Kön är lång utanför Dachauer Bank i Münchens centrum. Trots att klockan inte ens slagit sju denna fredagsmorgon den 8 november 1872, har flera tusen kunder redan väntat i timmar. De utbyter oroliga blickar.
Banken ägs av Adele Spitzeder, som kallas ”Tysklands rikaste kvinna”, men nu ryktas det att miljonärskan vacklar på konkursens rand. De desperata kunderna vill försöka ta ut sina besparingar, innan pengarna går förlorade.
Men Spitzeder släpper inte ifrån sig pengarna frivilligt. Därför ser hon till att Dachauer Bank inte har öppet i mer än en timme i dag. På slaget sju smäller hon igen kassan mitt för näsan på en snickarhustru, som står längst fram i kön.
Kvinnan har väntat utanför banken sedan klockan tre på natten, och rasande börjar hon skrika och gorma. Men hennes protester tjänar inget till, för en storväxt vakt lyfter henne i kragen och kastar ut henne. Sedan stängs de tunga dörrarna till banken.
Adele Spitzeder har en lång skådespelarkarriär bakom sig, men i slutet av 1800-talet spelar hon sitt livs roll som bankdirektör i München.
Ute på gatan växer desperationen. Få av kunderna i Dachauer Bank kommer att få se sina pengar igen, för Adele Spitzeder är en skrupelfri bedragare. Hennes bluff har lockat tusentals småsparare i fällan, medan hon listigt har undgått alla försök att avslöja hennes hemlighet. För de godtrogna kunderna väntar konkurs, svält och hemlöshet.
Fast i bottenlös skuld
Adelheid ”Adele” Spitzeder hade själv upplevt hur det var att vara fattig och beslutade redan tidigt i livet att aldrig mer behöva hanka sig fram.
Hennes liv hade dock börjat väldigt privilegierat. Båda hennes föräldrar var populära skådespelare, och hon försökte själv skapa sig en karriär på scenen.
Som ung fick hon anställning på teatrar i flera av Europas större städer, men efter några få framgångar följde flera fiaskon. Ofta fick hon nöja sig med biroller, för hon levde inte upp till dåtidens kvinnliga skönhetsideal.
”Hon har ett fyrkantigt ansikte med grova drag och en bred näsa. Även munnen är bred, hakan spetsig och de grå ögonen gåtfulla. En riktig manskvinna”, löd en samtida beskrivning. Den sista kommentaren syftade på det faktum att Adele Spitzeder var lesbisk.
På scenen fick Adele Spitzeder kortvarig framgång, men snart blev rollerna och intäkterna mindre.
Utseendet var inte hennes enda problem, även hennes temperament låg henne i fatet. Adele Spitzeder blev känd för att ofta gräla med andra skådespelare, och 1868 stod hon utan arbete. Vid 36 års ålder återvände hon till München.
Utöver de kläder hon hade på sig hade Adele Spitzeder endast med sig två gamla teaterkostymer, en regnrock, ett par slitna skor och en kaffekanna. Hennes enda inkomst var de 50 bayerska gulden, som hennes mor skickade henne varje månad – en summa som knappt räckte för att betala för mat och ett enkelt hyresrum.
För att finansiera sin svaghet för lyx och en god cigarr var Adele Spitzeder tvungen att låna. Snart stod hon i skuld upp till halsen. Förtvivlat tog hon nya lån för att betala för gamla, tills inte ens de värsta ockrarna ville låna ut mer.
Gulden hette valutan i kungariket Bayern. En gulden motsvarar cirka 110 kronor i dagens penningvärde.
Den förtvivlade situationen fick emellertid inte Adele Spitzeder att tappa modet. För lånade pengar bjöd hon sin partner på restaurang.
”En gång kommer jag att bli något här i världen”, förkunnade hon, när hon betalade notan.
Påståendet var ingen fantasifull dagdröm, för Adele Spitzeder hade fått en idé som skulle hjälpa henne ur fattigdomen.
Lockade med skyhög ränta
I München med omnejd pågick en omfattande industriell utveckling, och fabriksägare kunde låna enorma summor i bankerna. För gemene man fanns det sparkassor, där det gick att spara till ålderdomen eller till köpet av ett litet torp. Men om arbetare och tjänstefolk behövde låna pengar var de hänvisade till pantlånare eller ockrare.
Adele Spitzeders idé förverkligades våren 1869: Under en promenad i fattigkvarteret Au i Münchens sydöstra utkant mötte hon en gravid kvinna.
Trots att kvinnans make arbetade som snickare hade de ständigt ont om pengar. Hennes kläder var slitna, och lägenheten kall och dragig, klagade hon. Adele Spitzeder erbjöd sig att hjälpa henne.
Stora barnaskaror och usla bostäder var vardag för Europas underklass i slutet av 1800-talet.
Om snickarhustrun lånade ut 100 gulden till Adele Spitzeder skulle hon efter tre månader få tillbaka beloppet med hela 10 procent i ränta. Räntan för de första två månaderna kunde hon dessutom få med det samma, lovade Spitzeder.
Det gick snickarhustrun med på, och en kort tid senare överlämnade hon 100 gulden till Adele Spitzeder, som gav henne en växel (ett skuldbrev) samt de utlovade 20 gulden. Spitzeder bad snickaren och hans hustru berätta om de höga räntorna i grannskapet, och snart strömmade kunderna till.
Att betala ut räntan var inget problem för Spitzeder – hon tog helt enkelt pengar från sina nya kunder för att betala de gamla kunderna. Och pengarna vällde in.
Enligt Bibeln fick Mose de tio budorden av Gud, medan Spitzeder enligt en anonym kritiker skrev sin egna lagar.
Smädesskrift jämförde Spitzeder med Mose
Efter hand som Adele Spitzeders bank växte blev den stenrika kvinnan ett omtyckt mål för satiriker. En smädesskrift från 1872 gjorde narr av den skenheliga katoliken och hennes tvivelaktiga affärer.
Smädesskriften var utformad som Bibelns tio budord, och det första löd:
”Jag är Dachauerbank-svindelns gudinna. Du ska inga andra gudar hava jämte mig.”
Budet driver med Spitzeders ställning som bedrägeriets skapare och bankens enväldiga härskarinna.
Smädesskriftens tredje bud syftade på påbudet om att hålla vilodagen helig:
”Du ska även komma med dina pengar på lördagen och söndagen.”
Sjunde budet ljöd:
”Du får inte stjäla när någon ser det.”
Budet är en förvanskning av kristendomens förbud mot att stjäla och syftar på att Adele Spitzeder trots sin påstådda fromhet i det fördolda stoppade kundernas pengar i sina egna fickor.
I oktober 1871 gick bankverksamheten så bra att Adele Spitzeder kunde flytta den och sin privata bostad till en ståtlig villa i Schönfeldstrasse – nära stadens centrala Odeonsplatz.
Hon höll hov på bottenvåningen. På ett podium mitt i lokalen tronade Adele Spitzeder i en stor läderstol, medan hon – flankerad av två vakter – skrev ut växlar. Väggarna var smyckade med helgonbilder samt en skylt med Spitzeders motto: ”Gör rätt och rygga inte för något”.
Med utsmyckningen signalerade Spitzeder inte bara att hon var en framgångsrik affärskvinna men utan också att hon var en from katolik, som levde ett enkelt liv. Även det var en lögn.
I takt med att Adele Spitzeder blev allt rikare bjöd hon in Münchens elit till överdådiga bjudningar, då hon brukade röka dyra cigarrer. För att bättra på sitt anseende skänkte hon stora summor till renovering av stadens kyrkor.
”Fähuvuden, jag säger som det är, att jag inte erbjuder någon säkerhet för era usla pengar.” Adele Spitzeder till bekymrade bankkunder.
Som en vänlig gest till sina kärnkunder – stadens fattiga – öppnade hon dessutom en utspisning, där de kunde äta sig mätta på surkål och korv till oerhört låga priser. Förlusterna täckte Adele Spitzeder naturligtvis med sina kunders sparpengar.
Mutor dämpade kritik
Givmildheten ökade Adele Spitzeders popularitet bland vanligt folk. De betraktade henne som en av sina, medan myndigheterna följde hennes växande rikedom med skepsis.
När Adele Spitzeder ombads förklara hur hennes affärsidé såg ut, avfärdade hon alltid de frågvisa med samma svar: Att hon inte lovade kunderna något som helst, och att de var medvetna om att de löpte en risk. En mindre polerad version fick kunderna vid ett tillfälle 1872.
”Fähuvuden, jag säger som det är, att jag inte erbjuder någon säkerhet för era usla pengar. Jag har inte bett er komma, erat pack. Jag skulle kunna be er dra åt helvete”, skrek hon en dag åt sina bekymrade kunder.
Rykten om raserianfall av det slaget avskräckte inte Bayerns invånare. De flesta ansåg rent av att det var ett bevis för att Spitzeder inte försökte föra dem bakom ljuset.
Men Adele Spitzeder ville inte ta några risker. Hon mutade lokaltidningarna att skriva fördelaktigt om banken, och särskilt misstänksamma personer erbjöd hon välavlönade jobb.
Om ryktena om Dachauer Bank var sanna riskerade flera tusen tyskar att mista sina besparingar och hamna på gatan.
När en polis ställde för många frågor fick han anställning i banken och mottog dyra gåvor som guldur och diamanter. Snart hade banken 40 anställda.
Under 1872 besökte upp till 500 kunder per dag Dachauer Bank, och bra dagar kunde Adele Spitzeder utfärda växlar för sammanlagt 130 000–150 000 gulden. De stora summorna fick myndigheterna att kräva att hon registrerade sig i handelsregistret precis som alla andra näringsidkare i Bayern.
Spitzeder vägrade att gå med kravet och förklarade – en smula ologiskt – att hon inte var handelsutbildad och därmed inte förstod sig på bokföring. Resultatet blev att hon miste rätten att driva bankverksamhet.
Nu blev kunderna nervösa på allvar. Somliga lyckades sälja sina växlar till godtrogna bekanta för halva priset för att rädda åtminstone lite av sina besparingar.
Till och med under golvbrädorna hade Spitzeder gömt pengar och smycken.
Hösten 1872 genljöd stadens ölkällare av smädesvisor om banken och dess ägare, medan Spitzeder ihärdigt försökte muta stadens fattiga trubadurer att hålla tyst. Den här gången kunde hon emellertid inte tysta kritiken.
31 000 miste sina besparingar
Den 12 november 1872 samlades en stor och ilsken folkmassa för sista gången utanför banken på Schönfeldstrasse. De krävde att få tillbaka sina pengar.
Klockan 15.45 stormade polisen banken. En kommission bestående av sju män sökte igenom huset och grep Adele Spitzeder. Under husrannsakan hittade man omfattande tillgångar. Till och med under golvbrädorna hade pengar och smycken stoppats undan.
Adele Spitzeder hade dessutom fört över stora summor till sin flickvän Rosa. När allting sammanställts visade det sig att omkring 38 miljoner gulden saknades – motsvarande omkring fyra miljarder kronor i dagens penningvärde. Allt som allt förlorade 31 000 kunder sina besparingar.
Drömmen om snabb rikedom gör många till enkla offer för skrupelfria kriminella.
Varningslampor har blinkat sedan 1872
I 150 år har Spitzeder inspirerat andra kriminella att blåsa naiva investerare på miljoner. Enligt amerikanska myndigheter är det dock enkelt att undvika att förlora pengar om man bara tänker sig för.
Adele Spitzeders lurendrejeri kallas i dag för ponzibedrägeri. Namnet kommer av italienaren Charles Ponzi, som på 1920-talet hade stora framgångar med den typen av pyramidspel. Han var långtifrån den sista. Så sent som 2008 dömdes den amerikanske finansmannen Bernie Madoff till 150 års fängelse för att ha lurat sina investerare på 65 miljarder dollar.
Enligt den amerikanska tillsynsmyndigheten U.S. Securities and Exchange Commission (SEC) kan även småsparare utan erfarenhet av investeringar undgå ponzibedrägerier genom att vara lite uppmärksamma. Varningslamporna bör enligt SEC blinka, när den utlovade avkastningen verkar lite för bra.
Enorm vinst
Bolag som erbjuder en stor vinst utan motsvarande hög risk är enligt SEC suspekta. Alla investeringar innebär någon form av risk – ju högre vinst, desto större är i regel risken.
Konstant vinst
Sett över tid går konjunkturer upp och ner. Men om en investering fortsätter att ge stor vinst, när resten av marknaden är i kris, måste det enligt SEC betraktas som suspekt.
Hemligt recept
Om bolaget inte kan förklara hur de höga vinsterna uppstår är det enligt SEC en tydlig varningssignal.
En del av Adele Spitzeders kunder hade till och med sålt sina gårdar för att i stället leva på bankens höga ränta. Åtskilliga av de ruinerade begick självmord. Trots det blev Adele Spitzeders straff milt.
Bankvärlden var fortfarande så ung att det fanns varken finansinspektion eller lagar för penningutlåning. Adele Spitzeder fick därför endast knappt fyra års fängelse för förskingring och bristfällig bokföring.
Efter sin frigivning 1876 försökte Adele Spitzeder på nytt livnära sig som skådespelare, men i Altona, Berlin och Wien eskorterade polisen henne ut ur staden för att undvika bråk med hennes offer.
År 1880 väckte Adele Spitzeder liv i sin lånesvindel igen, men greps. Hon försattes snabbt på fri fot, eftersom åklagaren konstaterade att personer som var villiga att anförtro pengar åt en så tvivelaktig person inte borde åtnjuta lagens skydd. Fram till sin död 1895 levde Adele Spitzeder ett tillbakadraget liv.