Skeppsläkare blev beryktad piratkapten

Exquemelin säljer sig själv som slav

Som ung drömde Exquemelin inte alls om att bli pirat, men eftersom han tillhörde en del av Frankrikes protestantiska minoritet, hugenotterna, påverkades han av den religiösa förföljelsen.

År 1666 utfärdade kung Ludvig XIV ett dekret som förbjöd hugenotterna att utöva läkar­yrket, och sex år in i sina studier tvingades Exquemelin därför att ge upp sina planer på att bli kirurg. Hans dröm om en behaglig tillvaro i Frankrike hade slagits i spillror.

På ett av det franska västindiska handelskompaniets fartyg lämnade han sin födelsestad Honfleur och ­satte kurs mot den lilla ön Tortuga i Karibien.

För att få råd med resan hade han sålt sig själv som kontraktstjänare, ett arrangemang som innebar att han vid ankomsten blev såld som slav för en tidsbegränsad period. När resan var avbetald skulle han vara fri att söka lyckan på egen hand i kolonin.

Före avfärden från Europa avtalade Exquemelin med kompaniet att han endast skulle få säljas till ett arbete som var relevant för hans yrke som läkare. Men när skeppet lade till på Tortuga, en liten fransk ö mellan dagens Haiti och Kuba, glömde kompaniet allt om avtalet, och sålde honom till första bästa betalande köpare.

Det blev viceguvernören La Vie. Viceguvernören ägde en tobaksplantage på Hispaniola, och Exquemelin sattes i hårt fysiskt arbete med att gallra, vattna och skörda de inkomstbringande plantorna.

”Dessutom gav La Vie mig bara hälften av vad jag behövde – vad gällde såväl kläder som mat”, skriver Exquemelin bittert i sin bok.

Ibland fick Exquemelin varken mat eller dryck, och tvingades leva på sura, omogna apelsiner, som var det ­enda ­ätbara han kunde hitta. När en av guvernörens sekreterare en dag förbarmade sig över Exquemelin och gav honom lite stärkande vin, blev La Vie så rasande att han straffade sin nya slav på ett brutalt sätt.

”Han kastade mig i en djup, mörk och stinkande håla, och sade att nu kunde jag sitta och ruttna i den gropen.”

I tre dagar satt Exquemelin naken på marken innan han släpptes ut igen. Och då hade han ändå kommit lindrigt undan – en livegen person var inte värd särskilt mycket.

”Jag har sett vissa bli slagna tills de inte kunde resa sig mer. De kastas i det tysta ned i en grop som grävs i hörnet av plantagen, och ingen talar mer om dem”, avslöjar Exquemelin.

Efter upplevelsen i hålan hade han fått nog. Med hjälp av en munk rymde Exquemelin och kom till guvernör d’Ogerons hem. Guvernören såg till att han såldes vidare till en läkare och Exquemelin fick äntligen börja utöva sitt yrke.

Efter ett år erbjöds Exquemelin friheten mot en ersättning av 150 piastrar, som han skulle få betala av. Problemet var bara att Exquemelin inte ägde ett öre, och han såg därför ingen annan utväg än att mönstra på ett sjörövarskepp.

Vildsvinsjägare blir pirater

Exquemelins beslut att kasta sig ut i en tillvaro som sjö­rövare var faktiskt inte så desperat som det kan låta. Den unge läkaren levde mitt under piraternas guldålder. Det hade gått 174 år sedan Christofer Columbus kom till Karibien, och spanjorerna hade koloniserat stora delar av de karibiska öarna, Central- och Sydamerika.

Drivna av andlig omsorg om de inföddas själar och jordisk girighet efter områdets naturtillgångar, hade conquistadorer vällt in i Amerika, där de först döpte urinvånarna och sedan plundrade deras städer på guld, ädelstenar och kakao.

Spanien fick emellertid snart konkurrens från sjömakterna Frankrike, England och Nederländerna, samt från sjörövarband som opererade på egen hand – eller med direkt stöd från de stora sjömakterna.

Ursprungligen var piraterna endast en samling jägare som från 1600-talets början levde på Kuba, ­Jamaica och Hispaniola. Brödraskapet, som kallades buckanjärer, utgjordes av fransmän och engelsmän, och namnet hade de fått efter sin boucan, en rökugn som de använde för att tillaga de vildsvin som de fällde i skogarna. Exquemelin mötte buckanjärerna så snart han kom till Karibien.

”Deras klädsel bestod i all enkelhet av en linneskjorta och ett par byxor som nådde halvvägs ned på låren. Man måste i övrigt titta tämligen noggrant på dem för att kunna avgöra att deras kläder verkligen var av linne eftersom de var så insmetade i blodet från de djurkroppar de brukade bära på. De var solbrända, några hade rufsigt, andra flätat hår. Alla hade långt skägg och bar en väska av krokodilskinn vid bältet. Där hade de fyra knivar och en bajonett”, berättar Exquemelin.

Buckanjärerna levde i en gemenskap som de kallade ”Les Frères de la Côte” – Kustens bröder. När de inträdde i brödraskapet lade männen sina gamla identiteter bakom sig, antog nya namn och betraktade de andra buckanjärerna som sin familj.

”De håller ihop parvis och kallar varandra matelot, som betyder matros eller sjöman. Allt de äger delar de med sin matelot”, skriver en fascinerad Exquemelin.

På Exquemelins tid hade dock många buckanjärer fått upp ögonen för en mer lukrativ verksamhet än vildsvinsjakt.

Efter att en lång tid ha jagats och trakasserats av spanjorerna var jägarna redo att attackera spanska fartyg som kom till Karibiens hamnar för att hämta hem silver, guld, socker och kakao till Spanien.

Dödsföraktande kapten besegrar spanjorerna

Den första piraten som blev riktigt framgångsrik, var Pierre le Grand. Han var fransman från kuststaden Dieppe vid Engelska kanalen, berättar Exquemelin.

Läkaren mötte aldrig själv le Grand, men historien om honom berättades med vördnad på vartenda skeppsdäck i Karibien, och Exquemelin kunde den fantastiska historien så bra att han nästan själv kunde ha varit med.

Le Grand seglade med bara 28 man i en sjunkfärdig bark, bestyckad med ynka fyra kanoner. Lastrummen ekade tomma men en dag fick han syn på ett mäktigt spanskt skepp.

Pierre le Grand ville attackera men besättningen protesterade. Männen lät sig dock övertalas när le Grand garanterade att plundringen skulle lyckas om de bara utförde den på hans sätt. Alla svor på att göra som kaptenen sade, och den vågade planen sattes i verket.

Kaptenen gav männen order om att hoppa ombord på det spanska skeppet samtidigt. För att försäkra sig om att buckanjärerna lydde order gav han en av sina män i uppdrag att strax före angreppet bryta upp brädorna i barkens durk med en kofot. Besättningen skulle då bara ha ett val: att attackera eller att gå under med det sjunkande skeppet.

Pierre le Grands män överrumplade besättningen på det spanska skeppet totalt. De hade inte räknat med att den gistna skutan skulle utgöra något hot. Buckanjärernas våghalsighet lönade sig. Skeppet visade sig tillhöra vice­amiralen för den spanska flottan i Karibien och var fullt av rikedomar.

Dessutom hade le Grand nu, i stället för en murken gammal bark, fått ett stort mäktigt skepp med 54 kanoner, samt en last full av proviant och allsköns läckerheter.

”Det rika bytet väckte stor uppmärksamhet och många kapare utrustade sina skepp för att kunna ge sig av på plundringståg i Väst­indien”, berättar Exquemelin förnöjt i sin bok.

Stormakternas redskap

Ryktena om Pierre le Grands ansenliga byte var inte det enda som inspirerade piraterna. På 1600-talet var Spanien försvagat av inre europeiska stridig­heter. England och Frankrike pressade på och inget av länderna drog sig för att använda sjö­rövare för att skaffa sig fördelar i konkurrensen med Spanien.

I stället för att plundra skepp och fort för egen vinnings skull började piraterna agera som Frankrikes och Englands förlängda arm. Med stormakternas godkännande och beskydd kunde sjörövarna överfalla spanska skepp, plundra deras fort och förstöra deras städer.

Sjöröveriet tog fart på allvar när engelsmännen år 1655 erövrade Jamaica från spanjorerna. På Tortuga fick pirat­erna så kallade kaparbrev – officiella tillstånd att bedriva sjöröveri – utfärdade av den engelske guvernören. Engelsmännen gav till och med det statsstödda sjöröveriet ett förskönande namn: fribyteri.

I den snabbt växande jamaicanska hamnen Port Royal kunde piraterna nu med stor vinst avyttra sina varor. Sjörövarna var eftertraktade – inte helt utan anledning.

”Kungarna av Frankrike och England kan den dag de önskar det erövra Västindien från kungen av Spanien utan att använda andra stridande krafter än dem som redan är på plats. För jag har flera gånger sett hur en enda av dessa män är värd mer än tio av de tappraste i Europa”, skriver Exquemelin fascinerat.

l’Olonnais skär fånge i småbitar

Hur Exquemelin kom att bli en del av det fruktade och ­firade piratbrödraskapet avslöjar han inte, men hans försök att tas upp bland piraterna var inte förknippat med stort hemlighetsmakeri eller fara.

Från andra källor vet vi att män ur alla yrkeskategorier och socialgrupper fritt kunde kontakta piratskeppen när de låg i hamn.

Fransmännens Tortuga och Englands Jamaica var de två viktigaste öarna när piraterna skulle rekrytera nytt manskap för räder mot spanska skepp. Där fick piraterna också sina kaparbrev – ett skriftligt tillstånd att plundra fiendens skepp.

Piraterna kan möjligen ha haft en hemlig signal som gjorde att de kunde känna igen varandra utan att avslöja sig för utomstående. Exquemelin nämner vid ett tillfälle en ”sjörövarhälsning”, men vad den går ut på får vi aldrig veta.

Exquemelin avslöjar inte heller i hur hög grad han själv deltog i plundringar och laglöshet. Möjligen kunde han som läkare hålla sig till att lappa ihop sina skeppskamrater, men han kan inte ha varit ovetande om den brutalitet som kännetecknade sjörövarkaptenen François l’Olonnais, som han drog ut på räder med år 1667.

l’Olonnais var ökänd för sitt hat mot spanjorerna. I likhet med Exquemelin hade han kommit till Karibien som livegen, men blev senare buckanjär och pirat. Han visade sig vara en naturbegåvning inom sjöröveriet.

”Det var nästan som om han var förutbestämd för uppgiften, för redan under sin första seglats visade han sig vara så kvicktänkt att han överträffade alla andra i snabbhet och allt som annars räknas inom detta område. Redan efter några få räder valde hans kamrater honom till kapten”, berättar Exquemelin med viss beundran.

På en av sina första resor strandade l’Olonnais under en storm vid kusten utanför Campeche i Mexiko. Han och hans män vadade i land, men just som de trodde att de var räddade överfölls de av en grupp spanska kolonister som dödade de flesta av dem.

l’Olonnais överlevde bara för att han smort in sig i blodet från sina kamrater och spelade död. Från den dagen närde han ett närmast gränslöst hat mot alla spanjorer, och svor att han aldrig skulle låta en enda spanjor överleva som hamnat i klorna på honom.

Och François l'Olonnais höll sitt löfte. Exquemelin bevittnade personligen hur kaptenen lemlästade och mördade kolonister i de städer han plundrade. Den rika hamnstaden Maracaibo i Venezuela var det första målet under denna räd.

Här attackerade l’Olonnais med sju fartyg och 440 pirater. Efter att ha beseg­rat ett kanonbatteri och 250 spanjorer vid kusten, trängde l'Olonnais in i staden – bara för att finna gatorna folktomma. Ryktet om piratens grymhet hade gått före honom. l’Olonnais skickade ut patruller för att hitta de skräckslagna invånarna.

”På kvällen återvände männen med 20 000 piastrar, flera mulor lastade med varor och en drös fångar – både män, kvinnor och barn. Nästa dag lade de några av fångarna på sträckbänken för att få dem att avslöja gömda skatter, men ingen bekände något.

l’Olonnais, som med iskallt mod lätt kunde ta livet av de första tjugotalet spanjorer, drog sin sabel och högg en av fångarna i småbitar inför ögonen på de andra. Samtidigt svor han på att han skulle göra på samma sätt med dem allihop om de inte berättade vad de visste.

En av fångarna blev så skräckslagen att han erbjöd sig att ta med sjö­rövarna till invånarnas gömställe”, berättar Exquemelin.

Piraterna sålde bytet

Lika hård som l’Olonnais var mot sitt manskap före striderna, lika givmilt höll han fast vid de traditionella sjö­rövardygderna från buckanjärtiden. Efter räden runt ­Maracaibosjön och staden Gibraltar, delade han rättvist på bytet med sina män. Uppdelningen ägde rum i hemmahamnen Tortuga, allt enligt sjörövarnas oskrivna regler.

”Efter hemkomsten till basen betalar man först sin tribut till guvernören. Sedan betalas skeppsläkaren, de sårade och kaptenen – om han haft utlägg för manskapet. När det är gjort, och innan någon får sin andel, förmanar man hela brödraskapet att lägga fram allt vad var och en kan ha fått med sig – ända ned till ett värde av fem sous (småpengar). Med handen på Bibeln måste de svära på att de inte gömt undan något”, berättar Exquemelin.

När denna formalitet var avklarad fick varje enskild ­pirat använda sin andel som han ville. De allra flesta slösade snabbt bort pengarna och stod snart med tomma fickor igen.

”Ingen mönstrar på ett skepp igen innan han har gjort slut på vad han tjänat, men det dröjer inte så länge, för dessa män är gripna av speldjävulen, älskar att äta och dricka och förfaller till alla slags utsvävningar”, beskriver Exquemelin målande.

”Min egen herre brukar köpa en tunna vin, ställa sig mitt på vägen och slå ut pluggen. Alla som kommer förbi måste dricka med honom, annars skjuter han dem med den bössa han har med sig av just denna anledning.”

I Port Royal ser Exquemelin också ”en stackars engelsman ge ett luder femhundra daler för att få henne att blotta vad kvinnor anständigtvis bör hålla täckt.”

Exquemelin undviker dock att berätta hur han använder sin egen del av bytet, men han lär ha slösat bort pengarna, precis som sina kamrater. I varje fall går han efter en kort tid till sjöss igen med l’Olonnais, som nu triumferande kallas för Spanjorernas förbannelse.

Män står i kö för att få segla med l’Olonnais, och kaptenen gör sitt bästa för att leva upp till sitt bloddrypande rykte. På väg till staden San Pedro i dagens Honduras går han så långt som att skära hjärtat ur en spansk kolonist, medan mannen fortfarande lever.

Denna piratfärd ska komma att bli l’Olonnais sista. Vid Nicaraguaflodens mynning kastar sig både spanjorer och indianer över honom. Många av hans män dödas och l’Olonnais tvingas fort­sätta med bara några få överlevande.

Exakt när Exquemelin lämnar l’Olon­nais, och om han över huvud taget är med på den sista delen av resan, framgår inte av memoarerna, men skeppsläkaren möter senare en av l’Olonnais kamrater, som avslöjar kaptenens grymma öde.

När l’Olonnais och hans män fått slut på både pengar och proviant, tvinga­des de plundra första bästa indianby, berättar han. Det skulle de aldrig ha gjort. Indianerna tillfångatog l’Olonnais, och sjörövarkaptenen ”höggs i bitar och stektes lem för lem”, berättade överlevaren.

”Så blev alltså den mannens hädanfärd, han som hade utgjutit så mycket oskyldigt blod och begått så många avskyvärda missgärningar”, avslutar Exquemelin fromt och utan att ta ställning till sitt eget val av piratkapten att segla med.

Morgan tar ombord läkaren

Exquemelins fördömande ord hindrar honom inte att mönstra på för ännu en av historiens mest ökända och brutala sjörövarkaptener, Henry Morgan. Även Morgan hade kommit till Karibien som livegen kontraktstjänare och sedan anslutit sig till sjörövarna.

År 1668 kliver Exquemelin ombord på Henry Morgans skepp och deras första färd går till Kuba. Jamaicas engelske guvernör fruktar vid den här tiden att de spanska invånarna på Kuba planerar en attack mot engelsmännen, och Morgan får i uppdrag att undersöka om ryktena stämmer. Det går ut över staden Puerto Príncipe.

Efter att ha erövrat staden befaller Morgan sina män att misshandla invånarna och sedan spärra in dem i en av stadens kyrkor. Medan piraterna äter och dricker, svälter de inspärrade männen, kvinnorna och barnen.

”Det är fattiga kvinnor med spädbarn vid bröstet, som inte har något att ge de små, då mödrarna själva är halvdöda av svält och misshandel”, berättar Exquemelin.

”Några fångar hängs nu upp i armarna med tunga stenar om benen. Andra får rep spända om huvudena tills deras ögon tränger ut. Ytterligare andra utsätts för ännu mer utstuderade plågor.”

”Piraterna binder rep om fångens tummar och stortår och sträcker ut honom mellan fyra stolpar. Sedan börjar fyra män med klubbor att slå på repen, tills kroppen börjar rycka och skaka, och senorna slits sönder. De kallar det för torrsimning”, berättar Exquemelin.

Storm tar piratskeppets segel och ankare

Efter Puerto Príncipe seglar piraterna till Panamas stora hamnstad Portobelo, som de överrumplar i nattens mörker. Men efter 14 dagar bryter en epidemi plötsligt ut bland sjörövarna.

Enligt Exquemelin beror sjukdomen dels på ”den fuktiga luften som är tung av stanken från många lik, dels på att piraterna har firat våldsamt med vin och kvinnor.”

Epidemin tvingar ut piraterna till sjöss i förtid, men de har redan erövrat ett kolossalt byte. Förutom 215 000 piastrar i reda pengar har de tillskansat sig silver, smycken, linne, siden och andra värdefulla varor.

Girigt delar de bytet mellan sig och sätter kurs tillbaka mot Jamaica där Morgan hyllas som krigshjälte. Exquemelins och de andra männens stridslycka är dock på väg att avta.

Efter att ännu en gång ha plundrat de hårt prövade städerna Maracaibo och Gibraltar, råkar sjörövar­skeppen ut för en kraftig storm. Vindar, åska och ljungeld hotar att sänka dem alla till botten.

”Vi förlorade både ankare och segel, och stormen var så våldsam att vi inte kunde hissa några andra segel i stället. Man måste oupphörligen tömma vattnet med pumparna och dessutom ösa det ut över skeppssidorna med spannar. Skrovet skulle ha sprängts om vi inte hade bundit ihop det med trossar. Stormen varade i fyra dagar, och verkade aldrig få något slut”, beklagar sig Exquemelin.

Morgan lurar sin besättning

Ännu värre är dock att Exquemelin kan titta i stjärnorna efter sin del av bytet när räden äntligen är över i februari 1671.

I stället för att följa piratbrödraskapets sedvänja och låta alla svära på Bibeln att ingen har stoppat undan något av bytet för sig själv, väljer Morgan att kropps­visitera varenda besättningsmedlem på stranden. För att vara säker på att ingen gömmer diamanter eller andra ädelstenar i musköterna, borrar Morgans utvalda med­hjälpare till och med ut krutladdningarna.

Själv låter sig Morgan också visiteras, men så snart bytet ska fördelas är det uppenbart att något är fel. Flera av sjörövarna saknar ädelstenar och andra värdeföremål, som de vet att de själva fört ombord på fartyget.

Nu börjar det gå upp för dem att Morgan har lurat dem. En upprörd diskussion bryter ut. Vad ska de göra med den svekfulle kaptenen? Några menar att de helt enkelt ska skjuta honom, andra att de ska ta allt han äger och har.

Några tycker att de bara ska beslagta den del som tillfaller dem själva. Medan piraterna har fullt upp med att diskutera, smyger Morgan tyst och stilla ombord på sitt skepp och seglar ifrån sin besättning.

För att komma hem måste Exquemelin och de andra ge sig ut till sjöss på de kvarvarande små båtarna.

”Vi klumpar ihop oss på en sjunkfärdig skuta på ett upprört hav – eländiga, berövade allt förutom några slavar som är både gamla och lata.”

Piraternas resa till Jamaica är full av strapatser. På vägen håller skutan på att sjunka flera gånger eftersom den är otät. Piraterna jagas av indianer med långa spjut, och utanför Kubas kust ligger de stilla i två veckor på grund av svag vind, och har snart nästan slut på vattnet.

Till slut når de utmattade piraterna Jaguabukten på Kubas sydkust, där de möter två holländska skepp. Exquemelin mönstrar på och börjar färdas mot Europa, ”medan jag tackade Gud för att jag äntligen kunde överge denna tillvaro”, skriver han i sin bok.

Exquemelin går i hamn i Amsterdam år 1672. Där ger han ut sin bok år 1678. Boken blir oerhört populär, men trots intäkterna återvänder Exquemelin flera gånger till Karibien – år 1683 till och med som skeppsläkare på ett sjörövarskepp igen. Efter det vet vi inte så mycket om hans liv.

År 1686 finns han med i skepps­rullorna över medlemmarna av en kommission, som tillsammans med den kungliga franska flottan ska utforska en flod i Panama. Piraten Exquemelin tycks sent omsider ha blivit en hederlig medborgare.