När journalisterna och sekreterarna på Le Figaro måndagen den 16 mars 1914 hörde ljudet av sex pistolskott släppte de allt de hade i händerna.
Chockade rusade de genom tidningens tjusiga lokaler på Boulevard Haussmann i Paris – mot chefredaktör Gaston Calmettes kontor, som ljuden kommit från.
Där möttes de av en fasansfull syn:
Chefredaktören låg livlös på golvet i en blodpöl. Intill honom stod en kvinna med en pistol i handen.
Rakryggad och iförd en elegant, svart pälskappa utstrålade hon ett kyligt lugn.
Först när någon grep tag om hennes arm visade hon något tecken på känslor.
”Rör mig inte. Jag är en dam!” utbrast hon indignerat.
Medan läkare förgäves försökte rädda Gaston Calmettes liv fördes förövaren, Henriette Caillaux, till polisstationen.
Eftersom madame Caillaux ertappats på bar gärning rådde det ingen tvekan om att hon var skyldig till mordet.
Även motivet var glasklart: Madame Caillaux var nämligen gift med Frankrikes tidigare premiärminister Joseph Caillaux, som av hela sitt hjärta avskydde Le Figaro och redaktör Calmette.
Alla var övertygade om att rättegången endast kunde sluta på ett sätt.
”Vet ni varför jag är här?” Mördarens fråga, när hon kliver in på kontoret.
Den kvinnliga mördaren blev snabbt förstasidesstoff, bland annat i tidningen Le Petit Journal.
Överraskade sitt offer
Muffen döljer mordvapnet
En tjock pälsmuff förbinder ärmarna på Henriette Caillaux päls. Muffen är avsedd att värma händerna, men döljer även den pistol som hon plötsligt drar fram.
Pistolen har valts med omsorg
Mordvapnet är en Browning-automatpistol, som är enkel att hantera. Henriette Caillaux köpte vapnet några timmar före mordet i en butik på västra sidan av Seine. I butiken hade hon provskjutit flera olika pistoltyper.
Offret tar skydd
Calmette försöker undkomma skotten genom att ta skydd bakom skrivbordet. Vittnena hör en paus mellan de båda sista skotten, då Caillaux följer efter sitt offer och siktar noga för att avfyra det dödande skottet.
Ryktena spreds
Både Joseph och Henriette Caillaux hade all anledning att hysa agg gentemot Gaston Calmette.
I flera månader hade Le Figaro bedrivit en smutskastningskampanj mot den vänsterorienterade Joseph Caillaux.
Den 13 april gick tidningen så långt som att publicera ett kärleksbrev från Joseph Caillaux till en tidigare älskarinna.
Tre dagar senare dök Henriette Caillaux upp på Le Figaros huvudredaktion.
”Vet ni varför jag är här?” frågade hon, när hon strax efter klockan sex på kvällen klev in på chefredaktörens stora kontor.
”Det vet jag dessvärre inte, madame”, svarade Calmette artigt.
Som svar drog Henriette Caillaux fram en pistol och avlossade sex skott mot redaktören. Knallen från det sista skottet rungade fortfarande mellan väggarna, när Calmettes kollegor stormade in på kontoret.
”Jag drevs av en vilja som tog över min egen.” Henriette Caillaux, 1914.
Inom kort inleddes en omfattande ryktesspridning. Det påstods att konflikten mellan Calmette och Caillaux inte handlade enbart om politik.
”Redan från början visste alla i Paris finare kretsar att konflikten i själva verket hade med en kvinna att göra”, skrev den schweiziske ambassadören till sina överordnade i Bern.
Det påstods att männen hade samma hemliga älskarinna, och att Joseph Caillaux allvarligt övervägde att lämna sin hustru.
Elaka tungor hävdade att Henriette Caillaux inte alls varit ute efter att återupprätta sin makes heder, utan snarare efter att behålla honom.
Enligt hypotesen skulle hennes självuppoffrande handling göra det svårt för maken att lämna henne med karriären i behåll.
Mordet gjorde Henriette Caillaux berömd. Här poserar hon på ett vykort.
Giljotinen hotade
Oavsett vad motivet var hade Henriette Caillaux försatt sig i en farlig situation: I Frankrike dömdes mördare i regel till döden.
När rättegången inleddes den 20 juli hade hon bara en möjlighet att undgå giljotinen – att övertyga domaren om att hon inte hade planerat mordet, utan att hon i enlighet med den tidens uppfattning om kvinnor hade styrts av sina känslor.
”Jag drevs av en vilja som tog över min egen”, förkunnade Henriette Caillux.
Hon bedyrade att hon avfyrat det första skottet i golvet i ett försök att skrämma Calmette.
”De gick av helt av sig själva”, svarade hon troskyldigt på domarens fråga om hur de övriga skotten hade avlossats.
Den åtalade hade i gärningsögonblicket styrts av ”otyglad kvinnlig passion”, konstaterade Caillaux försvarare, advokaten Fernand Labori.
Henriette Caillaux underströk försvarets linje genom att svimma, när Labori höll sitt slutanförande för juryn.
Taktiken fungerade. Den 28 juli 1914 drog sig de tolv manliga jurymedlemmarna tillbaka för att överlägga. Med elva röster mot en förkunnade juryn att Henriette Caillaux var oskyldig.