Unabombaren fälldes av sina egna ord

FBI-utredare får nya resurser i jakten på unabombaren

Januari 1995: Mordet på Thomas Mosser innebär att Unabombaren har två liv på sitt samvete. Sedan 1978 har han även skadat 23 personer.

Terry Turchie ställer sig vid whiteboardtavlan i mötesrummet. Sedan den 44-årige FBI-mannen med det vikande hårfästet för nio månader sedan tog över UNABOM-utredningen har han varje vecka hållit möte på tolfte våningen av delstatspolisens San Francisco-avdelning.

Där arbetar hans enhet med utredningen som fått sitt namn efter de första bokstäverna i orden ”University” och ”Airline”, eftersom de flesta av bombmannens offer arbetat på universitet och flygbolag.

Dagens möte är dock speciellt. Turchie presenterar FBI:s högste chef, Louis Freeh, för sin enhet.

För ovanlighetens skull har chefen rest ända från högkvarteret i Washington D.C. för att få höra senaste nytt i utredningen.

”Vi har ett problem med profileringen”, säger Max Noel med sedvanlig bisterhet. Han är en av få FBI-agenter som har arbetat med UNABOM-utredningen sedan starten 1979.

Turchie märker att Freeh lyssnar intresserat på allt som sägs. Det är mest den frispråkige Noel som pratar, och han kritiserar även andra FBI-enheter för att vara alltför senfärdiga med att leverera information som UNABOM-enheten efter­frågar.

Chefen har redan upprättat ett tipsnummer och ut­­fäst en belöning på en miljon dollar för information som le­der FBI till gärningsmannen.

Nu lovar han att ge UNABOM-­enheten ännu fler resurser, så att bombmannen kan gripas.

”Jag är övertygad om att ni kan lösa det”, säger Louis Freeh till agenterna i rummet.

Turchie märker att FBI-chefens tilltro till gruppen höjer allas moral.

Nästa dag får Turchie ett glädjande besked om att han kommer att få extra personal, vilket innebär att gruppen växer till drygt tjugo personer.

Några av enhetens nya förmågor är språkexperten James ”Fitz” Fitz­gerald och beteende­analytikern och spionjägaren Kathy Puckett.

De ska försöka upprätta en profil av seriebombaren. Gärningsmannen har skickat flera maskinskrivna brev till tidningar och de påbörjar nu arbetet med att studera breven för att se om de inne­håller grammatiska fel eller ett karakteristiskt språkbruk som skulle kunna säga något om gärningsmannen.

Vill få sitt manifest publicerat

April 1995: Experterna tror att bombmannen är uppvuxen i Chicago och att han troligen har bott i både Salt Lake City och San Francisco. Informationen offentliggörs i hopp om att någon ska kunna leda FBI till Unabombaren.

Smattret från en gammal skrivmaskin av märke Smith & Corona fyller den endast elva kvadratmeter stora stugan långt inne i delstaten Montanas skogar.

Det mörka rummet är upplyst av ett par fladdrande oljelampor och skenet från kaminen, där veden sprakar rogivande.

Vid skrivmaskinen sitter Theodore Kaczynski, en 52-årig före detta docent i matematik, född och uppvuxen i Chicago.

De senaste 24 åren har den ytterst intelligente mannen, som kallas ”Ted”, dock levt ett avskiljt liv i sin primitiva stuga, som saknar både el och rinnande vatten, med undantag för endast några enstaka korta perioder med småjobb i Salt Lake City i delstaten Utah.

Ted, som ogillar det industriella samhället, föredrar att leva ett enkelt liv i harmoni med naturen.

”Detta är ett meddelande från terrorgruppen FC”, inleder Kaczynski sitt brev till dagstidningen New York Times.

”Vi sprängde Thomas Mosser i luften”, fortsätter han och förklarar att Mosser måste dö eftersom han arbetade för en reklambyrå, ”vars affärsidé är att utveckla tekniker för att manipulera människors beteende”.

Texten är fullt av utläggningar om det moderna samhällets skadliga teknik, och under förespeglingar om att vara en större terroristgrupp förklarar Kaczynski att bombattentaten mot bland annat flygbolag och tekniska fakulteter vid ­diverse universitet syftar till att hämma den tekniska utvecklingen.

Dessa tankar återges även i ett långt manifest som Kaczynski har arbetat med i årtionden, en skrift som ligger på en av de många hyllor som täcker väggarna i den lilla stugan och som han nu vill få publicerad.

”Vi har en lång artikel, mellan 29 000 och 37 000 ord, som vi vill ha utgiven. Om ni kan göra det i enlighet med våra önskemål kommer vi att upphöra med våra terroraktiviteter”, skriver Kaczynski i brevet.

Iförd handskar för att inte lämna några fingeravtryck drar Kaczynski upp brevet ur skrivmaskinen, viker ihop det och stoppar det i ett kuvert.

För att undvika att lämna efter sig dna-spår fuktar han frimärkena med vatten i stället för med tungan.

I snart sjutton år har han med stor försiktighet utfört sina bombattentat. Han är stolt över att ha lyckats gäcka myndigheterna så länge.

Unabombaren skickar mystiskt paket till kontor

Måndagen den 24 april 1995: Samtidigt som Ted Kaczynski postar sitt brev till New York Times skickar han ännu ett paket.

Gilbert Murray går fram till receptionen, där flera av hans medarbetare på skogsbruksorganisationen California Forestry Association i Sacramento har samlats. Fyrtiosjuårige Murray, organisationens ordförande, ser att medarbetarna står runt ett mystiskt paket, inslaget i brunt papper. Paketet lämnades i receptionen någon gång under eftermiddagen.

”Det är tungt nog för att vara en bomb”, skämtar en manlig medarbetare. Han skakar paketet, som är stort som en skolåda.

Murray skrattar. Ingen av de anställda tror på allvar att deras organisation skulle vara en måltavla, även om en hel del miljöaktivister ogillar deras arbete.

För säkerhets skull tar ändå Murray paketet från en gravid medarbetare när hon börjar klippa upp papperet med en sax.

”Låt mig göra det”, säger Murray och tar med sig paketet till sitt kontor.

Strax därefter hörs en kraftig explosion. Samtliga fönster på våningsplanet går sönder och delar av möbler från Murrays kontor slungas tjugo meter genom luften.

”Gil! Gil!” ropar en kvinna, som rusar till chefens kontor. Hon får inget svar. Unabombaren har tagit sitt tredje liv.

Kathy och Fitz hittar viktiga spår

Juni 1995: I april fick New York Times brevet i ­vilket terrorgruppen ”FC” erbjöd sig att upphöra med sina bombningar i utbyte mot att deras ­manifest publicerades. Brevet och manifestet ­överlämnades till FBI.

I ett litet rum på tolfte våningen i FBI-byggnaden i San Francisco sitter Kathy Puckett tillsammans med James ”Fitz” Fitzgerald.

De läser var sitt exemplar av Unabombarens manifest, ett digert verk på 65 maskinskrivna sidor.

Kathy kände en viss entusiasm redan när hon läste gärningsmannens brev till New York Times i april, eftersom det sa en del om vem det var de jagade.

Efter att ha fått manifestet är de båda experterna nu övertygade om en sak: Unabombaren är betydligt bättre utbildad än FBI tidigare trott.

Hittills har FBI arbetat utifrån hypotesen att brottslingen skulle kunna vara en missnöjd lågavlönad arbetare på United Airlines, eftersom flygbolagets vd varit måltavla för ett tidigare ­attentat.

Unabombarens profil är emellertid en helt annan. Manifestet visar att den person som FBI jagar är en intelligent perfektionist med ett språk som tyder på en akademisk bakgrund.

Att döma av seriemördarens sätt att uttrycka sig är han åtminstone medelålders, och hans ålderdomliga formuleringar tyder på att han är en person som är mer bekant med böcker än med mellanmänskliga relationer.

Kathy är övertygad om att de inte har att göra med någon terroristgrupp, utan med en ensamvarg som utger sig för att tillhöra en större organisation.

Om en stor grupp terrorister hade legat bakom bomberna skulle FBI troligen redan ha hittat gärningsmännen, eftersom större grupper har svårt att hålla sin verksamhet hemlig.

På ett möte i början av juli 1995 berättar Kathy och Fitz om sina tankar för Terry Turchie och resten av enheten.

”Manifestet speglar hans känslor och han har troligen haft de här tankarna under lång tid. Kanske har han delat med sig av dem med andra, så om vi publicerar manifestet kan det vara någon som känner igen hans ord”, säger Fitz.

De övriga runt bordet är till en början skeptiska till förslaget. FBI förhandlar av princip inte med brottslingar.

Å andra sidan kan publiceringen vara en möjlighet att få tag på den mest eftersökta brottslingen i USA.

Efter några dagars betänketid går Turchie, de högsta FBI-cheferna och justitieministern med på att låta publicera manifestet.

Unabombarens manifest publiceras i tidningen

Tisdagen 19 september 1995: Manifestet publiceras i Washington Post, eftersom den bara säljs på två ställen i San Francisco, där FBI tror att gärningsmannen bor.

Morgonsolen har börjat titta fram på himlen när de två tidningskiosker i San Francisco som säljer Washington Post öppnar.

Vid båda kioskerna vimlar det av FBI-agenter. I civila kläder går många av dem omkring som vanliga medborgare på väg till jobbet, medan andra sätter sig på olika kaféer och tar en kopp kaffe.

Alla bär dolda radiosändare och är beredda att skugga samtliga köpare av dagens Washington Post.

”Vi behöver fler män”, kommenterar en agent via radio när det plötsligt bildas långa köer av tidningsköpare.

Insatsledaren skickar agenter efter tidningsköparna, som frågas ut så snart de kommit en bit bort från kiosken.

Två män sticker ut genom att köpa en hel bunt med tidningar.

Den ene mannen visar sig vara en börs­mäklare som köpte med sig tidningar till sina kollegor.

Den andre man­nen skuggas av agenterna. Han tar först tåget och sedan bussen till sitt hem, som är helt mörklagt. Efter ett förhör visar det sig dock att mannen bara är en småparanoid excentriker.

Aktionen tycks inte ha lett någonvart, men publiceringen av manifestet visar sig med tiden inte ha varit förgäves.

Tips gör att FBI får upp spåret efter Unabombaren

Tidigt i februari 1996: Sedan manifestet publicera­des har Unabombaren inte utfört några attentat, men FBI fortsätter jakten. Knappt fem månader efter publiceringen får FBI ett avgörande tips.

Beteendeanalytikern Kathy Puckett är på gott humör när hon går in på Max’s Opera Cafe i San Francisco tillsammans med UNABOM-agenten Joel Moss.

Den blonda FBI-kvinnan spricker upp i sitt karakteristiska breda leende och hälsar på sin chef Terry Turchie och sin kollega Max Noel, som sitter vid ett bord.

Hon och Moss kommer med en lovande nyhet.

Dagen innan har Kathy läst en 23 sidor lång text som fick hennes nackhår att resa sig.

Den hade skickats från en man vid namn David Kaczynski, som sett likheter mellan en essä som hans bror Ted Kaczynski skrev för många år sedan och det manifest som den så kallade Unabombaren nu har fått publicerat.

Kathy håller med. Essän är skriven av en akademiker och innehållsmässigt finns det likheter i det ständiga återkommandet till industrisamhällets skuggsidor.

”Vi har en ny misstänkt”, säger Moss och lägger sidorna framför Turchie och Noel.

”Vad är det där?” frågar Turchie.

”Vi tror att det skrivits av Unabombaren”, svarar Kathy.

”Hm. Det hoppas jag, Kath. Jag hoppas att det är vår man, men för mig är det där bara en hög med papper och inget bevis på någonting alls”, säger Noel med sedvanlig skepsis.

Moss tittar uppfordrande på Turchie och ber honom läsa essän. På kvällen sitter Turchie hemma i soffan med sin fru Joy.

Medan hon tittar på en komedi läser UNABOM-enhetens chef igenom texten. Plötsligt faller hans blick på formule­ringen ”den mänskliga frihetens sfär”.

Han känner igen den; samma ord förekommer i manifestet. Turchie tittar på sin fru och utbrister:

”Joy, jag tror att vi hittat Unabombaren.”

Kathy träffar Unabombarens bror och svägerska

Lördagen den 17 februari 1996: Ted Kaczynski har tagits upp som misstänkt nummer 2416 i UNABOM-utredningen.

Kathy Puckett knackar på dörren till hotellrummet i New York där hon har avtalat möte med David Kaczynski och hans fru Linda Patrik. Det äkta paret ser ut att vara illa till mods när de öppnar, men efter lite kallprat förbättras stämningen och de börjar prata om Ted Kaczynski.

Linda Patrik berättar att hon för ett halvår sedan tänkte tanken att Davids bror skulle kunna vara Unabombaren.

Den väcktes när hon läste en artikel om bombmannen och hennes misstanke stärktes när paret läste manifestet i tidningen. Senare bad de en av Lindas väninnor, en privatdetektiv, att jämföra manifestet med Teds essä.

När väninnan såg uppenbara likheter kontaktade David och Linda FBI. Paret tycker dock att det känns svårt att ange Davids bror som Amerikas farligaste bombman.

”Vi behöver få veta så mycket som möjligt om din bror”, säger Kathy när hon märker att paret har slappnat av.

David berättar att bröderna växte upp i Chicago och att hans synnerligen intelligente storebror var lektor vid University of California innan han flyttade till en stuga utanför det lilla samhället Lincoln i Montana.

David hjälpte till med bygget, men med åren blev Ted alltmer världsfrånvänd och ville till slut inte längre träffa sin släkt.

”Jag vill aldrig mer träffa dig eller höra av dig eller några andra släktingar igen”, svarade Ted senast i ett brev när David bara ville höra om allt var bra med honom.

David lämnar också över drygt femtio brev från brodern, som Kathy tar med sig tillbaka till San Francisco. Hon känner sig helt övertygad om att Ted Kaczynski är Unabombaren.

FBI-agenter bevakar Unabombarens stuga

Tisdagen den 20 februari 1996: Medan en del av UNABOM-enheten arbetar med att analysera Teds brev i San Francisco skickar Terry Turchie agenter till Lincoln i delstaten Montana.

Max Noel ser ut som allt annat än en FBI-agent när han iförd jaktkängor och Wranglerjeans anländer till Lincoln i bitande köld och fallande snö tillsammans med ett par andra agenter.

För att inte väcka uppmärksamhet är männen klädda som äkta Montanabor när de under de följande veckor­na rekognoscerar området och håller ögonen på den misstänkte.

Något av det första de tre agenterna gör är att köra den korta vägen uppför smala grusvägar till skogen där Teds stuga ligger.

De kommer fram till en rad brevlådor och på den ena står namnet ”Ted Kaczynski” med slitna bokstäver.

En snötäckt grusväg leder in i skogen, men agenterna vill inte riskera att stöta på den förmodade Unabombaren och göra honom misstänksam.

I stället smyger de sig fram längs en skogklädd bergsrygg som lokalpolisen Jerry Burns har berättat för dem om.

Agenterna närmar sig sakta stugan, men de ser inte mycket, eftersom den döljs av snötäckta grenar.

Risken att bli upptäckt är för stor, så i stället för att själva kartlägga området ber Noel och hans män Jerry Burns att hjälpa dem under de närmaste dagarna.

Burns, som känner alla stugägare i skogen, ordnar ett möte med Teds närmaste granne Butch Gehring, som går med på att hjälpa FBI.

Med en videokamera vid höften går Gehring runt och filmar, så att FBI får en överblick över terrängen.

Gehring låter även agenterna övervaka Teds stuga från sitt eget lilla trähus. Med kikare kan agenterna nu hålla uppsikt över både den lilla skogsstigen och Teds stuga, som ligger cirka 200 meter bort.

På så vis kan de se till att Kaczynski inte lämnar sin stuga med en ny bomb under armen.

För att komma nära Teds stuga tar Noel en dag en promenad tillsammans med Gehring och Burns. Under kepsen som täcker Noels grå hår ser sig FBI-agenten uppmärksamt omkring och inpräntar minsta lilla detalj.

Den misstänkte är inne i stugan, men när Gehrings hund plötsligt skäller åt ett rådjur kastas dörren upp. Ut tittar en spenslig man med flottigt hår och vildvuxet skägg.

”Hej, Teddy!” ropar Gehring.

Vilden nickar motvilligt och stänger om sig.

”Herregud, är det honom vi har jagat?” tänker Noel.

Kathy träffar Unabombarens mor

Lördagen den 9 mars 1996: Medan FBI fortsätter att bevaka Ted i Montana har Kathy fått till stånd ett möte med Wanda Kaczynski, Teds mor.

”God dag, trevligt att träffas”, säger den äldre damen, när hon öppnar dörren.

Kathy ser dock på Wanda Kaczynski att hon inte menar det hon säger.

Tillsammans med tre kollegor visas Kathy in i fru Kaczynskis lägenhet i Schenectady i delstaten New York. Kathy ställer en rad frågor om Teds barndom och ber att få Wandas brev från sonen.

”Jag förstår. Ted har alltid varit annorlunda och ensam”, säger modern och räcker över en hög med brev till Kathy.

”Min son är ingen mördare”, framhåller Wanda vid flera tillfällen. När agenterna gör sig beredda att gå stammar emellertid modern ändå fram: ”Om det är han som gör de här hemska sakerna, så måste han stoppas.”

Fitz hittar det avgörande beviset

I mitten av mars 1996: Dagarna efter FBI:s besök hos Wanda Kaczynski går agenterna igenom ­moderns och sonens korrespondens.

Regnet trummar mot rutorna i det lilla rummet på tolfte våningen i FBI-byggnaden i San Francisco där språkexperten James ”Fitz” Fitzgerald sitter.

Fitz, som har lagt upp fötterna på skrivbordet, håller på att läsa ett handskrivet brev från Ted till modern. Plötsligt reagerar han på en mening:

”You can’t eat your cake and have it too.” Det är en omvänd variant av det brittiska talesättet ”You can’t have your cake and eat it too.” (”Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.”)

Ted har ändrat på ordningen så att ”eat” kommer före ”have”. Fitz har bara sett det på ett annat ställe: i Unabombarens manifest!

Äntligen har FBI ett konkret indicium som kopplar Ted Kaczynski till Unabombarens manifest. Nu gäller det bara att gripa honom levande.

FBI lurar ut Unabombaren ur stugan

Onsdagen den 3 april 1996: Över 200 FBI-agenter, specialstyrkor och bombexperter har skickats till Montana inför den förestående insatsen.

Max Noel har ägnat sig åt Unabombarens härjningar sedan 1979 och under de senaste tre åren har agenten arbetat mer eller mindre dygnet runt med ärendet.

Få personer hyser en lika stark önskan att få gripa seriebombaren och nu har Max Noel, tillsammans med en annan FBI-agent och polisen Jerry Burns, fått äran att göra det.

Prick klockan tolv lämnar trion Butch Gehrings trähus och börjar gå mot Ted Kaczynskis stuga.

De hoppas kunna lura ut enslingen ur stugan genom att påstå att polisen och hans följeslagare har kommit för att mäta upp tomterna.

Om något skulle gå fel ligger 50 specialutbildade män från insatsstyrkan i vita kamouflagedräkter gömda runtom i skogen.

Snön knarrar under kängorna när männen närmar sig.

”Ted! Det är Jerry Burns från U.S. Forest Service”, ropar polisen för att se till att Kaczynski inte gör något överilat.

Endast tystnad möter männen, så de går närmare.

”Ted! Vi är här för att ta en titt på dina gränsmärken.”

Allt är fortsatt lugnt. Endast djurens läten hörs i skogen. Efter en stund öppnas emellertid dörren. En smal gestalt med sotigt ansikte kommer halvvägs ut ur stugan.

”Jag ska bara hämta min jacka”, säger Ted efter att under ett ögonblick sett misstänksamt på främlingarna.

Kaczynski hinner dock bara precis vända sig om innan Burns griper tag om hans kropp med båda armarna och drar med sig honom baklänges. I samma stund drar Noel sin auto­matpistol, en SIG Sauer.

”FBI! Vi har en husrannsakansorder för den här stugan”, säger Noel och visar sin bricka.

Ted Kaczynski ser förvånad ut. I stugan hittar FBI-agenterna en hel del bombmaterial och under Teds säng ligger en färdigbyggd bomb, redo att skickas iväg.

Ett par timmar senare anländer utredningsledaren Terry Turchie. Hans personal strålar av glädje. Efter arton år, tre döda och sammanlagt sexton bombdåd är det äntligen över.

En av FBI-agenterna är tårögd när han tar emot sin chef:

”Vi har honom. Det är Unabombaren. Utredningen är över.”

Epilog:

Först 1998 erkände Ted Kaczynski sig skyldig till sina brott, varefter han fick totalt åtta livstidsdomar utan någon möjlighet till villkorlig frigivning.

David Kaczynski och Linda Patrik fick belöningen på en miljon dollar för att ha lett FBI till Ted. Makarna erbjöd delar av pengarna till bomboffren och efterlevande.

Terry Turchie, Kathy Puckett och Max Noel fick den amerikanska justitieministerns medalj för sina extraordinära ­insatser.

Även språkexperten James Fitzgerald fick ett erkännande för sitt bidrag till UNABOM-utredningen.