Den fattiga änkan Mette Jacobsdatter var trött på livet. Hon bodde ensam med dottern Lisbeth. Hemma i den danska byn Erritsø hånades och föraktades hon för sitt ansikte som var vanställt av cancer. Den 3 juni 1762 bestämde hon sig för att göra slut på alltsammans.
Mette Jacobsdatter skar halsen av sin dotter med en kniv och väntade sedan med ro i sinnet på sitt straff. I rätten förklarade hon motivet bakom dådet: Hon dödade barnet för att själv få dö under bödelns yxa.
Mette Jacobsdatter fick sin önskan uppfylld, och hon var långt ifrån den enda. Under åren från omkring 1650 till 1780 svepte en våg av ”självmordsmord” över Danmark, Sverige och norra Tyskland.
”Året 1736 bodde mordängeln i Köpenhamn. Under maj och juni begicks åtta mord. Till största delen av sådana personer som var trötta på livet och ville dö. Därför angav de sig själva efter att ha mördat sina spädbarn.” Erik Pontoppidan, Köpenhamns biskop.
Tiden präglades av protestantisk fundamentalism, pietismen, där fromhet och askes styrde samhällslivet, och att gå i kyrkan var en plikt. Den kristna tron höll alla i ett järngrepp.
I kyrkans ögon var självmord den värsta synd en människa kunde begå. Det var till och med ett brott, och det kunde inte sonas eftersom självmördaren ”dog i synden” och blev för evigt förtappad.
Bara genom att mörda någon, och sedan själv avrättas för brottet, kunde man komma runt självmordets synd.
Åtta barnamord på två månader
Antalet självmördare var oroväckande högt. I Stockholm begicks två av tre mord i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet av personer som själva ville bli avrättade. Och i Köpenhamn avkunnades fyra av fem dödsdomar mot personer som faktiskt ville dö.
”Året 1736 bodde mordängeln i Köpenhamn. Under maj och juni begicks åtta mord. Till största delen av sådana personer som var trötta på livet och ville dö. Därför angav de sig själva efter att ha mördat sina spädbarn”, skrev Köpenhamns biskop, Erik Pontoppidan.
Skillingtryck illustrerat i form av ett träsnitt som berättar om de olyckliga människor som blev mördare för att själva få dö.
Mördarnas logik var rimlig: De dödade ett oskyldigt barn som kom direkt till himlen, medan mördarna själva fick kyrkans hjälp att ångra och omvända sig.
Mördarna fördes till schavotten i vita klädnader under bön och psalmsång. De befann sig mitt i en religiös procession och yxan föll medan församlingen bad Fader vår. Saligheten var garanterad.
Dödsstraffet skärptes
Med tiden insåg myndigheterna att hotet om döden inte skrämde utan snarare sporrade självmordsmördarna..
Därför bestämde den dansk-norske kungen Kristian V år 1697 att dödsstraffet skulle skärpas. Den dömde självmordsmördaren skulle inte bara mista huvudet, utan dessutom knipas med glödande tänger fem gånger: först vid brottsplatsen, sedan tre gånger på vägen till schavotten och till sist precis före avrättningen.
Före själva halshuggningen skulle höger hand huggas av, sedan skulle kroppen steglas, huvudet spetsas på en påle och den avhuggna handen sättas fast därunder.
Likdelarna skulle sitta kvar tills de föll ned av sig själva, för att ”andra likasinnade osedliga människor” skulle känna ”fruktan och avsky”, bestämde kungen.
De avrättade självmordsmördarna styckades, och kroppsdelarna ställdes ut.
Hårda straff skulle blidka Gud
Nordeuropas kungar fruktade Guds straff om de inte lät självmördarna dö en kvalfull död..
De hårda straffen för självmordsmördarna rättfärdigades med Gamla Testamentets krav på ”öga för öga, tand för tand”.
Kungen härskade av Guds nåde, och måste straffa brottslingarna – annars skulle Guds vrede drabba landet med pest, hungersnöd eller andra olyckor.
Ofta var inte ens bödelns yxa tillräcklig. Som ett extra straff efter avrättningen styckades kroppen och liket steglades. Som en varning till folket sattes kroppen dessutom upp på vagnshjul på pålar.
I Sverige införde myndigheterna liknande skärpningar av dödsstraffen. Men det hjälpte inte mycket, vilket illustreras av fallet med soldaten Johan Hellbom i Stockholm.
Hellbom dömdes år 1753 till att löpa gatlopp. Detta straff gick ut på att 300 soldater med käppar ställde upp sig på två led och därefter skulle den dömde springa mellan dem medan slagen haglade över honom.
Efter gatloppet, som kunde upprepas upp till 24 gånger, blev den dömde ofta invalid. Med de framtidsutsikterna föredrog Hellbom att dö, men i stället för att begå självmord och på så vis förlora sin salighet, dödade han ett barn.
Livstids fängelse var värst
Hellbom dömdes inte bara till halshuggning, utan också till prygelstraff dagarna före avrättningen. Efter det styckades hans lik och steglades på fem pålar.
Det grymma straffet hade ingen avskräckande effekt. Självmordsmördarna fortsatte – några ögonblicks plåga var obetydligt när paradiset väntade.
I Danmark valde kungen att skärpa straffen ytterligare år 1749. Den dömde skulle inte längre ledsagas av en präst – avrättningen skulle vara en enda lång förnedring. Ensam och utan någon ceremoni skulle den dömde köras till galgbacken i den kärra som till vardags användes för att transportera latrintunnor och självdöda djur ur staden. Den dömde skulle sitta hela vägen i sina trasor med bundna händer och en snara om halsen.
Det var också det straff som Mette Jacobsdatter fick. Men trots att straffet nu knappast kunde göras mer avskräckande fortsatte självmordsmorden.
”Självmordsmördarna” valde oftast att döda ett barn eftersom barn enligt Bibeln var utan skuld och kunde vara säkra på att få en plats i himlen.
Den danske juristen Henrik Stampe föreslog att personer som begick mord för att bli avrättade, ”de melankoliska mördarna” som han kallade dem, i stället skulle få livstids fängelse och piskas regelbundet.
Hans idéer letade sig in i dansk lagstiftning år 1767. Nu skulle självmordsmördarna straffas genom att brännmärkas i pannan, slås i järn och tvingas till livstids straffarbete. De piskades offentligt varje år och efter döden steglades kroppen. Antalet självmordsmord började nu att minska.
I Sverige tog det längre tid innan hanteringen av självmordsmördarna ändrades. Efter 1830 upphörde morden även här på grund av nya straff. Under tiden hade upplysningstidens idéer fått fotfäste. Kyrkan förlorade sin auktoritet och tron på evig förbannelse försvann.