Liket i resväskan: Jakt på mördare i DDR
En 7-årig pojke försvinner spårlöst i den östtyska förorten Neustadt nära Halle. Hans lik återfinns 14 dagar senare i en resväska. Det enda polisen har att gå efter är några lösta korsord som lindats runt den lilla kroppen.
Det bodde 100 000 människor i betongförorten Neustadt nära Halle och den ansågs vara DDR:s modernaste byggnadsprojekt. Det var här Lars Bense mördades år 1981.
En paralyserande ovisshet fyller lägenheten i betongförorten Halle-Neustadt. Lars mamma har kvällsmaten klar men den 7-årige sonen har inte kommit hem. Hon tittar bort mot den tomma platsen vid bordet, den oanvända tallriken och de rena besticken. Hon översköljs av en obeskrivlig ångest.
Lars lämnade lägenheten i block 483 för att gå på bio på biograf Kino Treff för flera timmar sedan. Filmen måste vara slut men han har inte kommit hem trots att klockan är långt efter middagsdags.
Modern känner på sig att något är fel. Hon är rastlös, vankar av och an i lägenheten och sneglar hela tiden på klockan. Hon börjar ringa runt till pojkens kamrater i första klass. Till slut blir det omöjligt att sitta stilla, hon tar på sig kappan och går ut i mörkret för att leta.
Det är den 15 januari 1981 och vintern har tagit ett stadigt grepp om Halle-Neustadt i södra DDR.
Snön pudrar hus och trottoarer. Än så länge är den vit och ren, men snart kommer den att vara gulbrun av den sura röken som ständigt bolmar ut från kemifabriken Leuna, områdets viktigaste arbetsplats med 30.000 anställda.
Gatorna ligger öde, butikerna är stängda och lekplatsen tom. I sin förtvivlan går hon till polisen. En vänlig konstapel från Volkspolizeis (folkpolisens) avdelning i Halle-Neustadt försöker lugna henne med att de allra flesta barn kommer till rätta efter några timmar. Modern låter sig inte avfärdas, och till slut skickar konstapeln ut några män för att leta efter pojken.
Polisen söker igenom alla tänkbara gömställen mellan hemmet i block 483 och Kino Treff men de hittar inte Lars. Nu anar även polismännen oråd. En av dem kör mamman till distriktspolisen, som utfärdar en formell efterlysning.
Polismän med eller utan uniform finkammar Halle-Neustadt. Lars kamrater, tidningsbuden, biografpersonalen och busschaufförerna frågas ut, men ingen kan bringa någon klarhet. Han är borta.
Liket i resväskan
Till slut tvingas poliserna se sanningen i vitögat: Lars har förmodligen utsatts för brott. Polisens mordutredningskommission (MUK) tar över ärendet.
Under ledning av den erfarne polisen kapten Siegfried Schwarz genomsöks varenda liten vrå av betongförorten och fälten som omger den. Biobesökare förhörs och man söker information från läkare och sjukhus.
Schwarz koncentrerar snart misstankarna kring Lars alkoholiserade far, som är skild från modern och bor på ett härbärge. Fadern saknar alibi men polisen har inga bevis mot honom.
Den 28 januari hittar en järnvägsarbetare en resväska längs sträckan mellan Halle och Leipzig. Det verkar som om den slängts ut från ett tåg i farten. När han öppnar den får han syn på det misshandlade liket av en pojke insvept i en plastsäck. Experter från Leipzigs rättsmedicinska institut tillkallas.
De konstaterar att den döde är Lars Bense och obduktionen visar att pojken har utnyttjats sexuellt, huggits i bröstet med en kniv och därefter blivit slagen i huvudet med ett trubbigt föremål.
Samtidigt undersöker polisens tekniker resväskan som innehåller pojkens blodfläckiga kläder, plastsäcken och mängder med tidningar som gärningsmannen har lagt i väskan för att suga upp allt blod.
Vid första anblicken ger innehållet inga ledtrådar om vem mördaren kan vara. Därför väljer polisen att ställa ut resväskan i Halles Centrumvaruhus men efter flera veckor har man fortfarande inte fått in ett enda tips. Plastsäcken visar sig vara ett emballage till ett täcke som sålts i över tusen exemplar. Köparna kan inte längre spåras. Då återstår bara tidningarna.
När teknikerna bläddrar igenom dem upptäcker de att någon har löst korsord i dem. Handstilen är densamma i alla kryss – och den är tillräckligt karaktäristisk för att kunna identifieras bland många andra. MUK bestämmer sig för att hitta den person som löst korsorden.
En grupp kriminalare, polisens frivilliga hjälptrupper och ett antal anställda från säkerhetspolisen Stasi dammsuger Halle-Neustadt. De knackar dörr och samlar in handstilsprover från alla de omkring 10.000 invånarna i förorten.
Samtidigt arrangerar polisen, mycket diskret, en pappersinsamling som skolbarn och medlemmar ur det kommunistiska ungdomsförbundet Ungpionjärerna genomför. Barnen samlar in 60 ton gamla tidningar som teknikerna går igenom för att studera korsorden.
Arbetet är ofantligt omfattande. Som att leta efter en nål i en höstack, säger poliserna. Och när de har gått igenom alla tidningar har man fortfarande inte kunnat identifiera någon misstänkt. Långsamt går det upp för kriminalarna vilken enorm uppgift de står inför.
Polisen kom fru G. på spåren tack vare handstilen.
Stasi hjälper till med handstilsprov
Veckorna går utan resultat. Den 27 mars tvingas kapten Schwarz erkänna sitt nederlag för polisledningen som i sin tur pressas av kommunistpartiet SED. Om tre månader ska partiet ha sin stora kongress.
Formellt sett är församlingen det enväldiga partiets högsta organ med dagslånga tv-sändningar, men i praktiken agerar ledamöterna endast hejarklack åt partiledaren Erich Honecker. Han utnyttjar kongressen som skyltfönster för socialismens framgångar.
Ledningen för den lokala SED-avdelningen vill höra framgångssagor från Halle-Neustadt som med sina moderna arbetarbostäder anses vara ett mönstersamhälle. Historien om den mördade Lars, som dessutom var en entusiastisk ungpionjär, hotar ortens goda rykte.
Polisledningen kräver resultat och Schwarz pekar ut Lars Benses far som gärningsman utan att ha några bevis.
Då tappar cheferna allt förtroende för honom och läger utredningen i händerna på MUK:s verkställande chef, överstelöjtnant Adolf Döling, en universitetsutbildad polis med handstilsanalys som specialintresse.
Döling måste dra åt snaran. På order från partiet låter han trycka ett lätt korsord i den lokala dagstidningen Freiheit. Om korsordet är rätt löst kan man vinna 10 mark. Detta försök resulterar i nästan 11.000 handstilsprov.
Samtidigt engagerar sig Stasi i utredningen genom att samla in handstilsprov från företagens personalkartotek, Trabant-försäljare, arbetsförmedlingar och postkontor. Man lyckas få in totalt en halv miljon handstilsprover.
Världshistoriens största kriminaltekniska handstilsanalys är i full gång. Med hjälp av de många stilproven kan polisen lösa mängder med brott – inbrott, bedrägerier och stöld av statens egendom – men inte mordet på Lars.
Anledningen till Stasis stora intresse för ärendet är att man håller på att utveckla en datorstödd teknik för identifiering av handstilar. Mordet på Lars är därför ett perfekt tillfälle att testa det nya verktyget.
##
Ett oväntat genombrott
Sommaren kommer, och brottet är fortfarande ouppklarat. SED:s partikongress är över sedan länge, och missmodet sänker sig över kriminalarna. Nästa steg måste bli att skaffa fram handstilsprover från samtliga 1,8 miljoner invånare i hela Halle-distriktet – en uppgift som kan ta två, tre år. Utan garanterat resultat.
Poliserna drar sig för den enorma uppgiften och koncentrerar sig på att samla in handstilsprover från invånarna i Halle-Neustadt. Och så äntligen, i mitten av november, landar ett lovande prov på Dölings skrivbord. De karaktäristiska bokstäverna stämmer överrens. Han har en match.
Kollegerna är exalterade men Döling ber dem sansa sig. Handstilen tillhör en medelålders kvinna: fru G. Hon har en lägenhet i Halle-Neustadt men är sällan där eftersom hon arbetar i en kurort vid Östersjön. Ett telefonsamtal till hennes arbetsplats avslöjar att hon just nu har några dagars semester nära Potsdam, tillsammans med sin 20-åriga dotter.
Döling känner på sig att han står inför ett genombrott i utredningen. Han sätter sig i bilen och kör tillsammans med tre kolleger genom den regntunga natten till Potsdam. Här möts han av en mycket förvånad fru G.
Hon har inte varit i Halle-Neustadt sedan den 11 januari, berättar hon. Inte heller dottern har varit hemma – hon lämnade lägenheten för att börja jobba på ett vilohem i Friedrichsroda i Thüringer Wald ett par dagar efter moderns avresa. Dottern kan berätta att hon brukar tillbringa större delen av fritiden tillsammans med sin pojkvän Matthias som arbetar som vicevärd på samma vilohem.
Den 18-årige mannen känner hon från Halle-Neustadt. Han bodde med sina föräldrar några kvarter från henne. Om han vid enstaka tillfällen besöker hemstaden använder han gärna fru G:s lägenhet. När dottern lämnade lägenheten den 13 januari blev Matthias kvar i några dagar, minns hon. Den unge mannen har egen nyckel.
Pusselbitarna håller på att falla på plats och Döling spiller ingen tid. Så snabbt det bara går skickas en grupp polismän ut för att gripa Matthias och ta honom till förhör.
Folkpoliskonstapeln skulle vara DDR:s mänskliga ansikte.
Mördaren erkänner allt
Matthias är tyst och förstämd när han kliver in i förhörsrummet. Men så börjar han prata maniskt och nästan osammanhängande. I flera månader har han burit på den fruktansvärda hemligheten, nu kan han inte tiga längre. Orden väller ut ur honom, så fort att Döling tvingas be honom att ta det lite lugnt.
Han får fram en kopp kaffe och papper och penna till Matthias som börjar skriva. Koncentrerat låter han orden flöda. Snabbt och utan pauser skriver han ned hur han den 15 januari drev runt i Neustadt och av en slump fick syn på den lille söte pojken utanför Kino Treff.
Matthias erkänner att han förgrep sig på honom och att han först efteråt insåg vad han hade gjort. I panik började han leta efter ett vapen. I köket hittade han en hammare som han slog i huvudet på pojken. Sedan lade han pojken i badkaret och slog honom en gång till.
Men pojken var fortfarande vid liv. Då fick Matthias fatt på en förskärare som han högg i pojkens bröst flera gånger. Han svepte in den lilla kroppen i några plastsäckar och pressade ned den i en resväska som han hade hittat i fru G:s förråd. Sedan skyndade han sig till stationen i Halle och tog första tåget mot Leipzig.
Mördaren släpptes fri
Rätten i Halle fann Matthias skyldig till mord och sexuella övergrepp. Straffet blev livstids fängelse.
Under fängelsestraffet föll först Berlinmuren år 1989, och året därpå återförenades DDR med Västtyskland och västtysk lag började gälla i hela landet. Enligt den nya lagen var Matthias minderårig vid gärningstillfället och rättegången fick göras om.
Straffet sänktes till tio år och Matthias frigavs 1999. Han bor i dag i den östtyska delstaten Thüringen.
Lars Benses far var alkoholist och dog i januari 1994. Matthias far kunde inte leva med att sonen var mördare och begick senare självmord.