Populär roman inspirerade till mord

Hans kropp var kall och stel. Det var blod på kudden, på lakanet och på en handduk som täckte hans ansikte.

”My lord! My lord!” utbrast Sarah skräckslaget och rusade nedför trappan och ut på gatan, där hennes skrik och enträgna ringande på grannhusens dörrar väckte större delen av Norfolk Street.

”Larma polisen!” ropade hon till den första person hon stötte på. ”Min herre har mördats!”

Stöldgods gömt bakom panel

Lord William Russell låg i sin säng med halsen avskuren med ett enda, långt snitt.

Hans liv släcktes för flera timmar sedan – men utredningen av mordet hade precis inletts, och fallet skulle bli ett av de mest spektakulära i det vikto­rianska Storbritannien.

Skärsåret i lord Russells hals var så djupt att det nästan hade skiljt huvudet från kroppen.

Luftstrupen var avskuren, och ett långt sår sträckte sig tvärs över halsen. Det djupa såret uteslöt genast alla tankar på självmord.

Mordet chockade invånarna i London och debatterades i samhällstoppen: Om en aristokrat som lord Russell inte kunde känna sig säker hemma i sin egen säng, vem kunde då känna sig säker?

”Det är verkligen en mycket mystisk historia”, skrev premiärministern lord Melbourne i en promemoria till drottning Victoria.

”Det finns spår av inbrott på ytterdörren, men inga tecken på att någon befunnit sig på dess utsida. Och det har inte stulits mycket av värde”.

Gärningsmannen måste vara någon från huset, och misstankarna riktades snabbt mot främlingen – betjänten Courvoisier, som var ny i lord Russells tjänst.

Den 23-årige schweizaren hade varit impopulär hos sin nye arbetsgivare, som inte gjorde någon hemlighet av att han fann den unge mannen obildad, indiskret och glömsk.

Medan alltfler människor samlades på Norfolk Street för att snappa upp nyheter om mordet, försökte polisen hitta bevis mot den schweiziske betjänten.

Det avgörande genombrottet i utredningen kom två dagar senare, fredagen den 8 maj: En väggpanel i betjäntens rum satt löst, och bakom den hittade utredarna fyra av lord Russells guld­ringar, ett antal guldmynt samt ett par blodfläckade näsdukar.

Betjänten greps omedelbart.

Mordisk aptit på deckare

Polisen gick noggrant igenom Courvoisiers förflutna och förhörde hans släkt i Schweiz samt hans vänner och tidigare arbetsgivare.

Trots det gick det inte att hitta något klart motiv till varför den 23-årige mannen skulle ha skurit halsen av sin husbonde.

Ett viktigt spår – en bok som Courvoisier precis hade läst – var det ingen som tänkte på att titta i: Romanen Jack Sheppard.

På den här tiden hade Storbritannien drabbats av en oerhörd läslust, och framför allt kriminalromaner var populära.

Genren kallades för ”Newgate-berättelser” – efter Londons stora fängelse.

I synnerhet läsare från underklassen älskade historierna om de heroiska huvud­per­sonerna, som kom från enkla förhållanden, men som med hjälp av rån och mord ändå lyckades klara sig i livet.

Inom Newgate-genren förekom det även stora författare, bland andra Charles Dickens med sin Oliver Twist, men under månaderna före mordet på lord William Russell talade Londons invånare om endast en bok: Jack Sheppard.

Författaren William Harrison Ains­worth hade inspirerats av en verklig brottsling, som levde i England drygt hundra år tidigare och bar samma namn.

Verklighetens Jack Sheppard (1702–1724) var snickarlärling, och upptäckte hur enkelt det var att stjäla från kunderna, när han arbetade i deras hem.

Våren 1723 begick han sin första stöld: två silverskedar. Ingen upptäckte något, och Jack blev djärvare.

Under sommaren gav han upp lärlingsplatsen för att bli förbrytare på heltid.

Han greps flera gånger – men varje gång lyckades han komma ur de tunga järnbojorna och rymma. För varje flykt blev Jack Sheppard allt mer beundrad i London.

En skrämmande inspirerande bok

Med Jack Sheppard hade författaren William Harrison Ainsworth skrivit en bästsäljare, och framgången fortsatte på scenen: sex av stadens teatrar visade en dramatiserad version av historien.

”Har du varit och sett Jack Sheppard? Har du läst den?” frågade människor varandra på gatan – och de gick gärna till flera teatrar för att se de olika versionerna av den respektlöse Jack.

Författaren var stolt över sitt verk – han tycktes ha hittat formeln för den perfekta romanen.

”Sanningen är att när vi skriver för pöbeln, så ska vi inte skriva för bra”, hävdade William Harrison Ains­worth utan att blinka.

Snart kunde emellertid tidningarna berätta om brott som tydligt gick att koppla till boken: Bland annat greps tre unga män, som senare dömdes för en lång rad rån samt flera fall av vandalism.

Under förhören erkände alla tre att de hade inspirerats av "Jack Sheppard”.

”Jag ville ta reda på om jag kunde göra samma saker som han”, förklarade en av de unga männen, och i pressen användes uttrycket ”en Jack Sheppard” för att beskriva unga kriminella.

Därmed hade en Newgate-berättelse överskridit gränsen mellan fiktion och verklighet – en utveckling som skrämde samhällets elit.

Författaren Mary R. Mit­ford beskrev till och med Jack Sheppard som ”en mardrömsbok””.

Polisen kopplade dock inte boken till betjäntens brott och fortsatte att förhöra den misstänkte, som envist höll fast vid att han var oskyldig.

Vare sig de upphittade guldringarna eller de blodiga näsdukarna fick honom att vackla.

Dramat saknar slut

Rättegången mot Courvoisier inleddes den 18 juni 1840 i Londons brottsmålsdomstol, Old Bailey.

Rättegången väckte en enorm uppmärksamhet, och horder av nyfikna samlades utanför byggnaden för att få en plats.

De allra flesta fick emellertid nöja sig med tidningarnas utförliga rapportering.

På de åtalades bänk förklarade Courvoisier sig oskyldig, och under rättegången vann han – precis som hjältarna i en New­gate-bok – folkets sympati.

I häktet blev han vän med vakterna, som var rörande eniga om att betjänten med de sorgmodiga ögonen omöjligt kunde vara en kallblodig mördare.

I rättssalen var det annorlunda. Trots att Courvoisiers advokat gjorde vad han kunde för att försvara sin klient under den tre dagar långa rättegången, förklarades betjänten skyldig till mordet på lord William Russell.

Domen innebar offentlig hängning utanför Newgate-fängelset. Juryn hade inte velat låta sig förledas av folkopinionen, meddelades det.

Efter domen placerades Courvoisier i Newgate, men missnöjet bland Londons befolkning var stor: Så länge den dömde förklarade sig oskyldig saknade berättelsen om mordet på lord Russell ett svar på varför den 23-årige Courvoisier dödat sin arbetsgivare.

Liksom läsarna alltid fick ett förlösande slut i en Newgate-roman ville britterna ha en ordentlig förklaring – och när de väl fick den var den värre än någon hade kunnat föreställa sig.

Mördaren erkänner

”Hela världen ska veta att jag fick idén att döda honom, när jag hade läst Jack Sheppard”, sa François Benjamin Courvoisier, när han tre dagar efter att domen fallit lämnade en ny redogörelse för chefen för Newgatefängelset.

Courvoisier hade ändrat sin förklaring, och nu var det han sa sant, förkunnade han. Courvoisier ansåg sig inte längre ha något att förlora:

”Jack Sheppards listighet skrämde mig inte, den imponerade på mig”, sa Courvoisier och motiverade mordet med att han hade blivit nedslagen av att vara hos lord Russell.

Arbetet var tråkigt, och han kände sig inte välkommen.

Courvoisier ville mycket hellre leva som den laglöse hjälten från romanen.

Därför hade han planerat att stjäla så mycket pengar från sin arbetsgivare att han kunde leva som kriminell och se världen.

Men stölden gick snett, för lord Russell hade ertappat honom, och för att slippa fängelse var Courvoisier tvungen att döda sin arbetsgivare.

”Jag stack kniven i honom och drog den genom halsen på honom”, förklarade betjänten utan att blinka.

Erkännandet chockade Storbritannien.

De flesta kunde möjligen acceptera att Jack Sheppard inspirerade ett antal lymlar att begå stölder och pojkstreck, men att romanen kunde ha orsakat ett mord, vållade bestörtning i Victorias rike.

Veckotidningen The Examiner hävdade att mordet kanske rent av var planerat och inte enbart resultatet av olyckliga omständigheter:

Det fanns en kuslig parallell mellan Courvoisiers beskrivning av mordet och ett stycke i boken, där hjältens partner, Blueskin, dödar en kvinna genom att ”sticka kniven i henne och dra den genom hennes hals”.

”Är det en bok som förtjänar att brännas av bödeln, så är det Jack Sheppard”, konstaterade The Examiner.

All sympati för betjänten försvann tillsam­mans med romanens popularitet – och Courvoisiers erkännande tog hårt på författaren Wil­liam Harrison Ainsworth.

Han försökte försvara sin bok genom att hävda att det var den verklige förbrytaren, 1700-talets Jack Sheppard, som ha­de inspirerat betjänten till mord – men argumentet förkastades av alla.

Författaren avskedades av sitt förlag och han stöttes ut ur de litterära kretsarna.

På teatrarna märkte skådespelarna hur stämningen vände: från en dag till nästa svek publiken den pjäs om Jack Sheppard som tidigare hade dragit fulla hus.

”Jack Sheppard” förbjuds

Den 6 juli 1840 fördes François Benjamin Cour­voisier från sin cell till galgen utanför Newgatefängelset.

Omkring 40000 personer hade samlats för att se den unge mördaren hängas, och på gatorna kring fängelset trängdes mängder av människor som kommit för sent för att få en bra plats.

Så snart Courvoisier klev upp på schavotten började män­niskor skrika och busvissla.

Det tog Courvoisier en och en halv minut att dö i galgen – och med honom dog intresset för Newgate-litteraturen.

”Jack Sheppard knöt fantasin allt för nära blodiga gär­­nin­gar”, hävdade chefen för Newgatefängelset – en be­döm­ning som han inte var ensam om.

Britterna betraktade Jack Sheppard som farlig, och Londons teatrar belades med ett förbud mot att under de följande fyrtio åren sätta upp föreställningen.

Des­s­utom varnade myn­dig­heter­na för den skadliga inverkan som Newgate-romanerna hade på barn och unga.

Epilog:

Verklighetens Jack Sheppard greps den 1 november 1724.

Han bar en diamantring, var iförd sidenkläder och i sällskap med två älskarinnor.

Två veckor senare fördes han till galgen.