Verklighetens Moriarty styrde London

I gatlyktornas bleka ljus hittar Adam Worth porträttet av hertiginnan med de långa, röda lockarna. Han skär försiktigt ut duken ur ramen och lägger den på golvet.

Adam Worth fuktar tavlans baksida med en okänd vätska i en liten behållare. Den gör duken tillräckligt mjuk för att han ska kunna rulla ihop den utan att oljemålningen krackelerar.

Strax därefter står Adam Worth återigen på Old Bond Street med Junka Phillips. Adam Worth fäster den cirka en meter långa hoprullade duken på insidan av sin pälsrock.

När den tredje personen som är inblandad i kuppen, en man vid namn Little Joe Elliott, från sin position på Piccadilly signalerar att kusten är klar släntrar gärningsmännen iväg. Det ser ut som om de är tre vänner som är på väg hem efter en natt på stan.

I själva verket är Adam Worth den viktorianska tidens mest geniala brottsling. Han lever som en kung och umgås med Englands överklass, tack vare intäkterna från myria­der stölder som han tänker ut i sitt mondäna hus vid Themsen.

Förbrytarlivet började i Amerika

Adam Worth kom till Amerika från Tyskland med sina föräldrar och sina syskon omkring år 1850, då han var fem–sex år.

Uppväxten i Massachusetts var hård och fattig. Redan som fjortonåring rymde Adam Worth hemifrån. Tonåringen försörjde sig som butiksbiträde i New York tills amerikanska inbördeskriget bröt ut, då han drog på sig nordstataruniformen.

Efter en föga ärofull krigsinsats flackade tjugoåringen i likhet med många andra krigsveteraner runt i New York. Utan fast arbete tvingades Adam Worth till snatteri för att överleva, och den unge tjuven visade en viss fallenhet för det:

”Hans långa, smala fingrar var som skapta för den ädla konsten att plocka fickur ur mäns fickor och portmonnäer ur kvinnors handväskor”, löd en senare beskrivning från Adam Worths väninna och kumpan Sophie Lyons.

Genom sina stölder kom Adam Worth i kontakt med Fredericka ”Marm” Mandelbaum, drottningen av Manhattans undre värld. Hon tog hand om unga män och lärde dem brottslighetens hantverk. Marm själv deltog aldrig i några kriminella aktiviteter. I stället stod hon för planeringen, vilket hon tog bra betalt för.

Via Marm lärde Adam Worth känna den unge Charley Bullard, som på grund av sitt enastående pianospel kallades ”Piano Charley”. De kom väl överens, och år 1869 rånade de en bank i Boston tillsammans. De stal kontanter och värdepapper för hundratusentals dollar.

Bytets storlek innebar dock att den berömda detektivbyrån Pinkerton fick fallet på sitt bord, vilket bekymrade Charley Bullard: ”De fördömda detektiverna kommer att sätta fast oss på en vecka”, beklagade han sig.

Adam Worth tänkte dock inte låta någon stoppa honom.

Bankrånarna korsade Atlanten

Efter den stora kuppen i Boston insåg Adam Worth att han och Charley Bullard var tvungna att lämna USA för att inte bli gripna. De skaffade nya identiteter, gömde kontanterna från bytet i dubbelbottnade koffertar och seglade över Atlanten.

Som affärsmannen Henry J Raymond checkade Adam Worth i januari 1870 in på ett hotell i Liverpool.

En dag satte han sig i hotellets bar iklädd en skräddarsydd kostym och hög hatt tillsammans med Charley Bullard, som utgav sig för att vara en rik Texasbo vid namn Charles Wells.

I baren stod rödhåriga Kitty Flynn och serverade, och båda männen föll pladask för henne. Den unga irländskan blev smickrad av männens uppmärksamheten, vilket slu­ta­de med att hon följde med dem till London.

Där gifte hon sig med Piano Charley, men hade samtidigt ett förhållande med Adam Worth i en ménage à trois, vilket båda männen tycks ha accepterat utan knot.

Worth styrde Londons undre värld

Medan Piano Charley drack och spelade piano i den engelska huvudstaden lade Adam Worth grunden till ett brottsimperium. För sexhundra pund om året hyrde han en bostad på Piccadilly, där han satt vid sitt matbord och planerade kupper:

”I åratal begick han alla möjliga typer av kriminalitet: checkförfalskningar, rån, svindel, kassaskåpskupper, diamantstölder, postrån och bankrån. Hans hem blev en mötesplats för brottslingar från hela världen”, skrev Pinkerton i sin ärendemapp.

Adam Worth tänkte emellertid inte bli ertappad med en kofot i handen. Liksom Marm Mandelbaum anlitade han andra kriminella för att utföra själva brotten medan han själv satt hemma.

Adam Worth valde sina mannar med omsorg. Först och främst måste de vara pålitliga. Förutom sin vän Piano Charley ville han därför inte ha någonting med fyllbultar eller våldsverkare att göra.

På så vis undvek Adam Worth att hans hantlangare ställde till med problem och blev gripna. De kriminella stod i kö för att få arbeta för honom:

”Den undre världen hade stort förtroende för honom, och alla de smartaste kriminella blev hans medbrottslingar”, påstod Sophie Lyons.

Rån innebar dock alltid en risk, eftersom de som genomförde kupperna kunde bli tagna på bar gärning. Därför fokuserade Worth under 1870-talet alltmer på dokumentförfalskning, där risken att avslöjas var mindre.

Förbrytarkungen anlitade Charles Becker, som var skicklig på att göra falska checkar. Charles Becker framställde värdepapperna med mikroskopisk precision, varpå någon annan i Worths organisation, i regel Little Joe Elliott, löste in de falska checkarna i en bank mot kontanter.

Slutligen gav sig en fjärde man fort iväg till det europeiska fastlandet för att som en extra säkerhetsåtgärd växla ­pengarna till exempelvis franska franc, ifall sedlarna skulle råka vara märkta.

Adam Worth hade skapat en lukrativ kriminell verksamhet, men han visste också att använda pengarna han tjänade.

Köpte hus och hästar

Den strida strömmen av pengar gjorde att Adam Worth kunde leva det liv i lyx som han drömt om.

År 1873 köpte han en exklusiv bostad söder om Themsen med tennis- och bowlingbanor. Där flyttade han in tillsammans med Piano Charley, Kitty Flynn och hennes barn, som Adam Worth eventuellt var far till.

Under namnet Henry J Raymond besökte Adam Worth kapplöpningsbanorna, där han skålade i champagne med välbärgade medborgare medan han följde sina dyrt införskaffade hästar på banan.

Den förmögne Worth ägde också en privat yacht.

Vid ett tillfälle år 1874 användes båten för att segla Adam Worths kumpaner över Atlanten och stjäla tiotusen dollar ur ett kassaskåp på Jamaica.

Med tiden blev Henry J Raymond en förfinad och respekterad man, som ägnade en stor del av sin tid åt att studera konst och litteratur för att passa in i Londons fina kretsar. Tysk-amerikanen lade sig till och med till med en engelsk överklassaccent, vilket fick alla att betrakta honom som en sann brittisk gentleman:

”Han är nog den siste som någon skulle ta för den farliga yrkesbrottsling ­han i själva verket är”, skrev detektiven Wil­liam Pinkerton, som i likhet med Scotland Yard hade hört rykten om att Adam Worth, alias Henry J Raymond, låg bak­om en stor del av Londons brottslighet.

Adam Worth hade hållit sig borta från brottsplatserna, men år 1876 kände han att han saknade hetluften.

Han ville stjäla något värdefullt, och inget verkade då mer passande än tavlan av Georgiana Cavendish, hertiginnan av Devonshire.

Worth förälskade sig i målningen

Efter Worths konstkupp talade hela London om den försvunna Georgiana.

”En ondskefull person har stulit tavlan”, rasade man i The Times den 27 maj 1876, medan ett äkta par som bodde i närheten av galleriet sa sig vara ”förbryllade över att en så djärv stöld kunnat äga rum utan polisens kännedom”.

Adam Worth hade inte bara visat prov på sin förmåga som mästartjuv. Han hade också till sin stora tillfredsställelse fått polisen att framstå som inkompetent. Konsttjuvens ursprungliga plan var att sälja tillbaka tavlan till galleriet, som tre veckor tidigare hade ropat in verket på en auktion för drygt tiotusen guineas, ett belopp som i dagens penningvärde mot­svarar cirka åttiofem miljoner kronor.

Affären blev dock aldrig av. Hertiginnan på porträttet var nämligen väldigt lik Kitty Flynn, som strax före stölden hade rest till USA, eftersom hon inte längre äls­kade vare sig den alkoholiserade Piano Charley eller Adam Worth. Tavlan påminde Adam Worth om sin stora kärlek, som nu var borta.

Därför ville han inte göra sig av med porträttet, som han varje natt gömde under sin säng. Adam Worth lät till och med bygga en särskild väska med ett hemligt utrymme, så att han alltid kunde ha med sig tavlan: ”Han bar med sig den hoprullade duken runtom i världen”, berättade ­Sophie Lyons.

Att behålla stöldgods var ovanligt för Adam Worth, som alltid var noga med sin egen säkerhet. Nu riskerade han att bli utpressad, eftersom både Junka Phillips och Little Joe Elliott, som deltagit i kuppen, var missnöjda. De ville ha pengar för sitt arbete. Little Joe El­liott fick kontanter vid flera tillfällen, och när han bad Adam Worth om pengar till en biljett till USA gick mästertjuven med på det för att bli av med sin utpressare.

Efter en kort tid i Amerika greps Little Joe Elliott dock och dömdes till sju års fängelse för tidigare brott. I hopp om att slippa ifrån sitt straff var han beredd att ange Adam Worth. Elliott berättade att han kunde få tag i Gainsbo­rough­porträt­tet.

Det var intressant information för Pinkerton, som meddelade Scotland Yard. Brittiska myndigheter kunde dock inte fälla Adam Worth annat än om de tog honom på bar gärning med tavlan.

Även Junka Phillips blev en plåga för mästertjuven. Plötsligt meddelade Junka Phillips att han ville sälja tavlan, men Adam Worth fick honom att tro att porträttet redan hade sålts ”för en spottstyver” och stack till honom femtio pund.

Nu började problemen hopa sig för Adam Worth, eftersom hans lukrativa produktion av falska checkar upphörde i slutet av 1870-talet. Bank of England införde nämligen en ny typ av checkar som var nästan omöjliga att förfalska.

Dess­utom hade det blivit svårare att hitta bra, lojala mannar. Därför tvingades Adam Worth själv ge sig in i leken.

Diamantkupp gav klirr i kassan

Adam Worth hade tidigare planerat rån mot Londons juvelerare, men det var först under en resa till Sydafrika år 1880 som hans intresse för diamanter blev verkligt stort.

Under vistelsen lät Adam Worth kopiera en nyckel till ett postkontor i Port Elizabeth, som han en natt plundrade på ett parti oslipade diamanter.

Hemma i London fick Adam Worth en medskyldig att öppna en juvelerarbutik, Wynert & Co., i stadens diamanthandlarkvarter Hatton Garden.
”Genom att sälja sina diamanter något billigare än normalt hade de inga problem att avyttra sina varor”, noterade Pinkerton i sin mapp om ärendet.

Försäljningen genererade cirka nittiotusen pund, vilket gav Adam Worth blodad tand. En eftermiddag i november 1881 gick han förklädd in på postkontoret i Hatton Garden.

Medan Adam Worth avledde personalens uppmärksamhet vid disken smög sig en medbrottsling ner i källaren och stängde av gasen, så att alla lampor i byggnaden slocknade.

Med ett vigt hopp tog sig Adam Worth över disken och snodde åt sig två förseglade påsar med diamanter som hängde på järnkrokar. När ljuset kom tillbaka var han borta.

Den här gången gav bytet omkring trettiotusen pund. Adam Worth var emellertid också i behov av stora intäkter för att ­finansiera sin extravaganta livsstil.

År 1886, tio år efter stölden av hertiginnans porträtt, gifte sig Adam Worth – som det sig bör för en gentleman av Henry J Raymonds kaliber.

Saknaden efter Kitty Flynn bleknade efter hand och Adam Worth bestämde sig för att gömma undan tavlan av hertiginnan Georgiana på ett lager i Brooklyn i New York, långt borta från hans liv i London.

Där låg konstverket i tryggt förvar ifall han en dag skulle behöva det igen. Den dagen närmade sig, för mästerbrottslingens tur var på väg att ta slut.

Klantade till det i Belgien

I flera år hade Adam Worth undvikit att samarbeta med Piano Charley, som med tiden blivit gravt alkoholiserad. Piano Charley ägnade sig på egen hand åt kriminalitet i Belgien, men utan Adam Worths kunniga vägledning hade han hamnat i fängelse.

År 1892 ville Adam Worth återse sin gamle vän, som låg för döden i ett fängelse i Liège. Charley Bullard hann emellertid avlida innan Adam Worth kom fram. Worth, som inte ville att hans resa till Belgien skulle vara bortkastad, passade på att planera ett rån. Mästertjuven hade lagt märke till att kontanter fraktades till staden med tåg, och från stationen körde en ensam beväpnad vakt pengarna till bankerna med häst och vagn.

I strid med sin vana anlitade Adam Worth, som med sina fyrtioåtta år inte längre var ung och smidig, två oprövade kort för rånet. De skulle slå till när den beväpnade kusken lämnade vagnen för att överlämna en påse pengar i en bank.

Allt gick planenligt när Adam Worth enligt sin egen skildring ”hoppade upp på sätet [till pengatransporten, red.] och bröt upp låset på pengalådan”.

Han hade dock knappt hunnit ner från vagnen med två säckar över axeln förrän ett vittne på gatan ropade: ”Stoppa tjuven!” och varskodde en polis.

Adam Worth släppte sitt bytte på trottoaren i hopp om att på så vis kunna fly. Den yngre och snabbare polisen tänkte dock inte låta tjuven komma undan, och efter en kort jakt var Adam Worth fast.

Fem år bakom galler

Först några veckor senare insåg polisen vem de gripit. Belgarna hade lyckats med något som varken amerikanerna eller britterna klarat av: De hade tagit Adam Worth på bar gärning. Han dömdes till sju års fängelse för rånförsöket i Liège.

Adam Worth släpptes visserligen för gott uppförande efter fem år, man han var inte längre sig lik.

Åren utan lyx hade tärt på honom och även åldern tog nu ut sin rätt. Hemma i London fick Adam Worth flytta in i en liten lägenhet, där han för första gången i sitt liv började dricka.

Efter att han gripits hade hans fru blivit psykiskt sjuk och parets barn bodde nu hos Adam Worths bror i Brooklyn.

År 1899 reste mästertjuven själv till USA, där en mycket speciell dam hjälpte honom ur hans ekonomiska trångmål.

Worth sålde sin livsledsagerska

Adam Worth hade visserligen varit efterspanad i USA, men preskriptionstiden för hans brott hade gått ut sedan länge.

Det var i förvissning om detta som Worth kontaktade detektiven William Pinkerton, som tidigare jagat honom.

Kring år 1900 var det inte ovanligt att en privatdetektiv användes som mellanhand vid återförande av stöldgods, och Worth ville använda Pinkerton i förhandlingarna med galleristfamiljen Agnew om en köpesumma för porträttet av hertiginnan, som låg kvar i lagerbyggnaden.

”Damen borde få komma hem igen”, sa Adam Worth efter att ha traskat in på Pinkertons kontor i Chicago år 1899.

Enligt William Pinkerton var den femtiofemårige stortjuven ”fysiskt nedbruten och ett ekonomiskt vrak”. Detektiven sa att han inte var intresserad av att medverka i någon förhandling.

Först när Adam Worth hotade att förstöra konstverket gick William Pinkerton med på att hjälpa honom. Han kontaktade familjen Agnew och de brittiska myndigheterna för att höra om de kunde låta honom sköta förhandlingarna.

Alla i London ville ha hem konstverket, så man gick med på förslaget. Förhandlingarna pågick i ett år innan det fanns en färdig överenskommelse. Adam Worth ville ha tjugofemtusen dollar.

Efter att ha ägt sin älskade tavla i tjugofem år – längre än Adam Worth haft någon annan kvinna – tog han slutligen farväl av den i mars 1901. Mindre än ett år senare avled den femtio­sjuårige mästertjuven.

Innan han dog berättade han för William Pinkerton om sina brott. Detektiven beräknade att han låg bakom brott till ett värde av drygt fyra miljoner dollar, motsvarande cirka en miljard kronor i dagens penningvärde.

”Jag betraktar den här mannen som den mest anmärkningsvärde brottslingen någonsin”, sammanfattade William Pinkerton i sin rapport om Adam Worth.