Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Maffian misstänkt för mord i Oslo

”Det mest bestialiska och gåtfulla mord begicks i Oslo i går kväll.” Så löd en norsk tidningsrubrik den 11 januari 1934. Kvällen innan hade en patrullerande polis hittat den välbeställde skrothandlaren Edvard Rustad död i sin bil, mördad av fyra kulor som avfyrats från bilens baksäte.

Klockan är 00.45 när konstapel Einar Krogstad passerar parken Grev Wedels Plass i centrala Oslo den 11 januari 1934. Allt är lugnt och tyst, men en parkerad bil väcker konstapelns uppmärksamhet.

Bilen, en gammal Dodge med sufflett och sidogardiner, står för sig själv på den öde gatan. Bilens hjul och sidor är leriga och smutsiga. Med sin tränade blick lägger Krogstad genast märke till att leran är intorkad, ett tecken på att bilen måste ha stått orörd en längre tid.

Han känner på dörren, som visar sig vara olåst. När han tittar in ser han ett stort klädbylte på passagerarsätet.

Krogstad antar först att någon har lämnat en hög med filtar i bilen. När han tittar närmare får han emellertid syn på en hand, som sticker fram ur den oformliga tyghögen. Handen är lika kall som den norska vinternatten.

Krogstad larmar kriminalpolisen, och ett flertal poliser är snabbt på plats. I ljuset från ficklamporna lyfter de försiktigt på klädesplaggen och undersöker liket. Den döde, en äldre och propert klädd man med välvårdad mustasch, sitter hopsjunken på sätet.

Både ytterrocken och kavajen är öppna, och bakhuvudet är blodigt. Papper i en dokumentportfölj i bilens baksäte avslöjar att den dödade är 62-årige Edvard Rustad, en förmögen lokal affärsman.

Dagen därpå kunde norrmännen läsa om mordet i tidningarna. Polisens undersökning visade att Rustad dödats med fyra skott i bakhuvudet. Mordet hade ägt rum åtskilliga timmar innan konstapel Krogstad upptäckte kroppen.

Hela landet chockades av nyheten. Mord var på den tiden ovanliga i Norge och dådets brutalitet var av ett slag som landet inte upplevt tidigare. Snart var både polis och allmänhet upptagna av samma fråga: Vem dödade Edvard Rustad?

Skrothandlaren Edvard Rustad hittades i passagerarsätet i sin egen bil. Den stod parkerad i närheten av parken Grev Wedels Plass i Oslo.

© Politiets Efterforskningsmateriale, Norge

Telefonsamtal rubbade rutinen

Att Edvard Rustad var en känd figur i Oslo gjorde chocken större. Rustad livnärde sig på att köpa och sälja gårdar samt genom att handla med järn, trä och skrot som blev över när fastigheter revs.

Affärerna gick bra. Edvard Rustad och hans hustru Sigrid Marie, som ägde en blygsam frukt- och tobakshandel, bodde i en villa i den tjusiga förstaden Blommenholm sydväst om Oslo. Rustad ansågs vara en välbärgad man med gott om pengar på banken.

Edvard var även en man med fasta rutiner. Han infann sig tidigt varje morgon på kontoret på Uelands gate 2 i Oslo. Där arbetade han flitigt, tills han sent på eftermiddagen packade sin dokumentportfölj och hämtade hustrun i hennes butik, så att de kunde ha sällskap hem.

”FÖRFÄRLIGT RÅNMORD I OSLO I NATT”

Mordet på Edvard Rustad blåstes upp stort i de norska dagstidningarna.

Nasjonalbiblioteket/Dagbladet

Onsdagen den 10 januari åkte Edvard Rustad sin vana trogen tidigt till jobbet. Han och Sigrid Marie hade följe, och paret tog tåget, för Edvard hade låtit sin bil, en gammal grå Dodge, stå på Uelands gate.

Dagen förlöpte som vanligt tills Rustad fick ett telefonsamtal strax före klockan ett. Vem som ringde sa han inte. Rustad meddelade bara sin lagerförman att han skulle ”träffa en man om fem minuter”, och lämnade kontoret.

Vittnen kunde senare berätta att Rustad en kort stund senare drack en öl på ett kafé på Alexander Kiellands Plass, som ligger några minuters promenad från Uelands gate 2.

Personalen berättade för polisen att Rustad anlände mellan klockan 12.45 och 13.00 och att han tillbringade en halvtimme på kaféet. Sedan gick han.

Ingen, bortsett från mördaren eller mördarna, skulle med säkerhet se skrothandlaren i livet igen.

Mördaren lämnade få spår efter sig

I butiken väntade Sigrid Marie som vanligt på sin make. När klockan passerade sex utan att Edvard dykt upp tog hon emellertid tåget hem ensam. Under kvällen blev hon allt mer orolig.

Grannen försökte lugna henne och sa att Edvard säkert bara åkt på besök hos några släktingar i Kråkstad, cirka tre mil söder om Oslo, och att han säkert snart skulle komma hem. Klockan halv tre på natten besannades emellertid Sigrid Maries värsta farhågor, när två uniformerade poliser ringde på dörren.

Samtidigt arbetade kriminalpolis och rättstekniker för högtryck vid Grev Wedels Plass. Polisen sökte igenom varenda millimeter av bilens inre och tog mängder av bilder av liket.

Patronerna i mordvapnet var av märke Western 25 Auto.

© DanMP5

I bilen fann polisen två tomma patronhylsor av kaliber 6,35 av märke Western 25 Auto. Några fingeravtryck hittade teknikerna inte. Ett avtryck på en av dörrarna på bilens högra sida avslöjade emellertid att en av personerna i bilen hade burit stickade fingervantar.

Edvard Rustads händer var bara och polisen hittade inte heller några vantar bland hans ägodelar.

En av poliserna hade med sig en polishund, ett på den tiden nytt redskap i utredningen av brott. Hunden fick upp vittring efter en person i baksätet i Dodgen, men efter att ha kretsat ett par varv runt bilen tappade den spåret.

Tidningarna kallade det rånmord

Medan polisen inte hittade några avgörande spår hyste journalisterna och redaktörerna på de norska tidningarna inga tvivel om vad motivet bakom mordet på Edvard Rustad var.

”Fruktansvärt rånmord i Oslo i natt”, skrev Dagbladets kvällsutgåva, och Aftenpostens framsida täcktes av rubriken ”Det var rånmord”.

Tanken låg nära till hands. Rustads välstånd stack i ögonen i en tid då Oslo, Norge och det mesta av västvärlden led av ekonomisk kris, massarbetslöshet och fattigdom. Till det kom att skrothandlaren var känd för att ha mycket kontanter på sig, vilket var praktiskt när han gjorde affärer på auktioner i Oslo och runt om i landet.

Undersökningen av kroppen visade mycket riktigt att de 500 norska kronor i kontanter samt tre till fyra bankböcker, som Rustad enligt vittnen bar på sig, var borta. Både kavajen och västen var uppslitna. Polisen bad därför bankerna att tala om ifall någon försökte ta ut pengar med de stulna bankböckerna.

Rättsläkarens undersökning visade dock snabbt att det knappast rörde sig om ett vanligt rånmord. Skotthålen i Rustads bakhuvud visade att personen som dödade honom måste ha suttit i bilens baksäte.

Förmodligen hade Rustad haft gärningsmannen med sig som passagerare. Polisen antog därför att Rustad kände sin mördare.

Liket hittades nära gammal park

Strax efter klockan 13.00 den 10 januari 1934 lämnade Edvard Rustad ett kafé i centrala Oslo. Efter det vet ingen med säkerhet vad som hände. Vittnesmål gör dock att det går att ungefärligt kartlägga Rustads sista färd genom Oslo.

O.A. Tollerud

1: Makarna tar tåget

Tidigt på morgonen onsdagen den 10 januari lämnar Rustad och hans fru hemmet på Jenshaugveien 9 i Blommenholm. Paret åker in till Oslo med tåg, eftersom Rustads bil står parkerad vid hans kontor.

O.A. Tollerud

2: Arbetet väntar

Hela förmiddagen arbetar Rustad på sitt kontor på Uelands gate 2.

O.A. Tollerud

3: Besök på kafé

Efter att ha fått ett samtal lämnar Rustad sitt kontor cirka klockan 12.45.

Han besöker strax därpå ett kafé på närbelägna Alexander Kiellands Plass.

O.A. Tollerud

4: Rustad lämnar Oslo

Ett vittne ser Rustads bil, en Dodge, rulla ut ur staden på Trondheimsveien i norrgående riktning omkring klockan 14.

O.A. Tollerud

5: Vittne nära att krocka

Ett vittne ser Dodgen färdas söderut på väg mot Oslos centrum mellan kl. 14 och 15. Vittnet kolliderar nästan med Rustads bil.

O.A. Tollerud

6: Blek man lämnar bilen och liket

Omkring klockan 15.30 ser ett annat vittne Rustads Dodge parkeras på Glacisgata vid Grev Wedels Plass, en gammal park mitt i Oslo.

Vittnet ser en medellång man med blekt ansikte lämna bilen. Omkring nio timmar senare upptäcks bilen och Rustads lik av en polis.

O.A. Tollerud

Skrothandlaren hade inga fiender

Polisen undersökte även om någon kunde ha haft något annat motiv än pengar att mörda Rustad.

Först gick polisen igenom alla skrothandlarens affärer flera år bakåt i tiden. Därefter kontaktade utredarna alla konkurrenter inom byggnads- och rivningsbranschen och förhörde sig om var de hade varit under mordnatten.

Även Rustads anställda och grannar förhördes, men inga av undersökningarna förde polisen närmare mördaren. Rustad betalade alltid sina skulder, och höll alltid sina avtal. Familj och vänner berättade dessutom att han behandlade alla älskvärt och rättvist.

Privat var Rustad rena dygdemönstret. Medan det skvallrades en del om hans pengar, kunde polisen inte hitta det minsta rykte om kvinnor eller drickande.

Personer som kände Edvard Rustad väl berättade att han var Sigrid Marie trogen och sällan drack några rusdrycker utöver den halva pilsner han varje dag drack till sin lunch.

På sin 60-årsdag hade han druckit en enstaka ”pjolter”, whisky utspädd med sodavatten.

Fru Auerland, parets granne i Blommenholm, beskrev affärsmannen som skicklig och rättvis i sina affärer.

Att han haft personliga fiender som velat honom ont ansåg hon enligt Aftenposten vara ”fullständigt uteslutet”.

Dagmar Strand fick händer och fötter bundna och slogs ihjäl.

© Truecrimenorge.blogg.no

  • SKJUTEN

    Oscar Aasheim, chokladtillverkare och bankman

    Oscar Aasheims häst drog den 18 december 1913 in en släde på gårdsplanen utanför hans hem i Groruddalen söder om Oslo.

    I släden låg Aasheim, skjuten i bakhuvudet. Han avled på sjukhuset. Utredningen visade att Aasheims plånbok var försvunnen, men han hade sitt guldur och sin börs på sig.

  • En psykiskt sjuk man ledde polisen på villospår i fallet med Astrid Aardal.

    FÖRSVUNNEN

    Astrid Aardal, frisör

    Kvällen den 18 januari 1958 försvann Astrid Aardal från sitt hem i Bergen. Kort tid senare anmälde Aardals hyresvärdar, makarna Hollekim, henne saknad.

    Fem år senare erkände mannen, Sigurd Hollekim, att han strypt Astrid Aardal och bränt liket. Strax därefter ändrade han dock sin förklaring.

    Han påstod nu att han hade begravt Aardal under startbanan på en närbelägen flygplats. Polisen fann inget lik på platsen. Hollekim visade sig vara oskyldig, men han led av en psykisk sjukdom, som fick honom att ta på sig skulden.

  • TRUBBIGT VÅLD

    Helge Suphammer, kioskägare och murare

    Hustrun blev nervös på kvällen den 5 november 1963, när hennes make Helge Suphammer inte kom hem. Klockan 21.15 hittades han medvetslös i en lagerhall några hundra meter från hemmet.

    Hans huvud visade tydliga spår av slag med ett trubbigt föremål. Strax därefter avled han av sina skador.

    Utredningen visade att Suphammers plånbok var borta. Polisen misstänkte två män, som samma kväll stulit en väska från en kvinna i närområdet.

    Trots goda signalement och vittnesuppgifter fann polisen aldrig de misstänkta.

  • IHJÄLHUGGNA

    John Olav Larsen och Håkon Edvard Johansen, missbrukare och socialt utsatta

    Julafton 1969 blev de båda männen brutalt mördade på Glemmengata i Fredrikstad. Kvarteret var känt som ett tillhåll för stadens missbrukare och kallades i folkmun för ”Lilla helvetet”.

    Polisen hittade inget vapen, men antog att de döda huggits ihjäl med en yxa.

    En man dömdes för morden, men frikändes senare eftersom de avgörande vittnena hade tagit fel på datumen.

  • IHJÄLSLAGEN

    Dagmar Strand, pensionär

    Den 79-åriga damen hittades ihjälslagen i sitt hem i Oslo den 15 september 1981. Strax innan kroppen hittades såg vittnen två män springa från huset.

    Polisen hittade dem aldrig.

    Gärningsmännen var sannolikt ute efter Dagmar Strands pengar. De fick emellertid inte med sig en krona, för den äldre kvinnan hade gömt pengarna i sin behå.

”Kuslig man” vid ratten

Lyckligtvis saknade inte polisen spår helt och hållet. Dagarna efter mordet fick kriminalpolisen åtskilliga tips från personer, som hävdade att de hade sett Rustads grå Dodge i och kring staden.

Enligt de flesta vittnena körde bilen först norrut genom Oslo mot områdena Grorud och Fossumdalen, områden som nu är förstäder till huvudstaden men som på den tiden var lantliga och glest befolkade.

En anställd vid vägverket berättade att han såg bilen vid Trondheimsveien omkring klockan 14.00. Mannen kände igen Rustad och noterade att han inte var ensam i bilen. I sätet bredvid honom satt en man.

Passageraren var klädd helt i svart och hade ett skarpt markerat, blekt ansikte. I baksätet satt ännu en man, framåtlutad som om han talade med de båda männen som satt där framme.

Senare såg vittnen bilen färdas söderut mot centrala Oslo. Nu satt en annan man än Rustad bakom ratten. Dodgen var en vanlig syn i Oslo, och alla visste att Rustad alltid körde försiktigt.

Inne i staden översteg Dodgens hastighet sällan 25 kilometer i timmen. När vittnena såg bilen kördes den däremot fort och vårdslöst.

En bilist berättade att han varit nära att krocka med en grå Dodge i en korsning på Trondheimsveien. Dodgen körde i hög fart och gjorde en hård inbromsning, när föraren fick syn på den andra bilen.

När Dodgen väl stannade var det knappt ens en meter mellan fordonen, berättade vittnet för polisen.

Under de skräckfyllda sekunderna efter den hårda inbromsningen, medan bilarna stod tätt intill varandra, inpräntade bilisten den andre förarens utseende i minnet och noterade att det inte var Rustad.

Mannen bakom ratten var kusligt blek och hade ett markerat ansikte med stirrande ögon, berättade vittnet. Föraren i en personbil som passerade samtidigt bekräftade iakttagelserna.

Färgrester skvallrade om mordet

Alla vittnesmål tydde alltså på att Rustad på eftermiddagen den 10 januari kört norrut med två passagerare. Bilen vände tillbaka till Oslos centrum cirka klockan halv fyra. Vid den tidpunkten hade ett vittne sett en man av medellängd lämna Dodgen vid Grev Wedels Plass.

Frågan var vad Rustad hade gjort i norra Oslo. En del av svaret gav rättskemisten Charles Bruff, när han undersökt den dödes kängor. Under sulan fann han förutom lera och jord rester av vitt, orange, grönt och gult pigment. Rustads hatt uppvisade spår av rött pigment.

Polisen bedömde att det rörde sig om rester av målarfärg. Avancerade tekniska undersökningar visade att färgen var identisk med färgrester som hittats på tomten vid den nedbrunna färgfabriken Boston Blacking Company, som låg vid Alnabru norr om Oslo.

Polisen hade fått anmälningar om skottlossning i just det området omkring klockan 14.00. Utredarna antog därför att Rustad hade skjutits på den brandhärjade tomten.

Att mordet skulle ha ägt rum just där kunde också förklara varför färgen inte hade slitits av från sulorna på Rustads kängor.

Dessvärre hade de arbetare som var i färd med att återuppföra fabriken inte sett Rustad, och ingen av dem kunde dra sig till minnes att de hört skott.

Terje Emberlands roman Edderkoppen är baserad på Rustadmordet.

© Terje Emberland, Bernt Rougthvedt

Reporter såg mördaren i SS-uniform

Rustad-mordet är med sina många gåtor och möjliga trådar till Oslos undre värld kittlande läsning. Historikern och författaren Terje Emberland är så fascinerad av mordgåtan att han vigt en stor del av sitt liv åt att gräva i fallet och leta efter mördaren.

Rustad-mordet intar en särskild plats i norsk kriminalhistoria, säger historikern Terje Emberland till VÄRLDENS HISTORIA. Norrmännens fascination av fallet beror dels på att brottet aldrig lösts och dels på att spåren tyder på att mordet var en väl planerad avrättning.

”Med mordet miste Norge sin oskuld vad gällde kriminalitet”, säger Terje, författare till Edderkoppen (Spindeln), en roman uppbyggd kring Rustadmordet.

Emberland fick under sin research tillgång till polisens utredningsmaterial. Av det framgår det att polisen hade tillgång till dåtidens bästa utredningsmetoder. Man anlitade till exempel den svenske kriminalteknikern Harry Söderman, som var en pionjär inom kriminalteknik i Skandinavien och ledande på sitt område.

Söderman var bland annat med och undervisade FBI i ballistik, läran om projektilers rörelser och hastighet. Under utredningen använde norsk polis även för första gången en polishund, när de undersökte Rustads bil på Grev Wedels Plass.

Även dåtidens bästa kriminalreportrar var fascinerade av fallet. I årtionden efter mordet på Rustad diskuterades det, när de då och då möttes, berättar Terje. Inte heller någon av journalisterna lyckades officiellt lösa mordet.

Flera har dock sagt att de vet vem gärningsmannen är, avslöjar Terje.

Mördaren ska ha erkänt för den ansedde norske kriminalreportern och författaren Axel Kielland.

”De träffades på en krog 1941. Mördaren bad Kielland vänta med att avslöja hans identitet. Samma år började Waffen-SS värva norrmän, och när Kielland såg mannen igen, marscherade han i SS-uniform”, berättar Terje.

Även chefen för kriminalpolisen i Oslo efter andra världskriget påstod sig veta vem mördaren var. Det tjänade emellertid inget till, för polisen hade inga konkreta bevis som kunde användas i domstol.

När det brutala mordet inte gick att lösa förlikade de flesta sig med att gärningsmannen troligen lärt sig sitt hantverk i Chicago.

”Folk antog att gärningsmännen var amerikaner, för ingen kunde föreställa sig att norrmän kunde göra något sådant”, konstaterar Terje.

Oslo vimlade av småkriminella

Polisen saknade inte gåtor att lösa i samband med mordet, men efter hand som veckorna och månaderna gick fann utredarna allt färre ledtrådar. Trots det lyckades man ringa in ett fåtal misstänkta.

På 1930-talet kryllade det av småkriminella och allehanda bedragare i Oslo. Polisen funderade därför på om Edvard Rustad, trots sitt goda renommé, hade samarbetat med ljusskygga typer för att kunna tjäna snabba pengar.

Det var framför allt tre personer som polisen var intresserad av. Männen tillhörde Andvikligan, som specialiserade sig på mordbrand och försäkringsbedrägerier.

Det ryktades att två av ligamedlemmarna ett par månader före mordet på Rustad hade tagit in under falskt namn på ett hotell i Rena i Østerdalen, fjorton mil nordost om Oslo.

En tredje person ska ha anslutit sig till dem för att diskutera en affär med en fastighet i miljonklassen. Enligt ett anonymt tips var den okände tredje mannen Rustad, och tidningarna gissade att han mördats för att han i sista stund dragit sig ur den skumma affären.

Vittnesmål gav stöd åt uppgiften att ett par av de utpekade männen verkligen varit i Rena vid tidpunkten. Men trots ihärdigt utredningsarbete fann polisen inga bevis för att Rustad varit där.

Mordet liknade ett maffiamord

Hypotesen att Rustad skulle ha fallit offer för organiserad brottslighet fick näring av tidningarnas beskrivningar av de kulor som dödade honom. De var vanliga blykulor, men med en kopparmantling.

Detta faktum intresserade pressen, för ammunition som såldes i Norge var vanligtvis nickelmantlad.

Tillverkaren visade sig vara det amerikanska bolaget Western. Bolagets representant i Oslo, O. Chr. Syvertsen, berättade i Aftenposten den 12 januari att ammunitionen omöjligt kunde ha köpts i staden, för han sålde aldrig kopparmantlade kulor.

Ytterligare förfrågningar visade att ingen annan av Westerns försäljare i Norge sålde kopparmantlade kulor. En förfrågan till den amerikanska federala polisen (FBI) avslöjade att kulorna inte tillverkats i Europa sedan 1929. I USA såldes de emellertid fortfarande.

På 1930-talet hade Norge världens tredje största handelsflotta. Många varor såldes illegalt i hamnen i Oslo.

© HipPostcard

Eldorado för brottslingar

På 1930-talet var Norge hemvist för otaliga småkriminella. Mellan 1916 och 1927 var försäljning och servering av brännvin förbjuden, och från 1919 gällde det även import, produktion och försäljning av starkvin.

Lagen ledde till omfattande smuggling och svartabörshandel. Historiker uppskattar att värdet av smugglingen uppgick till 70 till 90 miljoner kronor årligen.

Polisen lade större delen av sina resurser på att försöka upprätthålla spritförbudet, och det öppnade dörren på vid gavel för andra typer av kriminalitet.

Stöldligor och småbedragare hade på 1930-talet glada dagar. Ett exempel är Andvikligan. Den hade specialiserat sig på att köpa upp fastigheter, bränna ner dem och inkassera försäkringen.

Brottsligheten var särskilt tung i Oslo, vars stora hamn var centrum för import och försäljning av illegala vapen.

Berättelser om gangstern Al Capone och maffian i USA var på den tiden skrämmande, men populär läsning i Norge. Mordet på Rustad liknade en gangsterlikvidering av det slag som förekom i Chicago eller New York.

Journalisterna spekulerade i om Rustad fallit offer för norskamerikanska gangstrar. Eller hade en norrman gått i lära hos maffian för att sedan återvända hem som en fullfjädrad mördare, med pistol och kulor i bagaget, redo att ägna sig åt sitt blodiga hantverk i hemlandet?

Idén om utländsk inblandning var inte tagen ur luften. Av den norska polisens egna anteckningar från 1934 framgår det att utredarna letade efter två personer, som båda talade norska med utländsk brytning.

Polisens beskrivning av den ene av de förmodade gärningsmännen påminde dessutom misstänkt mycket om signalementet av den bleke man som flera vittnen hade sett på morddagen.

En snarlik person ska ha setts i sällskap med Rustad den 6 januari 1934, då de hade inspekterat en villa tillsammans: ”Mellan 40 och 50 år, över medellängd och välbyggd. Markerade anletsdrag, bland annat en skarpt avtecknad haka och fyrkantigt käkparti, ansiktshuden gul och blek. Han bar en mörkgrå, lång, dubbelknäppt ytterrock, hade keps på huvudet och verkade främmande. Enligt ett vittne blandade han engelska och norska när han talade.”

Polisen hade även en beskrivning av den bleke mannens partner: ”Mörkt hår och stirrande blick.”

Mannen talade med något som påminde om Oslodialekt. Han betonade dock bokstaven k på ett särskilt sätt som tydde på att han bott utomlands länge.

FBI var polisens sista hopp

Polischefen i Oslo kontaktade slutligen FBI:s chef J. Edgar Hoover för att få hjälp.

”Det är uppenbart att Rustad blivit taken for a ride”, svarade Hoover med ett uttryck som amerikanska gangstrar använde när de skulle döda någon.

Närmare en lösning kom vare sig FBI, den norska polisen eller de många kriminalreportrar som arbetade på fallet. Den 11 januari 1959, 25 år efter att mordet begicks,– preskriberades det i enlighet med norsk lag.

Mördaren kunde, om han fortfarande levde, träda fram utan att riskera straff. Detta faktum belystes i flera tidningar, men ingen hörde av sig.

Så här 86 år senare är Norges mest omtalade mordgåta fortfarande olöst.

Läs också:

italien/sicilien: rättegång mot maffiamedlemmar i palermo
Kriminalitet

Mussolinis järnnäve knäckte maffian

17 minuter
Slag under andra världskriget

Slaget om Oslo: Allt går snett för tyskarna

18 minuter
Seriemördare

Grevinnan Dracula ville bada i blod

13 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj