Imånens bleka sken går Robert Maynards besättning ombord på två små fartyg som gungar i staden Hamptons hamn i den brittiska kolonin Virginia.
Den brittiske löjtnanten har noga inskärpt i sina män att de inte får väsnas, så att stadens invånare får nys om det viktiga uppdrag som fartygen ska ut på.
All kommunikation sker därför med dämpade röster, medan den brittiska flottans soldater denna svala höstnatt den 17 november 1718 fyller lastrummen med en månads förnödenheter och hissar seglen.
När klockan slår tre ger Maynard order om att lätta ankar. En morgonbris fyller seglen och sätter skeppen Jane och Ranger i rörelse.

Svartskäggs flaggskepp, Queen Anne’s Revenge, ska ha haft upp till 40 kanoner.
Allt är lugnt, medan de enmastade sluparna nästan ljudlöst krusar vattnet i James River på väg ut mot havsviken Chesapeake Bay och Atlanten. Maynard vet att han måste passa på att njuta av lugnet – för han står inför det farligaste uppdraget i sitt 34-åriga liv.
Löjtnantens uppdrag är att segla söderut längs North Carolinas kust för att hitta sjörövaren Svartskägg, som i mer än ett år har plundrat handelsfartyg. Tidningar och handelsmän beskriver honom som en ”omåttligt blodtörstig” person, som behandlar sina offer ”barbariskt och omänskligt”.
Vanligtvis tjänstgör löjtnanten i den brittiska flottan ombord på en 531-tons fullriggare med 42 kanoner.
Maynards befäl har dock bedömt att ett så stort fartyg är för klumpigt för att navigera bland sandbankarna utanför North Carolinas kust. Trots att han har nästan 60 härdade och stridserfarna män med sig smyger osäkerheten sig på:
”Jag seglade från Virginia utan några kanoner och med endast små vapen och pistoler”, noterade löjtnanten senare i ett brev.
Maynard ska klara sig utan en enda kanon i jakten på Svartskägg. Han är dock fast besluten att ta upp striden.
Löjtnanten drömmer om att bli kapten
17 november: Maynard seglar söderut, då spioner har uppgett att Svartskägg håller till vid ön Ocracoke.
Medan Maynards skepp glider ut på jakt efter dåtidens mest fruktade pirat, vet han att en annan person är minst lika angelägen om att gripa Edward Teach – Svartskäggs riktiga namn.
Virginias guvernör Alexander Spotswood är mannen bakom expeditionen, och det är han som i all hemlighet har planerat jakten tillsammans med Maynards överordnade i den brittiska flottan.
Enligt Spotswood utgör Svartskägg och hans sjörövare en plåga ”med sina plundringar”, och guvernören har tagit emot ”klagomål från handelsfolk” i grannkolonin North Carolina.
North Carolinas guvernör Charles Eden ser genom fingrarna med plundringarna. Han har till och med gett piraten lov att vistas i kolonin. Det vägrar Spotswood att acceptera – och därför är Maynard nu på väg.
Ingen av löjtnantens överordnade har velat leda expeditionen, men Maynard drömmer om att bli kapten, och uppdraget är en möjlighet att visa att han klarar av att föra befäl.
I sin lilla hytt ombord på Jane granskar Maynard de sjökort som vecklats ut på bordet bredvid stearinljusen. Löjtnanten fokuserar gång på gång på en specifik punkt: Ocracoke Island, som ligger åtskilliga dagars färd söderut.

Sjörövarna var en plåga
Växande handel till sjöss och bristfälligt militärt skydd gav i slutet av 1600-talet piraterna fritt fram i Amerika och Karibien. Med utbrottet av det spanska tronföljdskriget 1701 blev villkoren ännu bättre.
De europeiska stormakterna började utfärda kaparbrev, som gav privatpersoner lov att plundra andra nationers skepp. Kaparna bedrev alltså pirateri på licens.
När kriget slutade 1714 hade många kapare fått smak för sjörövarlivet, som erbjöd frihet och möjligheten att tjäna grova pengar. De fortsatte därför att plundra
handelsfartyg, trots att det inte längre var lagligt.
Skeppen seglade med varor som socker och rom från Karibien samt bomull från Nordamerika. Handelsfartygen var i regel lätta byten för sjörövarskeppen med sina kanoner och tungt beväpnade män.
Sannolikt är det där Svartskägg befinner sig, om Maynard ska tro guvernör Spotswoods spioner, som har rest runt för att snoka reda på information om piratens olika tillhåll.
På sin färd genom Outer Banks, ett mer än 300 kilometer långt bälte av öar och sandbankar utanför sydöstra Virginia och North Carolina, måste Maynard emellertid konstant hålla utkik efter piraten.
Enligt de senaste rapporterna seglar Svartskägg ombord på en slup med 9–10 kanoner, som han kallar Adventure.
Faror lurar under havets yta
18 november: Efter ett dygn till sjöss passerar skeppen gränsen på havet mellan Virginia och North Carolina.
Hittills har löjtnant Maynard varit bekant med de områden som skeppen har passerat, men hans kunskaper om North Carolinas Outer Banks är väldigt begränsade.
De medförda sjökorten ger livsviktiga upplysningar om vattendjupet och varnar för dolda rev och klippor, men korten är inte alltid tillförlitliga.
Ombord har Maynard därför lotsen William Butler – en man som Spotswood har anställt i North Carolina. Lotsens kunskaper om områdets sandöar, vikar och bukter är ovärderliga.
Butler betraktar uppmärksamt vattnet, medan skeppen glider fram längs bankarna. Minsta misstag i navigeringen kan i värsta fall resultera i att Jane eller Ranger går på grund i det grunda och lömska farvattnet.
Lyckligtvis är sluparna perfekta för att färdas i området, eftersom fartygens köl inte sticker ned särskilt djupt i vattnet.
Maynard och Butler är övertygade om att just den låga kölen är anledningen till att Svartskägg seglar runt i en slup i stället för i den stora, tremastade Queen Anne’s Revenge, som piraten tidigare har härjat på oceanerna med.

För att sätta skräck i andra betedde Svartskägg sig våldsamt och oförutsägbart. Bland annat sköt han en av sina män utan anledning.
Lotsen berättar för Maynard att han har hört att Svartskägg seglar med stöldgods mellan Ocracoke och staden Bath i North Carolina. Ryktet stämmer överens med den information Maynard fått.
Det sägs att Svartskägg lossar stulna lådor med socker och bomull vid de villor i Bath där guvernör Eden och kolonins domare, Tobias Knight, bor. Som tack för de stulna varorna ser de högt uppsatta männen genom fingrarna med piratens brott.
Medan Butler riktar blicken mot farliga sandbankar och rev spejar Maynards utkik i masten efter fartyg – dels Svartskäggs eget, men även andra fartyg, som kan berätta något om den ökände piraten.
Beskedet från Maynards överordnade inför avresan var klart: Om han under resans gång får ”nya underrättelser”, ska han ”agera utifrån dem”.
Slumpartat möte ger ledtråd
20 november: Expeditionen har efter tre dagar ännu inte funnit några spår efter Svartskäggs skepp.
Två händelselösa dagar har gått, när ett högt rop hörs från masten på morgonen den 20 november. Medan Jane och Ranger seglar genom en smal passage, som leder in i viken vid ön Roanoke, har utkiken fått syn på ett skepp.
Löjtnant Maynard sätter kikaren mot ögat. Genom den ser han att det främmande fartyget lyckligtvis måste vara ett litet handelsfartyg. Trots det måste löjtnanten se upp. I princip är han ute på ett olagligt uppdrag, eftersom vare sig Spotswood eller han har befogenheter att genomföra en militär insats i en annan koloni.
Dessutom betraktas inte Svartskägg som kriminell i North Carolina, eftersom guvernör Eden har benådat honom för hans tidigare brott. Att alla förutom Eden och hans kumpaner vill se Svartskägg hängd gör inte Spotswoods uppdrag lagligt.
När Maynard konstaterat att det främmande fartyget inte tillhör flottan i North Carolina kan han tillåta sig att avslöja sitt ärende. Han rättar till officersuniformen och placerar omsorgsfullt sin hatt på huvudet, medan Jane närmar sig det andra fartyget.
Tillfrågade om de vet något om Svartskägg ropar de lokala sjömännen på fartyget att de har sett den ökände piraten sex dagar tidigare. När de stötte på Svartskägg satt hans slup fast vid Brant Island Shoal i västra delen av Pamlico Sound, berättar sjömännen.

Alla fruktade Svartskägg, eftersom han påstods vara skoningslös mot sina offer.
Maynard lyssnar intresserat, tackar vänligt för informationen och går beslutsamt in i sin hytt för att studera sjökorten. I förhållande till Ocracoke Island ligger Brant Island Shoal i motsatt riktning, men Maynard är säker på sin sak: Han måste följa sitt nya spår – trots att sjömännen berättade att en annan slup höll på att dra loss Svartskägg.
Med en kraftig höstvind i ryggen sätter Jane och Ranger en sydvästlig kurs. Maynard håller ett öga på kompassen, som är monterad i en kardansk upphängning, som ser till att instrumentet alltid står vågrätt, även när Jane kränger.
Butler är om möjligt ännu mer på sin vakt än tidigare, eftersom Pamlico Sound med sina många grunda områden snabbt kan sätta stopp för skeppen och därmed hela uppdraget.
Redan tidigt på eftermiddagen närmar sluparna sig Brant Island Shoal, och Maynard är så spänd att han knappt vågar ta kikaren från ögat. Uppmärksamt sveper han fram och tillbaka längs horisonten, men han suckar allt djupare för varje gång han sänker kikaren. Svartskäggs skepp syns inte till någonstans i området.
Maynard har dock inte gett upp.

Hemlig expedition jagade Svartskägg
För att hitta Svartskägg seglade Robert Maynard söderut, trots att han officiellt inte fick jaga piraten i North Carolina. Efter en färd på cirka 400 kilometer fann han sitt byte vid ön Ocracoke.
Maynard stävar ut från Hampton
17 november 1718: För att undgå uppmärksamhet seglar två skepp ut från hamnen i Hampton klockan tre på morgonen. Jakten på Svartskägg är hemlig och leds av löjtnant Robert Maynard.
Skeppen påbörjar färden längs kusten
18 november: Maynard korsar gränsen mellan Virginia och North Carolina. Egentligen har löjtnanten ingen jurisdiktion utanför Virginia, men allt talar för att Svartskägg håller till längre söderut.
Maynard får tips om Svartskäggs position
20 november, morgon: Vid en smal passage nära Roanoke Island möter Maynard och hans besättning ett skepp med lokala sjömän. De berättar att de föregående måndag (14 november) har observerat Svartskägg vid en plats som kallas Brant Island Shoal i Pamlico Sound. När de passerade piraten hade hans skepp Adventure gått på grund.
Expeditionen når fram till sundet
20 november, eftermiddag: Maynard når den plats där Svartskägg iakttagits. Löjtnanten ser dock inga spår av piraten och hans skepp. Han beslutar sig för att segla österut mot Ocracoke Island, där piraten ofta vistas.
Blodet flyter utanför Ocracoke
21 november: Dagen därpå når Maynard och hans män Ocracoke Island. Där får de syn på Svartskäggs skepp, utan att piraterna ser dem. Morgonen därpå inleder de ett överraskningsanfall. Slaget slutar med en duell mellan Maynard och Svartskägg, då piraten dukar under.
Morgonen därpå beordrar han besättningen att sätta kurs rakt söderut i jakten på piraten. Ocracoke Island har hela tiden varit Svartskäggs troligaste gömställe, och sent på eftermiddagen ropar utkiken att han kan se land längre fram.
Löjtnanten låter sina slupar glida långsamt mot Ocracoke, medan Butler håller noga utkik, så fartygen inte går på grund. Långsamt seglar expeditionen längs kusten, tills de får syn på masterna på två mindre skepp sticka upp bakom några sandbankar.
Maynard lyfter sin kikare och studerar fartygen ingående. När han sänker kikaren igen är han övertygad – det är Svartskägg.
Männen förbereder sig på ett blodbad
21 november på kvällen: Medan det fortfarande är ljust bevakar Maynard sin fiende. Svartskägg och hans män tycks inte ha märkt de nyanlända.
Skymningen sänker sig snabbt över Ocracoke, efter att Maynard har lokaliserat sitt mål. Löjtnanten vet att ett angrepp i mörkret vore i det närmaste dömt att misslyckas, eftersom det grunda vattnet vimlar av lömska sandbankar.
Han säger därför åt sina män att kasta ankar. Efter flera långa dagar till sjöss behöver besättningen dessutom få tid att vila sig, innan männen ska slåss mot piraterna.
Medan ankarna på Jane och Ranger långsamt sänks mot sandbottnen, går sjömännen ned i lastrummen och öppnar lådorna med vapen och annan utrustning.
Eftersom Maynards styrka saknar kanoner kan de fånga Svartskägg endast genom att borda piratens skepp, så utrustningen omfattar även yxor och änterhakar.
Piraterna häller i sig rikligt med rom, och festen blir allt livligare i takt med att timmarna går.
Soldaterna vet att blodet kommer att flyta nästa morgon, och att de ska slåss mot hårdkokta pirater. Därför slipar männen sina huggare och dolkar extra omsorgsfullt.
Krökta blad och klingor måste glida utan motstånd genom fiendens kläder och kött – om de fastnar kan det kosta en livet.
Pistoler och musköter rengörs noggrant, medan luntorna på granaterna med krut kontrolleras, innan de bärs upp på däck.
När vapnen är förberedda äter besättningarna en middag bestående av skeppsskorpor och saltat kött, som de sköljer ned med vatten från tunnorna i lastrummet.
Männen går tidigt till sängs i sina kojer för att få så mycket vila som möjligt.

Alla fruktade sjörövarkaptenen
Svartskägg hade ett rykte som den grymmaste piraten – och det var med flit. Både utåt och mot de egna gjorde han allt för att verka skrämmande och oberäknelig.
Svavelstickor skrämde fienden
För att se vild och skräckinjagande ut satte Svartskägg inför en strid brinnande svavelstickor i både hatt och skägg. Synen av den storväxte piraten, som klättrade upp över fartygssidan insvept i eld och rök, jagade skräck i de flesta sjömän, och många gav upp utan strid.
Sköt sin närmaste man
Under ett parti kort blåste Svartskägg plötsligt ut stearinljusen på bordet. I mörkret drog han två pistoler och avfyrade dem. Ett av skotten träffade hans vicekapten Israel Hands i knäet och gjorde honom halt. Som svar på varför han gjorde det, förklarade Svartskägg att han emellanåt behövde påminna besättningen om vem de hade att göra med.
Lastrummet fylldes med svavelgas
För att bevisa sin överlägsenhet lät Svartskägg en dag täta luckorna i lastrummet för att fylla det med svavelrök. Piraten hade kommit över några krukor med svavelklumpar, som han antände. Sedan utmanade han sina män för att se vem som kunde sitta längst i röken. Svartskägg vann.
Besättningen turades om att våldta frun
Inte ens Svartskäggs fruar visste var de hade den skrupelfrie piraten. Hans fjortonde fru, en 16-årig flicka från North Carolina, drabbades extra hårt av Svartskäggs råhet. Kaptenen installerade henne på en plantage, dit han ofta kom på besök. Då hade han ofta med sig ett antal män, som han tvingade henne att ha sex med – efter att han först hade legat med henne.
Dagen därpå ska de tampas med havens mest fruktade pirat, och Svartskäggs skepp har kanoner.Besättningarna på Jane och Ranger har därför svårt att komma till ro efter att de krupit till kojs.
Det hjälper inte heller att piraterna väsnas. Svartskäggs män och hans gäster, som har ankrat sin slup vid sidan av Adventure, skrålar och sjunger högljutt natten lång. Piraterna häller i sig rikligt med rom, och festen blir allt livligare i takt med att timmarna går.
Emellanåt kan man höra Svartskäggs röst eka över vattnet. Löjtnant Maynard är glad för att hans motståndare dricker sig full. Varenda glas rom piraten sveper trubbar av hans sinnen.
Ekot av piratkaptenens bullrande röst påminner samtidig Maynard om att det inte är någon helt vanlig människa han står i begrepp att möta.
Piraternas kanoner sprider död och förödelse
22 november på morgonen: I gryningen ebbar sjörövarnas fest ut, och de somnar.
När solen går upp över Ocracoke äter soldaterna en lätt frukost. Därefter klär de på sig sina uniformer och gör i ordning sina vapen. Till sist placeras yxor, änterhakar och granater ut på däcken inför den förestående bordningen.
Endast en svag vind krusar vattenytan, så soldaterna får använda sluparnas åror för att sätta Jane och Ranger i rörelse. Som tur är hjälper en svag ström dem att närma sig Svartskäggs skepp.
På Janes däck står Maynard, som har en bra magkänsla. Under gårdagen hade han sett endast cirka 30 pirater på Adventure, och skeppet intill är bara ett litet handelsfartyg med en handfull sjömän.
Löjtnanten vet att Svartskägg tidigare har seglat med upp till 300 man på flera fartyg, så tidpunkten är gynnsam.
De flesta av piraterna ligger sannolikt och sover, bakfulla efter nattens utsvävningar. Maynards styrka är både dubbelt så stor och betydligt piggare än hans motståndares, men å andra sidan har han inga kanoner.
När Jane och Ranger är mindre än en kilometer från fienden, upptäckter piraternas vakt plötsligt den annalkande faran. Han springer genast ned under däck för att varna Svartskägg.
”Förbannade skurkar, Vilka är ni? Varifrån kommer ni?” Piraten Svartskägg
Den mörkhårige bjässen rusar snabbt som blixten upp på däcket. För att inte slösa viktiga sekunder på att dra upp ankaret hugger Svartskägg helt enkelt av ankartrossen, så att Adventure omedelbart lösgörs.
Även efter en rejäl fylla vet piratkaptenen instinktivt när fara hotar. Med ett vrål kallar han upp sina män till deras poster.
På avstånd kan Maynard ängsligt följa hur fiendens kanoner en efter en laddas. Under tiden försöker Svartskägg manövrera sin slup, så att den får bredsidan mot de fartyg som närmar sig.
Till sin fasa ser Maynard att Rangers köl i samma stund borrar sig in i en sandbank. Det lilla skeppet utgör nu ett enkelt mål för piraterna.
Mr. Hyde – underofficeren som har befälet på Ranger – ger sina män order att slänga ballast och vattentunnor överbord. Vattnet plaskar kring skeppet, och roddarna kämpar febrilt med årorna för att få loss fartyget.
När kölen släpper sandbottnen är det emellertid för sent.

ROBERT MAYNARD
Född: Cirka 1684.
Född i: Kent, England.
Namn: Robert Maynard.
Titel: Löjtnant i Royal Navy.
Bakgrund: Med en uppväxt vid kusten var det naturligt att Robert Maynard skulle arbeta på havet. Liksom sin bror Thomas Maynard tog Robert värvning i Royal Navy – och år 1707 blev han officer i flottan. Två år senare tjänstgjorde Maynard som fänrik på fullriggaren HMS Bedford, innan han år 1716 avancerade till löjtnant på skeppet HMS Pearl, vars besättning senare deltog i jakten på Svartskägg. Expeditionen för att fånga piratkaptenen var Maynards första som befälhavare på ett eget fartyg.
Civilstånd: Gift med Ann Maynard.
Utmärkande drag: Galant, modig och beslutsam.
Personalvård: Behandlade sina underlydande ordentligt och respektfullt.
Rök bolmar ut från piraternas kanoner, och några sekunder senare sliter kulor sönder Rangers segel och borrar sig in i skrovet.
Skrikande faller flera i besättningen omkull om på däcket i en allt större pöl av blod, men värst är att slupens befälhavare har stupat:
”Mr. Hyde dödades dessvärre, och fem av hans män sårades i den lilla slupen, som – utan någon som stod vid rodret och gav order – sackade efter och inte nådde fram förrän striden var över”, skrev Maynard när allt var över.
Med nästan hälften av sin styrka satt ur spel ser situationen plötsligt kritisk ut för löjtnanten. Trots det väljer han att fortsätta mot Svartskäggs skepp, och till sin stora glädje ser Maynard nu hur det är piraternas tur att gå på grund.
Maynards män kan långsamt ro Jane närmare fienden, utan att riskera att mötas av en bredsida.
”Förbannade skurkar, Vilka är ni? Varifrån kommer ni?” skriker piraten, när fartygen är nära varandra.
”Som ni kan se på vår flagga är vi inga pirater!” ropar Maynard tillbaka, varpå Svartskägg enligt honom ”skålade för vår snara vistelse i helvetet, kallade oss fega valpar och förkunnade att han vare sig tänkte ge eller förväntade sig något förbarmande”.
”Jag förväntar inget medlidande, och jag tänker inte heller skona dig”, svarar Maynard – en av parterna måste dö.
Svartskägg lockas i en fälla
22 november på morgonen: Maynard närmar sig piraternas skepp, som fastnat på en sandbank.
Innan Maynard kommer tillräckligt nära för att borda Adventure lyckades sjörövarna lossa slupen och vända bredsidan mot Jane, så de kan avfyra ”åtskilliga kanoner mot Maynards skepp”, som tidningen Boston News-Letter berättar.
Enligt tidningen gjorde kanonsalvan ”dock endast begränsad skada, men när Maynard rodde närmare Teachs tiokanonersslup, sköt Teach mot Maynard med små vapen (eldhandvapen, red.) laddade med kulor, spikar och järnskrot, som dödade sex av hans män och sårade tio”.
Maynard är förtvivlad. Även om hans skepp fortfarande är intakt stupar fler och fler av hans män. De överlevande soldaterna halkar runt på Janes bloddränkta däck, som är fullt med avskjutna kroppsdelar.
I förvirringen är det inte längre någon som ror, och Jane börjar driva bort från Adventure.
Maynard inser att han har bara en chans att besegra Svartskägg – genom list. Blixtsnabbt beordrar han resten av sina män ned under däck, medan krutröken från en kanonsalva gör att sjörövarna inte ser vad som pågår.
Soldaterna tumlar snabbt nedför trapporna, och endast Maynard, Butler och rorgängaren Abraham Demelt står kvar uppe på däcket.
När röken lättar ser Svartskägg tre ynka män stå kvar på fiendens skepp, som ser ut att vara fyllt med döda och halvdöda män. Självsäkert låter han sitt skepp dreja bi intill Jane och kastar änterhakar över relingen.
”Med svärdet i hand dödade de samtliga angripare utan att själva förlora en endaste man”. Maynard om hur hans män stred på däcket på Jane.
Med sina män i hälarna svingar piratkaptenen sig över på Maynards fartyg med en huggare i handen och ett pistolbälte om livet.
Målmedvetet kliver han fram mot den man som har haft mage att utmana honom.
I samma ögonblick ger Maynard tecken åt sina män, som rusar uppför trapporna och ger sig på Svartskäggs pirater.
En kakofoni av svärdshugg, pistolskott och dödsskrik fyller förmiddagsluften utanför Ocracoke, medan striden rasar – och mitt i kaoset korsar Maynard och Svartskägg klingor.
Löjtnanten gör ett utfall mot piraten, men svärdsspetsen träffar Svartskäggs kruthorn, så att klingan böjs. Maynard hinner sedan endast med nöd och näppe blockera ett kraftfullt mothugg från piraten.
Svartskäggs slag är emellertid så kraftigt att parerstången på Maynards svärd går av, och svärdsklingan fortsätter ned genom löjtnantens hand, och hugger av hans fingrar till hälften.
Blödande tar Maynard ett snabbt steg bakåt, medan han i samma rörelse kastar svärdet och drar upp sin flintpistol. Han riktar den resolut mot sin motståndare och trycker på avtryckaren.

SVARTSKÄGG
Född: Cirka 1680.
Född i: Bristol, England (osäkert).
Namn: Edward Teach (osäkert).
Titel: Sjörövarkapten.
Bakgrund: Samtida källor omtalar Svartskägg som både Edward Teach och Thatch, och endast lite är känt om hans första 30 levnadsår.
Teach kan ha tjänstgjort på brittiska kaparskepp, innan han 1716 tog tjänst hos sjörövaren Benjamin Hornigold. Redan året därpå bröt Teach dock med sin läromästare. Under namnet Svartskägg härjade han på haven med jordens största och tyngsta piratskepp, Queen Anne’s Revenge, och han blev snabbt den mest fruktade av alla pirater. Svartskägg seglade dock på ett något mindre skepp, när jakten på honom inleddes i november 1718.
Civilstånd: Lär ha varit gift 14 gånger.
Utmärkande drag: Obändig, svag för sprit och cynisk.
Personalvård: Terroriserade sin besättning och straffade dem ofta.
Skottet träffar Svartskägg, men den store mannen står kvar. Han vacklar dock ett steg bakåt, och det ögonblicket utnyttjar Abraham Demelt för att komma till sin sårade befälhavares hjälp.
Rorgängaren ger Svartskägg ett kraftigt hugg tvärs över ansiktet, och medan blodet väller ur såret, smäller fyra nya pistolskott.
Flera av Maynards män har dödat sina motståndare, och deras kulor träffar nu den store piratens kropp. Trots det står Svartskägg upp – även efter att en soldat från skotska höglandet ger honom ett våldsamt svärdshugg i halsen.
”Bra gjort, du”, utbrister piratkaptenen, som emellertid inser varthän det barkar.
”Är det inte bra gjort, får jag försöka igen”, ropar skotten, innan han med ”hugg nummer två högg av huvudet, så att det lade sig tillrätta på axeln”, som Boston News-Letter senare kan berätta i en artikel.
Till slut kollapsar Svartskägg på däcket, och det skäggiga huvudet är fäst vid halsen med endast en liten köttslamsa. Resten av sjörövarna ligger livlösa på fartyget.
”Med svärdet i hand dödade de samtliga angripare utan att själva förlora en endaste man”, berättar den stolte Maynard efteråt om sina mäns strid på däcket av Jane.
Brev i Svartskäggs hytt bevisar korruption
22 november på eftermiddagen: Resten av Svartskäggs män ger upp, när deras kapten stupar.
Medan expeditionens sårade besättningsmän får sina skador omlagda går Maynard och några soldater ombord på Adventure.
Löjtnanten är på helspänn, när han tar sig ned i lastrummets mörker, där han ger sina män order om att öppna alla tunnor och kistor. Ett efter ett åker locken av, men i stället för glänsande guld och glittrande ädelstenar hittar de endast rom, vin och vapen.
I kaptenens hytt hittar Maynard lite guldstoft och ett par silverföremål, men annars inget av värde. Piratens största skatter måste vara gömda någon annanstans.
I Svartskäggs ficka hittar Maynard dock något mycket värdefullt: Ett brev från domaren i North Carolinas högsta domstol, Tobias Knight.
Brevet är daterat den 17 november 1718 – samma dag som Maynards expedition gav sig iväg. I brevet ber Knight enträget sjörövaren ”att bege sig hemåt (till Bath, red.) så fort som möjligt”. Brevet avslutas ”din vän och tjänare, T. Knight”.
Maynard viker försiktigt ihop det viktiga beviset för korruptionen i North Carolina och stoppar undan det i sin egen hytt.
Därefter inspekterar han stranden på Ocracoke, där Svartskägg har slagit upp ett stort tält med stöldgods – bland annat 140 säckar kakao och 10 tunnor socker, som Maynard låter bära ned i lastrummet på Jane.
Löjtnanten har mist elva man, och mer än 20 är sårade, men det är ett lågt pris för att ha stoppat havets värsta pirat. I lastrummet sitter tretton fångar, och trots skadorna klarar Ranger av att segla med tillbaka.
Innan expeditionsstyrkan lämnar Ocracoke får Maynard en av sina män att skära av piratens huvud helt.
Medan det fortfarande droppar av blod, hasar en soldat ut på Janes bogspröt, där han surrar fast det skäggiga huvudet, så att det hänger och dinglar.

Svartskäggs flagga visade en man som skålar med djävulen medan han spetsar ett hjärta.
Sjörövarens kropp kastar soldaterna över bord. Enligt legenden simmade den huvudlösa kroppen tre varv runt skeppet, innan den försvann under ytan.
Vid ankomsten till Hampton hänger Svartskäggs huvud fortfarande på bogsprötet som ett bevis för Maynards triumf.
En upprymd Spotswood ser omedelbart till att huvudet hissas upp i en flaggstång på Hamptons västra strand – som en skräckinjagande varning till potentiella pirater, så att de ska låta bli fartyg i farvattnen utanför Virginia.
På bara några månader sprider historien om Maynards fantastiska bedrift sig över hela den engelsktalande världen, men löjtnanten får vänta ytterligare 22 år på att bli kapten i Royal Navy.
Berömmelsen kan emellertid ingen ta ifrån honom.
När kapten Charles Johnson år 1724 ger ut verket A General History of the Robberies and Murders of the Most Notorious Pirates, råder det för författaren ingen som helst tvekan om Maynards stora betydelse:
”Hr. Robert Maynard var en gentleman med fantastiskt mod och beslutsamhet, som demonstrerades av hans tappra agerande under denna expedition. Svartskäggs tillintetgörelse skedde uteslutande tack vare den handlingskraft och det mod som löjtnant Maynard och hans män uppvisade”.