Lindbergh-kidnappningen chockade världen

När den berömde piloten Charles Lindberghs 20 månader gamle son kidnappas skakas hela USA om. Tidningarna skriver spaltmeter på spaltmeter under den två år långa jakten – som slutar i tragik.

När den berömde piloten Charles Lindberghs 20 månader gamle son kidnappas skakas hela USA om. Tidningarna skriver spaltmeter på spaltmeter under den två år långa jakten – som slutar i tragik.

BIPS/Stringer/Getty Images, SZ Photo/Imageselect & Print Collector/Getty Images

Lille Charlie kan nästan inte hålla sina mörkblå ögon öpp­na, när barnflickan Betty lägger den nästan två år gamle pojken i spjälsängen.

Barnflickan stoppar om den lille ordentligt, innan hon fäster en vikskärm med motiv av bondgårdsdjur runt sängen.

Som son till den berömde piloten och översten Charles Lindbergh är lille Charlie känd världen över.

Journalister och ­fotografer följer varje steg Charles Lindbergh tar, och uppmärksamheten har ökat ännu mer sedan charmtrollet Charlie – ”Baby Lindy”, som han kallas i medierna – kommit till världen.

Trettioårige Charles och hans hustru Anne har tröttnat på pressens ständiga jakt på dem och hoppas att den villa på en kulle i det avsides belägna Hopewell i New Jersey, som de nyligen köpt, ska bli en fristad.

Klockan är åtta på kvällen tisdagen den 1 mars 1932, när barnflickan sticker in huvudet till Anne Lindbergh i vardagsrummet och berättar att sonen somnat i barnkammaren på andra våningen.

Ett par timmar senare tittar Betty in till pojken igen. Det känns lite kallt i barnkammaren, så i det svaga ljuset från dörr­öppningen smyger hon in och sätter på värmen, in­nan hon tittar till den lille.

”Anne, någon har stulit vårt barn.” Charles Lindbergh till sin hustru.

Men spjälsängen är tom! Betty rusar in i ­paret Lind­­­bergs sovrum intill barnkammaren, där Anne håller på att göra sig klar att gå till sängs.

”Tog översten den lille?”

”Det vet jag inte. Kanske”, svarar Anne. Med ett förbryllat uttryck reser hon sig och går in i barnkammaren.

Betty skyndar ner till biblioteket, där Charles Lindbergh sitter och läser.

”Översten, har ni barnet? Snälla, skoja inte med mig”, säger barnflickan, som är van vid att den berömde piloten utsätter både ­familjen och husets tjänstefolk för skämt och små spratt.

”Ligger han inte i sin säng?”

Betty hinner knappt svara, förrän Charles Lindbergh rusar uppför trapporna och in i barnkammaren.

Efter att ha konstaterat att spjälsängen är tom går han utan ett ord in i sovrummet och plockar fram ett ge­vär. Sedan letar han igenom hela huset, innan han tomhänt återvänder till sin hustru.

”Anne, någon har stulit vårt barn ...”, stammar han.

Franska Le Petit Journal hade ­kidnappningen på omslaget.

© Leemage/Getty Images

Strax därpå bekräftas Charles Lindberghs misstanke, när han upptäcker ett ­kuvert på fönsterkarmen – ett meddelande från de objudna gästerna.

För föräldrarna är det som om livet i ett slag tömts på all glädje. Någon har rövat bort deras ögonsten.

I flera år har pa­­ret fruktat att me­dier­nas kon­stan­ta bevakning av dem skulle göra dem till ett mål för kriminella.

Nu har deras värsta farhågor besannats. Historiens största kid­napp­ningsfall är en realitet.

Kidnapparna kräver 50 000 dollar

Kuvertet står kvar orört i fönsterkarmen, när de första poliserna från den lokala polisstationen och New Jerseys delstatspolis anländer till Lindberghs villa vid 23-tiden.

Polisens tekniker börjar genast leta efter fingeravtryck på brevet och i barnkammaren, medan ett antal konstaplar finkammar varenda kvadratmeter av den stora tomten i skenet från elektriska lampor.

Nästan omedelbart hittar de en hemmagjord stege, och tydliga hål i marken nedanför barnkammaren visar att en eller flera gärningsmän har använt stegen för att klättra in genom fönstret och röva bort lille Charlie.

Tusentals kom för att se Lindbergh efter hans ­flygning över Atlanten. I England var hysterin så stor att flera fick föras till sjukhus med skador.

© Keystone/Stringer/Getty Images

Piloten fick Broadway att tystna

Efter sin soloflygning över Atlanten hade Charles Lindbergh blivit hela USA:s älskling. Den djärve piloten imponerade på männen och med sin pojkaktiga charm fick han kvinnohjärtan att smälta.

Den 20 maj 1927 lättade den okände postflygaren Charles Lindbergh från en startbana på Long Island i New York.

När han 33 timmar och 30 minuter senare landade i Paris med sitt flygplan Spirit of St. Louis hade han åstadkommit vad ingen tidigare klarat – han hade korsat ­Atlanten i en soloflygning.

Flera erfarna piloter hade förgäves försökt, och amerikanerna hyllade Lindberghs bedrift med extatisk glädje. I New York avbröts Broadwayföreställningar för att förkunna triumfen, som var en ­milstolpe i luftfartshistorien.

Den blyge sonen till en svensk invandrare hade plötsligt blivit världsberömd, och två månader senare hedrade USA:s flygvapen Charles Lindbergh genom att utnämna honom till överste.

Den långe och stilige unge mannen med blå ögon, en befriande brist på tillgjordhet och modet att göra det omöjliga ­be­traktades som en sinnebild av den perfekte amerikanen.

Lindberghs enorma ­popularitet gjorde att pressen följde varje steg han tog, och när han reste runt i landet för att prata om sin soloflygning kom miljoner för att se honom.

Redaktionen på tidskriften Time var så generad över att inte ha haft Lindbergh på omslaget efter hans prestation att man före nyår beslutade att kora honom till ”Man of the Year” – en titel som Time sedan dess utsett varje år.

Amerikanerna ville veta allt om den ogifte piloten – inklusive hur det gick med kärlekslivet.

Flickor och kvinnor drömde om att vinna den oemotståndlige charmörens hjärta, men det blev ­ambassadörsdottern Anne Morrow som till slut knep honom.

Lindbergh hade träffat henne på sin så kallade Good Will Tour, då han under stor medial bevakning besökte sexton latinamerikanska länder.

Paret gifte sig våren 1929 och året därpå fick de sonen Charles Augustus Lindbergh jr.

En bit från huset hittar polisen ett antal fotspår, men avtrycken av skorna har inget möns­ter, så förbrytarna har sannolikt varit förut­seende nog att dra på strumpor utanpå skorna.

Brevet bjuder emellertid på en del användbara ledtrådar, eftersom det är skrivet på bruten engelska.

”Ha 50 000 dollar klara (…) Vi varnar för att offentliggöra något och mot att alarmera polisen. Barnet är välbehållet”, står det bland annat i brevet, där även enkla ord är felstavade – utredarna lägger bland annat märke till att ordet ”good” har stavats ”gut” som på tyska.

Avsändarens signatur utgörs av en symbol bestående av två cirklar och tre hål som stuckits i papperet. Symbolen kommer att finnas på alla nya meddelanden, förklarar avsändaren.

”De måste inse att om de skadar barnet, riskerar de att slitas isär, bit för bit, av USA:s befolkning.” Tidningen New York Evening Post.

Kriminalkommissarie Norman Schwarz­kopf, som leder utredningen, lovar Charles Lindbergh att polisen ska göra allt för att gripa de skyldiga.

Tusentals bilister ­stoppas under natten, men ingen har sett skymten av lille Charlie.

Nyheten sprids över världen

Trots att varken polisen eller makarna Lindbergh har sagt något om kidnap­p­ningen står det snabbt klart att det inte går att undanhålla den sensationslystna pressen något om flygarhjältens familj.

Redan tidigt på morgonen den 2 mars strömmar journalister till Lindberghs hem för att rapportera om den uppseendeväckande händelsen.

”Lindbergh-barn kidnappat: Taget från sin spjälsäng”, står det i New York Times, som berättar att ”hi­sto­ri­ens mest intensiva människojakt” pågår.

I stora delar av världen, och i synnerhet i USA, skakas människor av nyheten.

”Baby Lindy” är som en amerikansk prins. När han fötts skickade 300000 personer gratulationsbrev till makarna Lindbergh, och för amerikanerna är kidnappningen av den lille gossen i det närmaste som en dödssynd.

Tidningen New York Evening Post skräder inte orden, när den beskriver vad som väntar de skyldiga: ”De måste inse att om de skadar barnet, riskerar de att slitas isär, bit för bit, av USA:s befolkning.”

Charles Lindberghs far var född i Sverige, men kom till USA som litet barn.

© Santi Visalli/Getty Images

Alla amerikaner känner med paret Lindbergh, och till och med president Herbert Hoover ger personligen uttryck för sin medkänsla.

FBI-direktören J. Edgar Hoover är också chockad och ger landets federala polis order att hjälpa till i jakten på skurkarna, trots att kidnappning av barn ännu inte hör till de brott som FBI har befogenhet att utreda.

På morgonen den 5 mars – drygt tre dygn efter bortförandet – får paret äntligen ett meddelande från kidnapparna.

I ett brev meddelar de att lösesumman har höjts till 70 000 dollar, eftersom Lindbergh inte hållit tyst om kidnappningen.

Det motsvarar ungefär arton årslöner för en ­vanlig amerikan. ”Vi meddelar senare var pengarna ska lämnas.

Men vi gör det inte, förrän polisen kopplats bort, och tidningarna tystnat”, står det i brevet.

Avslutningsvis påpekar gärningsmännen att ingen ska försöka dra dem vid näsan: ”Vi har förberett bortförandet i flera år, så vi är förberedda på allt.”

Pensionär blir mellanhand

Medan polisen i New Jersey med hjälp av FBI försöker skapa sig en bild av kidnappningen utifrån de få ledtrådar som finns, håller en pensionerad lärare i New York på att dras in i dramat.

Sjuttioettårige dr. John F. Condon blir desperat, när Charlie efter en vecka ännu inte återbördats till sina föräldrar.

För sina egna pengar sätter John Condon in en annons i lokaltidningen Bronx Home News, i vilken han lovar kidnapparna tusen dollar extra ”av egna medel”, och att han gärna står till förfogande som förmedlare i en utväxling.

Kvällen därpå hittar Condon ett vitt kuvert på sin veranda. O­­tro­ligt nog har kidnapparna läst annonsen i tidningen och reagerat positivt. John ­Condon har godkänts som mellanhand.

”Om polisen eller pressen meddelas avbryter vi helt. När Ni har fått pengarna från Mr. Lindbergh, så sätt in tre ord i New York American: ’Pengarna är klara’. Därefter ger vi ytterligare upp­lys­nin­gar.

Bara lugn, vi är inte ute efter era tusen dollar, behåll dem”, står det på knagglig engelska i brevet.

Condon spiller ingen tid utan kon­tak­tar Lindberghs advokat, som redan har kontaktats av otaliga personer, som påstår sig ha ”unika upplysningar” om fallet.

Men när Condon berättar att det brev han fått är undertecknat med två cirklar och tre hål, spetsar advokaten öronen.

Det är inget som meddelats allmänheten, så advokaten ber Condon att komma till Hopewell med det samma.

Femton brev och lappar med instruktioner levererades till ­Lindberghs och John Condon. På alla kidnapparnas brev fanns en ­mystisk symbol, som bestod av bland annat två cirklar och tre hål i papperet.

© SGT141

Makarna Lindbergh är lättade över att det äntligen händer något, och går med på att John Condon agerar mellanhand. Av rädsla för att något ska ske Charlie håller Charles Lindbergh polisen utanför.

”Pengarna är klara”, står det den 11 mars i tidningen New York American, och kvällen därpå stannar en taxi utanför Con­dons hus i stadsdelen Bronx.

Chauf­fö­ren räcker Condon ett brev, i vilket det står att han ska befinna sig vid Woodlawn Cemetery i Bronx inom 45 minuter.

Iförd en tjock rock väntar John Condon en bit från kyrkogårdens ­in­­gång, när han plötsligt ser en man vifta med en vit näsduk genom gallergrinden.

Främlingen, som presenterar sig som ”John”, har fällt upp kragen över nedre delen av ansiktet, och brättet på hans hatt döljer ögonen.

”Vad tror ni händer om pojken dör? Hamnar jag i stolen då?” Kidnapparen till John Condon.

”Har du pengarna?” frågar ”John” med en kraftig tysk brytning.

Condon förklarar att 70000 är en stor summa – även för en man som Charles Lindbergh, som trots sin berömmelse inte har flera miljoner på banken.

Men familjen kommer att försöka skrapa ihop pengarna och överlämna dem, så snart kidnapparna bevisat att de har barnet.

Condon trycker på för att få se Charlie med egna ögon, men förbrytaren, som snart kommer att bli känd som ”Ce­­metery John”, skakar på huvudet.

”Jag ska ge dig ett bevis. Jag skickar barnets nattplagg”, lovar han.

När ”John” har börjat gå sin väg, vänder han sig plötsligt om och frågar: ”Vad tror ni händer om pojken dör? Hamnar jag i stolen då?”

Condon har inget bra svar, men tänker för sig själv att om lille Charlie dör, kommer tragedin att bli outhärdlig.

Condon överlämnar lösesumman

Fyra dagar efter mötet vid kyrkogården – onsdagen den 16 mars – lämnar brev­bäraren ett paket i brunt papper på Con­dons adress.

I paketet finns en grå pyjamas, som Charles Lindbergh snabbt kan identifiera som sonens, trots att plagget besynnerligt nog är nytvättat.

De följande veckorna kommunicerar kidnapparna och Condon för att komma överens om utväxlingen. Kidnapparna lämnar besked i brev, medan Condon svarar å Lindberghs vägnar via radannonser i New York American.

Kriminalkommissarie Schwarzkopf och hans män har nu informerats om att Lindbergh och Condon har kontakt med brottslingarna, men den berömde piloten vill inte involvera polisen direkt i korrespondensen.

Han motsätter sig även att polisen ska försöka gripa kidnapparen i samband med att överlämningen sker.

Lind­­bergh är livrädd att han aldrig ska få se sin lille son igen, så han är beredd att gå väldigt långt.

Därför är John Condon och Charles Lindbergh ensamma, när de på kvällen den 2 april 1932 ­sitter i Lindberghs Ford Coupé och följer de senaste direktiven från kidnapparna.

Bilen stannar i närheten av St. Raymond’s ­Cemetery, ännu en kyrkogård i Bronx. Condon kliver ut ur bilen och går som överenskommet längs kyrkogårdens järnstaket.

© SZ Photo/Imageselect

”Hallå, doktorn, här!” ropar någon på andra sidan staketet så högt att Charles Lindbergh hör det, trots att han sitter i bilen en bit därifrån.

Condon förklarar att det inte gått att få ihop mer än 50 000 dollar på grund av den ekonomiska depressionen, som har rasat i landet sedan börskraschen 1929.

”Det är okej. Vi tar de femtio”, svarar mannen. Det är samma röst som förra gången, brytningen är tysk.

Condon sträcker fram en låda med dollarsedlar genom stängslet. Charles Lind­bergh har velat hålla polisen ute, men har gått med på att sedlarnas serienummer skrivs upp.

En del av lösesumman utgörs dessutom av så kallade guldcertifikat, värdepapper som motsvarar en viss mängd guld.

Dessa håller på att fasas ut, och det finns därför inte så många i omlopp.

Polisen förhörde och intervjuade otaliga personer i kvarteret kring makarna Lindberghs villa.

© SZ Photo/Imageselect

”Barnet är okej. Ni hittar honom på båten Nelly, som det står på lappen. Farväl, doktorn”, säger mannen, medan han sticker ut en lapp genom staketet.

I nästa ögonblick är han som uppslukad av kyrkogårdens mörker.

När Lindbergh har läst lappen trampar han gasen i botten och kör till flygplatsen i Bridgeport, där hans lilla Sikorsky-flygplan står.

Tillsammans med John Con­don ­flyger han fram och tillbaka längs Mas­sa­chu­setts kust, där kidnapparna har skrivit att båten Nelly befinner sig.

Men nattens sökande blir resultatlöst, och inte heller när solen går upp i gryningen syns någon Nelly till. Gång efter annan dyker Lindbergh förgäves över de båtar som rör sig längs kusten.

”Vi har blivit blåsta”, utbrister piloten förtvivlat, när de ger upp sökandet.

När de är nere på marken igen ringer han hem till Anne med det nedslående beskedet.

Överväldigad av sorg och uppgivenhet rusar hon upp till sovrummet och låser in sig.

Hundratals journalister samlades varenda gång det kom nya uppgifter i Lindbergh-fallet.

© Bettmann/Getty Images

Pressen följde dramat

Bara några timmar efter att ”Baby Lindy” försvunnit stod det journalister utanför Lindberghs hem. Tre års hårdbevakning av ”den största historien sedan Jesu uppståndelse” inleddes.

Polisen hade knappt hunnit söka ­igenom området kring familjen Lindberghs bostad, förrän de första journa­lis­terna dök upp på tomten.

Polisen försökte spärra av trädgården, men Charles Lindbergh övertalade dem att låta bli – han ansåg att det var viktigt att samarbeta med me­di­er­na för att få tillbaka sonen.

Det dröjde inte länge förrän hela trädgården var fylld med reportrar, som trampade upp den mjuka jorden och försvårade polisens jakt på bevismaterial.

Pressen skydde inga medel för att få tag i bilder, och fotografer utklädda till sjukvårdspersonal inredde till och med ett hemligt ­mörkrum i en ambulans.

Tidningarna fick sina historier, och makarna ­Lind­­bergh­ utnyttjade själva medierna i sina försök att komma i ­kon­takt med kidnapparna.

Redan två dygn efter bortförandet publicerade tidningar i hela USA Anne Lind­berghs anvisningar om lille Charlies kost; bland annat skulle han ha ”en halv mugg apelsinjuice”, när han vaknade, och bland mycket annat som han skulle få under dagen var en äggula och ”en halv mugg katrinplommonsaft”.

Kidnappningen slogs upp stort i tid­ningarna, och läsarna kunde inte få nog.

”I biografer, restauranger och spårvagnar pratade folk bara om en sak – Lind­bergh-­bar­net!” skrev Detroit Free Press.

Läsarnas intresse innebar att tidningarna skrev om fallet så fort minsta nyhet dök upp.

I nästan tre år var Lind­bergh­-fallet den nyhet som sålde flest tidningar, och mer än sjuhundra journalister från hela världen var på plats, när rättegången mot den misstänkte gärningsmannen­ ­inleddes 1935.

En amerikansk journalist skrev att det rörde sig om ”den största ­historien sedan Jesu uppståndelse”.

Mer än hundra telegraflinjer drogs in på domstolsbyggnadens vind, och ­kameror ställdes upp i rättssalen, så att rörliga ­bilder kunde visas i journalfilmerna.

När domaren insåg att scener från rätts­salen visades på landets biografer förbjöd han all inspelning i rättssalen.

Ett makabert fynd

Lille Charlie har varit försvunnen i två och en halv månad, när en lastbilschaufför den 12 maj 1932 stannar till på Mt. Rose Highway utanför ­Hopewell.

Han hoppar ut ur förarhytten och går en bit in i skogen för att kissa.

När mannen står och uträttar sina behov får han syn på något som ser ut som ett dött djur några meter bort.

När han går närmare ser han emellertid att det är kvarlevorna av en liten människa.

Förruttnelse­processen är långt framskriden, och flera lemmar saknas.

Chaufförens första tanke är att liket som ligger här i skogen inte mer än åtta kilometer från familjen Lindberghs hem inte kan vara någon annan än lille Charlie.

Senare på dagen bekräftar en rättsläkare att det mycket riktigt rör sig om den försvunne pojken.

Frakturer på kraniet och en blod­­­an­­sam­­ling indikerar att han dött av ett slag mot huvudet, och att han har varit död ända sedan den kväll då han rövades bort.

Antingen blev Charlie mördad på sitt rum, eller så har den tjugo månader gamle pojken fallit och landat på huvudet, när kidnapparna klättrade ner.

När polisen hittade stegen var ett av stegen knäckt, och utredarna tror att det ­sistnämnda scenariot är det troligaste.

Upptäckten av Charlies döda kropp innebär att polisen inte längre jagar några kidnappare, utan en eller flera mördare.

Efter nästan tre månader hittades Charlies döda kropp i en skog endast åtta kilometer söder om Lindberghs hus. Obduktionen visade att pojken hade varit död sedan han fördes bort.

© Scherl/Ritzau Scanpix

Medan tidningarna använder uttryck som ”omänskliga monster” om gärningsmännen, lovar New ­Jerseys guvernör att hans polisstyrka ska ”göra allt för att gripa de skyldiga”.

Utifrån breven och John Condons ­beskrivningar av mannen på kyrkogården utgår utredarna från att de jagar en man av tysk härstamning.

Antagligen är han bosatt i eller har ett arbete i Bronx. Eftersom stegen ser uppenbart hemmagjord ut, antar detektiverna även att deras man är händig. Kanske är han snickare eller timmerman.

Månaderna går utan att polisen gör några framsteg.

Luften håller på att gå ur utredarna, och det enda ­halmstrå de har att klamra sig fast vid är de sedlar och guldcertifikat som ingick i lösesumman.

Men det har gått två och ett halvt år sedan banker och butiker fick besked om att hålla utkik efter sedlarna och guldcertifikaten, och eftersom det verkade som om inga av dem hade använts var polisen tvungen att utgå från att kidnapparna fortfarande hade dem.

Kvicktänkt mackägare

På förmiddagen lördagen den 15 september 1934 rullar en mörkblå fyradörrars Dodge in på en bensinmack på Upper ­Man­­­hat­tan norr om Central Park.

Som van­ligt går den tjänstvillige ägaren Walter Lyle ut till kunden: ”Full tank, herrn?”

”Nej. Bara fem gallons (cirka nitton liter, red.)”, säger föraren med en kraftig tysk brytning.

”Då blir det 98 cent”, säger Lyle.

Mannen tar upp ett gammaldags guldcertifikat med tio dollars värde ur ett kuvert, som han har i innerfickan.

”De är giltiga. Alla banker tar emot dem”, försäkrar kunden.

Mackägaren är inte helt övertygad. Han vet att de gamla guldcertifikaten har slutat gälla.

Endast mindre belopp kan betalas med dem, så för säkerhets skull skriver Walter Lyle upp bilens registreringsnummer – 4U13-41 NY – på certifikatet. Då kan han få tag i kund­en, om banken vägrar att lösa in det.

Två dagar senare lämnar Lyle in dagskassorna till banken. När kassören upptäcker guldcertifikatet kontrollerar han rutinmässigt serienumret. Bingo. Certifikatet kommer från lösesumman.

En polis förhör Walter Lyle, som ivrigt berättar om kunden med den tyska brytningen.

Mannen hade sagt att han hade många fler guldcertifikat hemma hos sig. Mackägaren säger att polisen skulle ju kunna knacka på hos bilisten, för han skrev ner bilnumret.

En halvtimme senare har polisen via fordonsregistret fått tag i bilistens namn: Bruno Richard Hauptmann.

”Jag känner inte till något om utbetalning av en ­löse­­­sum­­­ma.” Bruno Richard Hauptmann.

En 35-årig snickare, som invandrade från Tyskland 1923. Mannen bor i Bronx, och våren 1932 slutade han plötsligt arbeta.

Allt passar in på en gärningsman.

Hauptmanns bostad undersöks

Kriminalkommissarie Schwarzkopf lämnar inget åt slumpen utan skickar på morgonen den 19 september åtta av sina bästa män till Hauptmanns hus i Bronx.

Polisstyrkan sitter i tre svarta bilar och iakttar den tyske immigranten, när han lämnar sin femrumslägenhet och låser upp garagedörren.

Ut rullar en mörkblå Dodge med registreringsnumret 4U13-41 NY.

Hauptmann hinner inte lämna uppfarten, förrän poliserna stoppar honom.

”Vad rör det sig om?” frågar han, när en av poliserna går igenom hans plånbok och drar fram ett guldcertifikat.

Efter en snabb kontroll av serienumret står det klart att även detta certifikat finns med på listan över lösesumman. En av kriminalpoliserna ­konfronterar Hauptmann med detta faktum.

”Jag känner inte till något om utbetalning av en ­lö­­­se­­­sum­­­ma”, hävdar mannen och påstår även att han inte har några ­ytterligare guld­­cer­ti­fi­ka­t.

När poliserna börjar under­söka den misstänktes lägenhet står det emellertid klart att Hauptmann ljuger.

Fler ­sedlar från lö­­se­­sum­­man dyker upp i bostaden, och poliserna gör även andra anmärkningsvärda fynd.

I en skri­­­v­bordslåda ligger det kuvert och brevpapper med vattenmärken som matchar dem som använts av utpressaren.

På insidan av dörren till matrummet står till och med John Condons adress och telefonnummer.

Efter en genomgång av Hauptmanns garage ertappas han med fler lögner.

I en arbetsbänk hittar poliserna 183 undanstoppade Lindbergh-sedlar, och bakom en planka hittar man strax därefter en hink – med ytterligare 11 930 dollar från lösesumman.

Sammanlagt konfiskerar polisen cirka 14 000 ­dol­lar från Lindberghs lösesumma, och en oerhört nöjd Schwarz­kopf kan äntligen ringa till Charles och Anne och berätta om ett genombrott.

”Åh, då börjar allt om igen”, ­utbrister Anne, när de lagt på. Hon inser att det kommer att bli en rättegång, och att hela tragedin kommer att upprepas.

”Ja, men äntligen har de honom”, säger Charles Lindbergh.

© New York Daily News Archive/Getty Images

Polisen samlade fler bevis

Trots att jakten på spår i Lindbergs trädgård inte gav särskilt mycket lyckades polisen samla ihop bevismaterial mot den åtalade Bruno Richard Hauptmann:

  • Vittnen hade noterat att den misstänkte talade med tydlig tysk brytning. Det stämde med Hauptmanns bakgrund som invandrare.
  • Sedlar från lösesumman hittades i Hauptmanns garage.
  • Hemma hos Hauptmann fann ­polisen bevis för att han hade ­tillverkat stegen. Tekniska under­sökningar slog fast att en bit trä från stegen kom från husets vind. Golvet där bestod av plankor, men en av plankorna saknade en bit, som hade sågats av. En bit hyvlat trä från stegen kom bevisligen från Hauptmanns vindsgolv.

Rusning till Flemington

Invånarna i den lilla orten Fleming­ton i New Jersey har aldrig sett något liknande.

Det är rena cirkusen, när journalister och tusentals nyfikna invaderar samhället, där rättegången mot Bruno Richard Haupt­mann inleds i början av januari 1935.

Gatuförsäljare står i snöfallet utanför domstolsbyggnaden och säljer ­Lind­bergh­sou­ve­nirer – vykort med falska autografer, falska guldcertifikat av samma slag som i lösesumman och till och med kopior av stegen.

Pressen och allmänheten har kämpat om att få någon av de några hundra platserna i rättssalen, och den är fylld till bris­t­ningsgränsen, när rättegången inleds den 3 januari.

Charlies pyjamas visades upp i rätten. Kidnapparna hade skickat plagget till Lindbergh som bevis för att de hade pojken.

© Bettmann/Getty Images

När Charles Lindbergh ska vittna sitter Hauptmann oberörd på sin plats iförd en gråbrun kostym.

Åklagaren frågar om Lindberg kommer ihåg klangen av den röst som ropade ”Hallå, doktorn!” på kyrkogården i samband med överlämnandet av lösesumman.

”Har ni hört rösten sedan dess?” frå­gar åklagaren.

”Ja, det har jag. Det var Hauptmanns röst”, säger Lindbergh med emfas, medan han stirrar den tyske snickaren stint i ögonen.

Några dagar senare är det John Condons tur att inta vittnesbåset – och även han pekar ut Hauptmann som den man han talade med.

Den 17 januari förhörs träexperten Arthur Koehler, som är det sista av åklagarens 87 vittnen.

Koehler berättar utförligt om sitt arbete med att analysera stegen och kan avslöja att utredarna under dagarna efter Haupt­manns gripande gjorde ett avgörande fynd på den misstänktes vind: däruppe saknades det nämligen en planka, som bevisligen matchar ett stycke trä på den hemmagjorda stegen från kid­napp­nin­gen.

Koehler är säker. Stegen kan bara ha gjorts med plankan från Hauptmanns vind.

En vecka senare är det Hauptmanns tur att försvara sig.

I stort sett alla i och utanför salen har dömt den 35-årige skickaren på förhand.

Hans hem var fyllt med bevis, och en försvårande omständighet för Hauptmann är att han som ung man dömdes för inbrott hemma i Tyskland – han använde en stege för att bryta sig in på ett borgmästarkontor.

I rättssalen förkunnar tysken med ett stenansikte att han aldrig har varit i närheten av Lindberghs hem, och han vill inte heller kännas vid den så kallade kidnappningsstegen.

”Byggde ni den här stegen?” frågar hans försvarare, och pekar på stegen, som står en bit från vittnesbåset.

”Absolut inte. Den ser ut som ett mu­sik­­­­in­stru­ment”, utbrister Haupt­mann om konstruktionen, som han uppenbart betraktar som ett uselt hantverk.

Den åtalade förnekar också ­all kännedom om breven med krav på löse­summa, och att han skulle ha tagit emot pengarna på kyrkogården.

De 14 000 dollar som hittades i hans hem har han fått av en vän, som dessvärre avlidit sedan dess.

”Jag känner mig oskyldig, och jag är oskyldig”, hävdar Hauptmann.

Ingen tror på honom. ­Be­vi­sen hopar sig, och när juryn drar sig tillbaka för att överlägga samlas flera tusen män­niskor utanför domstolen.

”Döda Hauptmann! Döda tys­ken!” skanderar de i kvällsmörkret.

© Print Collector/Getty Images

Hauptmann var knappast ensam

Med domen mot Bruno Richard Hauptmann avslutade polisen fallet Lindbergh. Många experter tror dock att han måste ha haft minst en medskyldig.

Få brottsutredare tvivlade på att Bruno Richard Hauptmann spelade en central roll i kidnappningen av Charles Lindbergh jr. – bevisen var för uppenbara.

Många har emellertid kritiserat att polisen avslutade fallet efter Hauptmanns avrättning 1936.

Att myndigheterna betecknade fallet som avslutat berodde sannolikt på att de hade varit utsatta för en enorm press under den omfattande utredningen, som hade kostat 1,2 miljoner dollar, men domen innebar troligen att en eller flera medskyldiga ­aldrig åkte fast.

”Någon kom garanterat undan med både pengar och mord”, har John Douglas, expert på seriemördare hos FBI, sagt.

I likhet med många andra experter anser Douglas att Hauptmann omöjligt kan ha genomfört brottet på egen hand.

Allt för mycket pekar på att minst två ­personer hjälptes åt med brottet.

Experterna pekar bland annat på att stegen var så instabil att någon måste ha hållit i den, medan någon annan klättrade upp.

I brev till makarna Lindbergh antyddes det att förbrytarna var flera, med formuleringar som: ”Vi har förberett oss i åratal”.

Och under mötena med John Condon sa den så kallade Cemetery John att han var budbärare åt ”Nummer ett”.

Hauptmann i elektriska stolen

Efter nästan sex veckor, då Lind­bergh­fallet har varit på allas läppar, fylls rättssalen i Flemington en ­sista gång den 13 februari 1935, då avgörandets stund slutligen är inne.

”Har juryn kommit fram till ett beslut?” frågar domaren.

Det är knäpptyst i salen, medan alla väntar på ett svar från juryns ordförande. ”Skyl­­dig. Vi finner Bruno Richard Haupt­mann skyldig till överlagt mord.” Domaren summerar och avkunnar rättens dom: Dödsstraff.

För ett kort ögonblick är det helt tyst, innan en springpojke öppnar ett fönster och ropar: ”Skyldig! Döden!”

De ungefär tiotusen människor som samlats utanför byggnaden brister ut i jubel, och medan Hauptmann förs tillbaka till sin cell kan han höra ropen.

Hauptmann gör flera försök att överklaga domen, men han får endast avslag. På kvällen den 3 april 1936 förs han till avrättningsrummet i New Jerseys delstatsfängelse.

Inför femtio vittnen – bland andra kriminalkommissarie Schwarz­­­­­kopf – placeras fången i den elektriska stolen.

Klockan 20.44 löper 2000 volt ­genom hans kropp. Tre minuter senare kontrollerar fängelseläkaren Hauptmanns tillstånd: ”Denne man är död”, konstaterar han.

En av USA:s mest hatade personer har fått sitt straff.

Epilog

Med Hauptmanns dom betraktade polisen fallet som löst – trots att flera utredare bedömde att det hade krävts mer än en person för att utföra brottet.

Charles Lindbergh var säker på sin sak, när han efter rättegången sa: ”Hauptmann gjorde det”.

För att slippa pressen slog paret Lindbergh sig 1935 ner i England.

Med sig hade de sonen Jon, som Anne hade fött fem månader efter att Charlie fördes bort.