Mördarnas åtta dödligaste gifter

Odörten ser vid en första anblick ganska oförarglig ut. Den blommar under sommarmånaderna, kan bli upp till 2,5 meter hög och är släkt med bland annat lokorna. Alla delar av odörten är dock extremt giftiga och kan orsaka förlamning och andningssvårigheter.

Växten, vars rötter liknar vanliga morötter, har använts som gift i årtusenden, och det mest kända fallet av odörtsförgiftning inträffade i det antika Grekland, där filosofen Sokrates år 399 före Kristus befanns skyldig till att ha fördärvat ungdomen med sina tankar och dömdes till döden.

Enligt historiker valde Sokrates att själv verkställa sin dödsdom genom att frivilligt dricka giftet. Efteråt gick filosofen runt en stund och påpekade att hans ben kändes tunga. När Sokrates sedan låg på rygg uppgav han att han tappade känseln och att en kyla spred sig genom kroppen från fötterna innan giftet nådde hans hjärta.

Med största sannolikhet var Sokrates vid medvetande när döden inträffade, även om han inte längre kunde röra sig eller tala.

Symptomen börjar oskyldigt nog med en tilltagande huvudvärk. Kort därefter sätter yrsel in och pulsen ökar. Till slut får offret andningsproblem innan hen kräks våldsamt, tappar medvetandet och dör av hjärtstillestånd.

Cyanidförgiftning är – kanske överraskande – ganska vanligt och förknippas vanligtvis med inandning av rök i samband med husbränder, då giftet frigörs från brinnande material som papper och plast.

Men genom historien har giftet också använts vid brutala mord. Särskilt den amerikanske torpeden Richard Kuklinski förlitade sig på cyanid när han under 1960- och 70-talet mördade mer än hundra personer på uppdrag av maffian.

Kuklinski, även känd som ”The Iceman”, har sagt att han ”njöt av att se sina offer lida” efter att han injicerat giftet i dem.

Han dömdes till livstids fängelse 1988 och avled 18 år senare i Trenton State Prison i New Jersey.

Ormgift kan orsaka en våldsam och snabb död, men ormar är ändå ett av de mer sällsynta vapnen för förgiftare. Giftet är helt enkelt svårt att få tag på och svårt att dosera på rätt sätt.

Trots detta experimenterade den egyptiska drottningen Kleopatra VII med att avrätta människor med hjälp av ormar, enligt den grekiske historikern Strabon. I sina skrifter berättar han hur drottningen testade effektiviteten och dödligheten hos sina slavar, som hon fick kobror att bita.

Drottningen observerade sedan uppmärksamt offrens plågor, som måste ha varit fruktansvärda. Ett kobrabett orsakar blåsor, förlamning, smärta och kramper innan den bitne dör av andningssvikt.

Enligt Strabon, som var den förste som beskrev Kleopatras död, begick drottningen självmord. Historikern säger att drottningen lät sig bitas av sina kobror när hennes egyptiska imperium höll på att falla sönder.

På 1800-talet framstod arsenik som det nya mirakelmedlet som kunde användas till nästan vad som helst – som råttgift, klädfärgningsmedel, schampo, till och med dåtidens artritmedicin innehöll arsenik. Men ämnet är dödligt, och eftersom det var lätt att få tag på blev arsenik många gifta kvinnors favorit.

Lagen hindrade kvinnor från att skilja sig från sina män, så de dödade dem i stället.

Enbart under 1840-talet fick domare i England och Wales titta på 69 fall där kvinnor åtalats för att ha använt arsenik för att mörda eller försöka mörda – och allt tyder på att endast en bråkdel av morden gick till rättegång.

Många kvinnor släpptes fria eftersom giftet var svårt att upptäcka med dåtidens metoder, och symptomen på arsenikförgiftning liknade dåtidens stora gissel, kolera. I båda fallen drabbades offren av diarré, kraftiga kräkningar, yrsel och osammanhängande tal.

Polonium är ett radioaktivt ämne som är extremt giftigt att andas in, förtära och få på huden. Offren behöver bara komma i kontakt med några milligram innan en långsam och plågsam död väntar.

Under flera dagar drabbas offret av diarré, håravfall och andra symptom på strålningsförgiftning – och läkarna har inga möjligheter att behandla förgiftningen.

Det mest kända fallet av poloniumförgiftning inträffade 2006, då ryska agenter lade giftet i en kopp grönt te och serverade det till dissidenten Aleksandr Litvinenko, som hade ett förflutet inom KGB.

Litvinenko led i tre veckor innan han dog. Efter hans död fann brittiska utredare spår av polonium som gärningsmännen hade lämnat, bland annat i Litvinenkos hus. Trots de mikroskopiska mängderna i huset innebar kontamineringen med det radioaktiva ämnet att Litvinenkos hus spärrades av för hans familj i sex månader.

Giftet stryknin kommer från fröna av rävkaketrädet. Fröna används för många ändamål, till exempel för att behandla magsmärtor, baksmälla och menstruationskramper. Men tillräckligt mycket av alkaloiden stryknin från växten förlamar andningssystemet, vilket gör att offret snabbt kvävs till döds.

Hur många människor som har mördats med giftet är inte känt, men de mest kända fallen inträffade på 1880-talet då läkaren Thomas Neill Cream mördade minst åtta patienter och prostituerade med giftet. Offren fick tabletter med giftet utskrivna eller lurades att dricka stryknin löst i vatten eller te. Cream dömdes för morden 1892 och hängdes i Londons ökända Newgate-fängelse.

Den som drabbas av strykninförgiftning kommer inte att undgå att känna den extremt bittra smaken av stryknin och döden är långsam, så läkare kan behandla förgiftningen om den upptäcks i tid.

Att växter av arten belladonna är giftiga har varit känt sedan åtminstone medeltiden. Orden ”bella” och ”donna” betyder ”vacker dam”.

Namnet är väl valt eftersom växten användes som kosmetika. När bärsaften applicerades på kinderna fick de en klädsam rodnad. Och kvinnor använde den utspädda saften som ögondroppar för att vidga pupillerna. Effekten – enligt tidens skönhetsideal – gjorde att kvinnorna såg mer attraktiva ut.

Ett annat namn för växten är ”dödlig nattskatta” – och det är med rätta. Växten innehåller flera giftiga ämnen, och både bären och saften är giftiga även i små mängder.

Belladonna är mest känd för sin roll i Shakespeares pjäs Macbeth, där kungen Macbeth själv använder giftet för att mörda sina fiender.

I dag är gift tillåtet för aktiv dödshjälp och för att verkställa dödsdomar i flera länder. I 27 länder, däribland USA, avrättas dödsdömda fångar med injektioner som vanligtvis består av tre olika ämnen.

Den första injektionen innehåller ett preparat som gör offret medvetslöst. Läkaren injicerar sedan en vätska som stoppar andningen, innan giftet från den sista injektionen förlamar hjärtat och orsakar hjärtstillestånd.

Förfarandet under avrättningen är vanligtvis att giftet doseras långsamt för att ge varje substans ordentligt med tid att verka och göra döden så smärtfri som möjligt. Metoden liknar i stort sett den som tillämpas av läkare vid eutanasi i länder där aktiv dödshjälp är tillåten.