Ögonen tindrar på en grupp halvstora pojkar. I vardagsrummet på barnhemmet Kana i Köpenhamn lyser stearinljus upp den kulna februarikvällen 1893, då ljusa pojkröster sjunger för en liten pojke som fyller år.
De största pojkarna har samlats runt en bålskål, som är fylld med en blandning av saft och rom. Deras älskade fostermor Vilhelmine tycker att de är stora nog att smaka lite alkohol.
Uppspelta tar de emot bålen, som den långa och manhaftiga kvinnan häller upp åt dem. Ingen märker att Vilhelmine tömmer innehållet i en liten flaska i glaset med bål som hon räcker till den vackre, femtonårige Volmer.
Pojken är hennes favorit. Alla de övriga pojkarna på barnhemmet vet att de två har en nära relation. Volmer tycker emellertid inte om bålen, som smakar beskt.
”Seså, var nu en man och drick upp”, säger Vilhelmine – och Volmer sveper resten. Strax därefter blir han dålig.
”Följ med honom upp och lägg honom i min säng”, kommenderar Vilhelmine sin medhjälperska.
Senare smyger hon in till pojken. Som förväntat sover han tungt, bedövad av vätskan som hon hällde i hans glas. Utan minsta tvekan börjar hon omsorgsfullt linda hans huvud hårt med två tjocka yllefiltar.
Resolut drar hon åt dem med sina starka händer. Sedan lämnar hon rummet, iskallt förvissad om att filtarna kommer att kväva hennes favoritbarn och att den femtonårige pojken kommer att vara död nästa gång hon ser honom.
Barnhemmet Kana låg i östra Köpenhamn och existerade fram till 1957.
Svår uppväxt i obekväm kropp
Frederikke Vilhelmine Møller var förestånderska på barnhemmet Kana i en tid då kvinnliga chefer var ovanliga. Hon var en viljestark individ som hade brutit sig loss från sitt sociala arv och uppnått sin höga position trots en kärlekslös och hård uppväxt med utfattiga föräldrar.
Vilhelmine föddes den 8 oktober 1845, men hennes mamma tyckte inte om sin dotter, som växte sig så stor och grov att hon liknade en pojke. Vilhelmine var ensam och hölls utanför av resten av familjen.
Redan innan hon nådde konfirmationsåldern skickades hon iväg för att arbeta som piga. Hon var emellertid så klumpig att hon på ett ställe inte fick någon lön för ett halvårs arbete, utan en räkning för allting som hon hade förstört.
På en annan arbetsplats stal hon en lammbog och dömdes till tio dagar i fängelse. Där satt hon, tjugo år gammal, inspärrad med stadens prostituerade och lyssnade med avsky på deras råa historier.
När hon kom ut var hon stärkt i sin kristna tro. Det må vara att hon saknade kvinnlig skönhet – faktum var att hon började få skäggväxt – men det hade räddat henne från perversa onämnbarheter, ansåg hon.
När danska kvinnor 1915 fick rösträtt arrangerade Dansk Kvindesamfund en procession i Köpenhamn med cirka tjugotusen deltagare.
Vilhelmine kämpade för kvinnlig rösträtt
Vilhelmine Møller ansåg att det i samhället rådde en stor orättvisa: i Danmark hade endast ostraffade män över trettio år med eget hushåll rösträtt. Hon kastade sig in i kampen för kvinnlig rösträtt och valdes 1889 in i styrelsen för Kvindevalgretsforeningen, en framträdande dansk organisation inom kvinnorörelsen.
Hon skrev flitigt för kvinnorättstidningen Hvad vi vil och 1892 var hon huvudtalare på ett seminarium om barnuppfostran organiserat av Dansk Kvindesamfund.
Barnhemsförestånderskan åtnjöt stort anseende, så det gick en chock genom kvinnorörelsen när hon erkände sitt förhållande med en ung pojke.
Medan dagspressen rapporterade om skandal efter skandal hördes emellertid ingenting från Hvad vi vil. Redaktör Johanne Meyer kände sig komprometterad av sin nära vänskap med Vilhelmine.
Till slut tvingade undrande läsare henne att ta till orda. Hon beskrev Vilhelmine som ett offer som fallit för en inre drift trots sina många styrkor och sin religiösa och asketiska livsstil.
Trots Meyers stöd kastades Vilhelmine ut ur de kvinnorättsföreningar som hon varit en ledande del av.
Intelligent, religiös och annorlunda
Efter fängelset fick Vilhelmine småjobb här och där, men lyckades inte få någon ny fast plats.
Den kristna tron var hennes enda fasta punkt i livet, så när hon i en kyrka hörde ett föredrag och upplevde hur vänligt de andra åhörarna talade till henne fann hon sitt kall. Hon sparade ihop pengar och gick på ett antal folkhögskolor.
Intelligensen var det inget fel på, men hon fann sig aldrig tillrätta i gemenskapen.
”Jag var så ensam, och den hemskaste ensamhet jag känner är att vara ensam bland många”, skrev hon i sina anteckningar.
Det var något fel på henne, och Vilhelmine misstänkte att det var fysiskt. Hon var inte som andra kvinnor på folkhögskolorna, vilket plågade henne.
Vilhelmine använde kloralhydrat, som ordinerades som sömnmedel, till sitt mord.
Älskade barn
I oktober 1880 fick Vilhelmine brev från grosshandlare Møller Andersen, som hon lärt känna genom folkhögskolornas grundtvigianska miljö. Grosshandlaren hade på privat initiativ startat ett barnhem 1877.
Hemmet hette Godthåb och skulle hjälpa föräldralösa barn till en bättre tillvaro. Vilhelmine erbjöds ett jobb på barnhemmet, och på Godthåb kände hon äntligen att hon hade hittat sin rätta plats.
Hon hade god hand med barnen och njöt av deras kärlek och hängivenhet. När grosshandlare Andersen 1880 öppnade ett nytt hem vid namn Kana för pojkar i östra Köpenhamn följde Vilhelmine med, denna gång som hemmets fostermor och förestånderska.
Stärkt av sin nya position kastade hon sig med glöd ut i den offentliga debatten som förkämpe för barnfrågor och kvinnors rättigheter.
I tidningen Samaritanen skrev hon att hemligheten bakom att knyta kärleksband till barn var att själv bli som ett barn tillsammans med dem.
Om pojkarna ville leka soldater hjälpte hon dem att tillverka utrustning och så gav de sig ut i skogen som ett litet regemente.
Aga och bestraffning var hon motståndare till. Pojkarna skulle lära sig disciplin, men även uppleva glädje och omsorg under tiden på hennes hem.
Tack vare sina naturliga och moderna uppfostringsprinciper blev Vilhelmine Møller snart en aktad person i barnhemskretsar. Under ytan ruvade den skäggiga förestånderskan emellertid på hemligheter som skulle komma att skaka den danska allmänheten.
I Danmark avskaffades rätten att slå barn på institutioner inte förrän 1967.
Hemlösa barn hyrdes ut till högstbjudande
Under 1800-talet ökar samhällets intresse för hemlösa barn. De ska räddas, och lösningen är en kombination av hårt arbete och prygel.
Kriminella, fattiga och föräldralösa pojkar uppmärksammades av samhället i början av 1800-talet, då så kallade barnanstalter såg dagens ljus.
I synnerhet det franska kasernsystemet var populärt. Där bodde barnen i fängelseliknande byggnader med en vardag präglad av militaristisk disciplin och exercis. Alla göromål utfördes enligt noga utarbetade rutiner.
Olydnad bestraffades med isolering, minskade matransoner och prygel med rotting eller piska. Man ansåg att pojkarna på så sätt skulle lära sig att uppföra sig och bli goda, vuxna medborgare.
De barnanstalter som från 1830-talet bredde ut sig i Skandinavien var inte mycket bättre. Myndigheterna ansåg att arbete och frisk luft var bättre än städernas frestelser.
Därför låg anstalter i regel på en gård, där pojkarna skulle utföra hårt fysiskt arbete från klockan fyra på morgonen till sent på kvällen. För sitt hårda slit fick de kläder på kroppen och mat, som de själva hade hjälpt till att odla.
En del kommuner satte hemlösa barn i fattighem på vintern och på sommaren höll man auktioner, då gårdsägare kunde hyra dem. I ett halvår arbetade de i stort sett utan några rättigheter och de fick ofta stryk.
Medan barnanstalterna tog hand om de mest belastade ungdomarna, uppstod barnhemmen i mitten av 1800-talet som en plats för försummade pojkar och flickor.
Barnhem som Kana, där Vilhelmine Møller var föreståndare, bekostades ofta av förmögna borgare. Myndigheterna utövade dock ingen kontroll över hemmen, så barnens vardag präglades ofta av stryk även för
små förseelser.
Förestånderskan och pojken
Förestånderskans farligaste hemlighet hette Volmer Sjøgren. Hon hade tagit hand om pojken sedan han var två år gammal.
Hans mor var en sjuk och svag änka som hade lämnat sonen till först barnhemmet Godthåb och sedan Kana, när Vilhelmine bytte arbetsplats. Förestånderskan tyckte mycket om pojken, men han var inget lätt barn, vilket Vilhelmine underrättade modern om.
”Vad uppförandet angår är det allt annat än tillfredsställande. Det finns knappt någon last som Volmer inte har”, skrev hon i ett av många kritiska brev till den sjukliga mamman.
Trots det var den besvärlige Volmer väldigt fäst vid sin fostermor – och hon vid honom. Som tioåring var han fortfarande rädd för att sova på natten och därför lät hon honom sova i sitt rum, i sin säng.
Pojken låg med armarna om hennes hals och tryckte sig mot henne. Det väckte oroväckande varma känslor hos fostermodern, som snart var medelålders.
”Vid omfamningen med Volmer öppnades en okänd källa. Det var en främmande känsla för mig. Den kom sent, men den kom med kraft”, skrev hon i sina anteckningar.
Varje gång pojken kom till hennes säng kände hon ett intensivt välbehag, efter hand blandat med en krypande känsla av att deras pussar och kramar var otillåtna.
En dag fann pojken henne ensam i köket. Han tryckte sig hårt mot henne, så att hon kände hans erektion.
Det var inte första gången, men nu slog samvetet till. Hon gav pojken en rungande örfil och avslutade efter flera år det förhållande som en del av henne njutit av och en annan del av henne upplevt som outhärdligt.
År 1900 fanns det 49 barnhem i Danmark. På de flesta hemmen präglades barnens vardag av hård disciplin.
En hemsk plan tar form
De andra pojkarna på Kana hade listat ut vad som försiggick mellan fostermodern och deras kamrat.
En dag hade en pojke ropat att Volmer ”är inne i vår mors säng”, vilket Vilhelmine hörde och bestraffade med en örfil. Snart fick pojkarna emellertid annat att tänka på, när en kvinna vid namn Mackwitz i början av 1890-talet dök upp på Kana och fick anställning som medhjälpare.
Hon och Vilhelmine blev snart såta vänner och hon flyttade in i förestånderskans rum, där Volmer inte längre sov. På nätterna hördes det uppsluppna ljud genom den stängda dörren. Pojkarna var övertygade om att deras manhaftiga fostermor levde ut nya sidor av sitt väsen.
Men Vilhelmine oroade sig. År 1893 uppnådde Volmer konfirmationsåldern och skulle lämna barnhemmet.
En lärlingsplats hos en vagnmakare i Roskilde väntade på honom. Hans fostermor blev rädd. Tanken på att pojken skulle skvallra om deras sänghemligheter var fasansfull. Hennes goda renommé skulle förstöras fullkomligt.
Det smärtade henne också att tänka på att Volmer kunde ha blivit fördärvad av deras sedeslösa förhållande. Hon kände en enorm skuld över att kanske ha förstört den unge pojken för livet.
Men om Volmer dog skulle den snälle pojken utan tvekan komma till himlen, där hans döde far väntade på honom. Då skulle han vara frälst. På sätt och vis skulle döden faktiskt vara det bästa för Volmer, resonerade Vilhelmine.
Rottingen var en käpp gjord av träfibrer, cirka fyra centimeter bred och en meter lång.
Aga hörde till vardagen
I Danmark gjorde en lag från 1905 förhållandena bättre på barnhemmen, men aga var ändå vanligt.
Så sent som 1952 utfärdade den danska staten en vägledning till vilka slag som var tillåtna.
- Barn under 10 år får få upp till fem slag i baken med handflatan eller ett till två slag på kinden. Örat får emellertid inte röras.
- Pojkar på 10–15 år får ta emot upp till tre slag med en smal rotting. Om de är 15–18 år ökas straffet till sex slag.
Slarvig läkare upptäcker inget
Vilhelmine hade under en längre tid sovit dåligt, plågad av sina bekymmer. Barnhemmets läkare, doktor Gottschalk, hade därför ordinerat henne lite kloralhydrat, som användes som sömnmedel. När hon såg flaskan fick hon en hemsk idé.
Med sömnmedlet kunde hon få det att se ut som om Volmer dött en naturlig död. Ömt förberedde hon hans avsked. Av sitt förkläde sydde hon ett örngott som hans huvud skulle vila på i kistan. Med i kistan skulle han även ha ett kors av blommor och psalmverser som hon skrivit.
Allt var förberett när barnhemmet firade den födelsedagsfest under vilken Vilhelmine kallblodigt förgiftade och kvävde Volmer. Hennes plan fungerade perfekt.
När hon tittade till pojken sent på natten hade han i sina dödskramper vridit av filtarna från ansiktet. Nu låg han och stirrade ut i tomma intet med död blick.
Morgonen därpå kallades doktor Gottschalk till Kana. Han gjorde en hastig undersökning av kroppen och konstaterade att pojken dött av ”naturliga orsaker”.
På dödsattesten skrev han ”blodpropp” och försäkrade Vilhelmine att det inte fanns något misstänkt med pojkens död. Mördaren kunde andas ut.
Hon kunde emellertid inte begripa varför alla var så ledsna. Hon visste ju att hon hade gjort det rätta.
Hemligheten kommer ut
På glatt humör anlände Vilhelmine den 5 mars 1893 till Volmers begravning på en av Köpenhamns kyrkogårdar tillsammans med sin skara av pojkar.
I ett brev till fru Sjøgren beskrev hon hur de hade fört Volmer till graven i en ”vacker gul kista med snidade blommor, kors och många vackra kransar”.
Fru Sjøgren fick veta att hennes pojke hade fått en fin ceremoni, vilket inte alla som tillhörde hans klass fick.
Vilhelmine förklarade dessutom att Volmer hade varit mycket besvärlig under en längre tid och att han haft många mörka sidor. Därför skulle modern inte ta hans död allt för hårt.
”När nu sommaren kommer ska jag se till att graven hålls i fint skick”, lovade hon i brevet.
Det löftet kom hon dock inte att hålla, för två dagar innan begravningen hade Volmers rumskamrat Louis berättat för sin mor att förestånderskan ibland brukade kalla till sig Volmer på kvällarna med kravet att han skulle sova i hennes säng. Hemligheten som kostat Volmer livet hade kommit ut i ljuset.
”När nu sommaren kommer ska jag se till att graven hålls i fint skick.” Vilhelmine Møller till fru Sjøgren, Volmers mor
Mördarens nerver håller inte
Louis mor gick till grosshandlare Andersen, som fann det mest passande att konfrontera Vilhelmine med vad han betraktade som ”gatans rykten”. För en journalist beskrev han senare hennes reaktion: ”För ett ögonblick tappade hon fattningen, blev blek och vacklade. Men hon hämtade sig snabbt och förnekade beskyllningen med stor indignation.”
En kort tid efter samtalet med grosshandlaren fick Vilhelmine ett nervöst sammanbrott. Hon lades in på ett sjukhus för mentalt störda, där hon hallucinerade och skrek: ”Se, de förföljer mig, se, se!”
Grosshandlare Andersen, som trodde att sammanbrottet berodde på de elaka ryktena, gick till ordningsmakten. Polisen skulle rentvå hans förestånderskas goda namn med en officiell utredning av saken.
När Vilhelmine skrevs ut från sjukhuset den 22 mars väntade en kallelse till polisstationen.
Kostym och hatt var ett ganska effektivt sätt att dölja de mest feminina dragen.
Liket grävs upp
När Kanas nervösa fostermor några dagar senare infann sig hos polisen gjorde hennes dunkla och osammanhängande förklaringar endast saker och ting mer mystiska för polisen, som förväntat sig att förhöret skulle bli en formalitet.
Under det tredje förhöret bröt hon samman och erkände att hon mycket riktigt hade haft ett förhållande med pojken.
Polisen och barnhemmets styrelse var lamslagna. Om kvinnor över huvud taget hade sexualdrift diskuterades livligt på den tiden och nu hade en kvinna förgripit sig på ett barn som hon dessutom förväntades hysa moderskänslor för.
Om en sådan person kunde man tro det värsta. Samma dag grävde polisen upp Volmers kropp. En obduktion visade att doktor Gottschalk hade gjort ett uselt jobb. Döden berodde inte på en blodpropp, utan på kvävning.
Vilhelmine Møller var nu misstänkt för mord. Polisen konfronterade fröken Møller med liket för att få henne att erkänna. Men synen av den döde pojken gjorde ingen skillnad. Hon nekade styvnackat till att ha dödat honom.
Polisen förhörde Wilhelmine gång på gång, men först under en fängelsegudstjänst under påsken bröt hon ihop. Under svåra själsliga kval erkände hon den 3 april att hon hade mördat Volmer.
”Jag hade förstört pojken. Så jag tog livet av honom.” Vilhelmine Møllers förklaring till att hon dödat Volmer, 1893
Pressen följde rättegången, eftersom Vilhelmine var en känd person i den danska uppfostrings- och kvinnosaksmiljön.
När hon 1889 valdes in i styrelsen för föreningen för kvinnlig rösträtt publicerade dagstidningen Politiken en lång, smickrande artikel om förestånderskan. Skribenten skrev bland annat att hela hennes person ”gör intryck av fullkomlig askes”.
Efter erkännandet hade opinionen vänt. Samma tidning publicerade en teckning av mörderskan med texten: ”Så ser hon ut, denna fostermor som genom sitt hemska dåd har fått månget modershjärta att darra av fasa.”
På journalistens fråga varför hon begick mordet svarade Vilhelmine: ”Jag hade förstört pojken. Så jag tog livet av honom för att han skulle kunna få ett liv i himlen, som var bättre än det som väntade honom här på jorden.”
Som Vilhelmine såg det var brottet inte mordet, utan den sexuella relationen, en relation som skulle visa sig rymma ännu en bisarr hemlighet.
En av de tidigaste kända tvekönade gudomarna är den grekiske Hermafroditos, barn till Hermes och Afrodite.
Intersexualitet utmanade läkarvetenskapen
Ett litet antal personer föds med anatomiska drag från både man och kvinna, men att ha två kön är oacceptabelt i de flesta samhällen. Därför har både läkare och myndigheter i åratal försökt åtgärda ”felet”.
Medeltiden – Håll dig till ett kön
Forskare har kommit fram till att medeltidens förhållande till tvekönade faktiskt var relativt tolerant.
Det enda som inte kunde accepteras var att individer inte tillhörde ett visst kön. Dels var lagstiftningen könsuppdelad, dels sågs oordning i sexuallivet med oblida ögon av kyrkan.
Personer med dubbla könsidentiteter var tvungna att välja en identitet, men valet var deras. Tidens könsnormer satte dock klara begränsningar.
Om en person till exempel hade gift sig med en man så var vederbörande naturligtvis en kvinna, men hur hen såg ut under kläderna lade myndigheter och läkare sällan sig i.
Upplysningstiden – Läkare bestämde könet
Under 1700-talet började läkarvetenskapen intressera sig för tvekönade.
Läkarna fick befogenhet att bestämma könet och fokuserade framför allt på huruvida personen hade manliga eller kvinnliga könsorgan.
Även de minsta testiklar innebar exempelvis att en intersexuell person som levt som kvinna hela livet skulle betraktas som en man i samhällets ögon.
Om läkarna konstaterade att den ena parten i ett mångårigt äktenskap var intersexuell påtvingades hen ett nytt kön, varefter äktenskapet annullerades.
1800-talet – Handlingskraft gjorde dig till en man
På 1800-talet var det inte enbart läkare utan även andra vetenskaper som intresserade sig för intersexualitet.
Det innebar bland annat att man tog hänsyn till psykologiska drag i fall då det var svårt att tilldela ett kön.
Om en tvekönad person visade prov på handlingskraft och självständighet rörde det sig om en man, medan omsorg och underdånighet var uttryck för en kvinna.
I Danmark låg psykiatern Knud Pontoppidan, som behandlade Vilhelmine Møller, långt före sin tid.
Han höll föredrag om ”social hermafrodism”, vilket innebar att en persons psykologiska kön var något annat än vederbörandes fysiska.
Sedan 1950-talet – Kirurgi ”korrigerade” intersexualitet
Från 1950-talet började forskare argumentera för att det var bäst för ett barn att så snabbt som möjligt få sitt kön fastslaget, detta för att undgå könsförvirring hos individen.
Därför fick många intersexuella sina könsorgan korrigerade tidigt, så att de liknade antingen en mans eller en kvinnas.
I nyare tid har denna uppfattning mött motstånd. År 1996 hölls världens första demonstration av intersexuella i Boston.
De ansåg att tiden var mogen att göra upp med onödig normalisering av intersexuella. År 2015 blev Malta först med att förbjuda ofrivillig kirurgisk korrektion av intersexuella spädbarn.
Förvirring om könsorgan
Polisen fortsatte med förhören. De ville veta hur det sexuella förhållandet hade utvecklats och om fler pojkar kanske hade utnyttjats.
Ännu en gång förbryllades ordningsmakten av svaren: under hennes och Volmers samvaro hade ingen penetration förekommit.
Förvirringen var total. Här var uppenbarligen ett fruntimmer som inte visste hur den kvinnliga anatomin fungerade. Polisen lät frågan bero och placerade den fromma Vilhelmine i Köpenhamns kvinnofängelse.
Där fördrev hon tiden med att skriva religiösa dikter och psalmer, utom när hon emellanåt förhördes av assessor Brun, en jurist anställd vid domstolen.
En dag slogs juristen av en tanke: Kunde det vara så att den storväxta, grova kvinnan med den djupa rösten och skäggstubben var en man? Han frågade henne. Hon avvisade förskräckt tanken.
”Jag är den jag är. En kvinna nära de femtio, Gud förlåte Er, herr domare”, var den förfärade Vilhelmines svar.
Tvivlet gnagde emellertid i assessorn. Därför ombads Vilhelmine den 29 september att klä av sig inför Brun och fängelsets läkare. De trodde knappt sina ögon när de mellan Vilhelmines ben fick syn på en mycket liten penis och en missbildad pung med testiklar.
1845–94
Vilhelmine Møller beskrevs som en manhaftig kvinna med ögon som lyste av energi.
1894–1936
Från år 1894 tvingades den tidigare barnhemsförestånderskan leva som man, först under namnet Vilhelmi Møller, senare som Frederik Vilhelm Schmidt.
Mördaren byter kön
På tidningarnas löpsedlar förmedlades den kittlande nyheten: Barnhemsmördaren hade undersökts av gynekologiprofessor Stadfeldt, som konstaterade att ”könsdelarna vid en ytlig betraktelse såg kvinnliga ut, ty där fanns ett hudveck på var sida och en springa i mitten”.
Vid närmare undersökning hade läkaren dock upptäckt att båda hudvecken rymde en testikel. Mellan dem ”fanns en liten manslem, tjock som ett långfinger och av ungefär en tums längd, försedd med ett tydligt ollon”, beskrev läkaren.
Att Vilhelmine hade testiklar var enligt läkaren ett avgörande tecken på att hon var man. ”Visserligen något abnormt utvecklad, men inte desto mindre absolut en man.”
Medan den chockade allmänheten lät nyheten sjunka in ålades Vilhelmine att lystra till namnet Vilhelmi och att byta cell. ”Mördaren Møller placerad i arresten för män” löd tidningsrubrikerna.
”Jag är den jag är. En kvinna nära de femtio, Gud förlåte Er, herr domare.” Vilhelmine Møller, 1893
Efter att det biologiska könet avslöjats kunde Vilhelmine av förklarliga skäl inte längre sitta i kvinnofängelset. Politiken rapporterade att fången hade vant sig vid den manliga fångdräkten och fått tillåtelse att ägna sig åt sömnad.
Tre månader senare kom domen: dödsstraff. Vilhelmis advokat överklagade till Högsta domstolen och argumenterade för att Vilhelmi faktiskt var ett slags offer, kluven i själen av sina dubbla kön.
Högsta domstolen fastställde emellertid domen. Deformiteterna till trots var den dömde att betrakta som tillräknelig.
Strax därefter ingrep emellertid den danske kungen Kristian IX och fick domen ändrad till livstid.
Monarken hade för vana att visa sin barmhärtighet genom att ingripa i tragiska fall. Domen avtjänades i fängelset Vridsløselille. Där satt Vilhelmi i en egen cell, eftersom han var rädd för sina manliga medfångar.
Studier visar att cirka en av tvåtusen personer föds som intersexuell. Många tilldelas snabbt ett kön och behandlas kirurgiskt.
Gift med kvinnlig fångvaktare
Efter att Vilhelmi suttit elva år i fängelset vädjade några av pojkarna från Kana, som fortfarande hade varma minnen av sin fostermor, till kungen. År 1905 benådades Vilhelmi på kunglig begäran.
Åtta dagar senare var han på fri fot, bytte namn till Frederik Vilhelm Schmidt – och gifte sig. Bruden var en tretton år yngre fångvaktare som vaktat honom under den första tiden i kvinnofängelset.
De förblev gifta ända till 1936, då ”dubbelmänniskan”, som Vilhelm betecknade sig själv, avled vid 91 års ålder.