltfler människor samlades på Norfolk Street för att snappa upp nyheter om mordet, försökte polisen hitta bevis mot den schweiziske betjänten.

I betjäntens gömmor låg blodiga ­näsdukar – men var det lord Russells blod?

© Imageselect

Det avgörande genombrottet i utredningen kom två dagar senare, fredagen den 8 maj: En väggpanel i betjäntens rum satt löst, och bakom den hittade utredarna fyra av lord Russells guld­ringar, ett antal guldmynt samt ett par blodfläckade näsdukar.

Betjänten greps omedelbart.

Mordisk aptit på deckare

Polisen gick noggrant igenom Courvoisiers förflutna och förhörde hans släkt i Schweiz samt hans vänner och tidigare arbetsgivare.

Trots det gick det inte att hitta något klart motiv till varför den 23-årige mannen skulle ha skurit halsen av sin husbonde.

Ett viktigt spår – en bok som Courvoisier precis hade läst – var det ingen som tänkte på att titta i: Romanen Jack Sheppard.

På den här tiden hade Storbritannien drabbats av en oerhörd läslust, och framför allt kriminalromaner var populära.

Genren kallades för ”Newgate-berättelser” – efter Londons stora fängelse.

I synnerhet läsare från underklassen älskade historierna om de heroiska huvud­per­sonerna, som kom från enkla förhållanden, men som med hjälp av rån och mord ändå lyckades klara sig i livet.

Inom Newgate-genren förekom det även stora författare, bland andra Charles Dickens med sin Oliver Twist, men under månaderna före mordet på lord William Russell talade Londons invånare om endast en bok: Jack Sheppard.

Författaren William Harrison Ains­worth hade inspirerats av en verklig brottsling, som levde i England drygt hundra år tidigare och bar samma namn.

Verklighetens Jack Sheppard (1702–1724) var snickarlärling, och upptäckte hur enkelt det var att stjäla från kunderna, när han arbetade i deras hem.

Våren 1723 begick han sin första stöld: två silverskedar. Ingen upptäckte något, och Jack blev djärvare.

Under sommaren gav han upp lärlingsplatsen för att bli förbrytare på heltid.

Han greps flera gånger – men varje gång lyckades han komma ur de tunga järnbojorna och rymma. För varje flykt blev Jack Sheppard allt mer beundrad i London.

En skrämmande inspirerande bok

Med Jack Sheppard hade författaren William Harrison Ainsworth skrivit en bästsäljare, och framgången fortsatte på scenen: sex av stadens teatrar visade en dramatiserad version av historien.

”Har du varit och sett Jack Sheppard? Har du läst den?” frågade människor varandra på gatan – och de gick gärna till flera teatrar för att se de olika versionerna av den respektlöse Jack.

Lord Russell dödades med ett snitt. Såret var så djupt att huvudet nästan skiljdes från kroppen.

© Harvard Law School library

Svaga bevis fällde betjänten

Polisens utredningsmöjligheter var väldigt begränsade, när mordet på lord William Russell skulle lösas 1840.

Metoder som blodanalys och jämförelser av fingeravtryck togs i bruk först femtio år senare.

Eftersom det samtidigt stod klart att det inom Englands överklass fanns en önskan om en snabb lösning på mordet, prioriterade både polis och domare en snabb avslutning av fallet högre än en noggrann utredning.

Därför undersökte man aldrig om blodet på de näsdukar som hittades i Courvoisiers rum kom från lord Russell.

Det kunde inte heller fastslås vilken kniv Courvoisier hade ­använts till mordet, eller om andra ­personer kunde ha placerat lord ­Williams guldringar och några mynt bakom panelen i hans rum.

De funna föremålen betraktades som avgörande bevis för betjäntens skuld.

Bland dåtidens läkare var många ­skeptiska till att Courvoisier påstods ha kunnat döda lord William Russell med ett enda snitt tvärs över halsen.

Även om det i ­romanen Jack Sheppard verkade enkelt – och även såg ut så när skådespelare fingerade mordet på Londons teater­scener – var sanningen den att det ­krävdes en hel del fysisk styrka samt ­anatomisk kunskaper för att åstad­komma det dödliga snittet.

Trots att obduktioner genomfördes 1840 utfördes aldrig någon på lord ­William Russell.

Eftersom betjänten ­erkände mordet var ingen intresserad av att undersöka om han kanske tog ­skulden för någon annan, eller om han hade haft en kumpan.

Författaren var stolt över sitt verk – han tycktes ha hittat formeln för den perfekta romanen.

”Sanningen är att när vi skriver för pöbeln, så ska vi inte skriva för bra”, hävdade William Harrison Ains­worth utan att blinka.

Snart kunde emellertid tidningarna berätta om brott som tydligt gick att koppla till boken: Bland annat greps tre unga män, som senare dömdes för en lång rad rån samt flera fall av vandalism.

Under förhören erkände alla tre att de hade inspirerats av "Jack Sheppard”.

”Jag ville ta reda på om jag kunde göra samma saker som han”, förklarade en av de unga männen, och i pressen användes uttrycket ”en Jack Sheppard” för att beskriva unga kriminella.

Därmed hade en Newgate-berättelse överskridit gränsen mellan fiktion och verklighet – en utveckling som skrämde samhällets elit.

Författaren Mary R. Mit­ford beskrev till och med Jack Sheppard som ”en mardrömsbok””.

Polisen kopplade dock inte boken till betjäntens brott och fortsatte att förhöra den misstänkte, som envist höll fast vid att han var oskyldig.

Vare sig de upphittade guldringarna eller de blodiga näsdukarna fick honom att vackla.

Dramat saknar slut

Rättegången mot Courvoisier inleddes den 18 juni 1840 i Londons brottsmålsdomstol, Old Bailey.

Rättegången väckte en enorm uppmärksamhet, och horder av nyfikna samlades utanför byggnaden för att få en plats.

De allra flesta fick emellertid nöja sig med tidningarnas utförliga rapportering.

På de åtalades bänk förklarade Courvoisier sig oskyldig, och under rättegången vann han – precis som hjältarna i en New­gate-bok – folkets sympati.

Fyrtiotusen personer samlades utanför Newgatefängelset för att se mördaren François Benjamin Courvoisier hängas.

© Bridgeman Images

I häktet blev han vän med vakterna, som var rörande eniga om att betjänten med de sorgmodiga ögonen omöjligt kunde vara en kallblodig mördare.

I rättssalen var det annorlunda. Trots att Courvoisiers advokat gjorde vad han kunde för att försvara sin klient under den tre dagar långa rättegången, förklarades betjänten skyldig till mordet på lord William Russell.

Domen innebar offentlig hängning utanför Newgate-fängelset. Juryn hade inte velat låta sig förledas av folkopinionen, meddelades det.

Efter domen placerades Courvoisier i Newgate, men missnöjet bland Londons befolkning var stor: Så länge den dömde förklarade sig oskyldig saknade berättelsen om mordet på lord Russell ett svar på varför den 23-årige Courvoisier dödat sin arbetsgivare.

Liksom läsarna alltid fick ett förlösande slut i en Newgate-roman ville britterna ha en ordentlig förklaring – och när de väl fick den var den värre än någon hade kunnat föreställa sig.

Mördaren erkänner

”Hela världen ska veta att jag fick idén att döda honom, när jag hade läst Jack Sheppard”, sa François Benjamin Courvoisier, när han tre dagar efter att domen fallit lämnade en ny redogörelse för chefen för Newgatefängelset.

Courvoisier hade ändrat sin förklaring, och nu var det han sa sant, förkunnade han. Courvoisier ansåg sig inte längre ha något att förlora:

”Jack Sheppards listighet skrämde mig inte, den imponerade på mig”, sa Courvoisier och motiverade mordet med att han hade blivit nedslagen av att vara hos lord Russell.

Arbetet var tråkigt, och han kände sig inte välkommen.

Efter mordet på lord Russell ändrade Charles Dickens i sin roman “Oliver Twist”.

© Heritage Auction Gallery

Känd författare upprörd efter den offentliga avrättningen

Dagen när mördaren François Benjamin Courvoisier avrättades utanför Newgatefängelset i London befann sig den berömde författaren Charles Dickens i folkmassan framför schavotten.

Dickens hade blivit indirekt inblandad i fallet, eftersom han själv hade skrivit en roman i Newgate-genren, som hade förbrytaren som hjälte – Oliver Twist från 1839.

”Jag vill se ett slut på hela detta drama”, sa Dickens, som var lika ­chockad av Courvoisiers erkännande som alla andre.

Men hans offentliga hängning ­påverkade Dickens ännu mer:

”Jag hade aldrig trott att jag skulle finna mina medmänniskor så motbjudande”, skrev han om den omgivande publiken, som inte gav uttryck för det minsta medlidande eller sorg.

I stället visslade och ropade de:

”Folk betedde sig som om de var på teatern, och pjäsen äntligen hade kommit fram till den avslutande scenen”.

Även om Dickens avskydde Courvoisier för vad han hade gjort äcklades han ännu mer av offentliga avrättningar.

Efter ­avrättningen blev han en passionerad förespråkare för att den barbariska ­traditionen skulle avskaffas.

”Det var så motbjudande, förödmjukande och meningslöst att lagen visade sig vara lika grym som mördaren”, sa han och var övertygad om att en avrättning är direkt skadlig för åskådarna.

Efter mordet på lord William Russell gjorde Charles Dickens vad han kunde för att ta avstånd från Newgate-genren.

När romanen om Oliver Twist gavs ut i en ny utgåva skrev Dickens ett nytt avsnitt, där han underströk att bokens syfte inte var att hylla de kriminella, utan i ­stället att visa upp vilket högt pris de fick betala för sina brottsliga handlingar.

”Så gör jag samhället en tjänst”, ­förklarade han.

Courvoisier ville mycket hellre leva som den laglöse hjälten från romanen.

Därför hade han planerat att stjäla så mycket pengar från sin arbetsgivare att han kunde leva som kriminell och se världen.

Men stölden gick snett, för lord Russell hade ertappat honom, och för att slippa fängelse var Courvoisier tvungen att döda sin arbetsgivare.

”Jag stack kniven i honom och drog den genom halsen på honom”, förklarade betjänten utan att blinka.

Erkännandet chockade Storbritannien.

De flesta kunde möjligen acceptera att Jack Sheppard inspirerade ett antal lymlar att begå stölder och pojkstreck, men att romanen kunde ha orsakat ett mord, vållade bestörtning i Victorias rike.

Veckotidningen The Examiner hävdade att mordet kanske rent av var planerat och inte enbart resultatet av olyckliga omständigheter:

Det fanns en kuslig parallell mellan Courvoisiers beskrivning av mordet och ett stycke i boken, där hjältens partner, Blueskin, dödar en kvinna genom att ”sticka kniven i henne och dra den genom hennes hals”.

”Är det en bok som förtjänar att brännas av bödeln, så är det Jack Sheppard”, konstaterade The Examiner.

All sympati för betjänten försvann tillsam­mans med romanens popularitet – och Courvoisiers erkännande tog hårt på författaren Wil­liam Harrison Ainsworth.

Han försökte försvara sin bok genom att hävda att det var den verklige förbrytaren, 1700-talets Jack Sheppard, som ha­de inspirerat betjänten till mord – men argumentet förkastades av alla.

Författaren avskedades av sitt förlag och han stöttes ut ur de litterära kretsarna.

På teatrarna märkte skådespelarna hur stämningen vände: från en dag till nästa svek publiken den pjäs om Jack Sheppard som tidigare hade dragit fulla hus.

”Jack Sheppard” förbjuds

Den 6 juli 1840 fördes François Benjamin Cour­voisier från sin cell till galgen utanför Newgatefängelset.

Omkring 40000 personer hade samlats för att se den unge mördaren hängas, och på gatorna kring fängelset trängdes mängder av människor som kommit för sent för att få en bra plats.

Så snart Courvoisier klev upp på schavotten började män­niskor skrika och busvissla.

Det tog Courvoisier en och en halv minut att dö i galgen – och med honom dog intresset för Newgate-litteraturen.

”Jack Sheppard knöt fantasin allt för nära blodiga gär­­nin­gar”, hävdade chefen för Newgatefängelset – en be­döm­ning som han inte var ensam om.

Britterna betraktade Jack Sheppard som farlig, och Londons teatrar belades med ett förbud mot att under de följande fyrtio åren sätta upp föreställningen.

Des­s­utom varnade myn­dig­heter­na för den skadliga inverkan som Newgate-romanerna hade på barn och unga.

Epilog:

Verklighetens Jack Sheppard greps den 1 november 1724.

Han bar en diamantring, var iförd sidenkläder och i sällskap med två älskarinnor.

Två veckor senare fördes han till galgen.