Misstaget: Jetset-drottning skjuter sin förmögne make

Detta var Anns förklaring när hon kort därefter berättade för polisen om den tragiska olyckan. Inom kort spreds nyheten om USA:s mest celebra mordfall, men detaljerna kring äktenskapet var så sliskiga att ingen fick känna till dem. Många trodde att Ann inte alls skjutit fel man.

Blondinen vill nå toppen

Ann Woodward föddes 1915 och döptes till Evangeline Crowell. Hon växte upp fattigt i Pittsburg i delstaten Kansas, men utvecklade så småningom skyhöga ambitioner. Som tonåring åkte hon till New York för att bli fotomodell.

Några år senare fick den attraktiva blondinen jobb som radioskådespelerska – under det mer exotiska artistnamnet Ann Eden.

Ann utnyttjade sin skönhet och sina gnistrande blå ögon för att attrahera förmögna män som kunde ge henne tillträde till överklassens glamorösa liv. En av dessa män var den 65-årige bankiren och mångmiljonären William Woodward Senior.

Trots att Woodward var gift bjöd han ut henne flera gånger. Men flirten gav inte Ann mycket mer än några gåvor i form av parfym, smycken och dyra balklänningar.

I stället riktade Ann sin uppmärksamhet mot bankdirektörens son. Den unge William Woodward Jr. förekom regelbundet i skvallerpressen, där han beskrevs som ”Amerikas mest eftertraktade ungkarl”.

Woodward junior skulle ärva miljonerna, och Anns ambitiösa plan lyckades. Den unge mannens hjärta slog gnistor efter deras första träff i mars 1942.

”Han hade inte varit särskilt intresserad av kvinnor tidigare, men han blev helt betagen av Ann”, mindes Anne Slater, som ingick i New Yorks jetset på 1940-talet.

Bara några månader senare bestämde sig William för att fria till Ann, men först skulle han – som en sann gentleman – be Anns far om hennes hand. Hon ljög emellertid och påstod att hon var föräldralös, eftersom hon var rädd att bröllopet skulle gå i stöpet om det uppdagades att hon kom från fattiga förhållanden.

Utlysningen av bröllopet ogillades starkt av Williams mamma Elsie Woodward, som inte var särskilt förtjust i tanken på att hennes son skulle gifta sig med en ”slampa”, som hon kallade Ann.

”Jag önskar att Billy bara hade gift sig med någon av våra attraktiva hembiträden. Då hade vi åtminstone vetat var hon kom ifrån”, sa mamman, som i protest inte närvarade vid bröllopet.

Elsie hävdade senare att hon genast kände på sig att svärdottern var en cynisk guldgrävare:

"En titt och jag visste hur allt hängde ihop".

Äktenskapet kollapsar

Med William vid sin sida uppnådde Ann, som nu var 28 år gammal, sitt mål att leva det ljuva överklasslivet. Paret festade med kändisar och sköljde ner kanapéer med dyr champagne.

I umgängeskretsen ingick bland annat den abdikerade brittiske kungen Edvard VIII och hans amerikanska hustru Wallis Simpson.

Den glamour som omgav det unga paret Woodward blev ännu större när Woodward senior avled 1953 och junior ärvde en förmögenhet i form av aktier och fastigheter. Junior tog över bland annat det framgångsrika stuteriet Belair.

Hästuppfödning var en verksamhet som omsatte mycket pengar, och med hästen Nashua vann makarna Woodward många lopp, vilket gav dem mer än en halv miljon dollar i prispengar.

Fotografer och journalister flockades kring Ann och William när de tog emot sina troféer, och Nashua gjorde dem till ett av USA:s mest kända par. Ann presenterade sig nu stolt som en ”kändis i New Yorks överklass”.

Men det var huvudsakligen i tidningar och biografernas journalfilmer som paret utstrålade lycka och harmoni. I verkligheten haltade äktenskapet. På fina fester var makarna Woodward kända för sina högljudda gräl.

Under ett besök i Tyskland hos prinsen av Hohenlohe blev Ann svartsjuk, eftersom William dansade med den vackra Hollywoodskådespelerskan Joan Fontaine.

”Håll tassarna borta från min man!” gastade hon och startade ett våldsamt bråk som fick prinsen att be paret att lämna slottet.

Flera gånger under deras tolvåriga äktenskap försökte Ann få privatdetektiver att avslöja Williams affärer, men även hennes make kunde bli svartsjuk.

”Du är en billig slampa!” väste han en kväll i februari 1955 efter en middagsbjudning där han tyckte att Ann öppet hade flirtat med parets gemensamma vän från kapplöpningsbanan, Laddie Sanford.

”Jag gillar att prata med Laddie. Han behandlar mig väl. Jag är trött på dina och din mammas föreläsningar om vad jag får och inte får göra”, svarade Ann.

Kommentaren gjorde William så arg att han slog till sin fru så att hon föll baklänges in i en vägg.

”Jag är inte rädd för dig!” skrek hon och kastade ett askfat mot honom.

Det var inte första gången William hade slagit henne. Enligt bekanta dök hon ibland upp på fester med blåmärken.

Skilsmässoplaner leder till mord

Under en resa till Kansas hösten 1955 upptäckte William att Ann inte alls var föräldralös, vilket hon hade påstått. Han meddelade sina advokater att han ville skiljas eftersom äktenskapet hade ingåtts under falska förespeglingar. Han berättade förmodligen för sin fru om skilsmässan samma helg som Ann riktade ett hagelgevär mot hans nakna kropp och tryckte på avtryckaren.

”Jag gjorde det”, snyftade Ann där hon låg över den nakna kroppen när polisen anlände strax efter klockan två på natten den 30 oktober 1955.

Ann sa att hon utan förvarning hade skjutit mot vad hon trodde var en inbrottstjuv – trots att mannen stod helt naken i dörröppningen till Williams sovrum. Det syntes inte heller några tecken på inbrott någonstans i huset.

Ann togs dock inte med till polisstationen. I stället övertygade hennes advokat myndigheterna om att hans förmögna klient borde läggas in på Manhattans finaste sjukhus.

Nästa morgon vaknade Amerika upp till den chockerande nyheten. ”Århundradets skjutning”, kallade Life Magazine dramat i Oyster Bay.

För Anns svärmor, Elsie Woodward, var det ett hårt slag att förlora sin ende son bara två år efter sin makes död. Familjen Woodwards matriark tvivlade inte ett ögonblick på sin svärdotters skuld.

Men skyldig eller inte, den snobbiga och förnäma Elsie Woodward ville inte att familjens namn skulle dras i smutsen. Så en och en halv vecka senare besökte den 72-åriga änkan sin svärdotter på sjukhuset för att berätta hur saken skulle hanteras. Elsie kunde också berätta att William strax före sin död hade ändrat sitt testamente så att Ann inte skulle ärva hans förmögenhet.

Ann fick nöja sig med parets hem på Long Island och en exklusiv bostad på Manhattan, plus en månatlig pension för resten av hennes liv. I gengäld skickades parets båda barn till en internatskola i Schweiz. Och innan ett enda öre av arvet kunde betalas ut måste Ann undvika att bli dömd för mordet på sin make. Ann gick med på villkoren.

Lyckligtvis för Elsie genomfördes rättsprocessen bakom stängda dörrar, så inga saftiga detaljer om äktenskapet kom ut – matriarken var framför allt lättad över att sonens många otrohetsaffärer och hustrumisshandel förblev en hemlighet.

Iförd en elegant svart klänning och en bredbrättad hatt anlände Ann till domstolen i Nassau, Long Island, den 25 november 1955, där en så kallad åtalsjury skulle besluta om hon skulle ställas inför rätta för överlagt mord.

I nästan tio timmar presenterade polisen, rättsläkarna och ballistiska experter sina bevis och resultat. Ann förhördes i bara en halvtimme – med långa pauser för att gråta. Juryns överläggning tog inte heller mer än en halvtimme.

”Hon sköt för att försvara sig själv och sin familj”, sammanfattade juryns ordförande. Ann var fri.

Trots juryns utslag innebar inte frikännandet att Ann kunde återgå till sin bekymmerslösa och glamourösa tillvaro, för händelsen innebar att Ann var utfryst från de fina salongerna. Borta var inbjudningarna till kändisfester som hon hade längtat efter i hela sitt liv. Hädanefter baktalade jetsetet henne och kallade henne för ”Annie Get Your Gun”.