Spelet är slut Svartskägg

Allt är lugnt, medan de enmastade sluparna nästan ljudlöst krusar vattnet i James River på väg ut mot havsviken Chesapeake Bay och Atlanten. Maynard vet att han måste passa på att njuta av lugnet – för han står inför det farligaste uppdraget i sitt 34-åriga liv.

Löjtnantens uppdrag är att segla söderut längs North Carolinas kust för att hitta sjörövaren Svartskägg, som i mer än ett år har plundrat handelsfartyg. Tidningar och handelsmän beskriver honom som en ”omåttligt blodtörstig” person, som behandlar sina offer ”barbariskt och omänskligt”.

Vanligtvis tjänstgör löjtnanten i den brittiska flottan ombord på en 531-tons fullriggare med 42 kanoner.

Maynards befäl har dock bedömt att ett så stort fartyg är för klumpigt för att navigera bland sandbankarna utanför North Carolinas kust. Trots att han har nästan 60 härdade och stridserfarna män med sig smyger osäkerheten sig på:

”Jag seglade från Virginia utan några kanoner och med endast små vapen och pistoler”, noterade löjtnanten senare i ett brev.

Maynard ska klara sig utan en enda kanon i jakten på Svartskägg. Han är dock fast besluten att ta upp striden.

Medan Maynards skepp glider ut på jakt efter dåtidens mest fruktade pirat, vet han att en annan person är minst lika angelägen om att gripa Edward Teach – Svartskäggs riktiga namn.

Virginias guvernör Alexander Spots­wood är mannen bakom expeditionen, och det är han som i all hemlighet har planerat jakten tillsammans med Maynards överordnade i den brittiska flottan.

Enligt Spots­wood utgör Svartskägg och hans sjörövare en plåga ”med sina plundringar”, och ­guvernören har tagit emot ”klagomål från handelsfolk” i grannkolonin North Carolina.

North Carolinas guvernör Charles Eden ser genom fingrarna med plundringarna. Han har till och med gett piraten lov att vistas i kolonin. Det vägrar Spotswood att acceptera – och därför är Maynard nu på väg.

Ingen av löjtnantens överordnade har velat leda expeditionen, men Maynard drömmer om att bli kapten, och uppdraget är en möjlighet att visa att han klarar av att föra befäl.

I sin lilla hytt ombord på Jane granskar Maynard de sjökort som vecklats ut på bordet bredvid stearinljusen. Löjtnanten fokuserar gång på gång på en specifik punkt: Ocracoke Island, som ligger åtskilliga dagars färd söderut.

Sannolikt är det där Svartskägg befinner sig, om Maynard ska tro guvernör Spotswoods spioner, som har rest runt för att snoka reda på information om piratens olika tillhåll.

På sin färd genom Outer Banks, ett mer än 300 kilometer långt bälte av öar och sandbankar utanför sydöstra Virginia och North Carolina, måste Maynard emellertid konstant hålla utkik efter piraten.

Enligt de senaste rapporterna seglar Svartskägg ombord på en slup med 9–10 kanoner, som han kallar Adventure.

Hittills har löjtnant Maynard varit bekant med de områden som skeppen har passerat, men hans kunskaper om North Carolinas Outer Banks är väldigt begränsade.

De medförda sjökorten ger livsviktiga upplysningar om vattendjupet och varnar för dolda rev och klippor, men korten är inte alltid tillförlitliga.

Ombord har Maynard därför lotsen William Butler – en man som Spotswood har anställt i North Carolina. Lotsens kunskaper om områdets sandöar, vikar och bukter är ovärderliga.

Butler betraktar uppmärksamt vattnet, medan skeppen glider fram längs bankarna. Minsta misstag i navigeringen kan i värsta fall resultera i att Jane eller Ranger går på grund i det grunda och lömska farvattnet.

Lyckligtvis är sluparna perfekta för att färdas i området, eftersom fartygens köl inte sticker ned särskilt djupt i vattnet.

Maynard och Butler är övertygade om att just den låga kölen är anledningen till att Svartskägg seglar runt i en slup i stället för i den stora, tremastade Queen Anne’s Revenge, som piraten tidigare har härjat på oceanerna med.

Lotsen berättar för Maynard att han har hört att Svartskägg seglar med stöldgods mellan Ocracoke och staden Bath i North Carolina. Ryktet stämmer överens med den information Maynard fått.

Det sägs att Svartskägg lossar stulna lådor med socker och bomull vid de villor i Bath där guvernör Eden och kolonins domare, Tobias Knight, bor. Som tack för de stulna varorna ser de högt uppsatta männen genom fingrarna med piratens brott.

Medan Butler riktar blicken mot farliga sandbankar och rev spejar Maynards utkik i masten efter fartyg – dels Svartskäggs eget, men även andra fartyg, som kan berätta något om den ökände piraten.

Beskedet från Maynards överordnade inför avresan var klart: Om han under resans gång får ”nya underrättelser”, ska han ”agera utifrån dem”.

Två händelselösa dagar har gått, när ett högt rop hörs från masten på morgonen den 20 november. Medan Jane och Ranger seglar genom en smal passage, som leder in i viken vid ön Roa­noke, har utkiken fått syn på ett skepp.

Löjtnant Maynard sätter kikaren mot ögat. Genom den ser han att det främmande fartyget lyckligtvis måste vara ett litet handelsfartyg. Trots det måste löjtnanten se upp. I princip är han ute på ett olagligt uppdrag, eftersom vare sig Spotswood eller han har befogenheter att genomföra en militär insats i en annan koloni.

Dessutom betraktas inte Svartskägg som kriminell i North Carolina, eftersom guvernör Eden har benådat honom för hans tidigare brott. Att alla förutom Eden och hans kumpaner vill se Svartskägg hängd gör inte Spots­woods uppdrag lagligt.

När Maynard konstaterat att det främmande fartyget inte tillhör flottan i North Carolina kan han tillåta sig att avslöja sitt ärende. Han rättar till officersuniformen och placerar omsorgsfullt sin hatt på huvudet, medan Jane närmar sig det andra fartyget.

Tillfrågade om de vet något om Svartskägg ropar de lokala sjömännen på fartyget att de har sett den ökände piraten sex dagar tidigare. När de stötte på Svartskägg satt hans slup fast vid Brant Island Shoal i västra delen av Pamlico Sound, berättar sjömännen.

Maynard lyssnar intresserat, tackar vänligt för informationen och går beslutsamt in i sin hytt för att studera sjökorten. I förhållande till Ocracoke Island ligger Brant Island Shoal i motsatt riktning, men Maynard är säker på sin sak: Han måste följa sitt nya spår – trots att sjömännen berättade att en annan slup höll på att dra loss Svartskägg.

Med en kraftig höstvind i ryggen sätter Jane och Ranger en sydvästlig kurs. Maynard håller ett öga på kom­pas­sen, som är monterad i en kardansk upphängning, som ser till att in­­­stru­­­men­­­tet alltid står vågrätt, även när Jane kränger.

But­ler är om möjligt ännu mer på sin vakt än tidigare, eftersom Pamlico Sound med sina många grunda om­rå­den snabbt kan sätta stopp för skeppen och därmed hela uppdraget.

Redan tidigt på eftermiddagen närmar sluparna sig Brant Island Shoal, och Maynard är så spänd att han knappt vågar ta kikaren från ögat. Uppmärksamt sveper han fram och tillbaka längs horisonten, men han suckar allt djupare för varje gång han sänker kikaren. Svartskäggs skepp syns inte till ­någonstans i området.

Maynard har dock inte gett upp.

Morgonen därpå beord­rar han besättningen att sätta kurs rakt söderut i jakten på piraten. Ocracoke Island har hela tiden varit Svartskäggs troligaste gömställe, och sent på eftermiddagen ropar utkiken att han kan se land längre fram.

Löjtnanten låter sina slupar glida långsamt mot Ocracoke, medan Butler håller noga utkik, så fartygen inte går på grund. Långsamt seglar expeditionen längs kusten, tills de får syn på masterna på två mindre skepp sticka upp bakom några sandbankar.

Maynard lyfter sin kikare och studerar fartygen ingående. När han sänker kikaren igen är han övertygad – det är Svartskägg.

Skymningen sänker sig snabbt över Ocracoke, efter att Maynard har lokaliserat sitt mål. Löjtnanten vet att ett angrepp i mörkret vore i det närmaste dömt att misslyckas, eftersom det grunda vattnet vimlar av lömska sandbankar.

Han säger därför åt sina män att kasta ankar. Efter flera långa dagar till sjöss behöver besättningen dessutom få tid att vila sig, innan männen ska slåss mot piraterna.

Medan ankarna på Jane och Ranger långsamt sänks mot sandbottnen, går sjömännen ned i lastrummen och öppnar lådorna med vapen och annan utrustning.

Eftersom Maynards styrka saknar kanoner kan de fånga Svartskägg endast genom att borda piratens skepp, så utrustningen omfattar även yxor och änterhakar.

Soldaterna vet att blodet kommer att flyta nästa morgon, och att de ska slåss mot hårdkokta pirater. Därför slipar männen sina huggare och dolkar extra omsorgsfullt.

Krökta blad och klingor måste glida utan motstånd genom fiendens kläder och kött – om de fastnar kan det kosta en livet.

Pistoler och musköter rengörs noggrant, medan luntorna på granaterna med krut kontrolleras, innan de bärs upp på däck.

När vapnen är förberedda äter besättningarna en middag bestående av skeppsskorpor och saltat kött, som de sköljer ned med vatten från tunnorna i lastrummet.

Männen går tidigt till sängs i sina kojer för att få så mycket vila som möjligt.

Dagen därpå ska de tampas med havens mest fruktade pirat, och Svartskäggs skepp har kanoner.Besättningarna på Jane och Ranger har därför svårt att komma till ro efter att de krupit till kojs.

Det hjälper inte heller att piraterna väsnas. Svartskäggs män och hans gäster, som har ankrat sin slup vid sidan av Adventure, skrålar och sjunger högljutt natten lång. Piraterna häller i sig rikligt med rom, och festen blir allt livligare i takt med att timmarna går.

Emellanåt kan man höra Svartskäggs röst eka över vattnet. Löjtnant Maynard är glad för att hans motståndare dricker sig full. Varenda glas rom piraten sveper trubbar av hans sinnen.

Ekot av piratkaptenens bullrande röst påminner samtidig Maynard om att det inte är någon helt vanlig människa han står i begrepp att möta.

När solen går upp över Ocracoke äter soldaterna en lätt frukost. Därefter klär de på sig sina uniformer och gör i ordning sina vapen. Till sist placeras yxor, änterhakar och granater ut på däcken inför den förestående bordningen.

Endast en svag vind krusar vattenytan, så soldaterna får använda sluparnas åror för att sätta Jane och Ranger i rörelse. Som tur är hjälper en svag ström dem att närma sig Svartskäggs skepp.

På Janes däck står Maynard, som har en bra magkänsla. Under gårdagen hade han sett endast cirka 30 pirater på Adventure, och skeppet intill är bara ett litet handelsfartyg med en handfull sjömän.

Löjtnanten vet att Svartskägg tidigare har seglat med upp till 300 man på flera fartyg, så tidpunkten är gynnsam.

De flesta av piraterna ligger sannolikt och sover, bakfulla efter nattens utsvävningar. Maynards styrka är både dubbelt så stor och betydligt piggare än hans motståndares, men å andra sidan har han inga kanoner.

När Jane och Ranger är mindre än en kilometer från fienden, upptäckter piraternas vakt plötsligt den annalkande faran. Han springer genast ned under däck för att varna Svartskägg.

Den mörkhårige bjässen rusar snabbt som blixten upp på däcket. För att inte slösa viktiga sekunder på att dra upp ankaret hugger Svartskägg helt enkelt av ankartrossen, så att Adventure omedelbart lösgörs.

Även efter en rejäl fylla vet piratkaptenen instinktivt när fara hotar. Med ett vrål kallar han upp sina män till deras poster.

På avstånd kan Maynard ängsligt följa hur fiendens kanoner en efter en laddas. Under tiden försöker Svartskägg manövrera sin slup, så att den får bredsidan mot de fartyg som närmar sig.

Till sin fasa ser Maynard att Rangers köl i samma stund borrar sig in i en sandbank. Det lilla skeppet utgör nu ett enkelt mål för piraterna.

Mr. Hyde – underofficeren som har befälet på Ranger – ger sina män order att slänga ballast och vattentunnor överbord. Vattnet plaskar kring skeppet, och roddarna kämpar febrilt med årorna för att få loss fartyget.

När kölen släpper sandbottnen är det emellertid för sent.

Rök bolmar ut från piraternas kanoner, och några sekunder senare sliter kulor sönder Rangers segel och borrar sig in i skrovet.

Skrikande faller flera i besättningen omkull om på däcket i en allt större pöl av blod, men värst är att slupens befälhavare har stupat:

”Mr. Hyde dödades dessvärre, och fem av hans män sårades i den lilla slupen, som – utan någon som stod vid rodret och gav order – sackade efter och inte nådde fram förrän striden var över”, skrev Maynard när allt var över.

Med nästan hälften av sin styrka satt ur spel ser situationen plötsligt kritisk ut för löjtnanten. Trots det väljer han att fortsätta mot Svartskäggs skepp, och till sin stora glädje ser Maynard nu hur det är piraternas tur att gå på grund.

Maynards män kan långsamt ro Jane närmare fienden, utan att riskera att mötas av en bredsida.

”Förbannade skurkar, Vilka är ni? Varifrån kommer ni?” skriker piraten, när fartygen är nära varandra.

”Som ni kan se på vår flagga är vi inga pirater!” ropar Maynard tillbaka, varpå Svartskägg enligt honom ”skålade för vår snara vistelse i helvetet, kallade oss fega valpar och förkunnade att han vare sig tänkte ge eller förväntade sig något förbarmande”.

”Jag förväntar inget medlidande, och jag tänker inte heller skona dig”, svarar Maynard – en av parterna måste dö.

Innan Maynard kommer tillräckligt nära för att borda Adventure lyckades sjörövarna lossa slupen och vända bredsidan mot Jane, så de kan avfyra ”åtskilliga kanoner mot Maynards skepp”, som tidningen Boston News-Letter berättar.

Enligt tidningen gjorde kanonsalvan ”dock endast begränsad skada, men när Maynard rodde närmare Teachs tio­kanonersslup, sköt Teach mot Maynard med små vapen (eldhandvapen, red.) laddade med kulor, spikar och järnskrot, som dödade sex av hans män och sårade tio”.

Maynard är förtvivlad. Även om hans skepp fortfarande är intakt stupar fler och fler av hans män. De överlevande soldaterna halkar runt på Janes bloddränkta däck, som är fullt med avskjutna kropps­delar.

I förvirringen är det inte längre någon som ror, och Jane börjar driva bort från Adventure.

Maynard inser att han har bara en chans att besegra Svartskägg – genom list. Blixtsnabbt beordrar han resten av sina män ned under däck, medan krutröken från en kanonsalva gör att sjörövarna inte ser vad som pågår.

Soldaterna tumlar snabbt nedför trapporna, och endast Maynard, Butler och rorgängaren Abraham Demelt står kvar uppe på däcket.

När röken lättar ser Svartskägg tre ynka män stå kvar på fiendens skepp, som ser ut att vara fyllt med döda och halvdöda män. Självsäkert låter han sitt skepp dreja bi intill Jane och kastar änterhakar över relingen.

Med sina män i hälarna svingar piratkaptenen sig över på Maynards fartyg med en huggare i handen och ett pistolbälte om livet.

Målmedvetet kliver han fram mot den man som har haft mage att utmana honom.

I samma ögonblick ger Maynard tecken åt sina män, som rusar uppför trapporna och ger sig på Svartskäggs pirater.

En kakofoni av svärdshugg, pistolskott och dödsskrik fyller förmiddagsluften utanför Ocracoke, medan striden rasar – och mitt i kaoset korsar Maynard och Svartskägg klingor.

Löjtnanten gör ett utfall mot piraten, men svärdsspetsen träffar Svartskäggs kruthorn, så att klingan böjs. Maynard hinner sedan endast med nöd och näppe blockera ett kraftfullt mothugg från piraten.

Svartskäggs slag är emellertid så kraftigt att parerstången på Maynards svärd går av, och svärdsklingan fortsätter ned genom löjtnantens hand, och hugger av hans fingrar till hälften.

Blödande tar Maynard ett snabbt steg bakåt, medan han i samma rörelse kastar svärdet och drar upp sin flintpistol. Han riktar den resolut mot sin motståndare och trycker på avtryckaren.

Skottet träffar Svartskägg, men den store mannen står kvar. Han vacklar dock ett steg bakåt, och det ögonblicket utnyttjar Abraham Demelt för att komma till sin sårade befälhavares hjälp.

Rorgängaren ger Svartskägg ett kraftigt hugg tvärs över ansiktet, och medan blodet väller ur såret, smäller fyra nya pistolskott.

Flera av Maynards män har dödat sina motståndare, och deras kulor träffar nu den store piratens kropp. Trots det står Svartskägg upp – även efter att en soldat från skotska höglandet ger honom ett våldsamt svärdshugg i halsen.

”Bra gjort, du”, utbrister piratkaptenen, som emellertid inser varthän det barkar.

”Är det inte bra gjort, får jag försöka igen”, ropar skotten, innan han med ”hugg nummer två högg av huvudet, så att det lade sig tillrätta på axeln”, som Boston News-Letter senare kan berätta i en artikel.

Till slut kollapsar Svartskägg på däcket, och det skäggiga huvudet är fäst vid halsen med endast en liten köttslamsa. Resten av sjörövarna ligger livlösa på fartyget.

”Med svärdet i hand dödade de samtliga angripare utan att själva förlora en endaste man”, berättar den stolte Maynard efteråt om sina mäns strid på däcket av Jane.

Medan expeditionens sårade besättningsmän får sina ska­dor omlagda går Maynard och några soldater ombord på Adventure.

Löjtnanten är på helspänn, när han tar sig ned i lastrummets mörker, där han ger sina män order om att öppna alla tunnor och kistor. Ett efter ett åker locken av, men i stället för glänsande guld och glittrande ädelstenar hittar de endast rom, vin och vapen.

I kaptenens hytt hittar Maynard lite guldstoft och ett par silverföremål, men annars inget av värde. Piratens största skatter måste vara gömda någon annanstans.

I Svartskäggs ficka hittar Maynard dock något mycket värdefullt: Ett brev från domaren i North Carolinas högsta domstol, Tobias Knight.

Brevet är daterat den 17 november 1718 – samma dag som Maynards expedition gav sig iväg. I brevet ber Knight enträget sjörövaren ”att bege sig hemåt (till Bath, red.) så fort som möjligt”. Brevet avslutas ”din vän och tjänare, T. Knight”.

Maynard viker försiktigt ihop det viktiga beviset för korrup­tionen i North Carolina och stoppar undan det i sin egen hytt.

Därefter inspekterar han stranden på Ocracoke, där Svartskägg har slagit upp ett stort tält med stöldgods – bland annat 140 säckar kakao och 10 tunnor socker, som Maynard låter bära ned i lastrummet på Jane.

Löjtnanten har mist elva man, och mer än 20 är sårade, men det är ett lågt pris för att ha stoppat havets värsta pirat. I lastrummet sitter tretton fångar, och trots skadorna klarar Ranger av att segla med tillbaka.

Innan expeditionsstyrkan lämnar Ocracoke får Maynard en av sina män att skära av piratens huvud helt.

Medan det fortfarande droppar av blod, hasar en soldat ut på Janes ­bogspröt, där han surrar fast det skäggiga huvudet, så att det hänger och dinglar.

Sjörövarens kropp kastar soldaterna över bord. Enligt legenden simmade den huvudlösa kroppen tre varv runt skeppet, innan den försvann under ytan.

Vid ankomsten till Hampton hänger Svartskäggs huvud fortfarande på bogsprötet som ett bevis för Maynards triumf.

En upprymd Spotswood ser omedelbart till att huvudet hissas upp i en flaggstång på Hamptons västra strand – som en skräckinjagande varning till potentiella pirater, så att de ska låta bli fartyg i farvattnen utanför Virginia.

På bara några månader sprider historien om Maynards fantastiska bedrift sig över hela den engelsktalande världen, men löjtnanten får vänta ytterligare 22 år på att bli kapten i Royal Navy.

Berömmelsen kan emellertid ingen ta ifrån honom.

När kapten Charles Johnson år 1724 ger ut verket A General History of the Robberies and Murders of the Most Notorious Pirates, råder det för författaren ingen som helst tvekan om Maynards stora betydelse:

”Hr. Robert Maynard var en gentleman med fantastiskt mod och beslutsamhet, som demonstrerades av hans tappra agerande under denna expedition. Svartskäggs tillintetgörelse skedde uteslutande tack vare den handlingskraft och det mod som löjtnant Maynard och hans män uppvisade”.