Skatteparadis är ett relativt nytt fenomen. De första späda stegen togs på 1880-talet i New Jersey i USA, där delstatens ekonomiskt pressade guvernör införde easy incorporation, som tillät att affärsmän snabbt kunde bilda bolag i New Jersey.
Andra delstater ställde stora juridiska och ekonomiska krav på nya bolag för att undvika konkurser, men i New Jersey reducerades kraven till ett minimum och dessutom infördes en låg bolagsskatt. Målet var att locka nya verksamheter till delstaten.
Många länder förvandlades på 1960-talet till skatteparadis, där förmögna personer kunde deponera sina pengar.
Nästa steg togs 1929, då en brittisk domstol förkunnade att ett bolag som var registrerat i Storbritannien inte skulle betala skatt i landet om dess verksamhet bedrevs i ett annat land. Därmed öppnades ett kryphål i skattelagstiftningen, som gjorde det möjligt för brittiska områden på andra håll i världen att fungera som skatteparadis.
Schweiz skyddade bankerna
Det tredje steget mot vår tids skatteparadis togs i Schweiz 1934. Då beslutade parlamentet att skydda landets banker mot konkurser med en ny banklag, som innebar att bankernas konton och affärer var att betrakta som affärshemligheter.
De britiske skattemyndigheder har flere gange prøvet at slå til mod skattesnydere – bl.a. med denne kampagne fra 2014.
De följande decennierna lät sig flera regioner och stater inspireras av de tre historiska milstolparna och förvandlade sig till skatteparadis, där det gick att bilda hemliga bolag. I synnerhet under 1960-talet tog företeelsen fart, och bland annat Caymanöarna, Singapore, Irland och Dubai blev skatteparadis. Under 1990-talet existerade det minst 60 skatteparadis runt om i världen.