Tropisk sumpmark såld som paradis

Samtliga kolonisatörer har köpt mark i Poyais av områdets härskare Gregor MacGregor, som på ett väldigt övertygande sätt berättat om de förmögenheter som bara väntar på att tjänas. Men när Honduras Packet glider in i lagunen kan ingen känna igen beskrivningarna från guideboken. Var är den lilla hamnen med alla små båtar, som enligt boken ska fara fram och tillbaka med varor och passagerare?

Skepparen kastar ankar och avlossar ett kanonskott i förhoppningen om att tillkalla en lots. Med lokalbefolkningens hjälp ska kolonisatörerna säkert kunna hitta de frodiga jordlotter som de till ett förmånligt pris köpt av MacGregor. Än så länge är det ingen som misstänker att de har utsatts för ett bedrägeri, som har kostat dem allt de äger och har – och försätter dem i livsfara. Många av dem kommer inte att överleva ett år på platsen.

Skotte blev frihetshjälte i Sydamerika

Namnet MacGregor skulle på 1500-talet ha fått vilken engelsman som helst att fly för livet. Den skotska klanen MacGregor betraktades nämligen som så vild och barbarisk att kung Jakob VI gjorde klanen fredlös.

Fredlösheten upphävdes 1784, och så småningom förvandlades de forna banditerna till ridderliga hjältar i 1800-talets bästsäljande romaner. Till och med britternas kung läste ivrigt berättelserna om hur den historiske boskapstjuven och utpressaren ”Rob Roy” MacGregor i själva verket var en ädel Robin Hood.

Därför blev uppståndelsen stor, da Rob Roys ättling en dag hösten 1821 plötsligt dök upp i London och såg ut som en tvättäkta romanhjälte. Gregor MacGregor var veteran från Napoleonkrigen och en känd frihetshjälte i Sydamerika, där tidigare kolonier hade gjort uppror mot spanjorernas förtryck. Brittiska tidningar skrev mycket om de avlägsna krigen, och den skotske generalen hade utmärkt sig i flera omskrivna strider.

Vad britterna inte visste var att MacGregor hade flytt från Venezuela för att undkomma en dödsdom. Skotten omgavs av en aura av äventyr – och alla kunde få ta del av det, för MacGregor hade återvänt till sitt fosterland med ett fantastiskt erbjudande.

Köpebrev lade grunden till lögn

Gregor MacGregor anlände till Storbritannien med ett köpebrev på ett enormt landområde i Karibien. Köpebrevet var utfärdat av Mosquitokustens härskare, kung George Frederic Augustus I, och området omfattade mer än 30 000 kvadratkilometer. MacGregor hade köpt marken för några tunnor rom och ett antal billiga smycken, men i realiteten var den inte värd någonting.

Trots sin förnäma titel var Mosquitokungen bara en lokal hövding, som inte ens hade kontroll över det landområde som han sålt. Men för MacGregor var köpebrevet själva hörnstenen i den enorma lögn som han nu började sprida i London.

Mosquitokungen hade upphöjt honom till så kallad cacique – furste – över en provins vid namn Poyais, som skotten nu tänkte förvandla till ett paradis. MacGregor kunde visa upp en proklamation som han påstod sig ha utfärdat till sina undersåtar tidigare under året.

”Poyaiser! Det kommer att vara min eviga plikt att göra er lyckliga och att anstränga mig för att förbättra era liv med alla resurser som står i min makt.”

Förbättringen av livsvillkoren skulle ske med hjälp från Storbritannien, och det var därför MacGregor kommit till London. Snart talade alla om honom, för hans berättelser och dokument verkade så övertygande att invitationer från de finaste kretsarna vällde in.

En av dem som berördes extra mycket av att höra hur MacGregor pratade om att hjälpa andra att uppnå lycka var den förmögne major William Richardson. Han lånade MacGregor sin herrgård, Oak Hall, utanför London. Nu hade MacGregor både ett ståndsmässigt hem och respektabla bekanta, som han kunde utnyttja för att sprida sin lögnhistoria.

Guidebok om fantastiskt land

Pengar från givmilda beundrare gjorde det möjligt att ge ut en guidebok på hela 355 sidor, som fick Poyais att framstå som ett riktigt land. Det påstods att texten författats av en brittisk kapten vid namn Thomas Strangeways, som hade tjänstgjort i Poyais armé och var adjutant åt den nye cacique.

I boken kunde man läsa att de infödda var ett frihetsälskande folk, som förfogade över ofattbara naturresurser, som bara väntade på att exploateras. Bördig åkermark gav rikliga majsskördar, men den kunde även användas för mer lukrativa grödor som tobak och sockerrör. Poyais hade också mycket att erbjuda för civiliserade européer, för huvudstaden Saint Josef hade grundats av britter, hade 20 000 invånare och både en teater och en opera.

”De infödda har länge gett uttryck för en stark önskan om att tillägna sig Europas kultur, vilket framgår av deras upprepade uppmaningar till engelsmän att bosätta sig”, lovade guideboken.

Annonser publicerades i tidningar i hela landet. De gav sken av att ha satts in av britter, som alla hade besökt Poyais. Det nya landet verkade lika äkta som Peru, Colombia och alla andra stater som vid den tiden dök upp på den sydamerikanska kartan.

Nu var tiden inne att värva kolonisatörer. I London såldes jordlotter från major William Richardsons kontor, som fungerade som inofficiell ambassad. Majoren var fullständigt övertygad om att han var delaktig i ett stort äventyr. Förutom i London öppnade kontor även i Edinburgh och Glasgow.

Försäljningen gick strålande, för MacGregor hade medvetet satt låga priser på jordlotterna. En hantverkargesäll behövde inte investera mer än en veckolön – så fick han jord nog för att livnära hela sin familj.

Till major Richardson sa MacGregor emellertid att han var rädd för att de inte skulle ha tillräckligt med pengar, när de snart skulle betala för fartyg och förnödenheter åt kolonisatörerna. Majoren försäkrade honom att ingen skulle ha några som helst betänkligheter inför att satsa sina pengar i Poyais. Några månader senare utfärdade en ansedd bank obligationer med en löptid på 30 år, och som säkerhet angavs de förväntade intäkterna från indrivning av tull och skatter i Poyais.

Anlände till ingenting

Om MacGregor hade gett sig av med pengarna sommaren 1822 skulle Poyaisaffären ha blivit känd som ett synnerligen lyckat bedrägeri. Men han kunde inte släppa taget om lögnen, kanske för att han njöt av livet som hyllad cacique från Poyais lite för mycket. I stället för att ta pengarna och dra spenderade han dem på att hyra fartyg och skaffa förnödenheter, så att kolonisatörerna skulle kunna komma fram till hans fantasiland.

I slutet av augusti 1822 infann sig den stora dagen, då det första fartyget skulle avgå. MacGregor önskade personligen var och en av de 70 kolonisatörerna trevlig resa, innan Honduras Packet stävade ut från London.

Efter en obekväm höstseglats över Atlanten nådde kolonisatörerna sitt mål i oktober. Fartyget kastade ankar utanför Svarta floden, som enligt uppgift skulle leda till huvudstaden Saint Josef, men snart blev det uppenbart att det inte fanns en människa så långt ögat kunde nå. Under ledning av överste Hector Hall gick kolonisatörerna trots det i land och började bygga hyddor. Det hela måste vara ett missförstånd, allt skulle lösa sig, när myndigheterna i Saint Josef fick reda på att kolonisatörerna hade anlänt.

Dagar, veckor och månader gick. Sedan anlände nästa fartyg med immigranter. Förvirringen spred sig, och det gjorde även osämjan, för kolonisatörerna var djupt oeniga om vad de skulle företa sig. Överste Hall hade insett att de blivit lurade. Han ville evakuera kolonisatörerna, men många ville stanna kvar och bosätta sig.

Som om inte förvirringen var nog började de tropiska sjukdomarna ge sig till känna, för kusten var långtifrån så hälsosam som utlovat. Dessutom inföll regnperioden, som fick även en hårdför skotsk timmerman vid namn James Hastie att tappa modet:

”Det verkar vara ödets vilja att allt skulle förena sig för att utplåna oss.”

Sjukdomar decimerade skaran

Efter några veckor anlände ett brittiskt fartyg från Belize längre uppför kusten, och kolonisatörerna kunde konstatera att ingen ombord hade hört talas om varken Poyais eller Gregor MacGregor. Strax därefter uppenbarade sig även självaste Mosquitokungen Augustus I. Han befallde inkräktarna att ge sig av.

”Om vi inte gjorde det skulle han återvända med en stor styrka och massakrera varenda en av oss”, berättade timmermannen James Hastie senare.

Alla kolonisatörerna fördes till den brittiska kolonin Belize, men tropiska sjukdomar hade skördat otaliga liv. Av omkring 250 kolonisatörer som rest över Atlanten med de båda fartygen miste 180 livet.

En del av de överlevande valde att stanna i Belize, där de snart fick sällskap av ännu fler offer för MacGregors bluff. Ytterligare två fartyg hade nämligen seglat till Poyais, men när kusten hade visat sig vara helt obebodd hade deras kaptener beslutat sig för att segla vidare till den brittiska kolonin. Ytterligare tre fartyg hejdades längs vägen av den brittiska flottan och skickades hem.

Av de ursprungliga kolonisatörerna återvände endast 50 till Storbritannien. Kort innan deras ankomst meddelade MacGregor sin partner major Richardson att han var tvungen att resa till Italien. I själva verket styrde han kosan mot Paris. Det dröjde inte länge förrän tidningarna skrev upprörda artiklar om bedrägeri, men den trofaste major Richardson försvarade MacGregor och Poyais-planerna med näbbar och klor.

De överlevande kolonisatörerna kunde inte heller enas om vem de skulle rikta sin vrede mot. Somliga ansåg att MacGregor var oskyldig, och att ledarna för kolonin bar skulden för alla olyckorna. Tropiska sjukdomar hade tagit livet av två av James Hasties barn. Trots det skrev han under ett dokument som fullständigt befriade MacGregor från allt ansvar.

”Vi svär och förkunnar att vi är övertygade om att sir Gregor MacGregor har behandlats sämre av överste Hall och av hans andra representanter, än någon annan någonsin tidigare. Hade de utfört sin plikt åt sir Gregor och oss, skulle saker och ting ha blivit väldigt annorlunda i Poyais”, stod det i dokumentet.

Ingen brittisk domstol väckte någonsin åtal mot MacGregor.

Misslyckande i Frankrike

MacGregors karriär som bondfångare fortsatte i Paris, där han försökte upprepa bluffen med jordlotter. Tillsammans med sina franska affärskontakter sålde han mark till 60 kolonisatörer, som 1826 gjorde sig redo att resa. Men de franska myndigheterna var mindre naiva än sina brittiska kollegor. De förbjöd fartyget att ge sig av mot ett land, vars existens ingen kunde bevisa.

Snart utfärdades en häktningsorder. MacGregor hamnade bakom galler, där han väntade i ett halvår på att dömas för bedrägeri. Tiden utnyttjade han och hans skicklige advokat till att formulera ett försvar, som kunde göra även den mest skarpsinnige domare villrådig.

Texten presenterade MacGregor som ägare av den mark som Mosquitokustens kung hade gett honom ett köpebrev på. Men han var även cacique – nu beskrevs furstetiteln som ett slags presidentämbete, som de infödda i Poyais påstods ha valt honom till.

I rätten skiljde MacGregors advokat mellan vad hans klient hade gjort i rollen som markägare och som cacique. Ingen kunde hänga med i det påhittade landets lagar, så till slut gav domarna upp och lät den åtalade gå.

Gregor MacGregor, som drog ett helt land vid näsan och hade minst 180 liv på sitt samvete, straffades aldrig. Bedrägeriet gjorde honom emellertid inte rik, för han glömde den avgörande beståndsdelen i ett bedrägeri – stick med pengarna så snart du kan.